Gatufoto i New York - en klassiker på gott och ont

För drygt en månad sedan var jag i New York. Jag åkte dagen efter att vi lämnat Fotosidan Magasin #6 och specialnumret Fotoprylar till tryck. Efter en galen arbetsperiod var det skönt att sätta sig på planet och somna in.

New York är tillsammans med Paris gatufotografins vagga. Idag finns en stark gatufotokultur även i Tokyo och London. Vissa menar att dessa städer är sönderfotograferade och att man därför inte kan ta några vettiga bilder där.

Jag är alltid skeptisk till liknande påståenden om att "alla bilder är tagna" eller att en något skulle var sönderfotograferat. Gatufoto handlar ju inte om att ta vykort. Jag försöker ta intressanta bilder av människor. I förlängningen hoppas jag att bilderna också säger något om staden.

Samtidigt ska kan jag inte låta bli att fundera om det är rätt att åka till en annan stad för att ta bilder. Blir bilderna äkta om man åker till en plats för att fotografera? Man har ju ingen djupare relation till platsen.

Jag åkte egentligen inte till New York för att fotografera. Det kan väl inte vara vara fel att passa på att upptäcka de platser man besöker med kameran?

Tidigare idag bläddrade jag i en av mina tidigaste inspirationskällor: "I Sverige" av Ralph Nykvist från 1976. Boken är en samling av 10 års bilder tagna runt om i Sverige mellan 1966 och 1975. Till de flesta platserna har Raplph inte haft någon annan koppling än han varit där.

Den här boken fick mig intresserad av gatufotografi i 13-årsåldern. När jag idag kollar i "I Sverige" ser jag att det finns en del bilder som vi idag skulle kalla klichéartade. Joakim K E Johansson skrev nyligen om gatufotografins solskensbilder, de enkla klichéartade bilderna.

Det är bra att se gamla bilder med dåtidens glasögon. Jag tror att Ralph Nykvists bilder var relativt nyskapande på den tiden. Det är i vår tid hans bildlösningar blivit allemansgods. Och till hans heder ska jag också säga att han senare utvecklade sitt bildspråk ännu mer. Bilderna blev mer suggestiva med mer raffinerade kompositioner.

I mitt tycke ska en bra bild ha flera lager. Förutom det uppenbart avbildade ska det finnas mer att upptäcka och känna. Kanske förmedla en känsla och ge associationer förutom en god form.

Jag kan sakna i mina bilder. De kan vara fyndiga och välkomponerade, men sällan med en påtaglig känsla för platsen likt Pieter ten Hoopen. Jag jobbar på det. Kanske gör mina kompositioner att bilderna inte blir så känslofyllda utan lite strama. Jag kan känna mig lite HCB-skadad.

Att ställa ut eller göra en bok är ett bra sätt att komma igång och reflektera över sina bilder. Just nu håller jag på att sammanställa en bok med gatubilder. Eftersom mina bilder är tagna på olika platser vid olika tillfällen gäller det att hitta en röd tråd. Enklast är att avgränsa sig geografiskt, det kan också vara lyckat rent kommersiellt.

Jag började med en innehållsmässig tråd och valde sedan att snäva urvalet ytterligare. Därefter följde det roliga arbetet med att prara ihop bilder och få allt att hålla ihop. Innan jag tar nästa steg måste jag få input från andra och sova på saken.

Det är en häftig upplevelse när en bok tar form. När bilderna förstärker varandra och bildar en helhet. Det ger energi att jobba vidare.

Nästa steg är att köra ut boken via Blurb som en prototyp. Förhoppningsvis tycker något förlag att den är tillräckligt bra och ger ut den, eller så får jag göra det själv. Jag har precis gjort en 200-sidig fotobok åt Scouterna så jag har ett bra hum om hur man gör.

Några bilder bilder från New York blir det inte i denna bok, men troligtvis i den efterföljande boken om mina planer slår in.

Dokumentär om intressant gatufotograf

Charlie "Two Cute Dogs" Kirk är väldigt välbetald engelsk jurist i Tokyo som inspirerats av Magnum-fotografen Bruce Gilden som fotograferar folk i New York med vidvinkel och blixt.

Båda fotograferar med en analog Leica M-kamera och lös blixt. I dokumentären säger Charlie Kirk att den här tekniken inte skulle fungera i Paris. Kanske är det bara i de allra mest tätbefolkade städerna som det går att fotografera så offensivt.

Här hittar du Charlie Kirks bilder på Flickr.

Som den jurist han är börjar filmen med att Charlie Kirk dikterar villkoren för filmen, sen börjar det intressanta ...

Här kan du se filmen.

Årets sportbild?

Johan Persson på Helsingborgs Dagblad kan ha tagit årets bästa sportbild, eller åtminstone den roligaste. 

Johans bild från landskampen i fotboll snurrar runt i bloggosfären som en kandidat till Årets sportbild.Jagi fångade upp saken i sportfotografen Daniel Nilssons aktiva blogg.

Bilden, och många andra bra bilder, finns att beskåda i Helsingborgs Dagblads fotografblogg Gluggen.

Daniel Nilsson skriver att Johan Perssons fotbollsbild påminner om en annan uppmärksammad sportbild, nämligen den här!

Årets nyhetsbild har jag tidigare spekulerat om. Anders Bardell på Aftonbladet ligger bra till med en bild från början av året då en kvinna eftersöktes i skogarna utanför Örebro.

Fast sedan dess har flera stora händelse inträffat med större nyhetsvärde. En bild från massakern i Norge eller från naturkatastrofen i Japan ligger nära till hands. Den 18 mars vet vi.

Gatu- och naturfoto på samma helg

Helgen blev en fotografisk urladdning för mig. Jag fotograferar visserligen mer eller mindre varje dag, men i helgen blev det minst sagt intensivt.

Kombinationen att ha en ledig helg för första gången på länge och insikten om att hösten sjunger på sista versen som fick mig att ge mig ut tre dagar i rad.

Det började i fredags med talet 11-11-11. Jag skulle ändå in till stan och besöka min gamla arbetsplats på Berling Press. Jag kollade igenom "lägg" för att se hur de använde mina gamla bilder och jag hade ett långt snack med den vikarierande bildchefen Johanns Frandsen. Bakom hans arbetsplats stod min gamla tjänstekamera utställd, en Canon Eos D60 med 6 megapixel och max-ISO 1000.

Klockan 11.11 var jag kvar på redaktionen och passade på att fotografera när det skålades på klockslaget. Bilden finns naturligtvis publicerad i 11-11-11-poolen.

Därefter blev det en runda runt Kungsholmen med kameran på magen.

Flemminggatan, Kungsholmen, Stockholm – Canon EF 35/2

På lördagar är det många som promenerar runt i Stockholm och jag passade på att fånga alla dessa flanörer.

S:t Eriksplan, Stockholm  – Canon EF 35/2

Sveavägen  – Canon EF 35/2

Efter några timmars vandrande blev det mörkt smög jag in på Bukowskis och kollade på bilder som ska auktioneras ut. 

Det slog mig att svensk fotografi är rätt lågt värderat. Christer Strömholm, Anders Petersen och Lars Tunbjörk kostar betydligt mindre än bilder av amerikanska fotografer. Undantaget är Maria Miesenberger vars bilder kostar fem gånger mer än andra svenska fotografer. 

Jag tror att det finns två sorters typiska köpare. Dels välbärgade (det fanns en del knösar på visningen) som vill ha utsmyckning. Då ska det vara stort och snyggt. Ett kändisporträtt är inte fel eller något som känns modernt. Strömholms små mörka bilder funkar inte då.

Den andra kategorin är samlarna. De köper internationellt etablerade namn eller rena fotokonstnärer. Maria Miesenberger får nog sägas vara mer konstnär än fotograf.

Jag är friluftsmänniska men inte naturfotograf. Ändå har jag länge haft en lust att fotografera svartvita landskap, jag tycker det är alltför sällsynt. Därför tog jag och min kompis Karolina Eljas från Enskede Fotoklubb och åkte iväg till Tyresta nationalpark. Hon håller på med naturfoto professionellt som assistent åt Staffan Widstrand.

Jag hade inga stora ambitioner med mina bilder och orkade inte åka iväg före gryningen. Här kan du lära dig av Patrik Björk Larsson om hur man egentligen ska göra ;)

Jag hade hoppats på lite morgondimma ändå, men det var hur klart väder som helt. Men tack och lov inte sol från klar himmel – det hade nog dödat känslan i bilderna.

Det var väldigt många år sedan jag senast åkt ut i skogen med några som helst naturfotoambitioner (jag plåtar däremot ofta scouter i skogen). För mig blev det lite som att lära mig på nytt.

Bländare 1,4 – Canon EF 35/1,4L

Bländare 8. Canon EF 50/2,5 macro

Jag experimenterade en del med skärpedjup, brännvidder och utsnitt. Ibland kändes ett kort skärpedjupare intressantare, andra gånger ville jag ha skarpt från kant till kant i bilden.  Det gäller att känna in motivet och hitta rätt uttryck. Att rutinmässigt blända ner för att få stort skärpedjup utan att känna efter gör att alla bilder liknar varandra.

Jag provade även att använda blixt på några bilder. Men då tog nog lekfullheten överhanden. Det blev inte som jag tänkt mig. Jag kan dock tänka mig att jobba lite mer med blixt framöver.

Carl Zeiss Distagon 18mm/3,5

Det märks också tydligt när jag fingranskar bilderna att skärpedjup är något väldigt relativt. (Läs Alfs blogginlägg om saken). Det syns var skärpan är ställd. Om det sedan syns på en bild som sitter på väggen och som betraktas på normalt avstånd är en annan femma.

Jag fick också passat på att testa Carl Zeiss Distagon 18mm/3,5 som jag lånat in. Det objektivet är ordentligt mycket bättre än de de vidvinklar jag har idag. Normalt sett har jag inga större problem med att mina vidvinklar (främst 16-35/2,8) har dålig kantskärpa eftersom jag tar reportagebilder där det bara behöver vara skarpt på en punkt i mitten av bilden. På landskapsbilder är det mer kritiskt med skärpa från kant till kant.

Frågan är om jag fotograferar tillräckligt mycket landskap och arkitektur för att motivera en CZ 18/3,5 eller om jag ska invänta en ny vidvinkelzoom från Canon som kanske ändå inte blir lika bra? Jag är som sagt ingen naturfotograf...

Canon EF 24/1,4L

Bländare 2,8 – Canon EF 35/1,4L

Efter att vi vandrat genom det brandhärjade området gick en rejäl runda förbi sjöarna i nationalparken. Ute i den vanliga skogen var inte miljön lika spektakulär och kameran höll sig lugt i takt med tilltagande trötthet. Efter 7,5 timmes vandrande var vi rejält trötta och äntligen tillbaka vid bilen.

Skräckexempel på bildbehandling

Det här är långt ifrån okej. Den norska tidningen Adressa har tagit en bild från Scanpix och målat på svart färg för att skapa "orosmoln".

Bilden är tagen efter ett statsministermöte under Nordiska Rådets session i Köpenhamn förra veckan. För åttonde gången i rad tog jag de officiella pressbilderna under sessionen på uppdrag av Nordiska ministerrådet.

En tidningsredaktör eller redigerare försöker matcha bild med rubrik och text. I Adressas fall verkade inte bilden vara tillräckligt talande för att passa deras vinkel. Vilken bild man väljer kan helt påverka intrycket. Så här såg det ut några sekunder tidigare:

Foto: Magnus Fröderberg/norden.org (gäller samtliga bilder)

Här är den danske Scanpix-fotograf som jag tror har tagit bilden som Adressa använt. Han har säkert levererat ett antal varierande bilder. Stående, liggande, glada, allvarliga och så vidare.

Vi fotografer får komma väldigt nära statsministrarna och de andra politikerna, men vid den formella presskonferensen finns ett band uppställt för att stillbildsfotograferna inte ska gå framför TV-kamerorna.

Efter den officiella delen ställer de olika medierna egna frågor till statsministrarna som kan handla om inrikespolitiska frågor. När man får tillgång till statsministern ställer man helt enkelt frågor om allt som aktuellt, inte bara om det nordiska samarbetet.

Hon som står med en vit Iphone är Reinfeldts presschef Roberta. Hon eller någon av pressekreterarna spelar in alllt som sägs för att kunna bemöta eventuella felciteringar.

Utrikesministrarnas presskonferens hölls i en mindre lokal där alla kom närmare. Vi satt i stort sett mitt emot minstrarna. Å andra sidan var det knappt några TV-fotografer där att gå ivägen för.

Innan konferensen börjar gäller det att vitbalansera. Många kör jpeg för att kunna skicka snabbt. Jag körde råformat för första gången efter att ha utarbetat ett snabbt arbetsflöde.

Som officiell fotograf har jag större access än den övriga pressen vilket kan ge bättre bilder. Så här såg det ut efter ett statsministermöte när Jens Stoltenberg och Maud Olofsson rök ihop.

Jag får också fotografera inne bland parlamentarikerna i plenum (Folketingssalen) och inte bara från pressläktaren. Och det ger ju givetvis bättre bilder. Bilderna på när politikerna talar i talarstolen tar jag med en 500/4. Jag bevakar särskilt nytillkomna politiker.


Danmarks nya statsminister

Norges utrikesminister med sin nya finska kollega.

Den här bilden blev årets bästa. Den illustruerar att Jens Stoltenberg hamnade mest i strålkastarljuset efter sommarens tragiska händelser.