What is your name? Skolbesök hos Afarerna i Etiopien

Salamno!

Den här bilden avslutade min förra blogg, nu får även du följa med in i skolan.

 Afarerna i norra Etiopien är till största delen analfabeter. I ett försök att väcka intresse för skolan bedrivs ett projekt i byn Dupti. Barnen går några timmar om dagen och lär sig att läsa och skriva samt lite engelska.

Så här ser skolan ut på lite håll. Plåttak och en massa störar/käppar till väggar. Funkar bra, släpper in lite luft men inte så mycket solsken.

På väg in i klassen.

Kan jag ta med mig lillebror?

What is your name? Notera även datumet på tavlan, de har en annan tideräkning i Etiopien, vi har nu flyttat tillbaka till 2006.

Vältuggad penna.

Tätt på bänkarna.

Så härligt att se glädjen i deras ögon samt deras fokus trots att vi är inne och stör mitt i lektionen. Det är blandade åldrar i klassen, från 7-8 åringar till tonåringar.

Dessa vackra ögon.

Undervisningen är ganska enkel men bättre än ingen undervisning alls. Det finns inte många statliga skolor i området ännu. Regeringen vill att afarerna skall lämna sitt nomadiska liv och vara mer stationära. På flera håll bygger de därför hus, skolor mm för att förmå afarerna stanna kvar på en och samma plats.

Under en liten rast får vi se hur de bakar bröd utanför skolan.

I gropen läggs glödande träkol, ved, på plåten läggs degen som skall bli bröd.

En liten "rörig" klassbild.

Klockan ringer! Det är dags för en ny lektion för barnen...vi skall dock fortsätta längre in i området.

English summary: The photos above are from a Afar area in the northen part of Ethiopia close to Djibuti. We are visiting a schoolproject.

Ha de!

Daniel

Afar right to Education Project

Salamno!

Kan tyvärr inte hälsningsfrasen på Afar-språket. Vi är nu uppe i Afrikas Horn, i Etiopien nära Djibuti. På Afrikas Horn lever ett nomadfolk Afarerna. De är de som vi skall besöka idag.

Vi skall se hur ett utbildningprojekt bland Afarerna funkar. Vi börjar med att besöka kontoret i Dupti, ett litet samhälle nära Awash floden. Afarerna är boskapsskötare och flyttar oftast med sin boskap för att hitta föda åt djuren. Deras nomadliv är en orsak till att de flesta är analfabeter. 

Kontoret.

Lite genomgång av budget mm.

Innanför kontoret, ett kök av något slag. En kvinna står i röken och lagar mat. Såg grymt snyggt ut i verkligheten, fick inte riktigt till bilden tyvärr.

Jag går ut och sätter mig utanför kontoret, det är lite barn där.

En förkyld liten pojke.

Lite te och en brödbit är inte fel medan mammorna pratar.

Vi har nu lämnar Dupti för att se skolan och träffa de afarer som lever här ute på landet. Området är ett av Afrikas hetaste och torraste. Just där vi är rinner Awash floden. Floden används för att bevattna enorma fält med sockerrör mm.

Vilka enorma horn på korna. Männen har hand om boskapen och är ofta borta länge från sina familjer om inte hela familjen väljer att följa med. 

Väldigt enkla hyddor och inhägnader för djuren.

Fick titta in i en av hyddorna.

Det svarta är plast som täcker kanaler och vattendammar i området, funkar perfekt till en inhägnad för djuren.

Dags att hämta vatten. Trots att det finns gott om vatten tack vare floden är situationen inte bra för de som bor i små byar eller enskilt på landsbygden. I stan är det bättre. Det är inte rent och inga brunnar har borrats. Detta gör att många ffa barn har magproblem, diarreér och mask i magen.

Hon behövde inte gå långt i alla fall...

I nästa blogg skall även ni få titta in i skolan:)

God natt!

Daniel

Lite Bonna i Nazareth är inte fel!

Salamno!

Jag kan inte amahrinja men så är hälsningsfrasen i Etiopien, Salamno!

"Nu skall vi åka mot Djibuti, det blir 60 mil idag, Daniel"! ojoj tänkte jag som nyss lämnat Sydsudan och deras usla vägar.

Men jag behövde inte vara orolig för dåliga vägar. Asfalterat hela vägen. Den här två filiga motorvägen mellan Addis Abeba och Nazareth skulle snart invigas. Liite skillnad mot hur det ser ut i Sydsudan.

Etiopien har nått långt, många investerare från hela världen, främst Kina har etablerat sig sedan länge. Här ingången till ett enormt stort industriområde.

Nu är vi i Nazareth.

Genom staden går vägen från Djibuti. Nästan alla varor Etiopien får in kommer via denna väg. Etiopien har ingen egen hamn så nästan allt körs in i landet med lastbilar som denna...eller ännu sämre.

Det byggs överallt.

Dagens första trafikolycka. Var jag orolig för något så var det trafiken och alla överlastade lastbilar vi skulle möta på vägarna.

Dags för Bonna...alltså kaffe! Starkt och gott om du såg till att slippa sockret de vill hälla i dessa små muggar(sini).

Kaffekanna heter Jabana. Ett slags lergods, fint och hållbart.

Mmm denna ädla och goa dryck!

Nu drar vi vidare, vi har många timmar kvar.

Den koptiska kyrkan är stor i Etiopien och kyrkor finns överallt. Ofta lite mer färggranna än denna.

Dags för lunch i ett av alla små samhällen som byggts upp längs vägen till Djibuti. Här kan du få allt du behöver, mat, dryck och något att äta. Tyvärr är dessa samhällen också ställen där man kan få sig ett ligg. Långtradarchaufförerna träffar på de prostituerade flickorna, smittas av någon könssjukdom eller HIV som de sedan sprider vidare till sin egen familj.

Vi nöjde oss med Injira och getkött, lite pasta och en köttfärssås het som solen.

Grönt , gult och rött en vanlig färgkombo i Etiopien.

Daniel

Resan går snabbt vidare, allt för snabbt i mitt tycke. På den här bilden ser ni lite svarta prickar. Det är rovfåglar. Jag är fågelskådare och nu på seneftermiddagen passerade vi områden med otroligt mycket fågel. Stanna skrek jag inombords men jag visste att det inte skulle ske. Vi hade en lång väg kvar och det är inte kul att köra i mörker på dessa vägar.

På ett kort avsnitt såg jag ca 200 stäpphökar, ängshökar. Skrikörnar, stäppörnar och gamar ut över det. Hit vill jag komma igen, då för att skåda fågel.

På de allt för få "kissepauserna" passade jag givetvis på att skåda och fota lite. Det var en strid ström av lastbilar säkert 90% av trafiken.

Dag ett närmar sig sitt slut, det skymmer och vi har några timmars körning kvar. Inte kul speciellt när vår chaufför knappt hade någon mörkersyn...det var riktigt läbbigt.

Ha de!

Daniel

Äntligen så får jag bada i Nilen...eller?

Hej!

Mina bilder från Sydsudan börjar ta slut så det är dags att avsluta vistelsen för den här gången men inte utan ett besök på JCC och Nilen.

JCC=Juba Christian Center, en kyrka alltså. Vi lyckades hitta en plats i den fullsatta kyrkan, vi gick på gudstjänsten som tolkades till engelska.

Varmt och högljutt, har ingen ljudfil tyvärr.

Fullt ös!

Lunchen skulle intagas vid Nilens strand, något jag sett fram emot länge. Nästa gång vill jag åka båt på Nilen.

Vi var tvugna att lämna våra skjutvapen i bilen...jag plockade dock fram mitt i stället! På med mitt 400:a tele här ville jag fota lite fågel...men först Nilen.

 Det blev varken ett bad eller dricka trots det ser så ut. Medan vi väntade på maten gick jag omkring och fotade lite fågel så nu kommer en drös fågelbilder.

En liten Varan slank ner i vattnet.

Nilen är en viktig transportled för folket i Sydsudan. Med så fruktansvärt dåliga vägar är det inte fel att använda sig av floden, något som gjorts i tusentals år. Här en kotransport motströms.

Människor och varor på väg norrut.

En del får ta det lite lugnare, såg svettigt och jobbigt ut.

Det är väldigt strömt i floden, träd, grenar och en massa sjögräs flyter snabbt förbi.

En svensk drillsnäppa måtro?

På spaning efter lite mat.

Vi fick vår mat, pepparstek kommer jag ihåg att jag käkade, gott! Jag har haft en fantastisk tid i Sydsudan. Träffat på så många härliga människor, fått nya vänner och lärt mig så mycket. Hoppas återkomma framöver, just nu när jag skriver detta är några vänner på väg ner, de skall vara där i 6 månader...lite mer lönt än mina två veckor.

Let´s fly away!

På återseende!

Daniel

Juba Teaching Hospital a short visit

Hej!

Ett kort besök men en massa intryck!

Under hela min vistelse i Sydsudan försökte jag besöka olika vårdmiljöer för att se hur de jobbar, vilka utmaningar de möter, vilka mål, visioner de har. Idag hade turen kommit till akuten i Juba.

Några dagar innan var vi på sjukhuset och rekade och bokade ett besök på akuten.

Alla bilderna är tagna lite försiktigt med mobilen.

Johannes fick agera "modell".

Ett staket duger gott att torka kläder på. Som på många andra ställen i Afrika är patienten beroende av att ha några anhöriga som stöttar, någon lagar mat, tvättar kläder. En annan går ut på stan för att fixa fram de mediciener läkaren ordinerar och en tredje sitter hos den sjuke.

Tre är alltså det perfekta antalet besökare hos en patient!

Akuten är en kaotiskt plats, en huslänga med två flyglar, just idag med strömavbrott. I de små trånga korridorerna, fulla med patienter var det i stort sett omöjligt att se något annat än några leenden och ögonen.

Jag har tyvärr inte så många bilder från min dag på akuten desto mer minnesbilder. Jag hade med mig lite sjukhuskläder, handskar fick jag av "Mama Rose". Mama Rose var den bäst utbildad sjuksköterskan och henne skulle jag försöka hänga med. Hon var duktig på engelska så vi fann varann snabbt och snart hade hon satt mig i arbete...inte skulle väl jag bara titta, "du vet ju hur man gör, kolla upp mannen som satt handen i en maskin"!

Jag la om handen, han behöver till röntgen och sedan till operation var min bedömning. Vi tog också hand om en motorcykelolycka, en kvinna med hela låret uppskuret. Motorcykelolyckorna är många och de är ofta svårt skadade.

Mama Rose bestämde nu att våra två patienter skulle till röntgen och försökte ordna fram en ambulans då röntgen inte låg på samma ställe. Vi hade tur, en av sjukhusets två ambulanser fungerade.

Här kommer ambulansen. Nu fick anhöriga till våra två patienter lyfta in dem i ambulansen. Det fanns inget mer än ett hårt plåtgolv i bilen, alla anhöriga hoppade in där bak, chauffören, Mama Rose och jag satte oss fram! På med sirenen och ljusen, helt plötsligt sitter jag alltså i ambulans och åker i Juba, helt overkligt men riktigt kul!

På röntgen fick anhöriga sköta all hantering in och ut ur ambulansen, in och ut ur röntgen, betala röntgen(80 SSP) och sedan tillbaks till sjukhuset igen. Patienterna var ändå ganska svårt skadade med svåra smärtor men ingen större klagan trots det.

Väl på akuten gick jag o Mama Rose till operation och träffade en läkare som höll med Rose att de skulle opereras.

Du vet nu var operation ligger, ta mannen med handskadan och ta honom dit!

Förberedelserummet på operation, det fanns inga bårar så sitt eller ligg på golvet. Jag lämnade över min patient och blev sedan indragen på operation. På operation frågade de om jag hade någon kamera med mig...tyvärr hade jag lämnat den hemma trodde inte jag skulle få fota något, men mobilen var med...

Man amputerade två fingrar och försökte sy ihop ett. Lite tetanus vaccin och lite antibiotika, hoppas han slapp få infektioner.

Skåpet för att se röntgenbilder hämtades från ett annat rum, de hade bara ett.

Efter operationen var mitt besök slut, jag var också rätt trött och slut, det var så mycket intryck. Mama Rose fick min stora sjukvårdsbag(hade en del grejer då jag haft ansvaret för vår grupps sjukvård) som ett litet tack.

Huvudet var och är fullt med tankar om hur olika vi har det i världen, orättvisor etc

Hur hade Mama Rose och hennes kollegor det på akuten under oroligheterna i vintras??

Vi har det bra, glöm inte det!

Daniel