Vikten av att dokumentera

I den aktuella fotodiskussionen efterlyses bland annat mer dokumentära bilder. Det handlar om att dokumentera vår tid, att fånga det som är typiskt, att ha något att visa efterlevande generationer hur vi egentligen hade det under vår tid. Det handlar också om att fånga det som varit, att bevara för eftervärlden situationer, företeelser, verksamheter och byggnader med mera med mera, som inte finns längre.

Det här med att ta dokumentära bilder har ändå många bottnar. Det är enligt min mening inte bara projekt avseende nu rivna stadsdelar eller fångandet av industriprocesser som nu inte längre används eller liknande som är dokumentärt. Många vardagsfotografer är ju i hög grad dokumenterande i sin fotografering. Man tar bilder på familjen i olika situationer, man fotograferar händelser som man är med om eller söker upp, man tar bilder av sin miljö, där man befinner sig.

Och detta är synnerligen viktigt. Det finns få så frustrerande situationer som att inte ha en bild när man behöver någon, och samtidigt så belönande att kunna illustrera en situation när det behövs.

Jag har nästan alltid kameran med mig. Jag fotograferar i omgångar nästan jämt. Ofta blir det tämligen meningslösa bilder på familjen i olika situationer; födelsedagsfester och andra sammankomster – dvs meningslösa i den bemärkelsen att de är ganska intresselösa för andra än familjen. Men, även om sådana bilder inte har speciellt hög verkshöjd är de ändå så viktiga (och egentligen borde de sättas in i album för att kunna ses av fler och inte bara sparas i datorn).

Min svärmor gick bort i somras, efter ett långt och fullt liv. Vi behövde en bild för minnesceremonien, men svärmor var inte mycket för att fotograferas, hon gick inte till fotografen, så det var inte självklart att hitta en som passade. Jag gick då tillbaka till alla de gånger jag hade haft med mig kameran när vi träffats och hittade till slut en bild, egentligen ett snap shot från något år tidigare, någon födelsedagsfest eller liknande. Alla är vana vid att jag alltid har med mig kameran, så jag kan ta bilder utan att motiven poserar. Så, jag kunde fånga svärmor i ett typiskt ögonblick, med glimten i ögat, där hon satt och som vanligt nästan presiderade vid bordet, alltid debattglad och aktiv, utan att hon var så medveten om att hon faktiskt porträtterades.

Jag är väldigt glad över den här bilden, inte minst för att det är så mycket av henne som åtminstone vi anhöriga ser. Och jag är glad över mitt intresse, att fotografera, för att kunna fånga och bevara.

På återseende//Göran

Gamla hederliga svenska traditioner

Det finns en uttalad rädsla från vissa grupper om risken att förlora våra gamla hederliga svenska traditioner om vi blir för många som flyttar hit från andra håll i världen. Frågan uppkommer då, hur svenska är egentligen våra traditioner? Och var kommer de ifrån?

Idag är det Allhelgonaafton. I media och i affärerna kalls den också Halloween. En snabb koll på nätet gav följande:

Halloween eller Hallowe'en (från engelskans Hallow, "helgon", och e'en - kortform av evening, "afton") är en högtid som i sina ursprungsländer, Irland och Skottland, firas den 31 oktober. Via USA, dit många irländska emigranter kom under 1840-talets svält- och nödår, slog den igenom i 1990 under 1990-talets andra hälft. En Halloweentradition bland barn är att klä ut sig i spökkostymer, och gå runt i kvarteret för att be grannarna om bus eller godis, liknande påsktraditionen med påskkäringar i Sverige och Finland.

Från början sägs firandet möjligen ha uppstått hos kelterna i deras kontakt med vikingarna vars höstblot övertogs och kallades Samhein.

Den katolska kyrkan försökte konkurrera ut kelternas firande genom att införa
Allhelgonadagen till minne av kyrkans helgon, år 731. Under tiden som följde gav man högtiden olika namn, som exempelvis Alla Själars Dag och försökte knyta an den till kyrkan istället för de gamla hedniska kopplingarna. Resultatet var kort sagt inte bra.

Alla själars dag avskaffades i Sverige på 1500-talet under reformationen. Den återkom igen år 1983, men kallades då söndagen efter alla helgons dag. År 1772 avskaffades allhelgonadagen som helgdag.

Vid 1900-talets mitt uppstod den svenska traditionen att tända ljus på gravarna. År 1953 infördes Alla helgons dag som är en sammansmältning av alla själars dag och allhelgonadagen. Den infaller lördagen under tiden 31/10–6/11.

Och idag vi tänder ljus på våra anhörigas gravar, och barnen klär ut sig till spöken och zombies och tigger godis.

Så mycket alltså för att i och för sig fina anledningar till firande – att minnas våra nära och kära som inte längre är med oss - är gamla hederliga och svenska. 

Traditioner och firanden förändras över tid, överallt och hela tiden. Det viktigaste är att vi vet vad och varför vi firar.

På återseende//Göran

Rapport från fotofika på söder

Kvällsfika på Mix Burger vid Hornstull. Som vanligt väldigt trevligt, diskussionens vågor gick minst sagt höga och våra samhällsproblem löstes, egentligen allihop, tror jag.  Nu blev det också lite prylsnack, lite bildvisning också förstås.

Tips om Nordiska Muséet som visar Parisbilder av Tore Johnsson. 

På återseende//GöranR

Hur många höstbilder orkar vi med

Återigen det här dilemmat som jag ibland råkar ut för; det finns så många fina bilder – i det fallet av höstfärgerna – så frågan är om det är någon idé att ge sig ut och ta ytterligare. Blir de lika fina? Och är inte alla bilder tagna nu? Och vad har jag då att bidra med…. etc etc.

Det händer ibland när jag känner mig lite tom på fotograferande, att man blir liksom mätt och inte riktigt ids att ge sig ut och hitta nya, egna motiv.

Och höstfärgerna börjar ta slut. Löven faller i allt raskare takt, snart är alla träden kala och avlövade.

Jag försöker då i alla fall ge mig ut, jag vet ju innerst inne, oavsett hur många andra fina bilder det finns, att de bilder jag tar är ju mina bilder, och som sådana ändå i någon mån unika.

Så jag gjorde det häromdagen, gav mig ut med kameran runt halsen alltså. Och det är ju egentligen lätt, har naturen inpå knuten.

Det blev en bra liten utflykt. Några bilder blev det också, men framförallt var det skönt att vara ute.

På återseende//Göran

Museibesök i det fina vädret

Fotografiska Museet heter det ju, fastän det väl inte riktigt är något museum utan snarare ett galleri, en konsthall. Som sådan emellertid oöverträffad när det gäller att visa fotografisk konst och fotografiska bilder, och jag är fortfarande synnerligen imponerad av hur de byggde om det gamla tullhuset vid Stadsgårdskajen i Stockholm för att bli så ändamålsenlig. Det är lätt att slinka in där, särskilt med årskort, och det är stimulerande att bara gå omkring.

Aktuella utställningar är Martin Schoellers UpClose,  en serie porträtt av kändisar, dels bara rakt på och i hög förstoring, dels arrangerade poser. Han har verkligen lyckats fånga det unika hos varje människa, med våldsam skärpa och detaljrikedom och avskalade bakgrunder. Väldig intressant.

Vidare ser man Magnus Wennmans serie Där barnen sover, en väldigt gripande serie bilder på barn på flykt undan kriget i Syrien. Magnus Wennman kommer som få andra nära, och lyckas fånga de djupa känslorna med sin bilder - man blir direkt tagen och väldigt berörd. 

Sen har vi också Höstsalongen 2015, utvalda bilder från  förhoppningsfulla fotografer, både proffs och amatörer. Många namn kändes igen. Här var det i min ögon ganska blandad konfekt, många väldigt bra och givande bilder och bildserier, men också ganska mycket pretentiöst och sökt utan särskilt innehåll. Påfallande många presenterade sina bilder som sökande, som drömmar. En av mina favoriter här är Cletus Nelson Nwadike, vars bilder jag sett flera gånger tidigare i tävlingar i fotomagasin. Hans svartvita mustiga bilder illustrerar och speglar  verkligen utsatthet och främlingskap och han är lika mycket poet med sina bilder som med sina texter.

Men först lite lunch. Uppskattar verkligen Fotografiskas möjligheter till att stilla såväl fysisk hunger som längtan efter det kulturella och sköna - härliga smårätter i kaféet och fantastisk mat i restaurangen. Det blev en räkmacka och en espresso, så jag skulle orka med utställningarna. 

Det är en lugn och härlig stämning i kaféet, och jag förstår att man gärna sätter sig här och kollar läget, både med och utan dator. Utsikten genom de stora fönstren är ju bilder i sig, och jag tröttnar aldrig på den. 

Ett försök att hitta speglingarna i porträtten; som vanligt såg det bättre ut i verkligheten, svårt att fånga med kameran. 

Och styrkt till kropp och själ kunde jag gå tillbaka till min verklighet och fortsätta dagens id. 

På återseende//Göran