Hagön

Bara några dagar efter mitt besök i Tönnersa bestämde jag mig för att köra ner till Hagön. En slags hedområde mellan Hagöns camping och sandstranden. Längre fram på våren går det knappt att vara här. I varje fall inte närmare stranden. Soldyrkarna ploppar då upp som maskrosor till varstans i landskapet. En svår tid för en fotografen. Särskilt när sagda dyrkare bestämmer sig för att á naturell eller nästan är modet för dagen. 

#2 

Den här lite kylslagna och därtill snöfattiga decemberförmiddagen möter jag knappt inte ens hundägare. Det är påfallande tomt på andra levande varelser ur mitt eget släkte. De sitter väl på caféer och annat och stoppar i sig bakelser på löpande band för att bygga upp en fettreserv inför vinterns umbäranden. 

#3

Själv spatserar jag käckt idrottsmannamässigt runt i området med spänstiga steg. För att i emellanåt utbrista i ett "Tallyho!"

#4

Så förflyter några timmar och ryggsäcken som i början kändes skrämmande lätt börjar kännas alltmer otäckt tung. Villfarelse är människans lott beträffande hennes krafter.

#5

#6

Jag satte mig på marken för att ta för mig av min medhavda matsäck. Varm choklad och prickig korvmackor spred sin väldoft över nejden med jag fixade med stativ för att kunna ta några bilder på de små tallarna som tyst gjorde mig sällskap.

#7

TheInvisibleJackal

Längs med havet

Den här perioden med nästan-vår är svår att känna sig tillräckligt motiverad för att ge sig ut med kameran. Jag har svårt att hitta motiven, det blir att jag att låter kameran vara för det mesta. Den här dagen kom vi överens om att ta en promenad  i ett nygammalt område. Nygammalt på så sätt att vi nog inte har varit och promenerat där på 20 år minst. Trots att det är inte längre bort än vi ta oss med dit med cykel. Hur som helst idag tog vi och körde dit. Jag tog med min gamla kamera med det objektiv som satt på. En telezoom. Det är väl inte helt allround, men med lite fantasi kan även det funka. Det visade sig vara ett för dagen bra val.

#2

På den här platsen kan man antingen gå på stranden längs med havet eller också går man på slingrande stigar bland dynerna. Vi valde att gå nere på stranden trots att det blåste en del motvind. Efter en stund såg jag hur en ljus fågel flög upp en bit framför oss. Jag hade ingen kikare med mig, men ving- och stjärtteckning sa mig att det var snösparv. Två stycken visade det sedan när jag fått fram kameran, som låg i väskan fortfarande eftersom jag inte hade närt några större förhoppningar om några bilder utan sett det hela mera som en rekognoseringstur.

#3

Snösparvarna kilade likt råttor hit och dit på stranden. Efter några bilder syntes tillvaron sig genast lite ljusare. Tänk vad en liten snösparv kan betyda.

#4

Vilken sörja!

#5

Inte undra på att man längtar bort ibland,

#6

fast man är en trut.

#7

På andra sidan Fylleåns mynning fanns det en plats att vila sina ben en stund. Så nära, men ändå så långt bort.

#8

Uppe på en dyn ett stycke på vägen tillbaka stod det tvenne färgglada stolar. Förmodligen ditsatta av några soldykare. Jag har alltid funnit det märkligt att när man kommer lite längre fram på året. Säg i början av april eller rent av redan i slutet av mars. Hittar man, när man både minst anar det eller vill det för den delen, ett halvgrillat par i mogen ålder, som sitter fettglänsande insmorda med grillolja vända mot solen. Termometern visar precis tvåsiffrigt. Paret sitter ändå där i en mundering som känns mer rätt vid +25 än vid +10. Själv har man rejäla skor på fötterna, oömma friluftsbyxor och alltjämt en fleece samt en wind stopper ity man har varit uppe sedan soluppgången och fotat måslort.

#9

Kråkfåglar ligger mig varmt om hjärtat. Därför blir ofta en bild eller två.

#10

Även träd är något jag tilltalas av och söker upp.

#11

Vårens första ängspiplärka flyger förbi och sätter sig på en taggig gren. Nyss hörde jag också en sånglärkas drill.

TheInvisibleJackal