På väg hem genom stan en decemberkväll

Det är nåt visst med stan på kvällarna så här års. Om det är ljuset - eller mörkret, reflektionerna eller vad det är.

På väg hem efter en repkväll på Fillan (=Filadelfiakyrkan i Stockholm) - bara en vecka kvar till de stora konserterna med Stjärnjul. Passerade St Eriksbron över Klarabergskanalen och slogs just av ljuset och reflektionerna i det svarta vattnet, och när jag nu hade kameran med mig... Prövade först med lite längre slutartider, men det blev inte bra. Jag hade inget stativ och att stödja kameran på räcket räckte inte till (möjligen spelade trafiken bakom mig roll) och bilden gick liksom sönder. 

Olympus OM-D EM-10 mkII med mZuiko 17mm/1,8

På återseende//Göran

I julkonserternas tid

Nu börjas det. Nu kommer alla julkonserter. I skolorna, i kyrkorna, varje kör med självaktning har minst en julkonsert. Och så ska det säljas biljetter, främst familjen förstås, men även grannar, arbetskamrater och goda vänner, och jag lovar att de flesta av er här säkert har fått frågan: - Köp biljetter till våran julkonsert…

För mig började det redan idag. Sveriges äldsta barbershopkör, Vocal Vikings levererade sin julkonsert på anrika Bristol i Sundbyberg. Vocal Vikings var emellertid inte själva. För tredje året i rad gästades de av den unga och relativt nystartade vokalgruppen Aora, där det är så fiffigt att dirigenten, Victor Nilsson, ingår. Dessutom kompade jazztrion Tomtar På Loftet, som också varit med förr, tre ärrade jazzmusikanter som en gång om året formerar den här uppställningen. Och som konferencier en man som många känner igen, fast de inte vet varför – Bertil Guve. En gång i tiden var han med i ett av de största verken någonsin som har med jul att göra, Fanny och Alexander. Och det var han som var Alexander. Det var inte helt lätt, men det gick att se…

 Vokalgruppen Aora. I någon mån i ikonerna Real Groups fotspår, men ändå annorlunda, med en egen touch. Och synnerligen välsjungande och härliga att lyssna till.

Konserten bjöd på (nästan) allt. Så förstås kom vi inte undan Adams Julsång, eller O Helga Natt. Men med Victors stämma njöt vi oförbehållsamt.

Tomtarna På Loftet. Både juljazz och annan jazz - det är ett rent nöje att lyssna på spelemän som kan sin sak!

En sjungande konferencier! Men han har ett förflutet i körbranschen också, på rätt så hög nivå. 

Så det bjöds på massor av underhållning i form av sång och orkester i olika tappningar och olika genrer. Klassiska julsånger blandades med lite udda varianter,allt framfördes med glädje och med glimten i ögat. Väldigt trevligt. Och till och med lite barbershop fick vi höra. 

Vocal Vikings ligger mig varmt om hjärtat. Det var i den kören jag startade min barbershopresa en gång i tiden. Så det är svårt att missa det här.

Detta till trots kan jag inte låta bli att berätta att det nu väntar ett helt gäng julkonserter för mig med min nuvarande kör The Entertainmen tillsammans med vår systerkör Rönninge Show Chorus och en massa fantastiska gäster - Stjärnjul i Filadelfiakyrkan i Stockholm med början  lördagen den 8.e December. Det får man inte missa!

På återseende//Göran 

Tankar i höstmörkret. Tårtan.

Höstmörkret är här sedan länge, snart är det snarare vintermörkret vi upplever. Å andra sidan lyser förhoppningsvis snön upp då, så det inte blir så mörkt ändå. 

Men hur mörk än tillvaron kan te sig på eftermiddagarna nu för tiden, så glöder det ändå om det fotografiska samtalet på Tårtan varannan onsdag:

Hur mycket fotograferar proffsfotografen privat? Måste man hålla i kameran med bägge händerna? Hur blir det i fortsättningen med kameraloppis? Vad gör man om man inte är nöjd med sina bilder och börjar tvivla?* Varför gör Olympus så bra objektiv? Vad beror inflationen av billiga kinesiska objektiv på moderna digitala kameror från Japan på? Funkar billiga kinesiska objektiv på Leica? Kan man sätta på en röd logga på en japansk kamera (som liknar en tysk känd kamera), och varför i så fall? Kommer inte Bengan idag heller? Har inte Olympus Dual Pixel Autofokus som Canon? Och varför ser man i så fall ingen skillnad? Kan man få rabatt på fotobok om man är med på Tårtan?

Och Anders höll reda på gänget!

På återseende//Göran 

*/Fantastiska bilder, ingen anledning att tvivla. Dessutom tagna med Leica.

En svart fredag

Inte så ofta man tar sig in till stan, men idag tittade jag till Kulturhuset och fotoutställningen Witnesses. Ur en aspekt härliga porträttbilder, ur en annan ett fasansfullt dokument över ofattbar dumhet och grymhet. Och att då höra vanliga moderna människor vräka ur sig dumheter i olika sammanhang, att veta att det finns förnekare av Förintelsen , att se ett politiskt parti med rötter i de här vedervärdigheterna få sådana röstsiffror som de får är för mig helt ofattbart.

Jag är uppväxt i efterkrigstiden. När jag var liten fanns en medvetenhet i det samhälle jag såg om omöjligheten i att detta skulle kunna hända igen. Jag är inte så säker längre, tyvärr. Det verkar som om tiden i någon mån slipat av hörnena, rundat kanterna på minnena på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Och det sörjer jag över.

Men det verkar som om mänskligheten aldrig lär av misstag utan måste göra om allt. Det finns andra folkmord i historien, kanske inte så kända, men just det som hände i Europa och Tyskland under -30 och -40-talet präglades ju av en så kall grymhet, en så utstuderad plan angående rättigheter för vissa grupper att ens få existera…

Det var fotoförbud inne på utställningen. Men man kunde i alla fall fotografera utåt, mot fönstren. Och överallt annars, förstås.

"Det som inte hänt kan hända. Det som har hänt kan hända igen."

Intressant att titta ut över plattan. Det räckte att titta en stund och låta blicken liksom förlora sig så kom tankarna till en myrstack helt oombett. Men det var ju Black Friday också, förstås.

På återseende//Göran

Vardagsdokumentation – söndagsfrukost och höstträdgård

Ibland drömmer jag, eller har snarare drömt om, att nån gång få ta den här BILDEN!, Dvs bilden som sticker ut, som har allt som en bild ska ha för att vara unik, bra, bilden som direkt placerar sig som Min Bästa Bild vilken jag alltid kan gå tillbaka till och hänvisa till som mätare på min fotograferingskonst.

Det kommer aldrig att ske.

Med tiden har jag ändå lyckats förlika mig med det. Och det är inte den bilden jag egentligen strävar efter längre, utan mer och mer har det blivit viktigt att dokumentera livet runt om mig, dvs vanliga vardagsbilder.

Det är ändå de bilderna som vi kommer ihåg, som vi går tillbaka till, det är de bilderna som vi minns med.

Det var fest nyligen, familj, vänner från förr och nu, glam och hög stämning. Jag tog en del bilder med min kamera, många fotograferade med sina mobiler. Bilderna ganska enkla, knappt ens snapshots men ändå bilder från festen, vilka som var där, hur de såg ut då etc. Jag pratade med min systers man, tillika duktig hobbyfotograf och bloggare och vi var rörande överens om att det var för lite vardagsdokumentation, att vi behöver de enkla bilderna som visar situationen, också, jämsides med de mer avancerade bilderna.

Och så finns det andra stunder som i sin enkelhet är speciella, dvs förutom festiviteter.

 Söndagsfrukosten är en av dem, den här stunden när själva frukosten är över, allt är tyst och stilla, förmiddagen blir senare och man sitter med en till kopp kaffe och kan ägna sig ostört åt tidningen.

 Och så tittar man ut genom köksfönstret ut på höstträdgården, de disiga men ändå mättade och mustiga färgerna av naturen i förvandling, fåglarna som flockas runt fågelmaten, löven som ligger på marken och de vissnande blommorna i perennrabatten.

Sådana stunder har också sitt stora värde.

På återseende//Göran