Här kommer Lussebrud

Ibland är det aldrig fel med traditioner – Lucia som kommer vitklädd med ljus i hår och serverar frukost på sängen i mitten av december är ju en sådan tradition som vi omhuldar starkt. Och det är ju fint, det är stämningsfullt, vi förenas i sång och känslor och det är viktigt. Vi har ju dessutom här en källa till gräl och käbbel; ska vi fira Lucia, vilka ska vara med, ska det vara en blond flicka eller någon annan, vilka kan bli kränkta av att vara tvungna att vara med respektive inte får vara med etc etc.

Här ser vi också ytterligare hur en sedan lång tid närmast hednisk ritual – där vi firar årets längsta natt – har blivit approprierad av kristendomen; egentligen har ju inte den vitklädda flickan med ljus i hår ett dugg att göra med det italienska helgonet från Syracusa som led martyrdöden på 300-talet.

Vår Lucia, vår Lussebrud, är ju istället en tribut till ljuset. I det gamla bondesamhället klädde ungdomarna ut sig och gick omkring bland gårdarna när det var vintersolstånd och sjöng och tiggde mat. I tradtionen finns också att ungdomen ställde till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Till skillnad från dagens lucia så var det ingen ära att blir lussebrud. Hon betraktades som lösaktig och karltokig. Inte alls som dagens lucia och definitivt inte som helgonet. Från Bohuslän finns följande uttryck: Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud.

Vårt ”moderna” lussefirande, med ett Luciatåg och frukost på sängen finns belagt från Skövdetrakten i mitten av 1700-talet. 1927 anordnade Stockholms Dagblad en kortege genom Stockholm med Lucia, vilket snart följdes efter i övriga landet.

Och här är vi nu.

Så den 13.e december finns det väl ingen som kommer undan Luciafirandet och lussetåg. Jag mötte mitt i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen när kören Stockholm City Voices begick sin, numera, traditionella Luciakonsert, med årets gästartist, Anna Larsdotter Persson.

Första akten oerhört stämningsfull med både gamla och nya luciasånger, en del i ny tappning, och eftersom kören är så oerhört bra och välsjungande – man är inte för inte en av världens bästa kvinnliga barbershopkörer – så är det en ren njutning. Andra akten blev mer profant ”julig” med jul- och tomtesånger, men på en väldigt hög nivå.  

Anna Larsdotter Persson med Stockholm City Voices

Så nu är man i julstämning på riktigt.

På återseende//Göran

Slut för i år – tack för i år.

Cirkeln sluter sig. Allting har en ände (utom pannkakan enligt det gamla talesättet: Allting har en ände, korven den har två. Pannkakan har ingen, men den går åt ändå), så ock fotofikasammankomsterna på Tårtan. Årets sista Tårta således. Nu väntar jul- och nyårshelgerna, men sen, i januari, sätter vi igång igen (eller hur Bengan?).

Tårtan är viktig ur många synpunkter. Här får det fria fotografiska samtalet utvecklas, här får man perspektiv på sitt fotograferande och Tårtan ger avtryck – det räcker att nämna Tårtan i olika sammanhang, så får man ett ”Aha…” som svar, inte sällan med grad av uppskattning och respekt. Och då räknas inte de som bara förknippar Tårtan med TV-programmet…

Och som vanligt ögonblicksbildporträtt. Men inte bara som vanligt; idag använde jag (för första gången) min blixt som följde med kameran en gång när jag köpte den. Liten men naggande god, räckte väl till för att lätta upp det ganska skumma ljuset i lokalen. 

Fotofika har fått ett ansikte. Många Fuji, några Leica. Om nu Fuji kan kallas den nya Leica, så blir väl följaktligen Leica den gamla Fujifilm (fast den nya, moderna), eller?

Några är regelbundna besökare, andra kommer lite då och då. 

PG's bilder från Musikplats Stockholm - verkar kunna vara ett riktigt vattenhål för fotografer, härliga bilder!

Det är inte bara vi som fikar. Tårtan är populärt i flera kretsar.

Och så här ser väl en riktig fotograf ut...

På återseende//Göran

Fast i systemet

Som den prylnörd jag är tittar jag alltid på kameror, objektiv och allehanda tillbehör. Och hela tiden sneglar jag emot andra kameror än de jag har, värderar och begrundar, jämför och funderar. Så när det kommer ut nya kameror på marknaden och det skrivs om dem i allehanda media, typ på nätet, olika fotomagasin etc, så läser jag med stort intresse,

Nu senast har ju exempelvis både Nikon och Canon kommit ut med fullformats spegellösa kameror som verkar väldigt läckra. De är bra (enligt recensionerna), det är alltså fullformat och de är ändå hanterliga storleksmässigt och de har ingen spegel (vilket jag är van vid).

Många av mina fotokompisar har Fuji – Tårtan till exempel drar iväg åt att bli en Fujiklubb – och Fuji verkar vara en väldigt läcker kamera oavsett typ, det finns ju allting där man kan önska sig; mätsökartypen, de mer traditionella och den berömda X100:.an i olika utföranden.

Och visst blir man sugen, och visst vattnas det i mungiporna när man ser hela det stora utbudet av fotoprylar som finns.

Men så sneglar jag på prislappen. Och på det kamerasystem jag har, med kamerahus och alla objektiv och övriga tillbehör, gör en snabb överslagsberäkning och inser att jag sitter fast i mitt system. Så enkelt är det. Jag har inga möjligheter att köpa parallella system, det blir för dyrt. Och börja om med begagnat, och successivt ta sig fram till vad man vill ha och behöver – nej, jag ids inte.

När jag sen tittar på bilder som andra har tagit med likadana kameror som jag har, så inser jag att det inte är nya grejor jag behöver. Och ibland blir jag faktiskt ganska nöjd med egna bilder.   

 Annars en bra dag, fått en del gjort, förutom att det nu igen rinner vatten i diskhon (märkvärdigt vad det kloggar igen i rörsystem) och ramat in en bild till dottern i USA som hon beställt. Frågan är bara grå eller svart ram…

Och snart dags att fara iväg till Tårtan!

På återseende//Göran

Musik - och hur vi mår

Det är ju väl känt att vi mår bra av musik. Att lyssna, men framförallt att vara med och göra, exempelvis att sjunga i kör. Vi blir gladare, friskare, fattar bättre, vi blir mer kreativa och har inte längre så ont.

Det här visste vi alltså, mer eller mindre intuitivt, inte minst erfarenhetsmässigt.

Men nu forskas det också, mer och mer. På Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har man nu till exempel en nytillträdd professor i Musik och Hälsa, Eva Bojner Horwitz. Hon berättar i senaste numret av Körsång, Sveriges Körförbunds tidning, om studier som kopplar biologin till sång, hur vi hanterar stress, hur smärttillstånd och hur vår psykiska hälsa påverkas, men också våra sociala förmågor, våra känslor, hjärtaktivitet, blodtryck och andning. Långvarig musikträning skapar kopplingar mellan hjärnhalvorna så vi kan hantera kognitiva processer bättre och kanske till och med göra oss mer empatiska – vi blir bättre som människor 😊.

Det är häftigt, minst sagt.

Vi håller på att finslipa julkonserterna Stjärnjul på Filadelfiakyrkan i Stockholm. Nu börjar vi bli i skarpt läge – generalrepetition i dag fredag, premiär i morgon – och vi kör för fullt med våra gästartister och full orkester och då inser jag till fullo musikens kraft. Man blir trött efter många timmar och ändlöst gnetande, men man mår så bra! Och så roligt att jobba med så fantastiska musiker och människor som vi gör; Kalle Moraeus, Annika Herlitz, Kiralina Slandy och Kjeteil Støa, förutom orkestern under ledning av Mattias Bylund. Det är magiskt att få vara med om.

Kalle Moraeus och Kjetil Støa

Kiralina Salandy

Ur ett körperspektiv - Mattias Bylund

Mer körperspektiv - Annika Herlitz (prinsessan i filmen Frost)

Ljud- och ljuscentrum - föreställningen tekniska hjärta

Kjetil och Annika i en av de häftiga duetterna.

Musik är säkert speciellt. Men jag tror också - vilket vore intressant att studera - att annan skapande verksamhet också är bra för vår hälsa, inte minst psykiskt, till exempel fotografering.

Stjärnjul kan bli hur bra som helst. Det är en ynnest att få vara med. 

På återseende//Göran

Specialare???

Den lokala korvkiosken är en självklar samlingsplats, även om mötena blir flyktiga. Om det är storstaden eller ute på landet - korvkiosken  är där man möts. 

Korvkiosken är också den självklara avslutningen på kvällen, på väg hem från festen eller dansen eller utekvällen - går man oönskat ensam hem är en korv med bröd eller en hamburgare den givna trösten innan man hoppar in i taxin eller försvinner ner i T -banans katakomber.

Här, på väg hem efter Stjärnjulsrep i Filadelfiakyrkan råkade jag emellertid på nånting som förbryllade mig. En Specialare! När jag frågade vad det var fick jag till svar: -En korv med bröd och mos.

Och jag som trodde att stockholmarna äntligen lärt sig....

Det heter inte "Specialare". Det korvgubben menade är "En halv special" och är vad jag förstår något typiskt västsvenskt. För mig som är uppväxt i Skövde och bott många år i Göteborg är en halv special närmast klassiskt - något mer typiskt finns knappt. 

En typisk beställning är: -En halv special med senap och ketchup, och ketchup över och under moset. Å mycket majonnäsgurka! 

Det finns naturligtvis en hel special också, men den är mer ovanlig; bröd, två korvar och mos.

Och i storstans civiliserade och modernt upplysta värld kan man köpa blommor och julpynt även efter klockan 22.00. Utveckling?

På återseende//Göran