Jubileum i bloggen, avhyst X100 och en film om Canonet

Den obligatoriska och alltid lika nördiga spegelbilden...

Idag firar jag ett litet jubileum här i bloggen. Detta är nämligen mitt ett hundrade inlägg sedan jag satte igång den 11 februari i år. Å det känns riktigt kul faktiskt. Inte minst eftersom jag har stiftat ett antal nya och trevliga bekantskaper och fått många intressanta kommentarer.

Eftersom det är inlägg nummer 100 kan jag passande nog också meddela att jag nu har sålt min Fujifilm X100. Jag ska ärligt erkänna att jag tvekade ett bra tag. Det är ju en väldigt trevlig kamera som framförallt levererar extremt fina bildfiler. Men tillslut kunde jag inte blunda för sanningen. Det var ett felköp från början till slut.

Kameran fyllde helt enkelt ingen lucka i mitt fotograferande. Jag hade inget behov av en X100 vilket innebär det var ett känslobaserat inköp. Därför blev den snabbt stående i ett skåp till ingen nytta. Ett trist öde för en så fin kamera och inte minst slöseri med pengar.

Nu har jag istället köpt kameran som jag borde ha köpt från början, nämligen en Panasonic Lumix LX5. Jo, jag vet. Det låter konstigt. Den kan över huvud taget inte mäta sig med X100 när det kommer till känsla, utseende och bildkvalitet. Men det var en LX5 som jag behövde. Allt det andra har jag redan.

Hursomhelst. Som en sista hyllning till min Fujifilm X100 (som redan är i händerna på den nye ägaren i Göteborg :-) kommer här mina tre favoritbilder som jag tagit med kameran. 

Så allra sist en liten film om min Canonets öden och äventyr :-) 

Bildbehandling à la Ansel Adams, LX5 och porträtt med Canonet

Det här blogginlägget kommer att innehålla en salig röra av än det ena och än det andra. En mix av lite bildbehandling, testande av Panasonic LX5 och de senaste porträtten med min Canonet QL17. Jag hoppas inte att det blir för mycket.

Jag börjar med min test av LX5. Eller test och test. Jag ska kanske inte överdriva det här. Jag har lånat en LX5 av min kompis Morgan eftersom jag funderar på att köpa en sådan lite rackare. Min gamla Ricoh GX200 börjar helt enkelt att kännas väl föråldrad ur vissa aspekter.

Och jag måste säga att jag är imponerad av LX5. För att vara en liten kamera i fickformat är den ju helt enkelt grym. Snabb, lättarbetad och finfina bildfiler. Inte minst så filmar den ju mer eller mindre som en videokamera vilket är riktigt kul. Speciellt när man är ute och reser.

Jag har också varit och klämt på Olympus nya XZ 1 som är jämförbar med LX5 i storlek och prestandard. Men den föll mig inte alls i smaken. Framförallt är bristen på exponeringslås en kraftig nackdel. Så tyckte jag inte att den hade något bra grepp. Det får helt enkelt bli en Panasonic.

Panasonic LX5, iso 400.

Fast på något sätt önskar man ju sig en mätsökarliknande digitalkamera. Men det lär förmodligen dröja innan en sådan dyker upp. Enligt min uppfattning når inte Fuji X100 riktigt ända fram. Personligen tror jag att det beror på en väldigt enkel sak - nämligen skärpedjupet.

En av grejerna med mätsökarna är litenheten och smidigtheten i kombination med det korta skärpedjupet som småbild har i förhållande till de digitala kompakterna. Det innebär att du kan jobba med skärpedjupet på ett helt annat sätt vilket bidrar väldigt mycket till känslan i bilderna. Tycker jag.

På tal om mätsökare så har jag framkallat ännu en rulle tagen med min Canonet QL17. Förra rullen råkade jag ju sabba genom att blanda fix i framkallaren. Jag fick därför helt enkelt ta om porträtten på min kollega Peter Rosengren som är historiker och intendent på Marinmuseum.

Här under kan ni se två bilder från den fotograferingen. De ingår i ett litet miniprojekt där jag fotograferar människor i min vardag. Jag vet inte vilken bild jag gillar mest. Har svårt för att bestämma mig.

Efter porträtten på Peter har jag lagt till de tidigare bilderna i serien eftersom jag tycker att de hör ihop. Så det blir en liten upprepning för er som har läst min blogg tidigare.

Peter Rosengren

Peter Rosengren

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Fomapan 400
D 76 1+1
10 minuter.

Till sist. När vi nu ändå pratar om det analoga så såg jag en film här via fotosidan om Ansel Adams. Där fick man bland se hur han hade bildbehandlat ett av sina mest kända verk. Och det var en rejäl förändring han hade åstadkommit. Det slog mig att jag i praktiken aldrig förändrar mina bilder lika mycket i mitt digitala mörkrum som han gjorde i sitt analoga. Intressant på många sätt.