Vilken underbar patient!

Hej!

Har ett dygnspass idag på ambulansen. Varit ett mycket intensivt pass så här långt. Började vid åtta, fick avsluta lunchen strax innan tre, värmt den två gånger och sedan har det bara rullat på. Lugnt just...före stormen?? Lördag kväll? Detta är inget klagobrev, jag bara konstaterar.

Alla bilder med människor i dagens inlägg är från övningar.

Just nu lever jag på min senaste patient. Tänk att få träffa/möta en människa som hon. I det här jobbet

träffar man på allt och alla typer, det mesta rinner av men vissa gör intryck!

Hon hade all anledning att vara bitter, grinig eller deprimerad men inte hon. Svårt sjuk de senaste 40 åren, varit vid dödens port ett flertal gånger(berättade om upplevelser), KOL, reumatism, bukproblem, smärtproblematik ut över det vanliga och nu dessutom inoperabla tumörer!

Trots dagens problem(som jag försökte lindra) var det hon som gav mig kraft och energi. Hon utstrålade en inre glädje, kraft, framåt anda. Hon hade mål och visioner om framtiden. Hon sa bl.a:

"Jag har bara ett liv! Jag vill göra det bästa/mesta av det livet, jag skall kämpa vidare för jag är för nyfiken på livet för att stänga mina ljusblå".

Kan bara säga, tack för "mötet" idag!

Det går inte att spola tillbaka livet! Lev nu!

Det var allt för idag.

Daniel

Attacken mot Telia kan drabba 3:e man!

Hej!

Sitter vid datorn, ute snöar det friskt. Mina kollegor får säkert jobba hårt i snön.

Idag har det varit en snackis om hur Telia blivit hackat av något gäng. Denna action märks hos oss. När vi tar EKG på patienterna i ambulansen sänds detta EKG till närmaste sjukhus för expertkontroll på hjärtvården. Detta har inte funkat idag då vi har Telia nätdistributör, vi har haft mycket strul med att få iväg EKG:n. Nu kan vi alla tolka ett EKG och vidta rätta åtgärder för patienten men...ibland kan det vara bra med experthjälp.

Defibrillator och den vi tog EKG med(har en ny modell nu).

Idag har ingen "3:e man" drabbats men vad händer nästa gång? Vad händer om "de" bestämmer sig för att hacka något annat??  Vi är sårbara för sk Cyberattacker!

Har du blivit drabbad idag?

Avslutar med några gamla bilder.

Kan det vara några avåkningar i kväll?

Ha de!

Daniel

Juba Teaching Hospital a short visit

Hej!

Ett kort besök men en massa intryck!

Under hela min vistelse i Sydsudan försökte jag besöka olika vårdmiljöer för att se hur de jobbar, vilka utmaningar de möter, vilka mål, visioner de har. Idag hade turen kommit till akuten i Juba.

Några dagar innan var vi på sjukhuset och rekade och bokade ett besök på akuten.

Alla bilderna är tagna lite försiktigt med mobilen.

Johannes fick agera "modell".

Ett staket duger gott att torka kläder på. Som på många andra ställen i Afrika är patienten beroende av att ha några anhöriga som stöttar, någon lagar mat, tvättar kläder. En annan går ut på stan för att fixa fram de mediciener läkaren ordinerar och en tredje sitter hos den sjuke.

Tre är alltså det perfekta antalet besökare hos en patient!

Akuten är en kaotiskt plats, en huslänga med två flyglar, just idag med strömavbrott. I de små trånga korridorerna, fulla med patienter var det i stort sett omöjligt att se något annat än några leenden och ögonen.

Jag har tyvärr inte så många bilder från min dag på akuten desto mer minnesbilder. Jag hade med mig lite sjukhuskläder, handskar fick jag av "Mama Rose". Mama Rose var den bäst utbildad sjuksköterskan och henne skulle jag försöka hänga med. Hon var duktig på engelska så vi fann varann snabbt och snart hade hon satt mig i arbete...inte skulle väl jag bara titta, "du vet ju hur man gör, kolla upp mannen som satt handen i en maskin"!

Jag la om handen, han behöver till röntgen och sedan till operation var min bedömning. Vi tog också hand om en motorcykelolycka, en kvinna med hela låret uppskuret. Motorcykelolyckorna är många och de är ofta svårt skadade.

Mama Rose bestämde nu att våra två patienter skulle till röntgen och försökte ordna fram en ambulans då röntgen inte låg på samma ställe. Vi hade tur, en av sjukhusets två ambulanser fungerade.

Här kommer ambulansen. Nu fick anhöriga till våra två patienter lyfta in dem i ambulansen. Det fanns inget mer än ett hårt plåtgolv i bilen, alla anhöriga hoppade in där bak, chauffören, Mama Rose och jag satte oss fram! På med sirenen och ljusen, helt plötsligt sitter jag alltså i ambulans och åker i Juba, helt overkligt men riktigt kul!

På röntgen fick anhöriga sköta all hantering in och ut ur ambulansen, in och ut ur röntgen, betala röntgen(80 SSP) och sedan tillbaks till sjukhuset igen. Patienterna var ändå ganska svårt skadade med svåra smärtor men ingen större klagan trots det.

Väl på akuten gick jag o Mama Rose till operation och träffade en läkare som höll med Rose att de skulle opereras.

Du vet nu var operation ligger, ta mannen med handskadan och ta honom dit!

Förberedelserummet på operation, det fanns inga bårar så sitt eller ligg på golvet. Jag lämnade över min patient och blev sedan indragen på operation. På operation frågade de om jag hade någon kamera med mig...tyvärr hade jag lämnat den hemma trodde inte jag skulle få fota något, men mobilen var med...

Man amputerade två fingrar och försökte sy ihop ett. Lite tetanus vaccin och lite antibiotika, hoppas han slapp få infektioner.

Skåpet för att se röntgenbilder hämtades från ett annat rum, de hade bara ett.

Efter operationen var mitt besök slut, jag var också rätt trött och slut, det var så mycket intryck. Mama Rose fick min stora sjukvårdsbag(hade en del grejer då jag haft ansvaret för vår grupps sjukvård) som ett litet tack.

Huvudet var och är fullt med tankar om hur olika vi har det i världen, orättvisor etc

Hur hade Mama Rose och hennes kollegor det på akuten under oroligheterna i vintras??

Vi har det bra, glöm inte det!

Daniel

Streetphotos from Juba South Sudan

Hej!

Det första jag fick höra efter att jag blivit välkomnad till Sydsudan och Juba var:

"Ta inga kort! Inte här i stan, absolut inte på poliser och militärer!"

Det var tufft att höra när man är nördig fotograf och besöker ett nytt land. Nu följde jag det...för det mesta...i alla fall:)

Här kommer en drös bilder från mobilen...måste ha kommit åt funktionen av misstag.

En av huvudgatorna i stan. Av någon konstig anledning har lämnat en bit oasfalterad, man skulle kunna kalla det en väldigt lång vägbula.

Vattnet hämtas i Nilen och körs ut till olika bostadsområden.

Dessa flakmotorcyklar användes som taxi och för varutransporter. Importerade billigt från Kina.

En hel dag var militären ute och samlade in sopor, skräp över hela Juba. Militären måste sysselsättas, bidra till samhället. Tror inte de tyckte det var så kul.

Frihetsmonument i Juba. Knappt något folk och jag vågade inte fota där, fick bli ett från bilen.

Juba Swet, ett gym. Hade varit coolt att se hur det såg ut där inne.

Motorcykel taxi.

Här kommer det motorcyklar från alla håll. Antalet olyckor med motorcyklar är oerhört stort i Juba, många dör och många skadas svårt varje dag. Träffade på några offer på akuten men mer om det en annan gång.

Morgonrusningen.

Till vänster fängelset i Juba. Inget ställe ni vill vara på kan jag lova. Sverige har haft kriminalvårdare i Sydsudan för att utbilda och stötta dem så att fängelserna i landet skall bli bättre och humanare.

Live the tune...

Most trusted paint in South Sudan! Nu räcker det tyvärr inte bara med färg för att få landet på fötter...

Daniel

Vilken stam tillhör du?

Hej!

Har ni fredagsmys?

Själv är jag "ensam" hemma...yngsta grabben(16år) är visserligen hemma men han spelar FIFA15 samtidigt chattar han med ett gäng kompisar om matcherna och vill inte veta av mig, äldsta grabben är på stan och frun är på bokmässan i Göteborg...

...men jag är inte bitter!

Vi drar oss tillbaka till Juba i Sydsudan en stund. Dagens blogg har två spår, ett dagsaktuellt.

David och två grannpojkar. David städar upp lite grann utanför tomten medan han borstar tänderna.

Johannes och jag är rätt sportiga av oss, vi gillar att träna så vi tog en löprunda i kvarteret där vi bodde, Gudele Juba.

Ingen asfaltslöpning utan sand, typ 30 grader varmt på kvällen.

Vi sprang inte ensamma...så fort vi passerade ett gäng barn sprang de skrattande med oss, hejade på oss, höll oss i handen. På varv två var det än mer barn, har inte sprungit Göteborgsvarvet men där som här hade vi en stor och hängiven publik. De äldre, "visare" männen satt bara och skakade på sina huvuden, skrattade och tyckte vi var tokiga! Springa när de är så varmt...

När vi sprungit stod vi och stretchade en stund, vi fick direkt sällskap och hade ett gäng killar som gjprde samma övningar som vi. De kunde engelska så vi pratade en del med varandra, om jobb, framtidsplaner mm. Något centralt, viktigt för dem var vilken stam man tillhörde.

"What is your tribe called"? Vilken stam tillhör ni? Vi berättade att vi kom från Småland, en väldigt bra stam i Sverige.

Nu började pojkarna prata arabiska med varandra, vi förstod inget men Mama Margareth, vår sydsudanesiska mamma satt på en stol och lyssnade på pojkarna och skrattade så att hon höll på att ramla av stolen. När pojkarna hade lämnat oss berättade hon vad de sagt.

De hade börjat diskutera vår hudfärg och vad som skulle hända med dem om de flög med oss hem till vår stam i Sverige. Skulle de bli lika bleka/vita som oss eller skulle de fortfarande vara mörka i hyn. Efter en stunds argumentering kom de överens om att...

...de fortfarande skulle vara mörkhyade. En kul berättelse, tur att Mama Margareth satt ute och hörde vad de sa!

På tal om att flyga så flyger vi till dagens händelse som också har med Sydsudan att göra.

Idag hade jag glädjen att få visa min arbetsplats för Sebit och Emmanuel under några timmar. De håller i ett utbildningsprojekt vi har i Sydsudan och är på besök i två veckor(inga bra bilder nu).

Efter en bra stund vid fikabordet(de har lärt sig ett viktigt ord...fika) och lite bildvisning tog vi ambulanserna.

Emmanuel kollar på sina värden, bra puls och saturation.

Nu är det Sebits tur, även här bra värden.

Läsplattan användes som kamera.

Just denna bilen var inte i tjänst så vi tog oss en sväng på sjukhusområdet och A6.

Jag vet hur ambulanserna och sjukvården ser ut i Sydsudan så de blev mäkta imponerade hur vi har det. Själv blev jag lite dämpad då jag tänkte på hur lång väg det är för dem innan de har något som kan jämföras med vår standard. Givetvis blir saker bättre i Sydsudan men det tar sådan tid och nu när det är oroligt i landet blir det knappast bättre:(

Efter åkturen tog vi en rundvandring på stationen där vårt gym gillades skarpt.

Ta i nu Emmanuel! Come on Emmanuel!

Lite crosstraining som avslutning.

Sebit och Emmanuel kommer jag att träffa några gånger till innan de åker hem och visst skall de få lite bilder med sig.

Ha nu en skön helg allihopa, jag skall få servera på ett bröllop i morgon/idag är det visst!

Daniel