Fotografering med objektivlocksobjektivet

Så jag tog med mig mitt objektivlocksobjektiv på min EM-5  på en lunchpromenad på Liljeholmskajen i Stockholm.  Det var gråväder, med ganska tunga moln, där man ändå kunde se solen lysa igenom korta stunder (som jag missade). Kallt och lite ruggigt som det gärna blir med temperaturer bara strax över nollan så här framåt vårkanten, utan någon snö som isolerar eller lyser upp. 

Liljeholmskajen, eller Årstadal, är ett tämligen nybyggt område. På ena hållet är det bostäder, restauranger och affärer, åt det andra hållet är det arbetsplatser, restauranger och lite färre affärer. Det finns ganska gott om öppna platser med olika typer av konstverk, men inte några riktiga grönområden eller parker, vilket är synd och en klar planeringsmiss. Kajen erbjuder emellertid en trevlig strand- eller snarare kajpromenad, som flitigt utnyttjas, året om som det verkar. 

Nästan det första som mötte mig var dessa tre frodiga damer, som möjligen solade sig.

En liten japansk trädgård som försöker övervintra.  

Några böcker utslängda på gatan, symboliserande - ja vadå? Kunskapsföretag kanske?

Några cyklar som var lite slarvigt parkerade utanför en marina med övervintrande båtar.

Långa härliga träbryggor längs kajen, som gjorda för att sitta och gotta sig i solen. Lite glest idag, dock.

En spegelselfie till sist, i ett av de installerade gatukonstverken. 

Lite tveksam känsla till objektivet. Kameran blir diskret, och nästan fickvänlig, men jag saknar att ställa in, fokusera och exponera. Och, kvaliteten lämnar en del över, tittar man närmare är skärpan inte så häftig. Men, jag kommer att fortsätta med det. Har en tanke om att det möjligen kan vara ett fotopromenadsobjektiv. Kanske man får programmera om sina preferenser.

På återseende//Göran

Objektivlocksobjektiv

Olympus släppte 2012 av någon outgrundlig anledning ett objektiv som egentligen är ett objektivlock, fast med tre glasbitar i. Med sina 15 mm’s brännvidd är det en måttlig vidvinkel ( 30mm motsvarande FF), med en fast bländare f/8 som borgar för ett stort skärpedjup. Det finns egentligen inte några inställningsmöjligheter förutom ett reglage som bestämmer oändlighet eller närbild, och det finns ingen elektronik alls. Principiellt blir det som någon slags forna tiders lådkamera, eller nåt.  Jag fick det på köpet med någon av mina Olympuskameror, och har egentligen aldrig använt det. På engelska heter det Body Cap Lens, och fyller ingen funktion  utöver vad man lan hitta i den vanliga objektivarsenalen. Möjligen som gatufotoobjektiv, eller att leka med Art Filter, vad vet jag. 

Jag är inte överdrivet förtjust i att försöka efterlikna gamla kameror och bildresultat med de nya moderna och elektroniska grejorna. Bättre då att faktiskt använda dem, men samtidigt frestade det att begränsa sig, och kameran blir med det här objektivet optimalt fickvänligt och diskret.

Jag tog faktiskt ut ekipaget ifråga på en lunchpromenad, men mer om det senare. 

På återseende//Göran

Det är bättre nu.

Det är ju skid-VM på gång, i Falun. Och jag fastnade framför TV'n och sprintstafetterna. Vi tenderar ju att ta sådan här underhållning för given, men det är betydligt lättare att se skidor på TV nu än när jag var liten.

Jag är uppväxt med Sixten Jernberg och Assar Rönnlund och grabbarna. När de exempelvis körde 3-milen och 5-milen satt man och tittade på ett tomt skidspår länge och länge,tills det till slut kom en skidåkare och körde förbi, och sedan var det tomt igen tills nästa dök upp. Mellantider och placering underloppet var det inte heller jättekoll på, om jag minns rätt. Men det var intressant ändå, och man satt som klistrad. 

Det har hänt mycket sedan dess. Det finns flera skidstilar och en mängd olika nya grenar och stafetter; klassiskt kontra fristil, sprint kontra distans bara för att ta några exempel. Och man åker kortare slingor, skidåkarna syns oftare och under hela banan, det är järnkoll på mellantider och placeringar - längdskidåkning har blivit en publiksport av rang. Och det är synnerligen spännande att delta, som åskådare, alltså. Dessutom är det ofta trevligt snack i studion och ute på arenan. Underhållningsvärdet är högt, vilket uppskattas. 

Och den lilla snön som föll igår kväll har värmts bort idag. Är våren på väg, eller? Fåglarna tror nog i alla fall så, de kvittrar som om våren redan var här. 

Helt andra spår, undrar vad. Och från en annan säsong, hittade bland annat den här när jag satt och  bläddrade bland mina bilder. 

På återseende//Göran

Vevlira och annan musik. Ordensväsende, palats och stipendier.

Först: Alla bilderna tagna med mobilkameran, Samsung S4 (I hate that f….r!). Svår att hålla still, ingen distinkt avtryckning, bilder som håller dåligt för normal redigering, ingen kontroll. Men, det var den kamera jag hade med mig, vilket per definition gör den till den bästa kameran, då och där, ändå.

Jag var idag på stipendieutdelning, en frimurarloge i Stockholm som delar ut stipendier till lovande unga musiker. Konsert i samband med utdelningsceremonin, där de unga lovande musikerna fick möjlighet att visa varför de fått sina stipendier. Och det blev en härlig upplevelse. Så många duktiga ungdomar det finns, och vilken härlig konsert det blev.

Bååthska palatset i Stockholm räknar anor från 1600-talet, med rötterna i medeltiden, eller till och med strax innan. Det är till- och ombyggt sedan dess, men anorna lever kvar. Fantastiska lokaler, stora salar fulla med stora målningar av stora män och kungar, andra väggar fulla med heraldik och Riddarsalen, där konserten hölls, byggd som en basilika, med gotiska pelare och rosettfönster, inte så lite påminnande om en kyrka. Det var frack som gällde, och förstås lång klänning. Mörk kostym fick duga också, vilket var tur för mig.

Min roll i det hela var att agera ombud för min dotter, som fått stipendium, men inte kunde vara med, då hon bor och studerar i Boston, och hade ett för tajt schema.

Jag har ingen erfarenhet annars av ordensväsen, har aldrig varit intresserad, och har väl sett på det som Kolingen på tandborsten. Men, hela tillställningen var imponerande, och det finns en stor sak i all filantropisk verksamhet som härrör från bland annat ordensväsendet. Och att sponsra dessa duktiga unga musiker är en stor och bra sak. Är inte förvånad om vi får höra av och om flera av dem inom en inte alltför lång framtid. 

En ung jazzmusiker laddar upp.

Den nästan kompletta gruppen av unga duktiga musiker.

Mörk kostym, med slips och allt, hela kitet. Lite kul att vara fin, så här ibland, även om det inte blir så ofta.. 

Det var mest klassisk musik som gällde, men en kille som spelade vevlira bröt av på ett härligt sätt, och så förstås jazzgitarristen. 

På återseende//Göran 

Nu börjar fastan, med en bulle!

Så då är det åter läge att stoppa i sig en bulle med ett inkråm av mandelmassa, toppat med grädde och det avskurna locket ovanpå. Idag är det nämligen fettisdagen, den tredje dagen i perioden före påsk som kallas för fastetiden.

Märkligt att den här typen av frosseri hör till att fasta, dvs att inte äta, men det var väl en sån där reflex att stoppa i sig mycket mat medan man kunde. Sen blev det ju andra bullar, liksom, under själva fasteperioden.

Att fasta är inte bara en modern hälsoreligion. Fastan finns i alla de moderna religionerna förutom alla gamla, fastän den ser lite olika ut  – man fastade sig för att rena sig i kontakten med gud eller gudarna.

Men, det är väl knappast av religiösa skäl de flesta moderna människorna fastar idag. Snarare handlar det om nästkommande beachsäsong, möjligen också drabbade av villfarelsen att man kan rena kroppen från slaggprodukter.

En annan märklig sak med den här bullen är att det faktiskt var förbjudet att äta den på någon annan dag än fettisdagen, ända in på 1960-talet. I Sverige ser vi den med mandelmassa och grädde. I våra grannländer serveras den inte sällan med vaniljkräm eller sylt, ett mode som också börjar komma till vårt land. Den senaste varianten på bullen är en semmelwrap – degen bakas tunt och fylls med mandelmassa och grädde innan den rullas ihop som en wrap.

Min bulle - något bedagad efter resan hem från affären - äts som hetvägg, dvs med varm mjölk, därav presentationen i en djup tallrik. För mig finns inget annat sätt. Det hade emellertid blivit för kladdigt att ha med mjölken på bilden. 

På återseende//Göran