SE BILDEN: Att stanna på den förbannade bussen

Kanske har du hört talas om "The Helsinki Bus Station Theory". Om inte så går den i stort ut på att hålla fast vid det man gör och inte hoppa av eller byta riktning för snabbt. Även om du till en början mest gör sådant som liknar vad andra gör kommer du i längden att hitta din egen unika väg. Så "stanna på den förbannade bussen", uppmanar teorin.

Detta var något som slog mig väldigt tydligt när jag fick äran att träffa ett gäng gatufotografer här i Stockholm för lite samkväm och bildkritik nu i fredags kväll. Medan vi satt där och tittade på varandras bilder gick diskussionerna höga på ett både kul och konstruktivt sätt.

Själv visade jag upp några bilder som jag har tagit den senaste tiden med min X100s. Jag förklarade att jag har ändrat arbetssätt och gått från 50 mm, analogt och svartvitt till 35 mm, digitalt och färg. Något som resulterade i en plågsamt rak fråga från en av de andra:

Varför?

Mitt svar var att jag vill utvecklas och bli bättre, liksom att det är kul att prova något nytt. Fullt giltiga argument, såklart.  Men när jag sedan på vägen hem grubblade vidare på saken så ekade The Helsinki Bus Theory i mitt huvud. 

På något sätt handlar det om att det djupt mänskliga behovet av utveckling kolliderar med vinsten av att vara uthållig. Frågan är alltså hur man kan variera och utveckla sig samtidigt som man stannar kvar på den förbannade bussen.

Uppdatering: Här har Magnus Fröderberg skrivet ett inlägg om ungefär samma sak.

SE BILDEN: Stockholm har gjort mig till en sökare

Så var man Stockholmare igen då. I måndags satte jag mig nämligen bakom ratten och gav mig av mot huvudstaden. Efter 50 mil, ett matstopp och drygt fem timmars bilkörning nåddes slutdestinationen. I bilen var enbart det absolut nödvändigaste nerpackat – vilket inte minst betyder mina kameror.

Det känns både ovant och vant att vara här nu. Jag har ju trots allt jobbat i Stockholm regelbundet de senaste åren och så bodde jag här under knappt ett år i början av 2000-talet. Alltså är staden ganska bekant för mig. Men samtidigt är den också en främmande plats på många sätt.

Detta är något som inte minst märks när det gäller mitt gatufotograferande. Jag vet ännu inte hur jag ska angripa staden med min kamera (har försökt tidigare). Det blir därför ett sökande och experimenterande som handlar om att lista ut vad Stockholm är för ett väsen och hur jag ska kunna skildra miljöer och människor på mitt sätt.

En sak har jag dock bestämt mig för, och det är att jobba digitalt och framförallt i färg framöver. Det känns rätt och inte minst som att fotografiskt ta ett steg bort från det svartvita och analoga som har präglat projektet i Karlskrona de senaste tre och ett halvt åren.

I den här bloggposten kan ni se några nytagna bilder. Tiden får utvisa hur alltsammans utvecklar sig och om det kan bli ett projekt av detta också så småningom.

SE BILDEN: Nu har jag (nästan) gjort mitt på Karlskronas gator

Slutet är nära. But it ain’t over till the fat lady sings! Så går det att sammanfatta min situation just nu. Den första september ska jag nämligen vattenkammad och munter inställa mig på mitt nya jobb i Stockholm. Då inträffar också den definitiva deadlinen för mitt mer än tre och ett halvt år långa gatufotoprojekt här i Karlskrona.

Ni som har följt mig sedan starten vet hur alltsammans började. Jag köpte en gammal mätsökarkamera från en lirare i Dallas. Förutom att kameran väckte mitt insomnade analogfotograferande till liv tände den också gnistan till en idé om att göra en utställning och en bok med gatufoton från Karlskrona.

Så växte projektet ”Människorna i min stad” fram och nu går det alltså in på sista refrängen. Men den feta damen står fortfarande tyst kvar i hörnet ett kort tag till. I helgen är det nämligen något som kallas för Marindagen här i Karlskrona, ett evenemang som brukar dra mycket folk till stan. Min plan är att köra det avslutande rejset då. Leican ska helt enkelt få jobba lite till.

Men sedan är det definitivt slut och dags för mig att lägga allt mitt fokus på flyttbestyr och att ta mig till huvudstaden. Under hösten ska sedan ungefär 150 stycken utvalda bilder kokas ner till runt 60. Därefter ska boken formges och sedan är nästa stora grej att få den i tryck. Så det återstår en hel del att göra.

Men, som sagt. Några rullar till ska gå åt innan kameran packas ner i väskan för den här gången. Därefter har jag nött färdigt på gatorna i Karlskrona. I alla fall för ett tag framöver. 

SE BILDEN: Kaffe, gatufoto och att jobba med teman

Ibland kan en lunch leda till en kopp kaffe som i sin tur leder till flera timmars gatufotograferande i Stockholm. Så blev det i måndags när jag träffade mannen på bilden här ovanför. Alltså Fotosidans Magnus Fröderberg som själv har skrivit om saken i sin blogg. 

Ett par dagar tidigare hade vi båda ställt ut på Gnestaplanket och där blivit intervjuade av Göran Segeholm från Bildradion. Göran kommenterade då bland annat att det var många som bar på något i mina utställda bilder. En grej som jag och Magnus kom att diskutera under vår gatufotopromenad i ett ganska varmt Stockholm där vi tog flera kaffepauser.

Visserligen var inte mina "bärbilder" ett medvetet grepp från min sida. Men kanske är det helt enkelt inte så fel med teman som håller ihop ett material, när man tänker efter. Och kanske borde man tänka så oftare som gatufotograf. Alltså att leta teman som sedan går att sätta ihop i serier. Här kommer i alla fall några bilder på temat "att bära saker".

Fast man måste såklart vara öppen för annat också och inte bara låsa fast sig vid en grej. Det är förmodligen en balansgång där det blir upp till en själv att hitta en bra nivå. 

SE BILDEN: Att släppa det stela och våga gå på känslan

Mer eller mindre alla fotografer har en egen stil, oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Hos en del är den väldigt utpräglad och lätt att känna igen. Framförallt hos rutinerade fotografer. Hos andra är den mera subtil och inte alltid så framträdande, men den finns där.

Min fotografiska stil bygger en hel del på enkelhet och tydliga kompositioner. Jag använder gärna gyllene snittet, tredjedelsregeln, diagonaler och liknande. Det gör bilderna direkta och lättlästa, tycker jag själv. Men det kan också bli alltför stelt, förutsägbart och tråkigt.

Detta är något som jag brottas med emellanåt. Alltså att släppa det kompositionsmässiga tvånget, att våga gå mera på känsla och innehåll och inte alltid vara så övertydlig när det kommer till kompositionen.

En fotograf som jag tycker är bra på detta är Micke Berg. Hans bilder bygger i mitt tycke ganska ofta på känsla. Bilderna kan ibland nästan upplevas som att de saknar komposition, men så är inte fallet. Kompositionen finns där fast invävd på ett nästan omärkbart sätt. Lite i bakgrunden för att hålla ihop bilden, liksom.

Det skulle kunna beskriva som två olika skolor inom fotografin. Alltså att bygga sina bilder främst på känsla eller främst på komposition. Eller också beror det rent av på hur man är som människa. En del kanske går mer på känsla, medan andra mer på rationalitet. Vad vet jag?

Tänkte i alla fall att jag ska försöka gå mera på känsla framöver. Använda magen som kompass och anstränga mig för att inte fastna för mycket inom kompositionens stela ramar. Jag får se hur det går. Om det blir bättre eller sämre har jag inte en aning om.