SE BILDEN: Att möta våren med gatufoto i Paris

Det är utan tvekan något speciellt med Paris för oss gatufotografer. Det var ju här genren på sätt och vis uppstod när Henri Cartier-Bresson dansade omkring på boulevarderna och plåtade med sin lilla Leica. Men det var också i Paris som exempelvis Christer Strömholm tog några av sina mest kända bilder.

Just nu är jag och Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg här för att under tre dagar fullständig frossa i gatufotograferande. För min egen del är det första gången sedan i höstas som jag ägnar mig åt denna ädla konst - så det är både ringrostigt och med ett inte helt intrimmat avtryckarfinger som jag harvar gatorna fram. Men det är skönt med en kickstart så man kommer igång ordentligt. 

Förra gången jag var i Paris var 2011 och jag hade precis köpt den första versionen av Fujifilms X100 som var ganska nysläppt då. Sedan dess har jag graderat upp mig och på den här resan är fotoväskan packad med en Fujifilm X-pro2 och en handfull med olika gluggar. Men trots möjligheten att variera mig faller jag ändå ofta tillbaka till objektivet som motsvarar 35 mm i fullformat. Alltså samma som på X100. 

Paris är för övrigt en stad full av turister, vilket har sina klara för- och nackdelar. Visserligen går det att få till bra bilder även på turister och deras ibland ganska märkliga beteenden, men någonstans så vill man kanske hitta det mer genuina livet också. Vi får se om vi lyckas med det också under de här dagarna. 

SE BILDEN: Att fota människorna i förorten ger mig ångest

Mitt projekt här i Akalla rullar vidare. Det känns väldigt roligt att ha kommit igång och jag upplever ett växande sug efter att fotografera. Målet är därför att vara ute med kameran och plåta minst en gång i veckan så länge motivationen håller i sig. Men det kan säker bli oftare än så om det vill sig väl.

Framförallt nu när ljuset sakta börjar återvända om kvällarna igen och det snart kan bli mildare väder och vårkänning också. Något som innebär att människor lever upp och börjar aktivera sig mer utomhus efter den långa vinterdvalan. Så det är en bra tid för att starta upp ett fotoprojektet. Energin finns i luften.

Samtidigt har jag redan en viss ångest över en del saker. Fast det har jag kallt räknat med eftersom min erfarenhet är att det alltid uppstår jobbiga känslor när man tar på sig en ny utmaning. I det här fallet handlar det om hur jag ska närma mig människorna. För min plan är nämligen att ta en del uppställda porträtt.

Det som känns svårt är hur jag ska få okända personer att på ett avslappnat sätt ställa upp framför kameran. Inte minst eftersom många här har helt andra kulturella bakgrunder än undertecknad och kanske inte ens pratar svenska i vissa fall. Men förmodligen är det väl bara att köra på med lagom mycket envishet och samtidigt acceptera att det inte blir helt lätt. 

Här kan ni förresten se en kort film om fotografen Laura Pannack som tar just uppställda porträtt på okända människor och som dessutom gör det väldigt bra. 

SE BILDEN: Det knepiga med att hitta rätt uttryck i ett projekt

För några veckor sedan påbörjade jag lite försiktigt mitt nya fotoprojekt om Akalla. En viktig sak för att komma igång på allvar är att verkligen börja tänka bild. Alltså att mentalt bryta sig ur den rutinmässiga vardagslunken och se sig omkring ordentligt. För det gäller ju att se alla dessa bilder som faktiskt finns där hela tiden.   

En annan viktig sak är såklart också att ha kameran med sig så mycket som möjligt. Därför har jag återigen kameran med mig i stort sett alltid när jag lämnar bostaden. Så med kameran redo och hjärnan inställd på att skanna efter intressanta motiv är min förhoppning nu att högen med bilder ska börja växa. 

Men det finns en till viktig sak som jag grubblar över. Till skillnad från mitt projekt om Karlskrona som gjordes med analoga kameror och svartvit film i klassisk gatufotostil tänker jag plåta det här digitalt och i färg. I och med det beslutet måste jag också hitta ett fungerande uttryck.

Jag vet ännu inte hur det slutligen kommer att se ut. Kanske är det helt enkelt så att det får växa fram och uppstå av sig självt under tiden projektet fortgår. Bilderna i den här bloggposten är i alla fall ett exempel på hur uttrycket skulle kunna bli. Som ni ser är det en slags motsats jämfört med mitt projekt i Karlskrona. 

Personligen kan jag tycka att det finns en nackdel med att fotografera digitalt i ett projekt. Och det är helt enkelt att valmöjligheterna blir för många. Det går att fibbla och ändra i all evinnerlighet med olika uttryck. Du hamnar lätt i det berömda "The paradox of choise" - ju fler valmöjligheter, desto svårare blir det att bestämma sig.  

Med det analoga så kommer uttrycket på sätt och vis automatiskt utifrån valet av kamera, brännvidd och film. Kanske är det just därför så många av de fotografer som ses ställa ut, göra böcker och så vidare plåtar analogt. Jag tror inte att det är en slump. Men oavsett vad tänker jag köra på med det digitala nu. Det får bli så den här gången. 

SE BILDEN: Gatufoton ska vara lite knasiga, eller?

Kanske har det alltid varit så, men det känns som om gatufotot just nu befinner sig i en extra knasig fas. För att en bild ska få ordentligt med uppskattning bör den helst vara ganska konstig, för att inte säga mer eller mindre obegriplig. Konstiga människor, konstiga situationer, konstiga kompositioner och konstigt ljus verkar vara receptet.

Visserligen gillar jag själv den där sortens bilder och har väl dessutom tagit min beskärda del av knasiga och konstiga gatufoton. För det är ju trots allt så att bilder som inte är helt enkla att förstå utmanar fantasin och blir mera spännande att titta på. Riktigt bra bilder ska ha ett frågetecken efter sig, som en del säger. 

Samtidigt kan jag ibland känna att de rent dokumentära och redovisande bilderna riskerar att hamna i skymundan. De som rakt upp och ner visar hur det ser ut, vad människor gör och allt det där. Helt utan krusiduller. Den sortens bilder gör inte lika mycket väsen av sig men har en ackumelerande effekt. 

Med det menar jag att de inte sällan vinner i längden. Visserligen fotar nog de flesta av oss för vår egen tid och för glädjen som skapandet ger. Men den dagen våra bilder möter framtidens ögon, vad är förmodligen mest intressant då? Bilder som visar hur vi levde våra liv, eller bilder som mest är knasiga och mer eller mindre obegripliga?

SE BILDEN: Akalla - mitt nya fotoprojekt

Ett par dagar innan nyårsafton för nu drygt ett år sedan satte jag mig tidigt på morgonen i en hyrd VW Passat med påkopplat flyttsläp. Efter att ha lastat släpet och bilen till bristningsgränsen med ägodelar och bohag lämnade jag Karlskrona och styrde mot Akalla och min nyinköpta bostad i Trädgårdsstaden.

Jag kan väl inte säga att det var med någon upprymdhet eller glädje. Snarare en avvaktande känsla och en slags bister pragmatism. Drygt ett år tidigare hade jag flyttat till Stockholm och i det beslutet låg inbakat att jag förr eller senare skulle behöva köpa mig en bostad. Att fortsätta hyra ett möblerat krypin i andra hand för ockerpris var såklart inget alternativ i det långa loppet. 

Bostaden som jag hade råd att köpa låg i Akalla. En plats som jag över huvud taget inte hade någon tidigare relation till. Och jag kan ärligt erkänna att för någon som är uppväxt på en skärgårdsö och som därefter har bott i en lugn småstad är det tveklöst en kulturkrock att hamna i en Stockholmsförort. Det tar ett tag att vänja sig. 

Men nu har jag bott i Akalla i över ett år och trivs fantastisk bra i mitt lilla radhus. Under tiden har tanken växt fram om att göra ett fotoprojekt om min nya bostadsort. Exakt hur det ska gestalta sig vet jag inte riktigt ännu. Men som vanligt är det bästa att bara sätta igång. Och kanske kan de här bilderna som jag tog häromkvällen bli startskottet på alltsammans.