Gott och blandat från Sydsudan

God kväll!

Lugnet har lagt sig i vårt hus, frugan har somnat, svågerns hund likaså. Jag sitter och minns min senaste resa till Sydsudan. Tittar på bilder, minns värmen, regnet, allt strul men det är inte det som tar överhanden. Det finns/fanns så mycket fint att vara tacksam över. Alla människorna vi fick möte, barnens glädje när vi fick skoja lite med dem med våra handdockor. Undervisningen vi kunde ha trots hettan(54 grader ute). En extra bonus för mig vara alla fåglarna jag fick se.

Ni ser och hör om Sudan nästan dagligen just nu, grannlandet i norr. Där är det extremt svårt med svält, krig och flyktingströmmar. I Sydsudan ett lågintensivt inbördeskrig, just nu försöker presidenten få bort vicepresidenten genom att i en rättegång anklaga honom för massmord,  korruption, förräderi mm. Jag läser nyheter därifrån dagligen, tack och lov inte bara negativa. 

Nu får ni åka med till Sydsudan i mina bilder, har nog ingen röd tråd idag i bilderna, bara en massa ögonblick som jag fångat på bild.

Abyssinian Roller, en blåkråka.

Joseph Baiga

Ute och rekar i den översvämmade floden ifall vi kan köra över.

Beautiful Sunbird

Brun glada framför ett berg jag skulle vilja bestiga någon gång.

Hur fångar man en jordekorre, ju man jagar den över markerna och på något sätt få in den i ett liggande järnrör, som man sedan reser och slänger ner stora stenar. Enkelt eller hur?

Kan te sig grymt men för de här småkillarna är det mat.

Första gången jag var i Lotimor mars 2017 hade inte barnen inte sett en fotboll, nu i mars 2024 hade de fixat en stenig spelplan. Jag var bara tvungen att försöka fota dem. Sent på kvällen höga ISO-tal och sedan den här pojken i förgrunden som hela tiden ville vara med på bilden. Ett kul minne.

Oväder på gång, hemresan kommer bli jobbig.

En del hämtar vatten från den nästan uttorkade flodbädden trots att det finns en borrad brunn.

Avslutar nu med några fågelbilder. Här Green-Winged Pytila.

Jackssons Hornbill, alltså en näshornsfågel.

Little Bee-eater, en av alla olika biätare.

Får återkomma en annan dag med mer bilder. Får inte vara för många för då tröttnar ni tror jag:)

Daniel

Idag, i Jönköping för 1 år sedan...

Hej!

31 januari 2020

Minns ni dagen? Inte, hände det något speciellt då?

Det var dagen det första fallet av Covid-19 konstaterades i Sverige i min hemstad Jönköping.

Första larmet om Covid-19 patient i Sverige!

Pressmeddelandena kom i stora mängder lokalt och över hela Sverige senare under dagen. Vi som visste fick inget säga, fast för oss var vår största fråga var nog snarare hur skall vi skydda oss från smittan, hur skall bilen saneras efteråt. Kunskapen då var inget mot vad vi idag vet...har lärt oss.

Föga anade vi vad som skulle komma utav detta, hur det skulle påverka allas våra liv.

Samma kväll hade vi på jobbet en After work/avtackning för en kollega som gått i pension denna dag. Det blev inga fler AW under 2020.

Gemenskap, något gott att dricka och äta. Ett recept för en bra kväll eller hur?

Visst saknar vi dessa möjligheterna att träffas på restaurang eller hemma hos varandra. Under året som gått har vi alla drabbats av Covid-19 på olika sätt. Ni har alla era historier/upplevelser och visst är många värda att berättas.

Vi på ambulansen har haft mycket att göra, vi har mött många Covid-sjuka under året eller misstänkta Covid-patienter. Minsta lilla infektionssymtom gör att vi måste klä oss som om det vore en Covid-smitta.

Så här kan det se ut på Rakel-enheten.

I stort sett alla larm med prefixet Andningssvårigheter brukar vara misstänkta Covid-patienter.

2:a vågen har varit tuff i Jönköpings län, fler patienter på Covid-IVA och på de andra Covid-avdelningarna än i våras och försommaren. Vi har haft många överflyttningar till andra län då platserna på Covid-IVA inte räckt till. Oftast med ambulans men även med helikopter och flyg.

En händelse från förra veckan hänger kvar hos mig, kan inte glömma den.

Kommer nu visa några bilder från en annan Covid-IVA transport för att illustrera händelsen(de bilderna tog jag i somras när jag fotograferade under 2 dagar på Covid-IVA).

Förra veckan mitt i natten vid kl 02 fick vi en akut resa från våran Covid-IVA. En patient, 20 år yngre än mig hade blivit akut sämre och behövde urakut till ett universitetssjukhus för att få ECMO-behandling, hens hjärta orkade inte längre. 

Här tas beslut om akut överflyttning.

Vi är snabbt på plats och lastar över patienten på IVA-båren och skall börja röra oss mot kulverten för att ta oss till ambulansen. Vi får då höra att patientens livskamrat är på väg för att få tillfälle för ett ev sista farväl...

Vi kan inte vänta 1 minut ens sägs det, hinner "hen" möta upp skyddsklädd innan vi når ambulansen får "hen" säga farväl/lycka till. Vi hinner lämna IVA och i kulverten kommer "hen" småspringande. Så medan vi skyndsamt går mot ambulansen har vi en anhörig som överöser sin livskamrat med uppmuntrande ord, gråter, ber, klappar kinden. Tankarna och känslorna bara rusar inom mig, vilken tragisk scen jag bevittnar.

Snart vid ambulansen...

Nu lastar vi, det är bråttom. Narkosläkare och narkossjuksköterskan skall övervaka/vårda patienten under färden.

Den anhöriga får ett sista tillfälle att säga något precis innan vi stänger dörren och åker. Oooh vad jag ville krama om "hen", vilken ångest, vilka känslor som är i rörelse hos "hen" och andra anhöriga. "Hen" lämnades inte ensam utan en personal från IVA höll om "hen", var med, sa inget men var där. 

Tankarna kring händelsen har följt mig. Vad hände sen, hur mår alla inblandade??

När vi på teven hör om antalet som avlidit under pandemin, över 11.500 personer blir det ibland bara siffror, man kanske tänker oh under 100 idag va bra. För varje individ som avlidit finns det alltid någon anhörig, vän, arbetskamrat som gjort en stor förlust. Det är personligt, ett stort sår, ett enda stort varför???

Idag är det alltså 1 år sedan första konstaterade fallet i Sverige. Ni kommer inte undan, i tidningar, radio och på teven kommer säkerligen mängder med reportage, filmer, bilder. Dagens JP(Jönköpings Posten) hade flera sidor med tillbaka blickar på året som gått. Många av er har säkert dokumenterat året i bild, film och skrift, för det har verkligen påverkat oss alla. 

Ta hand om er och varandra, även 2021 kommer vara ett Corona-år tyvärr...

Daniel

Nu kan hjälpen nå Lotimor Sydsudan!

Hej!

Nyligen hemkommen från senaste turen till Lotimor i Sydsudan vill jag bara ge en kort rapport. Blir förhoppningsvis mer inlägg framöver.

Jag har i flera inlägg här på FS berättat om ett arbete att få till en väg till ett mycket avlägset område i Sydsudan. Ni får gå tillbaka i bloggen för att uppdatera er. Kortfattat, området är bl.a. svårt drabbat av svält och WFP(World Food Program) har inte kunnat nå området med mat, utsäde mm. Efter vårt första besök i området mars 2017 har vi jobbat för att röja en väg(100 km) för lastbilar dit. Vi har stått för mat till byborna, och deras familjer och utrustning(pangas, enkla sågar mm). Eftersom vi lovat mat ville alla vara med, vilket vi inte riktigt hade förstått. Vi hade räknat med typ 400 personer från 2 byar, nu försedde vi ca 6000 personer med mat i drygt 1 år.

De har gjort ett enastående arbete, slitit hårt för att förbättra sina egna livsförhållanden och öppna upp för utveckling av regionen de bor i. De har själva bett om vägen och har nu själva börjat jobba på en fortsättning till Etiopien som ligger ett "stenkast" från Lotimor. De tillhör en stam, Nyangatom som finns på bägge sidorna av gränsen och är seminomader så de rör sig mycket mellan länderna. Nu några bilder från vägen:)

Sex meter bred väg, buskar, stora stenar, träd och rötter skulle bort. Vår utrustning räckte inte till alla så en del använde vassa stenar för att hugga ner träd och buskar.

Bengt Klingberg är en av initiativtagarna. Här spelar vi in en film om vägen. Kommer att lägga upp den när den är klar.

Nu åker vi till Lotimor:)

Det är fortfarande en tuff, jobbig väg men nu kan lastbilar ta sig fram, vilket var omöjligt förut. För oss med jeepar går resan till Lotimor mycket snabbare. Snitthastigheten på den "väg" vi använde innan var 7 km/h under långa sträckor.

Målet för resan/vägen Lotimor, enligt mig en otroligt vacker plats. 

När vi efter att ha jobbat med sjukvård, brunnar och samhällsuppbyggande arbete lämnade området, mötte vi på hemvägen två lastbilar från WFP. En av dem var på väg till Lotimor!! 

Känslan jag/vi känner går inte med ord att beskriva. 

Vårt arbete i området kommer att fortsätta men nu kan vi i "bocka av" en punkt på listan.

Daniel

Jesus älskar alla barnen...

...alla barnen på vår jord!

Röd, gul, vit och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord!

Hej!

Vart skall det här sluta tänker du kanske? Ja det vet inte jag heller:)

Detta är nog den sista bloggen om min resa till Lotimor, Sydsudan i våras. Du får läsa lite gamla bloggar för bakgrund, vad vi gjorde där mm

Några dagar tog vi promenader i närområdet, vi besökte lite familjer, bosättningar mm, jag hamnade på efterkälken som vanligt. Gick och strosade, sökte bra motiv att fota så mitt sällskap var långt före mig.

Då dyker 2 pojkar upp, kanske 10 år gamla. De följer mig, vi försöker prata, hade faktiskt lärt mig några fraser Nyangatom: Kanyaritae ayong Daniel vilket betyder jag heter Daniel.

De sa sina namn men dom har jag glömt. Vi gick nog ihop i 1,5 timme. De började sjunga en sång i fin melodi medan vi gick, de tittade på mig kan inte du sjunga? Då kom jag ihop en sång jag lärde mig i söndagsskolan när jag var liten, ja det var Jesus älskar alla barnen.

Där går jag, i en bortglömd del av Sydsudan och sjunger en gammal söndagsskolesång tillsammans med två nakna pojkar. Plötsligt hör jag hur de stämmer in i vissa ord, de var grymma på lyssna in melodin och vissa ord.

Efter en stund slår orden jag sjunger till mig med kraft, jag börjar gråta...Jesus älskar alla barnen...

...men hur märker "mina" två pojkar det? Nakna, törstiga, ofta hungriga, drabbas hårt av enkla infektioner som vi lätt behandlar "hemma" i Sverige. 

Här har vi precis delat en flaska vatten

Trots alla mina frågor tror jag på orden i sången och hoppas jag kan/vågar visa kärlek till folk jag möter vart jag än går omkring.

Kiboikin nikajokon!

Daniel

Nu når hjälpen Nyangatomstammen i Lotimor, Sydsudan

Hej!

Har under våren skrivit mycket om Sydsudan, hoppas ni inte tröttnat:) och än finns det saker/händelser jag vill förmedla. 

Ni som är nya får se bakåt i bloggen för historiken. Jag har länkat en del filmer bl.a en om en insamling vi startade när vi kom hem. Vi har nu samlat in över 500.000 kr och bl.a PMU har bidragit med mer pengar. Så nu har det börja hända saker i Lotimor med omnejd. Vi kan dela ut mat, arbetet med att röja fram en väg har startat mm.

Länkar 2 filmer nu, korta filmer typ 3 minuter. Den första är från i mars och den andra filmad för en dryg vecka sedan. Se gärna bägge för att få en bra uppfattning om vad som hänt och pågår. 

212404066< länk till film nr 1

Kampen mot svälten i Sydsudan< länk till film 2

Vi vill inte se fler barn på rött! Fortsätt gärna att stödja insamlingen!!

Som det nämns i sista filmen har regnen uteblivit så situationen har försämrats på vissa håll. Vi(medlemmar i Pingst Jönköping mfl) åker snart ut igen. I början av september åker jag och några till ut för att bl.a bedriva hälsa o sjukvård. 

Tuff teräng

Mer glada och välnärda barn är vårt mål

En ljusnande framtid? Ja det hoppas/jobbar vi för. Se filmerna och har du möjlighet så bidra gärna till arbetet.

Ha en skön sommardag!

Daniel