SE BILDEN: Att möta våren med gatufoto i Paris

Det är utan tvekan något speciellt med Paris för oss gatufotografer. Det var ju här genren på sätt och vis uppstod när Henri Cartier-Bresson dansade omkring på boulevarderna och plåtade med sin lilla Leica. Men det var också i Paris som exempelvis Christer Strömholm tog några av sina mest kända bilder.

Just nu är jag och Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg här för att under tre dagar fullständig frossa i gatufotograferande. För min egen del är det första gången sedan i höstas som jag ägnar mig åt denna ädla konst - så det är både ringrostigt och med ett inte helt intrimmat avtryckarfinger som jag harvar gatorna fram. Men det är skönt med en kickstart så man kommer igång ordentligt. 

Förra gången jag var i Paris var 2011 och jag hade precis köpt den första versionen av Fujifilms X100 som var ganska nysläppt då. Sedan dess har jag graderat upp mig och på den här resan är fotoväskan packad med en Fujifilm X-pro2 och en handfull med olika gluggar. Men trots möjligheten att variera mig faller jag ändå ofta tillbaka till objektivet som motsvarar 35 mm i fullformat. Alltså samma som på X100. 

Paris är för övrigt en stad full av turister, vilket har sina klara för- och nackdelar. Visserligen går det att få till bra bilder även på turister och deras ibland ganska märkliga beteenden, men någonstans så vill man kanske hitta det mer genuina livet också. Vi får se om vi lyckas med det också under de här dagarna. 

SE BILDEN: Att fotografera är att mötas

Ibland brukar jag säga till personer som inte är så insatta i det här med foto att en kamera är som en magisk nyckel. Den kan öppna upp dörrar till platser, sammanhang och människor på ett sätt som inte alls är lika självklart annars. Det har jag varit med om många gånger.  

Så fungerar det för mig när jag just nu går omkring här i Akalla och fotograferar. När jag kommer med kameran har jag alltid en ursäkt för att prata med människor och vara nyfiken utan att det verkar särskilt onormalt eller konstigt. Jag får en glimt in i deras värld vilket är både intressant och lärorikt, men också rörande i vissa fall.

Det händer också att en del själva tar kontakt och börjar prata när jag står och fotograferar. Så var det med kvinnan ovanför som heter Irina. Hon berättade att hon bor i huset som syns bakom henne. Hon flyttade från Sovjetunionen till Sverige för 51 år sedan för att gifta sig med en man från Dalarna. Han betydde väldigt mycket för henne och paret bodde i många år i ett fint hus i Spånga. Men när hennes man dog blev hon tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet i Akalla.

Det äldre paret stod och vilade sig i det bleka vårljuset när jag fick syn på dem och sa hej! Vi pratade en stund och det visade sig att de hade flyttat till Sverige från Finland för många år sedan. Nu bodde de i Husby. Det är viktigt att vara ute och röra på sig varje dag, annars blir man stel i kroppen, sa kvinnan med tydlig finsk brytning. Sedan började paret sin långsamma vandring upp för backen från Akalla till Husby. 

Killarna var innerligt trötta på grillad korv, fick jag veta. Därför låg det bananer på grillen istället. Alla tre bodde inne i stan och hade spenderat helgen på ett scoutläger i Akalla/Husby tillsammans med ett gäng andra ungdomar. De tyckte att utsikten över Järvafältet var väldigt fin och att helgen hade varit kul.   

SE BILDEN: Måste ett fotoprojekt ha en tydlig berättelse?

När jag en gång i tiden pluggade till journalist fick jag lära mig en mycket viktig läxa. Nämligen hur avgörande det är att i förväg veta vad det är som ska berättas innan man samlar på sig en massa information. För om du inte vet det lär du för det första inte ha en aning om vad du letar efter. Och för det andra så kommer du med största sannolikhet att samla på dig fel information som du sedan får sitta och försöka vaska fram något vettigt ifrån - vilket nästan aldrig blir bra. 

Det låter säkert självklart men kan vara väldigt lätt att missa. Trots denna lärdom i bagaget tänker jag att när det gäller just fotoprojekt så måste det kanske inte vara lika viktigt att i förväg veta vad man vill berätta. Kanske funkar det faktiskt att bara ge sig ut och samla på sig en massa information i form av bilder och sedan i efterhand se om där finns något intressant.

Däremot tror jag att det behövs en avgränsning. I alla fall är det så jag just nu jobbar med mitt eget fotoprojekt. Jag vet inte vad det är jag egentligen vill berätta eller tala om, däremot har jag avgränsat mitt fotograferande till Akalla där jag bor. Och där går jag nu omkring på helgerna och samlar på mig bilder så mycket jag kan. 

Möjligen skulle jag kunna säga att jag kan se en vag idé framför mig när jag blundar riktigt hårt. Eller kanske mer en känsla. Att bilderna ska upplevas som lite mystiska, på något sätt. Som om en person utifrån betraktar och undersöker en främmande miljö. Vilket också är helt sant. 

SE BILDEN: Att fota människorna i förorten ger mig ångest

Mitt projekt här i Akalla rullar vidare. Det känns väldigt roligt att ha kommit igång och jag upplever ett växande sug efter att fotografera. Målet är därför att vara ute med kameran och plåta minst en gång i veckan så länge motivationen håller i sig. Men det kan säker bli oftare än så om det vill sig väl.

Framförallt nu när ljuset sakta börjar återvända om kvällarna igen och det snart kan bli mildare väder och vårkänning också. Något som innebär att människor lever upp och börjar aktivera sig mer utomhus efter den långa vinterdvalan. Så det är en bra tid för att starta upp ett fotoprojektet. Energin finns i luften.

Samtidigt har jag redan en viss ångest över en del saker. Fast det har jag kallt räknat med eftersom min erfarenhet är att det alltid uppstår jobbiga känslor när man tar på sig en ny utmaning. I det här fallet handlar det om hur jag ska närma mig människorna. För min plan är nämligen att ta en del uppställda porträtt.

Det som känns svårt är hur jag ska få okända personer att på ett avslappnat sätt ställa upp framför kameran. Inte minst eftersom många här har helt andra kulturella bakgrunder än undertecknad och kanske inte ens pratar svenska i vissa fall. Men förmodligen är det väl bara att köra på med lagom mycket envishet och samtidigt acceptera att det inte blir helt lätt. 

Här kan ni förresten se en kort film om fotografen Laura Pannack som tar just uppställda porträtt på okända människor och som dessutom gör det väldigt bra. 

SE BILDEN: Det knepiga med att hitta rätt uttryck i ett projekt

För några veckor sedan påbörjade jag lite försiktigt mitt nya fotoprojekt om Akalla. En viktig sak för att komma igång på allvar är att verkligen börja tänka bild. Alltså att mentalt bryta sig ur den rutinmässiga vardagslunken och se sig omkring ordentligt. För det gäller ju att se alla dessa bilder som faktiskt finns där hela tiden.   

En annan viktig sak är såklart också att ha kameran med sig så mycket som möjligt. Därför har jag återigen kameran med mig i stort sett alltid när jag lämnar bostaden. Så med kameran redo och hjärnan inställd på att skanna efter intressanta motiv är min förhoppning nu att högen med bilder ska börja växa. 

Men det finns en till viktig sak som jag grubblar över. Till skillnad från mitt projekt om Karlskrona som gjordes med analoga kameror och svartvit film i klassisk gatufotostil tänker jag plåta det här digitalt och i färg. I och med det beslutet måste jag också hitta ett fungerande uttryck.

Jag vet ännu inte hur det slutligen kommer att se ut. Kanske är det helt enkelt så att det får växa fram och uppstå av sig självt under tiden projektet fortgår. Bilderna i den här bloggposten är i alla fall ett exempel på hur uttrycket skulle kunna bli. Som ni ser är det en slags motsats jämfört med mitt projekt i Karlskrona. 

Personligen kan jag tycka att det finns en nackdel med att fotografera digitalt i ett projekt. Och det är helt enkelt att valmöjligheterna blir för många. Det går att fibbla och ändra i all evinnerlighet med olika uttryck. Du hamnar lätt i det berömda "The paradox of choise" - ju fler valmöjligheter, desto svårare blir det att bestämma sig.  

Med det analoga så kommer uttrycket på sätt och vis automatiskt utifrån valet av kamera, brännvidd och film. Kanske är det just därför så många av de fotografer som ses ställa ut, göra böcker och så vidare plåtar analogt. Jag tror inte att det är en slump. Men oavsett vad tänker jag köra på med det digitala nu. Det får bli så den här gången.