Fågelfotografi

Underbart väder, sol och blå himmel, några minusgrader så att marken var torr och hård (väldigt bra för hundpromenader, hunden blir inte så smutsig!)och en tunn isskorpa på sjön och de små vattenpussarna i skogen. Luften känns klar och hög, nästan som en riktigt bra höstdag, eller kanske sen vårdag, det är inte lätt att veta nuförtiden när årstiderna liksom flyter in i varandra. Ingen snö dock. Men det kommer väl när vi tror att det är över och sommaren är här. 

I alla fall, hundpromenad i våra vanliga trakter, vår direkta närmiljö idag. Plötsligt såg jag att det liksom rörde sig på en trädstam, och när jag tittade lite mer noga såg jag två små gråbruna fåglar som klättrade upp och ner på trädet. En snabb koll - jovisst var det trädkrypare!

Trädkryparen är lite mindre än en talgoxe, och den gråbrunspräckliga färgen på ryggen gör att de nästan smälter in i trädet och är därför svåra att upptäcka. Här var det rörelsen som avslöjade dem. 

Oftast när jag är ute så här och har kameran med mig sitter det en fast 17mm's glugg på kameran, dvs motsvarande en 35:a hos Leica eller nån annan fullformatare (inga jämförelser i övrigt...!). Den är ett underbart objektiv för gatufoto, eller bilder på hunden i skogen, men ärligt talat inte nån höjdare när det gäller fågelfoto. Egentligen är den helt värdelös om man vill fånga små fåglar med samma färg och textur som underlaget. Jag är ju inte heller nån fågelfotograf, men jag gjorde ett försök i alla fall.

Någon som ser fågeln? Det var två, men jag tror den andra smet bakom trädet. Tips - titta strax till vänster om den ljusa grenstumpen cirka en tredjedel ner från övre kanten.

Men det var fint väder, och det mänskliga ögat såg fåglarna bättre. Och som sagt, det finns bättre motivval för en fast vidvinkel. 

Solen som reflekteras i den tunna isskorpan till exempel.

Eller en hund på en klippa i motljus.

På återseende//Göran

En bild är en bild först när man håller i den! En exhibitionists bekännelser.

En bild blir levande när man kan hålla i den, känna den och titta på den ur flera synvinklar, lägga undan den och ta upp den igen. Och den blir ännu mer påtaglig om man hänger upp den på väggen, tittar på den på lite avstånd, tar nåt steg tillbaka innan man går fram och granskar mer närgånget, lägger huvudet lite så där på sned och funderar över vad den egentligen föreställer och vad den vill säga. Så gör man inte med bilder på datorn eller i mobilen, det är långt ifrån samma känsla.  

Sen tror jag att de flesta som fotograferar vill visa sina bilder.  Nu finns ju fantastiska media att visa bilder med eller i, vi kan ju nå oräkneliga skaror med tittare via internet och olika sociala media. Ta bara oss som bloggar här och överallt annars, alla fotoprogram, alla hemsidor. 

Men det är ingen riktig verklighet, och det blir lite av samma resonemang som bilder på skärmen versus bilder i verkligheten. Om man alltså inte hänger upp bilderna på en vägg och låter andra människor komma och titta. Då blir det verklighet. Då finns man, då blir både man själv och bilderna sedda och då hamnar bilderna i en kontext och blir verkliga.

Som på utställningen nu i helgen på ABF-huset i Sö'tälje. Vi var 14 fotografer som hängde upp våra bilder till allmän beskådan på väggarna. Och folket kom, och tittade och pratade och köpte gamla kameror och kameraprylar på det kameraloppis som var ordnat i anslutning till utställningen. Det var jättekul, fantastiskt trevligt. Det var roligt att se att ens bilder i någon mån höll måttet för publiken  som kom, tittade, undrade över bilderna och diskuterade och gjorde bilderna verkliga. Så jag märker att vi nog alla har drag av exhibitionism i oss, det här med att visa upp sig och våra bilder och det ger faktiskt en kick liksom.

En man och hans bilder!

Bilddiskussion, möjligen diskussion kring annat också, vem vet...

Per Ö hälsade på. Han tittade på bilderna också!

Kameraloppis intressant både för utställarna och publiken. Ulf har en fantastisk samling!

Dan C visade inte bara bilder på väggen.

Även analoga kameror behöver batterikraft. Men det kan vara lite pilligt, jämfört med de digitala varianterna. 

Foto Leif Liard med min kamera; Olympus EM 5 mkIII, mZuiko 16mm/1,8.

Helgen gick fort, det var många som tog sig tid att titta in och gå på utställningen så det var full rulle mest hela tiden. Det kom till och med folk från storstan bredvid, även om man förstår att det kunde vara lite långt att åka ibland. 

Men sammantaget en väldigt trevlig helg, jag är flera erfarenheter rikare och ser fram emot nästa gång, om det blir någon, att ställa ut och visa bilder. 

På återseende//Göran

Att curera. Eller kurera?

Det här med att curera är inte lätt. Först och främst har ju ordet flera betydelser; att kurera kan vara att läka, att hela de som är sjuka. Men det kan ju också vara att ordna, sammanföra i en kontext, fixa ett sammanhang. Och vad gör en kurator? Eller curator? Någon som är utbildad i att bland annat hjälpa de som inte mår så bra med samtal, ordna för människor i nöd, fixa ett sammanhang, eller någon som ser till att tavlor, fotografier och andra konstverk hamnar rätt i förhållande till varandra, hamnar i ett sammanhang och berättar sin historia? Det kanske inte är så stor skillnad ändå till slut. Men det är inte lätt, vilket som. 

Det här med att se hur man ordnar sina bilder, så att när de hänger tillsammans blir ett sammanhang, berättar en historia eller hamnar i en kontext är svårt. Svårare än jag trott. Särskilt när det rör sig om fysiska bilder som ska hänga på en vägg.

I dag hängde vi i ABF-lokalen i Sö’tälje, där vi har en fotoutställning lördag till söndag, de fotografer som träffas på fotofika i Viksängen varannan vecka - Med Bilden i Centrum. Och det var då de här svårigheterna dök upp, särskilt för mig.  Men, med god hjälp av duktiga och erfarna fotokompisar, så redde det ut sig och blev riktigt bra till slut.

Och vilken skillnad det är att se på bilder på datorn eller i telefonen jämfört med att se dem hänga på en vägg, särskilt när de hamnar i en ordning som känns rätt. En bild är inte en bild förrän den finns i nåt slags fysiskt format, dvs utprintad, som en klok man sa en gång.

Väl mött i morgon . Det kan bli väldigt trevligt!//GöranR

Fotofika på Tårtan

Måste hundar vara renrasiga hela tiden? Vad är egentligen en renrasig hund? Kan kameror vara renrasiga, dvs blir det inte blandras om man sätter på ett gammalt objektiv på en Leica? Vad är egentligen historien bakom Leica, och hur står den sig egentligen gentemot Contax? Och vilken Zeiss Icon var det man började med, och var tog Yashica vägen?

Se där brottstycken av diskussioner när vuxna män med stor sammanlagd årserfarenhet sätter sig tillsammans i det verkliga livet och pratar, dvs löser alla världsproblem över en kopp kaffe och en bulle, eller en bit saffranspannkaka.

Och som vanligt objektivtest, inte med kurvor och grafer, utan svartvita porträtt; måste det vara så skarpt?

Jo men nog sitter väl där en tillräcklig skärpa?

Givetvis diskuterades bästa sättet att hänga på förstås - ni har väl noterat utställning nu till helgen i ABF-huset i Sö'tälje? 

Tårtan - en oas i det verkliga livet bland alla diskussionstrådar på nätet!

På återseende//Göran

Om att vänja sig

Fram till juni 2019 var vi själva i huset makan och jag. Alla barnen vuxna och utflugna, katten Boris hade sen flera år gjort gemensam sak med övriga kattänglar i katthimlen, och honom såg man ändå nästan aldrig, han kom bara in ibland för att äta och gosa, i övrigt var han ute och regerade i sitt kungarike.  Inget spår av andra husdjur, bortsett från de man inte ser eller lägger märke till annars, framförallt inte någon hund. Hundar har inte varit aktuella på något sätt i hemmet sedan tidigt 70-tal, i Göteborg, även om det dröjde lång tid innan jag slutade hitta Saidahår i filtar som inte använts så ofta eller på länge…

Så, är det inte märkvärdigt hur fort man vänjer sig? Numera är det fullt naturligt att trängas med ett lurvigt djur när man ska gå ut, att bli skälld på när man kommer, fullständigt självklart att snubbla över en hund när man kliver ner ur sängen och det känns precis som det ska att noga se sig om när man kliver ur sin arbetsstol och ska kliva över en hund som ligger precis på tröskeln till arbetsrummet, så man inte trampar på henne. Ljudet av klickandet från klor på parkett? Det har väl alltid funnits där, liksom fraset när någon smyger sig upp i soffan, bullret från en tjurrusning i trappan likaså. De långa promenaderna har fått ett helt annat innehåll, och det är fullkomligt självklart att man går och pratar med hunden, för långa samtal om ditt och datt och upplever att det äntligen är någon vettig varelse som lyssnar. Och hur fort vänjer man sig inte vid att det kommer någon som lägger sitt huvud på ens ben, puffar med en blöt nos och vill bli kliad bakom öronen? Jättefort! Och känslan av att klia någon bakom öronen så där är obetalbar.

Livet är till stora delar helt annorlunda nu. Någon skulle säkert tillägga ”på gott och ont”, och det kanske stämmer i någon grad, men mest till gott. Visst finns det stunder då hundägandet har sina sidor, men det går till exempel fort att komma hem från en regnig promenad, och eventuella olyckor vilket hände i början, trots den vuxna hunden, glömmer man så fort man vridit ur trasan och hängt upp den. Känslan då det ligger ett djur bredvid en i soffan när man ser på nån HBO-serie är också en sån där känsla av gemenskap som är svår att fånga i ord och är en upplevelse man inte visste att man kunde sakna.

Vi har sedan M kom till oss varit hundfria bara några enstaka dagar, dagar som karaktäriserats av någon slags obestämbar tomhet; en tom soffa, inga klor som klickar mot golvet, ingen man behöver kliva över när man ska gå ut ur arbetsrummet. Ingen som kommer och begär att man ska gå ut för att kissa, eller vill ha godis, och vill man gå ut och gå så har man fått göra det själv!

Man blir lite låst, det är sant, men hittills har vi kunnat hitta bra hundvakter i familjen, i släkten och bland kompisar, och vår officiella hundvakt de dagar vi bägge jobbar fungerar utmärkt, både för oss och för M.

Så det är speciellt med hund, och säkert med andra husdjur också. Och man vänjer sig fort. Nu till exempel behöver jag bara vända mig om, så ser jag M ligga bakom mig, till synes sovande, men jag vet att det bara behövs en enda antydan till rörelse så skuttar hon upp och vill vara med, och det är en väldigt speciell känsla som fyller mig med värme och, faktiskt, kärlek av något slag.

På återseende//Göran