SE BILDEN: Förortens själadödande estestik

Det finns forskning som pekar på att människors hälsa försämras av fula omgivningar. Att monoton arkitektur, brutala betongmiljöer och avsaknaden av det vackra gör något med både kroppen och hjärnan. Förmodligen även med själen, kan man anta.

Insikten om detta är knappast ny. Antikens filosofer talade om skönhetens stora betydelse för välmåendet. Hur vackra miljöer verkar främja hälsan och stimulera intelligenta tankar. Ja, till och med att en estetiskt tilltalande arkitektur gör att människor blir mer civiliserade och vänligare mot varandra.

Detta är något som jag ofta funderar på när jag rör mig i vissa urbana miljöer. Ibland undrar jag hur arkitekterna och stadsplanerarna tänkte när de bestämde hur en ny stadsdel skulle se ut. Reflekterade de över vår sårbarhet inför det fula? Eller var det bara pengarna och det praktiska som styrde?

Bilderna är för övrigt från mitt pågående fotoprojekt om Akalla. Precis som i alla andra svenska förorter finns det fula även här. Samtidigt är det bara en av alla sidor. Det vackra existerar också, men av någon anledning är det inte lika intressant att fotografera. Visst är det lite märkligt?

SE BILDEN: Att fota människorna i förorten ger mig ångest

Mitt projekt här i Akalla rullar vidare. Det känns väldigt roligt att ha kommit igång och jag upplever ett växande sug efter att fotografera. Målet är därför att vara ute med kameran och plåta minst en gång i veckan så länge motivationen håller i sig. Men det kan säker bli oftare än så om det vill sig väl.

Framförallt nu när ljuset sakta börjar återvända om kvällarna igen och det snart kan bli mildare väder och vårkänning också. Något som innebär att människor lever upp och börjar aktivera sig mer utomhus efter den långa vinterdvalan. Så det är en bra tid för att starta upp ett fotoprojektet. Energin finns i luften.

Samtidigt har jag redan en viss ångest över en del saker. Fast det har jag kallt räknat med eftersom min erfarenhet är att det alltid uppstår jobbiga känslor när man tar på sig en ny utmaning. I det här fallet handlar det om hur jag ska närma mig människorna. För min plan är nämligen att ta en del uppställda porträtt.

Det som känns svårt är hur jag ska få okända personer att på ett avslappnat sätt ställa upp framför kameran. Inte minst eftersom många här har helt andra kulturella bakgrunder än undertecknad och kanske inte ens pratar svenska i vissa fall. Men förmodligen är det väl bara att köra på med lagom mycket envishet och samtidigt acceptera att det inte blir helt lätt. 

Här kan ni förresten se en kort film om fotografen Laura Pannack som tar just uppställda porträtt på okända människor och som dessutom gör det väldigt bra. 

SE BILDEN: Det knepiga med att hitta rätt uttryck i ett projekt

För några veckor sedan påbörjade jag lite försiktigt mitt nya fotoprojekt om Akalla. En viktig sak för att komma igång på allvar är att verkligen börja tänka bild. Alltså att mentalt bryta sig ur den rutinmässiga vardagslunken och se sig omkring ordentligt. För det gäller ju att se alla dessa bilder som faktiskt finns där hela tiden.   

En annan viktig sak är såklart också att ha kameran med sig så mycket som möjligt. Därför har jag återigen kameran med mig i stort sett alltid när jag lämnar bostaden. Så med kameran redo och hjärnan inställd på att skanna efter intressanta motiv är min förhoppning nu att högen med bilder ska börja växa. 

Men det finns en till viktig sak som jag grubblar över. Till skillnad från mitt projekt om Karlskrona som gjordes med analoga kameror och svartvit film i klassisk gatufotostil tänker jag plåta det här digitalt och i färg. I och med det beslutet måste jag också hitta ett fungerande uttryck.

Jag vet ännu inte hur det slutligen kommer att se ut. Kanske är det helt enkelt så att det får växa fram och uppstå av sig självt under tiden projektet fortgår. Bilderna i den här bloggposten är i alla fall ett exempel på hur uttrycket skulle kunna bli. Som ni ser är det en slags motsats jämfört med mitt projekt i Karlskrona. 

Personligen kan jag tycka att det finns en nackdel med att fotografera digitalt i ett projekt. Och det är helt enkelt att valmöjligheterna blir för många. Det går att fibbla och ändra i all evinnerlighet med olika uttryck. Du hamnar lätt i det berömda "The paradox of choise" - ju fler valmöjligheter, desto svårare blir det att bestämma sig.  

Med det analoga så kommer uttrycket på sätt och vis automatiskt utifrån valet av kamera, brännvidd och film. Kanske är det just därför så många av de fotografer som ses ställa ut, göra böcker och så vidare plåtar analogt. Jag tror inte att det är en slump. Men oavsett vad tänker jag köra på med det digitala nu. Det får bli så den här gången. 

GATUFOTOPODDEN: Analogt eller digitalt på gatan

Två veckor har gått sedan senast, här kommer ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången tacklar Magnus Fröderberg och jag ett ämne som i alla fall tidigare kunde få känslorna att svalla hos fotoentusiasterna, nämligen analogt kontra digitalt.

Vilka är fördelarna och vilka nackdelarna? Spelar kamerans känsla någon roll och går det att få till bilder med ett analogt uttryck med en digitalkamera?

Fotografer som vi nämner i podden är:

Siegfried Hansen

Ola Billmont

Martin Bogren

Simon Johansson

LYSSNA PÅ AVNSITTET HÄR: https://bit.ly/2K9FTPE

Musiken i podden är hämtad från:
http://www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik:
April Showers, Proleter

Låt 1:
Like it Hot, Boogie Belgique

Låt 2:
Jazz Manouche For U, MagikStudio

GATUFOTOPODDEN: Ställa ut, sälja och tävla - med Malin Jochumsen

Så var det äntligen dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Efter ett ganska långt uppehåll har jag spelat in ett antal nya avsnitt som jag kommer att lägga ut med två veckors mellanrum fram till sommaren. Har du förresten idéer om innehåll och intervjupersoner, tveka inte att höra av dig! 

Först ut den här gången är i alla fall Malin Jochumsen. Hon har vunnit flera tävlingar med sina gatufoton, haft utställningar och även lyckats sälja en del av sina gatufoton till privatpersoner. Vi pratar bland annat om hur allt detta har gått till och Malin delar med sig av sina erfarenheter.

I podden nämner vi också Helsinki Bus Station Theory och gatufotografen Mats Alfredsson.

Porträttet på Malin Jochumsen är fotograferat av Magnus Fröderberg.

Avsnittet är inspelat första veckan i januari när det hade kommit en hel del snö i Stockholm. 

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2WzDQe8

Malins bilder som vi pratar om:

Här kan du se fler bilder:
Malin Jochumsens portfolio

Musiken i podden är hämtad från:
www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik: 
April Showers, Proleter

Låt 1:
Winter Fairytale, Foxmillet

Låt 2:
This is Jazz Manouche, MagikStudio