Mitt på dagen! Det går väl inte!?

Att fota mitt på dagen är väl inte precis det smartaste man kan göra. Ändå gör jag det här. Vad är det för ett stolleryck? Jag skulle önska att jag hade en välmotiverad ursäkt, men det har jag inte. Inte mer än att det var slumpen som gjorde att vi hamnade vid Näsbokrok. Eller rättare i trakterna av Näsbokrok till att börja med.

#2

Midsommarhelgen hade vi tillbringat i Göteborg och på söndagen var det dags att fara hemåt igen. Från början hade vi tänkt bränna på hemåt utan några direkta uppehåll mer än att eventuellt tanka.

#3

Det som gjorde att vi råkade hamna där vi gjorde var en uttalad fråga om vi verkligen behövde köra E6:an hela vägen. Kunde det inte finnas någon annan väg som kunde vara lite trevligare. En titt i vägatlasen visade att det faktiskt fanns andra vägalternativ söderut än motorvägen. Ja, vi har en tryckt vägatlas. Visserligen från 1985, så emellanåt behöver uppgifterna den lämnar konfirmeras med en titt i en digital dito. Min farbror körde länge runt med en vägatlas från 1941 då han tyckte att färgerna i denna var så vackra.

#4

Ett besök vid Näsbokrok ska egentligen avläggas tidig morgon eller framåt eftermiddagen/kvällen.  De spännande klippformationerna som finns här gör sig bäst i ljuset från en lågt stående sol. Väl medveten om detta tog jag bilder med tanke på ett framtida besök under gynnsammare betingelser. En rekognoseringstur med andra ord. Då får man fota under sämre förhållanden. Där satt den ursäkten jag sade mig inte kunna ge i början av det inlägget. Rätt vad det är, faller orden på plats.

#5

Stärkt av rekognoseringstanken tittar jag med nya ögon på klipporna. Jag tog till och med mig för att bestiga en av dessa klippor i akt och mening att kunna blicka ut över nejden. Väl uppe på toppen skulle jag om varit Anders Zorn ha utbrustit - "Nä, men si ett par rara dalkullor omfamnade av hav och klippor!" Till skillnad från Zorn kände jag inte mig på något sätt hågad att föreviga kullornas förehavanden utan inombords gnolande jag på:

"Mina dygder äro tusen
inga syndiga laster jag har
Jag har aldrig sett nåt naket
inte ens ett nyfött barn, halleluja
Mina blickar går mot taket
därmed undgår jag frestarens garn

Halleluja, Halleluja…"

medan jag så ljudlöst och elegant som möjligt avlägsnade min uppenbarelse från omgivningen.

#6

I fortsättningen undvek jag att bestiga klipporna ity vem visste vad som kunde döljas där bakom.

#7

Det blev istället att fokusera på deras spännande mönster och struktur.

#8

#9

Efter att ha suttit och häckat på klipporna ett tag. Fikat lite och mått bra i solen bestämde vi att återvända till bilen och fortsätta vår färd söderut bortom allfarvägarna.

#10

TheInvisibleJackal

Allt är inte alltid som det verkar

Våra vänner, vars hus vi nu såg efter, tipsade oss om Råda säteri. Det skulle vara trevligt. Där skulle det även finnas lite natur om man var intresserad av det. Nu är frun i huset en utpräglad stadsmänniska som anser att stadsparken är likställt med natur så vi tog påståendet om natur med en nypa salt. 

#2

Efter att låtit en glass smaka tog vi en titt på en informationsskylt över området. Ute på en slags udde fanns det en ruin inne bland träden. En stig ledde fram till sagda ruin. Det kunde kanske vara något att ta sig en närmare titt på resonerade vi. Dessutom kändes det som ett lagom avancerat äventyr ity midsommardagen bestod av samma värme som midsommarafton och emedan det kändes som det bara var i förrgår som vi hängde undan vinterpälsarna fanns ännu icke vanan att vistas i temperaturer som anmodade kortbent och kortärmat mode. 

#3

Första delen av vägen till ruinen gick vi på grusade breda gångar. Efter ett tag såg vi en skylt som pekade in i skogen. En skogsstig. Det såg spännande ut. Antingen kunde vi fortsätta grusgången eller också kunde vi ta skogsstigen. Vi valde skogsstigen. Den såg intressantare ut.

#4

#5

En bit in hittade jag två rejäla bokar.

#6

#7

En kort men brant trappa lede enligt skyltande anvisningar upptill själva ruinen. Nu var det nära.

8

Ytterligare en trappa av mer ståndsmässig karaktär förevisade sig ovan den första trappan.

#9

Och där var den ruinen. Frågan om var det kunde vara för något dök upp. Det fanns en skylt vid sidan som kunde berätta mer. Det visade sig att Martina von Schwerin, ägare till Råda säteri i början av 1800-talet lät bygga en egen ruin för att så säga höja områdets romantiska stämning. Inget ovanligt för den tiden. Dock lite antiklimax för en nutida besökare. Det lär finnas tecken på att det har funnits en äkta fornborg på området.

#10

På vägen till parkeringen förevigade jag denna ringduva och då den strax efteråt tog till vingarna uppfattade jag det som om att den inte var uppstoppad.

TheInvisibleJackal

Midsommar

Vi kom att fira midsommar hos goda vänner i Sävedalen i år. Innan själva firande började tog våra vänner oss med ut till Göteb0rgs skärgård. Jag borde komma ihåg vart vi åkte men det är som bortblåst. Tror att det kan hetat något med Fiskebäck... Och nej, midsommarfirandet var stillsamt då våra vänner skulle upp tidigt och flyga söderut på midsommardagen. Vi hade lovat att stanna någon dag extra och vakta huset tills deras son kom hem. 

Vädret var strålande och på den första platsen var den många som badade. Jag känner mig inte helt bekväm med att fota de vyer jag egentligen vill då. Fast den första bilden kunde jag bara inte motstå. 

#2

Vi packade in oss i bilen och for till en annan del av skärgården. Till Amundön. Här samlades grupper av människorna på olika håll för inleda midsommaren.

#3

Vid Amudön fanns det en fin strandpromenad som vi bestämde oss för att gå en bit på.

#4

Efter en bit kände jag att min hälsporre gjorde sig mer och mer påmind. Att gå på asfalt är ingen höjdare. Då är det trevligare att ta sig fram på någon mjuk och behaglig skogsstig. 

#5

Jag såg några trevliga klippor, som syntes mig lagom svåra att klättra upp på. Jag sa till de övriga att jag väntar här medan de andra i  sällskapet tog en lite längre promenad.

#6

Jag satt mig till ro bland klipporna och tittade ut över havet och de närbelägna öarna. Det doftade sommar.

#7

TheInvisibleJackal

Grand Canyon i Halland

Under sommarmånaderna brukar jag och min fru ofta vara med på de fotovandringar som Länsstyrelsen i Halland ordnar. Det brukar vara bra och kunniga fotoguider som visar något av naturreservaten i länet och vad man kan fota där och vad man kan tänka på vid fotograferandet. Det hela är som sagt både trevligt och givande. I år har vi inte varit med en enda gång hitintills. Mycket beroende på min hälsporre. 

#2

I början juni var det en fotovandring förlagd till Nissatröm. En naturreservat där Nissan slingrar sig fram mellan klipphällar, sluttningar och branta klippväggar. Hallands eget svar på Grand Canyon. 

#3

Vi var som sagt inte med, men när vi såg en del bilder från området som de som var med hade lagt ut på Facebook blev vi båda väldigt sugna på ta oss dit. Jag kollade så gott jag kunde på olika kartor för utröna terrängens beskaffenhet och hur långt man skulle behöva gå för att komma till platsen som såg ut att vara den mest fotografiskt givande. 

#4

Det var en inte alltför lång sträcka att gå och tog jag med mig min trefotspall skulle jag kunna fälla upp den vid behov och vila foten lite grann. 

#5

Sagt och gjort. Fotoutrustningarna packades ihop. De är i och för sig i princip alltid färdigpackade. Jag har oftast med två kamerahus, ett med en 24-70 och ett med en 100-400:a, lite filter, trådutlösare och stativ. Det är oftast att kolla att batterierna är laddade och minneskorten är tomma. Och så fikat förstås. Fika är viktigt.

#6

Vi bestämde för att köra dit på eftermiddagen och vara på plats någon timme eller två innan solen kom i det fina läget som en sökning i Photopills visade.

#7

När vi kom fram låg det en del moln i vägen för solen. Då det inte tjänar mycket till att gråta över spilld mjölk var det bara sätta i gång att leta motiv och kompositioner. Det var inte svårt. Tiden bara flög. Jag glömde helt bort att jag hade hälsporre. Gick in i min fotografiska bubbla och bara njöt.

#8

Jag hade börjat packa ihop när solen slutligen bröt igenom molnen och lyste upp scenen framför mig som jag hade föreställt mig. Det var bara att tacka och ta emot.

Ett par veckor senare har omfattande skyfall gjort att området på sina ställen har rasat och rasrisk föreligger på en del andra. Området är därför mycket farligt att vandra i och delar av det är helt avstängt. Det ser ut att vara så under mycket lång tid enligt Länsstyrelsen. Vi hade således en väldig tur att vi hann med att åka dit. Nu vet jag inte när det kan bli möjligt igen. 

TheInvisibleJackal

En kväll i juni

Hemma igen efter Ölandsäventyret kommer tankar på vad som skulle vara intressant att fotografera. Året hitintills har mitt fotograferande varit starkt begränsat p g a en segdragen axelskada, som nu på det stora hela är läkt. Hälsporreproblemet är drygare och för ett par veckor sedan gjorde jag min sjätte och sista stötvågsbehandling på ett tag. Jag får inte genomgå ytterligare behandlingar på minst ett halvår. Jag har fått ett antal övningar och fått lära mig att tejpa min fot. Detta tillsammans med ett par nya väldämpade skor har gjort att det även hälsporren går åt rätt håll. Gör jag bara mina övningar och tejpar så ska den ge med sig. Det kan ta lite tid bara. Det är även viktigt att jag inte anstränger foten mer än nödvändigt, vilket ibland inte alltid är det lättaste att hörsamma även om jag försöker fundera ut fotoutflykter som är relativt fotsnälla.

#2

Den här gången har jag tagit mig till Gårdhults naturreservat. Har varit här ett antal gånger. Det är ett litet trevligt reservat. Jag brukar oftast hålla mig ner vid ån Assman som rinner igenom reservatet, men den här gången kände jag att det var lite för långt att gå ner till den delen där det även finns lite fall och mer klippor. Jag höll mig istället på ett begränsat område ett bra stycke före dessa fall och klippor. Kände att foten nog hade fått lite för mycket stryk under Ölandsvistelsen. 

#3

Istället för forsande vatten blev framförallt träd jag kom att fotografera. Ja, lite vattenbilder blev det också från det övre stället vid Assman. Där är det dock svårt att få bilder. Mycket beroende på att det är svårt, för att inte säga rent omöjligt att komma till där det kompositionsmässigt skulle vara fördelaktigare. Fast ibland är det bara skönt att få komma ut i naturen en sväng.

#4

Sådana här tillfällen där det inte hänger på kniven att man få till en bild eller inte är också möjligheter att testa lite olika saker. Vid den första bilden i det här inlägget testade jag olika slutartider för att se vilken jag tyckte passade den här biten med forsande vatten. Vad som funkar bra vid ett tillfälle funkar kanske inte vid ett annat. Nu kommer jag inte exakt vilken tid var för just denna bild, men jag testade tider mellan ett par sekunder till ca 1/20 - 1/60. Skulle tippa på att tiden här rör sig om 0,5 s, möjligen 0,4 s. Genom att mer aktivt välja en tid jag vill ha kan jag styra det uttryck jag vill att den framforsande vattnet ska ha. Jag skapar därigenom bilden så som jag vill att den ska gestalta det jag upplever. 

#5

På tillbakavägen går vi in på en gammal fägata. Här finns en del träd och grupper av träd som jag fotograferar om och om igen. Kan inte riktigt bestämma mig för när jag klar med dem. Jag letar efter något som jag inte helt fullt kan sätta fingret på. Det är något som ligger där och maler lite vagt i bakhuvudet. Kanske är det tankar på det fotoprojekt som jag hade tänkt inleda under det här året som kommer upp till ytan emellanåt. Ett projekt som än så länge mer är på ett känslostadium än ett klart definierat. 

#6

Tankarna finns där men inte orden att knyta samman och strukturera dem till något konstruktivt. Jag tror dock är när jag återfått min fulla rörlighet k0mmer också tankarna att formeras till ord, som sätter samman projektets mening. Projektet måste han en mening om så bara för mig själv. Det är det som kommer att ge mig drivkraft att gå in i projektet med de ögon som jag behöver för att kunna skapa de bilder jag vet finns där men ännu inte är medveten om.

Lite tankar om framtiden en kväll i juni.

TheInvisibleJackal