Juba Teaching Hospital a short visit

Hej!

Ett kort besök men en massa intryck!

Under hela min vistelse i Sydsudan försökte jag besöka olika vårdmiljöer för att se hur de jobbar, vilka utmaningar de möter, vilka mål, visioner de har. Idag hade turen kommit till akuten i Juba.

Några dagar innan var vi på sjukhuset och rekade och bokade ett besök på akuten.

Alla bilderna är tagna lite försiktigt med mobilen.

Johannes fick agera "modell".

Ett staket duger gott att torka kläder på. Som på många andra ställen i Afrika är patienten beroende av att ha några anhöriga som stöttar, någon lagar mat, tvättar kläder. En annan går ut på stan för att fixa fram de mediciener läkaren ordinerar och en tredje sitter hos den sjuke.

Tre är alltså det perfekta antalet besökare hos en patient!

Akuten är en kaotiskt plats, en huslänga med två flyglar, just idag med strömavbrott. I de små trånga korridorerna, fulla med patienter var det i stort sett omöjligt att se något annat än några leenden och ögonen.

Jag har tyvärr inte så många bilder från min dag på akuten desto mer minnesbilder. Jag hade med mig lite sjukhuskläder, handskar fick jag av "Mama Rose". Mama Rose var den bäst utbildad sjuksköterskan och henne skulle jag försöka hänga med. Hon var duktig på engelska så vi fann varann snabbt och snart hade hon satt mig i arbete...inte skulle väl jag bara titta, "du vet ju hur man gör, kolla upp mannen som satt handen i en maskin"!

Jag la om handen, han behöver till röntgen och sedan till operation var min bedömning. Vi tog också hand om en motorcykelolycka, en kvinna med hela låret uppskuret. Motorcykelolyckorna är många och de är ofta svårt skadade.

Mama Rose bestämde nu att våra två patienter skulle till röntgen och försökte ordna fram en ambulans då röntgen inte låg på samma ställe. Vi hade tur, en av sjukhusets två ambulanser fungerade.

Här kommer ambulansen. Nu fick anhöriga till våra två patienter lyfta in dem i ambulansen. Det fanns inget mer än ett hårt plåtgolv i bilen, alla anhöriga hoppade in där bak, chauffören, Mama Rose och jag satte oss fram! På med sirenen och ljusen, helt plötsligt sitter jag alltså i ambulans och åker i Juba, helt overkligt men riktigt kul!

På röntgen fick anhöriga sköta all hantering in och ut ur ambulansen, in och ut ur röntgen, betala röntgen(80 SSP) och sedan tillbaks till sjukhuset igen. Patienterna var ändå ganska svårt skadade med svåra smärtor men ingen större klagan trots det.

Väl på akuten gick jag o Mama Rose till operation och träffade en läkare som höll med Rose att de skulle opereras.

Du vet nu var operation ligger, ta mannen med handskadan och ta honom dit!

Förberedelserummet på operation, det fanns inga bårar så sitt eller ligg på golvet. Jag lämnade över min patient och blev sedan indragen på operation. På operation frågade de om jag hade någon kamera med mig...tyvärr hade jag lämnat den hemma trodde inte jag skulle få fota något, men mobilen var med...

Man amputerade två fingrar och försökte sy ihop ett. Lite tetanus vaccin och lite antibiotika, hoppas han slapp få infektioner.

Skåpet för att se röntgenbilder hämtades från ett annat rum, de hade bara ett.

Efter operationen var mitt besök slut, jag var också rätt trött och slut, det var så mycket intryck. Mama Rose fick min stora sjukvårdsbag(hade en del grejer då jag haft ansvaret för vår grupps sjukvård) som ett litet tack.

Huvudet var och är fullt med tankar om hur olika vi har det i världen, orättvisor etc

Hur hade Mama Rose och hennes kollegor det på akuten under oroligheterna i vintras??

Vi har det bra, glöm inte det!

Daniel

Vilken stam tillhör du?

Hej!

Har ni fredagsmys?

Själv är jag "ensam" hemma...yngsta grabben(16år) är visserligen hemma men han spelar FIFA15 samtidigt chattar han med ett gäng kompisar om matcherna och vill inte veta av mig, äldsta grabben är på stan och frun är på bokmässan i Göteborg...

...men jag är inte bitter!

Vi drar oss tillbaka till Juba i Sydsudan en stund. Dagens blogg har två spår, ett dagsaktuellt.

David och två grannpojkar. David städar upp lite grann utanför tomten medan han borstar tänderna.

Johannes och jag är rätt sportiga av oss, vi gillar att träna så vi tog en löprunda i kvarteret där vi bodde, Gudele Juba.

Ingen asfaltslöpning utan sand, typ 30 grader varmt på kvällen.

Vi sprang inte ensamma...så fort vi passerade ett gäng barn sprang de skrattande med oss, hejade på oss, höll oss i handen. På varv två var det än mer barn, har inte sprungit Göteborgsvarvet men där som här hade vi en stor och hängiven publik. De äldre, "visare" männen satt bara och skakade på sina huvuden, skrattade och tyckte vi var tokiga! Springa när de är så varmt...

När vi sprungit stod vi och stretchade en stund, vi fick direkt sällskap och hade ett gäng killar som gjprde samma övningar som vi. De kunde engelska så vi pratade en del med varandra, om jobb, framtidsplaner mm. Något centralt, viktigt för dem var vilken stam man tillhörde.

"What is your tribe called"? Vilken stam tillhör ni? Vi berättade att vi kom från Småland, en väldigt bra stam i Sverige.

Nu började pojkarna prata arabiska med varandra, vi förstod inget men Mama Margareth, vår sydsudanesiska mamma satt på en stol och lyssnade på pojkarna och skrattade så att hon höll på att ramla av stolen. När pojkarna hade lämnat oss berättade hon vad de sagt.

De hade börjat diskutera vår hudfärg och vad som skulle hända med dem om de flög med oss hem till vår stam i Sverige. Skulle de bli lika bleka/vita som oss eller skulle de fortfarande vara mörka i hyn. Efter en stunds argumentering kom de överens om att...

...de fortfarande skulle vara mörkhyade. En kul berättelse, tur att Mama Margareth satt ute och hörde vad de sa!

På tal om att flyga så flyger vi till dagens händelse som också har med Sydsudan att göra.

Idag hade jag glädjen att få visa min arbetsplats för Sebit och Emmanuel under några timmar. De håller i ett utbildningsprojekt vi har i Sydsudan och är på besök i två veckor(inga bra bilder nu).

Efter en bra stund vid fikabordet(de har lärt sig ett viktigt ord...fika) och lite bildvisning tog vi ambulanserna.

Emmanuel kollar på sina värden, bra puls och saturation.

Nu är det Sebits tur, även här bra värden.

Läsplattan användes som kamera.

Just denna bilen var inte i tjänst så vi tog oss en sväng på sjukhusområdet och A6.

Jag vet hur ambulanserna och sjukvården ser ut i Sydsudan så de blev mäkta imponerade hur vi har det. Själv blev jag lite dämpad då jag tänkte på hur lång väg det är för dem innan de har något som kan jämföras med vår standard. Givetvis blir saker bättre i Sydsudan men det tar sådan tid och nu när det är oroligt i landet blir det knappast bättre:(

Efter åkturen tog vi en rundvandring på stationen där vårt gym gillades skarpt.

Ta i nu Emmanuel! Come on Emmanuel!

Lite crosstraining som avslutning.

Sebit och Emmanuel kommer jag att träffa några gånger till innan de åker hem och visst skall de få lite bilder med sig.

Ha nu en skön helg allihopa, jag skall få servera på ett bröllop i morgon/idag är det visst!

Daniel

Ambulansförare!? Ni kör ju bara döda människor...

Hej!

När jag var i Sydsudan i höstas så besökte jag en del olika sjukvårdsinrättningar och så fort jag såg en ambulans försökte jag ta kort på den, om möjligt prata med de som körde den.

Det hände faktiskt då och då att vi stötte på ambulanser under våra strapatsrika resor. Givetvis var kameran uppe och någon bild togs. Tänkte ibland,  vad folk det var i en del av ambulanserna, de var ofta också prydda med gröna kvistar och blommor. Glömde bort detta tills jag i Juba träffade några unga pojkar.

Jag och Johannes bodde i området Godele i Juba hemma hos Mustafa. Mustafa hade förvarnat kvarterets byråd att två svenskar skulle bo och synas i området ett tag.

Kanske tur att han gjort det...när Johannes och tog oss en löprunda hade vi en svans med ungar med oss, de ville hålla handen, göra "give me five" hälsningen mm medans de äldre bara skrattade åt oss och nog tyckte vi var galna. Ute och springa när det är 30 grader varmt!!

Nåväl medan vi stretchade efter löpningen samlades en massa ungar kring oss och vi kom att prata om olika jobb med dem. Vi frågade vad de hade för planer, drömmar och vi berättade vad vi gjorde för något. Hemma i Sverige är ju vi som jobbar på ambulansen ändå ganska högt respekterade, folk tycker vi ändå gör ett ganska bra jobb.

Alla ungarna ville bli piloter, läkare eller lärare(Johannes är pilot) men ingen kunde tänka sig att köra/jobba med ambulansen...varför det frågade jag?

Ni kör ju bara döda människor var svaret!

De berättade att ambulanserna används vid begravningar, därför också många i dem och smyckade med kvistar.

När jag senare granskade "ambulansen" på denna bilden kunde jag läsa på sidan av bilen:

Alfa and Omega Funeral Services!!

Kan dock säga att det fanns ambulanser som körde levande patienter...för jag har åkt ambulans med "rödljus" och sirener i Juba!

Den storyn kommer om ett tag.

Ha nu en trevlig helg!

Daniel

Ledardag i Yei, Sydsudan

Hej!

Hoppas bakgrunden i förra bloggen gav er något.

Nu var det dags för mitt första möte med vännerna i Yei. Mina vänner från Sverige hade redan varit i Sydsudan en vecka och var varma i kläderna...även bokstavligt talat.

De hade under veckan som gått besökt flera skolor, förskolor, fängelset i Juba samt varit på kyrkmöte i Juba. På ett av dessa möten fick de träffa Sydsudans vicepresident, inte Rieh Machar som är i opposition nu utan den nuvarande James Wain Igga. Idag fanns inga sådana politiska höjdare på plats utan helt vanliga medlemmar i en församling med olika ledaransvar.

Palle vill ta alla i sin famn. Numera pensionerad lärare och missionpilot.

Som gäster fick vi sitta skönt i de mjuka sofforna under samlingarna.

Känns problemet igen?

Vi välkomnas av ett par pastorer från församlingen. Märkte att skor var något många gärna la ner lite tid och energi på, de var alltid välputsade.

Många glada miner och tillrop blev det när vi presenterades.

Efter presentationen är det dags för "lite" sång! Ojojoj vad de sjöng! Bilderna kan tyvärr inte ge er rätt upplevelse av sången.

Vilken inlevelse!

Jag har några korta filmsnuttar av olika händelser, någon som vet hur jag gör för att få med dem i en blogg. Måste jag lägga ut dem på nätet och länka dem därifrån?

Vi hade en egen sångfågel med oss, Anna-Maria Bergqvist, har släppt en eller två skivor.

Då vi är på en ledardag i en kyrka är ett bibelstudium nästa punkt, Peo fixar det.

Te paus i skuggan av ett stort mango-träd.

Maten förbereds, mycket grönsaker som ni ser.

Efter pausen skulle jag in i hetluften. Det ni nu skall få se är något sällsynt...bilder på mig! Jag är oftast bakom kameran men här får jag agera inför en kamera. Inte direkt bekväm med det...och det lär inte hända många gånger.

Jag jobbar med akutsjukvård, i Sydsudan som i många andra låginkomstländer ökar antalet skadade och döda i olyckor därför skulle jag hålla en enkel, basal första hjälpen utbildning för kyrkans olika ledare. För att ge dem något enkelt att använda ifall olyckan är framme.

Jag hade bytte om till mina arbetskläder.

I Sydsudan har det varit svårt för lekmän att agera vid olyckor och olika trauman då det funnits en mycket konstig regel som strular till det hade jag hört. Sker en olycka måste en polis först komma till platsen, kolla läget och bestämma vem som varit orsak till olyckan innan någon får ge första hjälpen. Jag trodde inte det var sant men en god vän som bott i landet berättade hur hon flera gånger sett människor dö pga det. Vid något tillfälle sprang hon och hämtade en polis och drog honom till olycksplatsen och kunde genom det börja agera. Skulle du agera utan en polis varit på plats och någon dör är det du som blir skyldig till att ha dödat personen.

Det var flera efter min lilla undervisning kom fram och bekräftade att så var fallet men det gick att agera vid olyckor i hemmet, tur det i alla fall. Kan säga att reglerna hade nu sedan självständigheten(2011) ändrats men det var helt klart att allmänheten inte visste om det fullt ut.

Började med en del om att undvika/förebygga olyckor för att sedan ge lite enkla tips hur man kan agera om olyckan ändå är framme. Förband.

Fri luftväg, enkelt och snabbt.

Sätter man något i halsen gör man en...?

Heimlich manöver.

Så här bra mår man när man kan andas igen, kolla leendet hos tolken.

Nu var det dags för lite sex och samlevnad, smittspridning mm Marie stod på tur.

Tyckte det var fantastsikt att det var öppet att få tala om sådant i kyrkan.

Det är mycket nytt att ta in men intresset var stort.

Marie visar hur snabbt en persons smitta kan sprida sig till andra om man inte gör något för att skydda sig när man har sex.

Våra sk föreläsningar avslutades med en bön.

Blev visst ett rätt långt inlägg det här. Som sagt tar gärna emot tips hur jag gör för att lägga upp några korta filmer.

Ha nu en bra arbetsvecka nu när er påskledighet tar slut, säger en som jobbat hela påsken.

Ha de!

Daniel