On the move-From Narus to Nanyangachor, South Sudan

Hej!

Att ta sig från en plats till en annan...

Vårt mål var att hinna till Nanyangachor innan det blev mörkt. Dels är det mer säkert att färdas medan det är ljust men vi ville också hinna träffa lite folk, ordna något slags boende innan mörkret.

Detta betyder att vi susar förbi, byar, människor, fåglar och annat som jag egentligen gärna velat fotografera, nu är det bara att "gilla läget". Tack o lov för kisspauser:)

Här kommer nu en del bilder (i färg) från färden. Blir en svartvit variant senare.

Some photos from the trip from Narus to Nanyangachor, a long day in our cars.

Detta är nog den bästa vägen jag någonsin åkt på i Sydsudan, vi kunde hålla en ganska hög fart för det mesta(60-80km/h), bara att njuta så länge det varar.

Trots detta blev det en och annan punktering.

Moro och Linus löser problemet och vi är snart på väg igen.

Här bor folkgruppen Toposa. Byarna/boningarna är omgärdade av taggiga buskar för att förhindra att vilda djur tar sig in.

Torkans offer. Mycket boskap dör pga värmen och bristen på bete. Just i det här området hade kommit lite regn vilket träd och buskar snabbt reagerat på. Härligt ljusgrönt överallt, men torr och stenhård mark ännu.

Plötsligt är vi vid korsningen, en enkel skylt visar vägen. Sväng höger om du skall till Nanyangachor. Vi har nu avverkat en rätt lång färd genom ett rätt låglänt landskap. Under regnperioden går det knappt att ta sig fram, träsken och floderna är då översvämmade. Hela områden är då isolerade i flera månader och kan nås via luften. Nu förändras landskapet och vi ser allt mer kullar och berg.

Slutmålet Lotimor i sikte.

Vägen blir allt sämre, här korsas en torr flodbädd.

Vi har kommit upp på en liten platå´och tar en kort paus.

En ung man, vaktar sin boskap med en AK-47. Ingen går obeväpnad, de yngsta har käppar och kanske en pilbåge men det fanns oftast alltid någon med automatvapen.

Underbara vyer vilket jag tyvärr inte med mina bilder lyckas förmedla. Är ingen bra landskapsfotograf.

Nu skall ner igen...

Kort paus igen, kvällen börjar närma sig. Var vi än stannade kom det fram nyfikna som ville se vem i hela världen är det som åker här i ödemarken.

Lite skeptisk över vad jag gör. En del sprang undan då jag plockade fram kameran, rädda att jag skall skjuta dem.

Hmm bäst hålla sig på lite avstånd.

Ung Toposakvinna på vandring.

Rädd för mig och kameran, försökte visa genom att ta kort på någon av oss att det inte var något farligt men det syns att han fortfarande var rädd. Jag skulle kanske inte tagit fotot??

Lite lera och Linus och Bengt njuter. 

Nu drar vi, det är inte långt kvar...

Vänta lite...jag sitter fast i busken.

Sista bilden, vi är strax framme i Nanyangachor.

Nu gäller det att hitta någonstans att sova, vi skall tälta.

Hälsningar,

Daniel

Det var en lång väg till Lotimor, Sydsudan

Hej!

I min förra blogg hamnade vi/ni rätt in i händelsernas centrum i Lotimor, mitt in i arbetet på kliniken. Kändes som en bra start på en serie bloggar från min tid i Sydsudan. 

Inför en resa som denna krävs det en lång förberedelse och noggrann planering, Sydsudan är inte det enklaste land att åka till eller att arbeta i. Vi började våren 2016.

Vi från Sverige, som åkte på denna resa är alla aktiva i Pingstkyrkan Jönköping. Vår församling har i många år arbetat aktivt i Sydsudan. Vi samarbetar med SPC, Sudan Pentecostal Church. Vi stöttar dem i olika projekt som skolbyggen, lärarutbildningar, hälsoprojekt, organisationsutveckling mm. SPC var också med på resan och gjorde baseline-studier inom skola och hälsovården.

Lotimor ligger i sydöstra hörnet av Sydsudan(kartbild kommer), ett område som inte varit indraget i inbördeskriget som började december 2013. Inga oroligheter vilket gjorde det möjligt för oss att åka dit. I området bor en folkgrupp som heter Nyangatom, de finns på den etiopiska sidan också. Där stöttar vi ett projekt om att ge Nyangatomfolket ett skriftspråk, alfabetiseringsprojekt samt ett bibelöversättningsprojekt. I Lotimor ville vi skapa kontakter inför eventuella projekt i bl.a hälso- och sjukvård, skola mm. Vi i sjukvårdsteamet skulle jobba med mottagningsverksamhet, något jag verkligen såg fram emot att få göra. Området ligger väldigt otillgängligt så det är knappast ingen som åker dit med förnödenheter mm, ingen som satsar tid eller pengar i området. En utmaning för oss, vi får se om vi kan göra skillnad?

Det var lite om bakgrunden till vår resa.  Det är långt att åka i mil men även i tid med alla förberedelser men nu åker vi!!

Vi i "Medical team" åkte från Landvetter...eller hade tänkt oss åka därifrån. Incheckade och klara, skulle "bara" gå ombord på planet när Turkish airlines säger att de hittat ett tekniskt fel på planet och flyget är inställt:( vilket antiklimax...nu blev det en natt på hotell vid flygplatsen, anslutningsflyget i Nairobi som skulle ta oss till norra Kenya blev till intet.

Nåväl dagen efter kom vi iväg, fick vänta i 10 timmar i Nairobi innan vi kunde ta oss med inrikesflyg halvvägs upp i landet till Lodwar. Från Lodwar lyckades vi få flyga med ett litet Cessna-plan, inte skönt. Det var som att åka på ett stormigt hav...så jag blev spysjuk till slut. Liite blek efter flygturen var vi äntligen framme i Lokichoggio intill gränsen till Sydsudan.

Efter en natt med ytterst lite sömn(fest i grannhuset) lämnade vi Loki och åkte mot gränsen.

En gatubild från Loki.

Ni har väl knappast missat att det råder svår torka i Afrika, så även här i norra Kenya. Boskapen dör i mängder, det finns inget vatten, ingen växtlighet kvar för djuren att äta. 

Torrt, dammigt och stenigt. Gränspasseringen heter Nadapal, går inte att kalla  det för en by. Några skjul, gränsposteringen samt ett flyktingläger vad allt som fanns.

Lägret var ett mottagningsläger, hit kommer man och blir registrerad för att sedan slussas vidare in i Kenya. Hit kommer många från Sydsudan, nu flyr de inte kriget utan svälten som är på gång i landet.

Att resa i Afrika är tålamodsprövande, du måste vara beredd på att vänta...ibland länge. Då det var söndag morgon hade inte personalen vid gränskontrollen kommit, lite sovmorgon kanske:)

Väntan utanför Christinas Palace, hon hade några stolar tack o lov. Hennes förråd av Mangojos tog nog slut, hon gjorde väldigt goda Mandasi likaså.

Från vänster, Sebit, Daniel K(Kenya), Stephen och Moro. Jag heter Daniel S(Sweden)...

När vi väl fått våra stämplar körde vi ca 600 meter och väntade vid Sydsudans gräns. I gränssamhället Narus, mötte vi upp med Susanne, Raphael mfl som flygit från Juba. De hade även med sig alla mediciner och förband vi skulle ha på våra mottagningar.

Ompackning i Narus.

Åskådare.

Vi behövde lite mat innan vi skulle åka. Var hittar man en restaurang i Narus som kan föda 15 personer? Vi hittade ett litet ställe under några presenningar, maten lagades utanför.

Tvätta alltid händerna innan du äter!

Ett färggrannt tvålpulver.

Resans första get, lite bönor samt ett tunt bröd fick bli dagens lunch.(ISO 12.800) Mörkt var det.

En ung kvinna från Toposa-folket. Vänner med Nyangatom.

Kartan är hämtad från OCHA South Sudan, här fanns lite byar utmärkta på kartan. Vi skall nu lämna Narus och ta oss till Nanyangachor. (Följ den gröna vägen som går till höger). Efter Nanyangachor är det typ väglöst land. I Narus lämnar vi också mobiltäckning, internet mm.

Som ni ser ligger Lotimor nära Etiopiens gräns.

Vägen till Lotimor startar i Narus?

The road to Lotimor starts in Narus??

In this blogg I`ve described some background to our trip. Some about our church in Jonkoping and the  cooperation between SPC and us. Also some about the trip from Sweden to Lokichoggio, with delays etc. I hope you enjoy some of the photos.

Lite engelsk text för eventuella läsare som inte kan svenska.

Hoppas ni orkar följa med i kommande bloggar.

Önskar er alla en skön helg!

Daniel

Streetphoto Addis Abeba:great ethiopian run

Salamno!

Nu kommer fortsättningen på gårdagens inlägg och bild. Idag blir det liite fler bilder. När jag besökte Addis Abeba förra året var jag med en vän som bott 40 år i Etiopien med lite avbrott då och då. Han vet allt om stan.

Vad var det då som mannen med ölflaskan hejade på?

The great ethiopian run gick av stapeln intill där vi bodde. Det är en slags variant av "tjejmilen" men här får vem som helst vara med.Gå, springa eller dansa sig genom den en mil långa banan.

Män, kvinnor och barn i alla åldrar sprang...nae gick för det mesta. Utlänningar boende i Addis, typ företagare, ambassadpersonal blev ofta inbjudna att vara med. Så Mr Gert, min vän hade gjort loppet vid något tillfälle tidigare. I år var det den 13:e gången loppet hölls. 

Där e han igen, undras vad som är så roligt?

Han verkar inte ha så kul, vitingen.

En folkfest av stora mått. Det var folk överallt och tittade. Det var som alla släppte loss, gjorde lite som de ville denna dagen. Polisen höll sig lugn, hade mest koll på trafiken.

Ska bara fixa till skorna.

Streetdance a la Mr Gert.

Hmm undrar vem den där bleka är för en?

Ooh yeah, lets dance!

Många etiopier hade blivit utkastade från Saudi-Arabien en tid innan. En enkel demonstration mot det som hänt.

Firmabilen, en ambulans under utryckning.

Här kommer kejsaren!

En stolt etiopier!

Sändes på teven.

Skulle någon dö var det nära till begravningsbyrån.

Nu gick det inte längre...

Vi närmar oss målet och leden blir allt trängre.

Målet, nu var det några som började springa.

En sista dans innan målgången.

Var så god! Här får du din medalj.

Gott med lite vatten efter den långa promenaden. Soligt, hög höjd. Addis ligger på över 2.000 meters höjd, högsta punkten på 3.000 meter. Brände på huvudet, speciellt då jag börjat bli...är liite tunnhårig.

Nöjda kompisar.

Med bra överblick.

Nu skall vi bara ta oss hem också, det är lite trångt kan man säga, över 30.000 deltagare enligt uppgift.

Okej...vilken väg väljer vi?

God natt!

Daniel

Semera Etiopien kvällsskola

Salamno!

Vi är som ni vet i Etiopien, nära Djibuti bland folkgruppen Afarer.

Flaggan i den sena eftermiddagen. I mina senaste inlägg har jag skrivit om ett undervisningsprojekt som min kyrka stöttar, de har varit på dagtid för barn. Dagens inlägg handlar om vuxna som kommer på en kvällsskola. På dagarna är de ute med sina djur eller sköter sina odlingar, andra jobb och kan inte gå i skola. 

Vid brunnen. Härligt att se borrade brunnar, här får alla tillgång till rent vatten och kan därmed slippa mycket elände med sjukdomar.

Majoriteten av afarerna är analfabeter så behovet är stort. Bara genom att lära dem läsa, skriva och räkna lite grann förbättrar de sin situation i livet. Då många är muslimer måste skolan tajmas in mellan arbetet och bönetiderna på kvällen.

Det blev inga bilder på de vuxna i skolan, inte lika uppskattat av dem så därför avstod jag det. Barn fanns det gott om på gården utanför, lite nyfikna på oss vitingar.

Glad liten tös.

Ett härligt glatt gäng killar. 

Lite snack  grannar emellan? 

Nyfikna?

Vi fick besök av några beväpnade ungdomar. De var trevliga och inte alls hotfulla men liite känner man ändå att man måste vara på sin vakt.

Nu blir det inge mer skola på ett tag:) hoppas ni tyckt det varit intressant. 

Ha de!

Daniel

Vi vill slakta en get och fira ert besök!

Salamno!

En typisk hydda. Lätt att sätta upp och ta ner tar inte mycket plats när man är på vandring efter bra betesmarker.

En by till att besöka. Vi är ute i bushen i norra Etiopien, inte långt från Djibuti. Vi har besök två skolor och har en skola kvar. Den ligger mitt i en liten by.

Skolhuset med plats för två klasser. Blir en liten blandning idag på färg och svartvita bilder. Inte långt från denna skola stor en nästan färdig statlig skola.

Liite bättre byggnad.

Någon slags genomgång av alfabetet. En elev står framme vid tavlan stavar och och klassen svarar.

En del unga elever, har med stor sannolikhet inte varit i Thailand.

Jag vill också gå i skolan!

Den här kvinnan hade varit med oss några timmar, här bjuder hon på ett gott nybakat bröd med någon slags gegga i(gott var det i alla fall).

Bagaren och bageriet.

Vi blev hembjudna till kvinnan med brödet. Hon hade innan talat för hela byns räkning som ville slakta och tillaga en get då vi gästade just deras by. Den proceduren hade tagit resten av dagen så vi kom överens om en kaffeceremoni i hennes hydda i stället.

Det visade sig att denna kvinna var drivande i en kvinnogrupp i byn. Kvinnorna hade verkligen jobbat hårt med flera olika saker, bl.a. skolan. Nu hade deras arbete gett resultat på flera områden. Deras självförtroende och självkänsla hade ökat, männen lyssnade på dem, ffa på kvinnan i blått som var en ledare.

Mor och dotter ser sig själva på bild.

Några av männen ville också vara med på bild.

Innan vi åkte pratade vi lite om vardagslivet och om de problem man hade här ute i bushen. Ett stort problem var alla diarrésjukdomar som härjade bland barnen, de hade också ofta mask i magen(då menar jag inte små binnikemaskar som finns hos oss). Vatten fanns i alla kanaler men det var inte rent.

Här fick jag möjlighet att inför by äldste och kvinnor hålla en kort undervisning om hur man enkelt och billigt renar sitt vatten. Detta genom att använda PET-flaskor!

Genom att fylla dessa flaskor med vatten från sjöar, floder sedan lägga dem på en solig plats som te.x  taket under ett dygn. Under dygnet skall man sedan bara skaka om dem rejält i någon minut några gånger. Dagen därpå är vattnet drickbart!

Alla skadliga mikroorganismer är borta, detta tack vare solen UV-strålar. Kvar i botten kan ju givetvis finnas lite skräp, sand men det behöver man inte dricka. Genom att ha t.ex ett tiotal flaskor kan man använda fem ena dagen medan de andra fem ligger på taket och renas för att användas dagen efter. Det finns vetenskapliga studier på detta så det funkar. Har bekanta som testat det när de åkte igenom Afrika med Jeep, de köpte inte en vattenflaska på hela resan utan hade hela tiden flaskor på taket.

En av mina föreläsare på en kurs, testade detta i Sverige. Han tog en flaska med vatten sprutade in lite E-Coli bakterier i flaskan och la den på taket på Ryhovs sjukhus, visserligen i två dygn men efter två dygn drack han av vattnet till sina läkarkollegers frågande blickar. Han blev inte sjuk, de fanns inga bakterier kvar.

Nu kan barnen i området slippa många onödiga sjukdomar tack vare PET-flaskor och lite sol. Jag har fått hjälp att skicka dit bilder och textinformation på deras språk så att informationen finns kvar. 

Den här dagen var en av de bästa på hela min Afrika vistelse.

Ha de gott!

Daniel