SE BILDEN: Nöjd lämnar jag Paris

Att få till bra gatufoton handlar mycket om tillfälligheter. Ja, tur för att säga det rakt ut. Du kan vara supermotiverad och lägga ner en hel del tid men ändå inte få till en enda bild som du är riktigt nöjd med. Samtidigt gäller även motsatsen. Du kan vara ganska avslagen men ändå lyckas sätta ett gäng hyggliga eller till och med väldigt bra bilder.

Ungefär så kände jag under min och Magnus Fröderbergs resa till Paris nu i dagarna. Vi hade som vanligt kul och Paris är ju alltid Paris, men jag tog betydligt färre bilder än vanligt och kände aldrig att jag på riktigt kom in i gatufotoflowet. Ändå blev det en bra bildskörd enligt mitt eget tycke. Något som gör att gatufotoresan känns lyckad trots bristande fotomotivation. Framförallt gillar jag en bild med turister vid Eiffeltornet. 

Nu sitter jag på tåget till Amsterdam där jag ska träffa en gammal barndomskompis som flygit ner från Stockholm. Han är inte fotograf så det lär mer bli vanligt turistande. Men självklart kommer kameran att få följa med ut på stan och förhoppnings kan jag få till några hyggliga gatufoton även där. 

Några ord om Paris. Jag hade glömt hur mycket folk röker i denna stad. Till skillnad från i Sverige där rökning ses som något osunt och inte särskilt eftersträvansvärt verkar rökning i Frankrike fortfarande vara förknippat med någon form av stil och elegans. 

Det är också mycket mer avgaser i luften än exempelvis i Stockholm. Jag tyckte rent av att det blev besvärande periodvis (kanske för att jag är allergiker). Speciellt den där mixen av diesel- och bensinavgaser tillsammans med tobaksröken som driver omkring på trottoarerna i stora sjok.   

Läs förresten gärna Magnus blogginlägg från Paris. När jag skriver det här har han fortfarande några timmar kvar innan han ska flyga hem till Stockholm. Och om jag känner honom rätt hänger han väl bland höghusen i La Défense. Själv kliver jag av i Amsterdam om 40 minuter nu. 

SE BILDEN: Att fotografera är att mötas

Ibland brukar jag säga till personer som inte är så insatta i det här med foto att en kamera är som en magisk nyckel. Den kan öppna upp dörrar till platser, sammanhang och människor på ett sätt som inte alls är lika självklart annars. Det har jag varit med om många gånger.  

Så fungerar det för mig när jag just nu går omkring här i Akalla och fotograferar. När jag kommer med kameran har jag alltid en ursäkt för att prata med människor och vara nyfiken utan att det verkar särskilt onormalt eller konstigt. Jag får en glimt in i deras värld vilket är både intressant och lärorikt, men också rörande i vissa fall.

Det händer också att en del själva tar kontakt och börjar prata när jag står och fotograferar. Så var det med kvinnan ovanför som heter Irina. Hon berättade att hon bor i huset som syns bakom henne. Hon flyttade från Sovjetunionen till Sverige för 51 år sedan för att gifta sig med en man från Dalarna. Han betydde väldigt mycket för henne och paret bodde i många år i ett fint hus i Spånga. Men när hennes man dog blev hon tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet i Akalla.

Det äldre paret stod och vilade sig i det bleka vårljuset när jag fick syn på dem och sa hej! Vi pratade en stund och det visade sig att de hade flyttat till Sverige från Finland för många år sedan. Nu bodde de i Husby. Det är viktigt att vara ute och röra på sig varje dag, annars blir man stel i kroppen, sa kvinnan med tydlig finsk brytning. Sedan började paret sin långsamma vandring upp för backen från Akalla till Husby. 

Killarna var innerligt trötta på grillad korv, fick jag veta. Därför låg det bananer på grillen istället. Alla tre bodde inne i stan och hade spenderat helgen på ett scoutläger i Akalla/Husby tillsammans med ett gäng andra ungdomar. De tyckte att utsikten över Järvafältet var väldigt fin och att helgen hade varit kul.   

SE BILDEN: Förortens själadödande estestik

Det finns forskning som pekar på att människors hälsa försämras av fula omgivningar. Att monoton arkitektur, brutala betongmiljöer och avsaknaden av det vackra gör något med både kroppen och hjärnan. Förmodligen även med själen, kan man anta.

Insikten om detta är knappast ny. Antikens filosofer talade om skönhetens stora betydelse för välmåendet. Hur vackra miljöer verkar främja hälsan och stimulera intelligenta tankar. Ja, till och med att en estetiskt tilltalande arkitektur gör att människor blir mer civiliserade och vänligare mot varandra.

Detta är något som jag ofta funderar på när jag rör mig i vissa urbana miljöer. Ibland undrar jag hur arkitekterna och stadsplanerarna tänkte när de bestämde hur en ny stadsdel skulle se ut. Reflekterade de över vår sårbarhet inför det fula? Eller var det bara pengarna och det praktiska som styrde?

Bilderna är för övrigt från mitt pågående fotoprojekt om Akalla. Precis som i alla andra svenska förorter finns det fula även här. Samtidigt är det bara en av alla sidor. Det vackra existerar också, men av någon anledning är det inte lika intressant att fotografera. Visst är det lite märkligt?

SE BILDEN: Att fota människorna i förorten ger mig ångest

Mitt projekt här i Akalla rullar vidare. Det känns väldigt roligt att ha kommit igång och jag upplever ett växande sug efter att fotografera. Målet är därför att vara ute med kameran och plåta minst en gång i veckan så länge motivationen håller i sig. Men det kan säker bli oftare än så om det vill sig väl.

Framförallt nu när ljuset sakta börjar återvända om kvällarna igen och det snart kan bli mildare väder och vårkänning också. Något som innebär att människor lever upp och börjar aktivera sig mer utomhus efter den långa vinterdvalan. Så det är en bra tid för att starta upp ett fotoprojektet. Energin finns i luften.

Samtidigt har jag redan en viss ångest över en del saker. Fast det har jag kallt räknat med eftersom min erfarenhet är att det alltid uppstår jobbiga känslor när man tar på sig en ny utmaning. I det här fallet handlar det om hur jag ska närma mig människorna. För min plan är nämligen att ta en del uppställda porträtt.

Det som känns svårt är hur jag ska få okända personer att på ett avslappnat sätt ställa upp framför kameran. Inte minst eftersom många här har helt andra kulturella bakgrunder än undertecknad och kanske inte ens pratar svenska i vissa fall. Men förmodligen är det väl bara att köra på med lagom mycket envishet och samtidigt acceptera att det inte blir helt lätt. 

Här kan ni förresten se en kort film om fotografen Laura Pannack som tar just uppställda porträtt på okända människor och som dessutom gör det väldigt bra. 

SE BILDEN: Att stanna på den förbannade bussen

Kanske har du hört talas om "The Helsinki Bus Station Theory". Om inte så går den i stort ut på att hålla fast vid det man gör och inte hoppa av eller byta riktning för snabbt. Även om du till en början mest gör sådant som liknar vad andra gör kommer du i längden att hitta din egen unika väg. Så "stanna på den förbannade bussen", uppmanar teorin.

Detta var något som slog mig väldigt tydligt när jag fick äran att träffa ett gäng gatufotografer här i Stockholm för lite samkväm och bildkritik nu i fredags kväll. Medan vi satt där och tittade på varandras bilder gick diskussionerna höga på ett både kul och konstruktivt sätt.

Själv visade jag upp några bilder som jag har tagit den senaste tiden med min X100s. Jag förklarade att jag har ändrat arbetssätt och gått från 50 mm, analogt och svartvitt till 35 mm, digitalt och färg. Något som resulterade i en plågsamt rak fråga från en av de andra:

Varför?

Mitt svar var att jag vill utvecklas och bli bättre, liksom att det är kul att prova något nytt. Fullt giltiga argument, såklart.  Men när jag sedan på vägen hem grubblade vidare på saken så ekade The Helsinki Bus Theory i mitt huvud. 

På något sätt handlar det om att det djupt mänskliga behovet av utveckling kolliderar med vinsten av att vara uthållig. Frågan är alltså hur man kan variera och utveckla sig samtidigt som man stannar kvar på den förbannade bussen.

Uppdatering: Här har Magnus Fröderberg skrivet ett inlägg om ungefär samma sak.