Health education at Kapoeta Health Science Institute South Sudan

Hello/Hej på er!

"Building Quality Health Professionals" är skolans motto. Det är andra gången vi fått tillfälle att vara med och utbilda/inspirera studenterna här i Kapoeta. Senast var det i februari 2020, tanken var att återvända redan samma år men sedan kom...ja ni vet Covid-19.

Nu i september hade vi äntligen möjlighet att åka tillbaka. Ni som följt mina inlägg genom åren vet att jag varit i Sydsudan många gånger. Från att vara mer delaktig i vården har vi nu ett annat fokus, att utbilda folk. Vi tror att det kan ge större effekter för folkhälsan i området på sikt. Nu följer det lite svartvita bilder från utbildningen, inte så mycket kommentarer till dem. Lite senare idag/i morgon ytterligare ett inlägg med svartvita bilder, delade upp det för annars blir det för många bilder.

Sjukhuset startade en barnmorske och sjuksköterske utbildning där vi nu är med och undervisar. På plats och via inspelade lektioner som finns på usb-sticka. Vi, det är några sjuksköterskor, barnmorskor och läkare, vi är alla engagerade i Pingstkyrkan i Jönköping som jobbat i Sydsudan sedan 70-talet.

Föreläsningar, grupparbeten, redovisning inför klassen, praktiska moment mm. Här följer lite blandade bilder.

Joseph

Tänk att det kan vara så intressant att se en blodtrycksmätning

Studenterna gör praktik vissa tider

Nyfiken på någon kille här inne?

Det var allt för detta inlägg. Hoppas ni gillat någon av bilderna.

Daniel

Ett bildspel för fågelskådare om Sydsudan??

Hej!

Om en månad skall jag, om inte pandemin sätter käppar i hjulet visa bilder igen från Sydsudan. Detta på en fågelklubbs årsmöte. Har förklarat att jag inte har så mycket fågelbilder från mina resor där, då syftet varit ett helt annat. 

De får allt nöja sig med några få men får se en hel del annat som berör, hoppas jag.

En brun glada, den vanligaste rovfågeln i världen sägs det

Målet på resorna har ofta varit Lotimor, en liten by mitt ute i ingenstans

Vägen dit kan vara svår

På väg in i Sydsudan från Kenya

Jag hann ta upp kameraväskan:)

Vägvisare är bra att ha, enda vägskylten jag sett i Sydsudan

En del spännande möten blir det med, han nöjde sig med en flaska vatten

Vid en liten paus hann jag se denna blåkråka

En slags tofsvipa

Blir en del det dagliga livet i byarna, här något sällsynt. En man som hämtar vatten, jag har aldrig sett det någon mer gång

En del om vårt hälsoarbete lär det bli

Ledsen men trygg i mammas famn

Testkittet för malaria liknar våra snabbtest för Covid-19. Pratade med en av våra lärare i Lotimor innan jul(jullov och hemma i Kenya). De hade inte hört talas om Covid 19 innan vi berättade om det för dem. Inga fall av corona i Lotimor eller i hans by i norra Kenya(Lokichoggio)

En del av personalen på "vårdcentralen"

Nu flyger vi vidare

Storyn om husvagnen måste vara med

Ja det var ett litet urval av fågelbilder. Det svåra blir att väva in de bilderna bland allt annat. När jag kollade igenom mina mappar från de olika resorna noterade jag att jag under senaste resan febr 2020 inte tog en endaste fågelbild

Go natt!

Daniel

With Mission Aviation Fellowship to Lotimor, South Sudan

Hej!

Jag har i de senaste inläggen varit i Sydsudan. Vi fortsätter dit, denna gången vill jag lyfta en organisation som gör en fantastisk insats i Sydsudan och på olika ställen över världen. MAF en kristen organisation som hjälper alla möjliga organisationer att hjälpa människor med sjukvård, medicin, mat, vatten och annan katastrofhjälp, detta genom att flyga ut hjälpen.

I många länder är vägnätet en katastrof, ffa under regnperioder. I Sydsudan blir upp till 60% av landet onåbart med bil under regnperioderna. 

Jag har varit i Sydsudan 5 gånger nu och skumpat omkring i en bil i timmar/dagar på mina resor. Resan till Lotimor med bil från Kapoeta kan ta från minimum 15 timmar upp till 3 dagar beroende på väglaget.  Med flyg tar det ca 30/40 minuter. Här kommer 2 bilder på hur vägarna kan se ut.

Lena och Linda från Korrespondenterna med i bilen.

Med vägar...kan man kalla det en väg, som dessa förstår ni att det kan ta tid att nå sitt mål.

Nu i februari 2020 skulle vi(Marie, Jocke och jag) få möjligheten att flyga till Lotimor från distriktshuvudstaden Kapoeta. Vid Lotimor finns en liten airstrip på ca 600 meter. Inte testad ordentligt...brr lite nervöst var det allt.

Medan vi väntade vid airstripen i Kapoeta såg jag detta.

Oops någon slags mina/sprängladdning har kommit fram efter regnen. Detta bara 50 meter från landningsbanan.

Här landar vårt plan, har glömt vad modellen heter Caravan tror jag, kan som mest ta 12 passagerare. Nu tömt på de flesta sätena då detta är tänkt att bli den första landningen med passagerare i Lotimor.

Men innan vi lyfter ber vi en bön tillsammans med piloten.

Det var häftigt att kunna följa med hur vi flög, jag kände igen flera landmärken. Vägen ni ser nedanför platån har invånarna från två byar anlagt, Lotimor och Lotakawa. De har fått lite machetes och mat från oss som stöd. De röjde ca 100 km, en 6 meter bred väg. Den nya vägen har gjort det möjligt för World food program och andra NGO:s  att nå Lotimor med nödhjälp.

Närmaste samhälle till Lotimor heter Nanyangachor, med bil tar det mellan 7 timmar och 1 dag att köra. När vi passerade Nanyangachor i luften sa piloten i mina hörlurar, "prepare for landing in 5 minutes". Fem minuter!! Wow!

Lotimor från ovan, med berget Naita och Etiopien i bakgrunden. Nyangatomfolket som bor här finns i bägge länderna och vandrar fritt mellan Etiopien och Sydsudan.

En del av Lotimor. Det var nu nervositeten/oron gjorde sig påmind. Skulle vi landa eller skulle piloten tycka att landningsbanan inte såg ut att duga. Skulle en ev landning gå bra??

Två överflygningar på ett par meters höjd..."it looks okey, i´ll go for a landning" och vips så stod vi på backen. Vilka skickliga piloter MAF har!!

En nyfiken skara mötte oss, underbart att se bekanta ansikten.

Alla ville hälsa på piloten.

Landningsbanan, ca 600 meter lång, även den röjd av byborna.

Några miljöbilder kring airstripen.

Medan vi gick till byn(30 minuters promenad) gjorde piloten en ordentlig kontroll av airstripen, mätte längd, vinklar, fotograferade etc. Väl tillbaka i Juba gör han sedan en sammanställning med alla fakta,  så att andra piloter kan få den information de behöver för att kunna göra en säker landning i framtiden. 

På väg för att kolla planet.

Det här fotot är taget från byn, man kan se planet som en liten prick. Mötet med byn äldste, lärarna, sjukvårdarna berättar jag om en annan gång. Vi var bara i Lotimor några timmar, piloten måste ta sig till Juba efter ha lämnat av oss i Kapoeta, att flyga/landa i mörker är inte att rekommendera.

Innan avfärden

Hej då! Hoppas vi ses snart igen.

Testflygningen gick ju kanon! Piloten gjorde lite beräkningar på hur mycket last vi skulle kunna ha med inför kommande resor. Det går att landa med rätt mycket last men inte tvärtom att lyfta med samma vikt, landningsbanan är för kort för det. Vi kan ta med upp till 800-1000 kg plus 3 personer, den här informationen är guld värd inför framtida resor.

Ja det här blev ett långt inlägg, men jag tänkte det var kul att ge er liten inblick hur det kan se ut att flyga/landa på små landningsbanor. 

Nu i Covid-tider gör MAF ett stort arbete med att flyga ut testutrustning, skyddsutrustning, läkemedel både i Kongo och Sydsudan. 

Sköt om er!

Daniel

Blivande barnmorskor och sjuksköterskor i Kapoeta, Sydsudan??

Hej igen!

I mitt förra blogginlägg...för 2 månader sedan lovade jag mer bilder från Kapoeta, jag skulle berätta lite vad vi gjorde där. Vi har sedan 2017 gjort flera resor per år till Sydsudan, syftet har varierat. Denna gången skulle vi sjukvårdare försöka sätta oss in i hur hälso och sjukvården fungerade i delstaten, se var våra (begränsade)resurser skulle kunna vara till glädje och utveckling i området. 

Efter ett möte med hälsoministern, läkare och representanten för den nya NGO organisationen(som ansvarade för sjukvården) kom vi fram till att vi skulle prioritera att undervisa på den nystartade  skolan för sjuksköterskor och barnmorskor som sjukhuset själva skulle försöka driva. Det blev vår främsta uppgift under 2 veckor. En liten varning, det blir nog ett rätt långt inlägg/blogg:)

Förberedelser inför de första lektionerna i kvällsmörkret. Bilderna blir i färg denna gången.

En snabbtitt i deras bibliotek tillsammans med representanten från CCM Comitato Collaborazione Medica, en italiensk NGO som tagit över ansvaret för sjukvården i delstaten för några månader sedan. De gav ett bra intryck och hade redan gjort många förbättringar. 

En passande titel på boken. Vid vårt förra besök fanns det 1 läkare för 1 miljon människor!! Nu fanns det 7 stycken glädjande nog men alla jobbar i Kapoeta, i staden. Så ett fokus för våra föreläsningar är att förbereda studenterna att jobba utan ha någon läkare att konsultera, de måste själva agera och fatta beslut om behandling etc.

Efter en kort introduktion och presentation för varandra var det dags att börja undervisa. Jocke som är infektions överläkare började. Passande nog höll de precis på med infektionssjukdomar i kursen. Det blev 2 utmanande veckor för studenterna på många sätt. I stället för att någon bara läste ur en bok för dem så försökte vi introducera lite grupparbeten, rollspel, praktiska moment blandat med vanliga föreläsningar. De fick också själva hålla i redovisningar för varandra, inget de gjort innan. 

Som ni ser var rummet inte direkt anpassat för att ha utbildning i. Ett fönster, en dörr, ström fram till kl 12, minst 35 grader varmt, inga bord...ja listan kunde göras mycket längre.

Marie expert på hud och könssjukdomar hade undervisning om det. Jag som ambulanssjuksköterska undervisade om patientbemötande, hur man undersöker en patient, hur man kontrollerar några viktiga men enkla parametrar(medvetande, puls, andningsfrekvens, temperatur) för att kunna bedöma en patient. Se, lyssna, känn var ledord för mig. Enkel första hjälpen föll också på min lott. 

Patientbemötande, använde den "gyllene regeln". Som du vill bemött/behandlad skall du också bemöta dem du träffar/behandlar. Ett rollspel mellan mig och Marie blev väldigt uppskattat, mycket skratt, mobilerna filmade allt. 

Rollspel i patientbemötande...detta var innan Covid-19(febr-20) så vi tog i hand:)

Här får de testa att hålla ett litet anförande/undervisning.

Nya erfarenheter för dem, nervöst ja men utvecklande tror vi.

Utvärdering, vad var bra, vad kunde gjorts annorlunda etc.

Nu till lite bilder från våra praktiska övningar. Här ovan, hur sätter man en infart(ett dropp). Vi fick improvisera, ett dropp/droppslang med orange saft, en flaska, ja det var armen som man fick sticka/sätta nålen i. Funkade bra men visst behövs bättre utbildningsutrustning, något vi skall försöka få fram tills nästa resa...när nu det kan tänkas bli?? Vi skall i alla fall planera för det i morgon!

De fick testa nålsättning, räkna puls, ta blodtryck, räkna andningsfrekvensen, kontrollera temperaturen samt stabilt sidoläge mm.

Fanns det ingen barnomsorg fick barnen till några studenter vara med, man hjälptes åt med barnvakten ifall mamman skulle agera.

Väldigt söt och snäll(tyst) tös.

Pulskontroll

Kontrollera andningen och frekvensen

Feber?

De flesta har enkla mobiler, bra hjälpmedel när man skall räkna puls och andningsfrekvensen

Blodtryckskontroll

Marie förklarar hur allt funkar

Morris i stolen var en av deras lärare, egentligen en laboratorieassistent som sadlat om

Hello, are you awake???

Andas men medvetslös då skall du lägga en person i stabilt sidoläge

Fundersam...ja det kan man allt vara

Det är vi också, hur skall det gå för dem? Just nu är allt stängt pga Covid-19. Studenterna kan inte gå i skolan men vi hoppas att de kan börja lite senare i höst. Vi vill fortsätta stötta dem på det sätt vi kan. Vi skall faktiskt träffas i morgon för planering av föreläsningar som vi kan spela in och skicka ner som ett komplement till föreläsningar på plats...kanske under 2021.

Det blev långt och har du orkat läsa så här långt är jag impad, en sista bild bara på klassen.

Sköt om er, håll avstånd och hitta ert sätt att njuta av denna dagen!

Daniel

I en annan tid, i en annan del av världen...

Hej!

Hoppas ni alla mår bra! 

Jag är ok, chillar lite vid datorn efter ett dygns ambulanstjänst. Tänker på tiden innan Covid-19, på vad jag/man gjorde och hur man/vi gjorde saker.

Redigerat lite bilder från Sydsudan igår, så naturligt går tankarna dit också. Läser på nätet om hur Covid-19 också drabbat landet, läser om dödsskjutningar i Kapoeta, staden jag var i nu senast. Regnet bara öser ner där nere, gräshopporna äter upp den gröda som kan finnas. Ja listan kan göras lång på utmaningar mina vänner möter var dag.

Igår blev det lite bilder från sjukhuset i stan, här kommer de i svartvitt.

Alla får betala 10 SSP(Sydsudanesiska pund)detta är mindre än 1 krona. Pengarna används för att odla grönsaker som sedan används till mat för patienterna.

Abraham bearbetar jorden för att kunna så. Allt arbete gjordes för hand med som synes ganska dåliga redskap.

Abrahams son hjälper till med bevattningen.

Förmannen 

Mormor med ett av sina barnbarn registreras inför mottagningsbesöket.

Satiro, en clinical officer var den som behandlade patienterna. En clinical officer har sex års vårdutbildning och är ett mellanting mellan läkare och sjuksköterska. Det var lite svårt att sitta med och se hur 24 av 26 patienter fick antibiotika när kanske bara ca 5-6 egentligen hade symtom som motiverade den behandlingen. Det var inte bättre med vilka som fick malaria behandling, 20 av 26 fick det, trots att flertalet hade negativt malariatest!

Vi hade bra diskussioner men han köpte inte mina argument för att vara lite mer sparsam med dessa behandlingar trots han gick emot sin egen regions riktlinjer. 

Idag är Marie med och följer arbetet med patienterna.

Joakim vår infektionsläkare i samspråk med sjuksköterskan som hade ansvaret på den enda avdelningen för vuxna patienter.

På apoteket.

Allt skrivs ner för hand, namn, kön, ålder, symtom, diagnos och given behandling. Det känns som om det är lång tid kvar innan digitaliseringen når hit.

Väntan här med. Ett besök på den öppna "outdoor" mottagningen tar flera timmar. Man får vänta på att registrera sig, på vårdgivaren, på eventuell provtagning, svaret och sedan vårdgivaren igen och till sist vid apoteket.

Äntligen, kanske den här kvinnan tänker. Nu skall jag få min medicin. Apotekaren förklarar hur patienten skall ta sin medicin. Att lämna ut skriftlig information är oftast inte lönt då över 90% av kvinnorna i området är analfabeter.

I nästa blogg skall jag berätta vad jag/vi sysslade med i Kapoeta med omnejd denna gången. Detta var femte gången jag var i Sydsudan.

Önskar er en go helg och håll er friska!

Daniel