Mer om vad är en bra bild, och för vem?

Stötte på begreppen ”wu” respektive ”wabi” i en annan blogg, relaterat till bild, bildupplevelse och bildkvalitet. Det gav näring åt mina allestädes närvarande tankar om själva den här grejen med ”vad är en bra bild”, som jag reflekterat över tidigare.

Det var lite svårt att riktigt greppa innehållet i wu/wabi. Som jag förstår det handlar wu om hantverk, hantverksskicklighet, men inte bara om det, utan också om någon slags känsla i detta, att liksom lägga ner sin själ i själva utförandet. Wabi skulle innebära ännu mer av känsla, nostalgi eller att ingå i ett sammanhang, att det skulle liksom finnas en själ i bilden (i det här fallet), möjligen något som skulle bli mer universellt. Det finns av allt att döma ytterligare ett begrepp, sabi, som används tillsammans med wabi och som då är ytterligare dimension av känsloupplevelsen, ännu mer av nostalgikaraktär. (I detta ska sägas att jag är fortfarande inte alls hemma med begreppen, jag kan mycket väl ha både missuppfattat och hamnat snett i övrigt med tolkningen)

En direkt sanning är att en bild hör hemma i sin kontext. Upplevelsen, och i samband med detta, värderingen av bilden ligger i betraktarens ögon. När jag tar bilder från ”min värld”, kan jag lägga ner min känsla i bilderna, de betyder mycket för mig. Likaså, mina vänner, som finns i den här världen, kan på samma sätt se betydelsen av bilden, värdet av den, eftersom den är hämtad från vår gemensamma värld, och finns i den kontexten, i det sammanhanget som vi delar.

Bilden kan i detta äga grad av kvalitet, någon slags hantverksskicklighet – komposition, skärpa, färgrymd, dynamik etc, men det räcker inte för alla andra, för att göra bilden bra, eller intressant i ett större perspektiv. Det som ger en djupare upplevelse är då själva delaktigheten, känslan av sammanhang, att man, när man ser bilden, ingår i ett större helt tillsammans.

Så, jag var och hälsade på min gamla kör häromdagen, men mitt nya objektiv Olympus mZuiko 40-150/2,8. De här människorna känner jag väl, sedan långt tillbaka. Världen vi delar, barbershopsång, är likaledes bekant av oss, vi tillhör den tillsammans. Det finns en hög grad av igenkänningsfaktor för oss i vår gemensamma värld, vi ser och känner igen känslan, och då är bilden bra, för oss, även om den inte räcker till i ett ännu större sammanhang. Och mer och mer räcker det för mig. Den här typen av dokumentation blir mer och mer mitt fotograferande. 

Sen måste jag uttrycka min glädje med mitt nya objektiv. Värdelösa förhållanden ur ljushänseende, färg/vitbalans etc, fick jobba med höga ISO-värden, men ändå, alltså. 

På återseende//Göran

Med rytm i blodet? Eller? Nej, det var längesedan....

Väl hemkommen från fredagens jympapass, med efterföljande bastu och bastusnack med jympakollegor, inser man flera saker:

• Ingenting är gratis
• Det märks att man blir äldre
• Samvariationen av ökad ålder med ökat bukomfång borde inte vara nödvändig, men är till förfång när den är det.
• Rytmen är inte längre självklar
• Och, faktiskt att det kan vara skönt när det gör ont.

Tittar jag tillbaka har jag alltid varit igång med olika fysiska aktiviteter, om än i perioder. Det blir nog lätt så när man har ett tonårsförflutet som idrottsutövare. Emellertid har perioderna emellan blivit längre, vilket gett utrymme för negativa följdverkningar och allt svårare att komma igång igen. Att man sprungit maraton för 25 år och lika många kilo sedan hjälper inte idag. Faktiskt!

”Jag har alltid varit lättränad”. Jo, pyttsan, det gäller inte längre. Och rytmkänslan, om man nu har haft någon, verkar helt borta, svårigheterna att samtidigt röra på armar och ben i takt med musiken i komplicerade turer är uppenbara och borde filmas. Det är ren underhållning.

Men, det finns inga gratisluncher, vill man komma igång så kostar det på. Samtidigt finns det ju så härliga belöningsinstrument inbyggda i detta, som känslan efter ett jympapass när man är trött och svettig, de praktiska följderna när det blir lättare att gå i trappor, orka med dagen och kunna knyta skorna utan risk för blodstörtning.

Och nu, när jag ser ut genom fönstret, så har det börjat snöa. Ytterligare träningspass, men också lättare att skotta när man orkar mer. 

Frukt är också hälsa, och sol.

På återseende//Göran

Drömmen om Leica

Eller finns det något mer njutningsfullt än att packa upp nya elektroniska grejor, allrahelst fotoprylar, ur sin kartong för första gången, ta bort transportplasten och känna på den nya leksaken?

Jag vill gärna betrakta mig som en ganska måttfull person, lite sansad så där när det gäller prylar. Jag kämpar mot prylhysteri, jobbar aktivt mot konsumtionsraseriet och är kritisk mot konsumtionssamhällets slit och släng.

Men så är det där med kameror, då. Och objektiv. Bland annat.

Som förvandlad till någon slags Mr Hyde dras jag till nyheter, läser rumoursidorna om eventuella nya släpp av kameror och gluggar – kanske inte riktigt besatt, men i alla fall väldigt intresserad.

Nu köper jag inte allt nytt som kommer, långt därifrån. Men, det är viktigt med kvalitet, och när jag fått ögonen på något har jag svårt att släppa det.

Exempelvis Olympus nya glugg 40-150/2,8 har sedan jag först läste releaserna triggat igång mina spottkörtlar, och när jag sedan kunde klämma på det på fotomässan i höstas har jag varit fast.

Ändå har jag kunnat bärga mig - det handlar om ganska saftiga pengar trots allt – ända tills nu, då jag kom över ett erbjudande som det var svårt att tacka nej till. Om jag fattat det rätt har jag inte bara sparat pengar utan också tjänat på affären. Eller?

Så objektivet kom idag på posten, eller rättare sagt till den lokala Shellmacken. Och jag använde det idag för första gången lämpligt nog på min fotoklubbs möte ikväll.

En underbar pjäs. Något stor och tung relativt m43, även om de stora och tunga DSLR-pojkarna tyckte det var lätt och smidigt. Bländare 2,8 rätt igenom klarade ljuset med en liten ISO-höjning, och det verkar vara snorskarpt. En fröjd att använda.

Jag gjorde en prioritering här. Drömmen om den analoga Leican som jag närt en tid får fortsätta vara en dröm, ett tag till verkar det som. 

Samtliga bilder tagna med den nya gluggen, ISO 800 för det mesta, utom några bilder som faktiskt var uppe i ISO 3200. Känner mig väldigt nöjd så långt.

På återseende//Göran

Möte i monsunen

Eller snarare i Medelhavet. Lite kul att se resultatet av samarbete/relation mellan storlek, perspektiv och avstånd.

På återseende/Göran

Fågelskådning i stan eller längs strandpromenaden

Phalacrocora cidae, skarven eller cormorant, är faktiskt släkt med pelikanen, vilket man möjligen kan se. Jag vet inte om den är samma hatobjekt här i Spanien som hemma i Sverige, där den sägs äta upp all fisk och ödelägga sin omgivning. Emellertid är den rätt fin att se när den sätter sig för att torka och breder ut sina vingar.

Här satt den precis utanför själva strandpromenaden, på en utskjutande betongbrygga.

 Men de var flera som satt här i solen.

Lunch.

Som hemma; man ser många som fiskar från kajerna, men man ser sällan nån som får nåt.

Gatumusikanterna är universella. Tiggeriet finns också här i Spanien. Så dåligt som flera av de här spelar, undrar jag om inte detta är en annan form av rent tiggeri. Men, just den här killen var glad,  och spelade dessutom rätt så bra.

Och medelhavets vågor slår med kraft emot stränderna, och bildar intressanta fontäner.

På återseende//Göran