Kinnekulle monokrom

Många gånger konverterar jag en del av mina bilder till svartvitt. Så även denna gång ifrån vår korta, men mycket trivsamma vistelse på Kinnekulle. Framförallt bilderna från Munkängarna. En del av de svartvita bilder i det här inlägget har jag inte med det tidigare i färg. Anledningen är att jag tyckte att de inte passade så bra färg, men däremot i svartvitt.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

TheInvisibleJackal

Skäralid i svartvitt

Som jag tidigare nämnt konverterar jag många gånger mina bilder till svartvitt. Det är bilder som jag inte riktig kan bestämma mig för om de ska vara svartvita eller i färg. Det är också bilder som jag upplever skulle passa i svartvitt. 

När jag konverterar mina bilder till svartvitt, speciellt bilder med lövträd är inte målsättningen att komma så nära färgbilden av samma motiv utan i det svartvita handlar det för mig mer om att få fram min upplevelse av det fenomen jag sett. En central upplevelse i lövskogar som en bokskog är hur löven uppträder inför min blick. Den skira ljusa grönskan som skimrar och dansar mellan trädens stammar och grenar som flätar sig uppåt, uppåt. För mig är detta ett växelspel mellan det som är fast och det som är  flyktigt. Därför ger jag löven en sådan ljus ton i min svartvita konverteringar. Jag vill på detta sätt försöka få fram den flyktiga skirheten hos löven som jag upplever det.

#2

#3

#4

#5

6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Svart i skogen

Även med bilderna från mitt besök vid naturreservatet i Skipås har jag valt att konvertera en del av dem till svartvitt.  Ligger som sagt lite efter med bildbehandlandet och befinner mig därför alltjämt i början på våren d v s i april även om det utomhus och i kalendern är juli. Och som vädret är för tillfället med regnskurar och vinande vindar är det trevligare att mentalt befinna sig i april

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

TheInvisibleJackal

Bosgårdsfallet i svartvitt

Många gånger när jag sitter och arbetar med bildbehandling funderar jag på hur ena eller andra bilden skulle se ut konverterad till svartvitt. En fundering jag hade även denna gång då jag suttit och arbetat med bilderna från Bosgårdsfallet. Skillnaden den här gången är att jag gått från steget att fundera till att göra slag i saken. Således går jag över de bilder jag redan redan har bildbehandlat en gång och testar att konvertera dem till svartvitt. Jag är långt ifrån någon expert på området utan drar i spakar och reglage tills jag tycker att jag får fram en bild som tilltalar mig. En del fungerar i svartvitt, andra åter inte alls. Åter andra bättre än färgversionen av bilden. 

#2

#3

#4

#5

För mig handlar det svartvita uttrycket om att skapa stämningar samtidigt som det ger mig möjlighet att ta ut svängarna mer än normalt. Jag kan inte säga att jag har hittat mitt sätt att uttrycka mig i svartvitt. Ibland känns den svartvita bilden mer som en humörsgrej. Eller sinnesstämning. Den svartvita bilden som en själens spegel. 

#6

#7

#8

#9

Om det nu skulle vara på det viset, varför då? Är det för att den svartvita uttrycket gör det lättare att skala bort oväsentligheter och istället lyfta fram och blottlägga det som är betydelsefullt? Frågan är då vad som är betydelsefullt? Jag vet inte. Jag bara dras till vissa motiv utan att jag i egentligen mening vet varför. Jag kan resonera mig fram till ett möjligt varför, men ändå inte fullt ut förstå varför jag valde just det utsnittet för min bild eller varför jag bildbehandlar bilden sedan på det ena eller andra viset. Det närmaste jag kan komma en förklaring är -  att det kändes bara bra på något sätt. 

#10

#11

#12

#13

Synnerligen vagt eller hur? Det är troligen mycket av mitt fotograferande i ett nötskal - "Det kändes bra".  Jag har lärt mig att jag inte är typen av fotograf som ger mig ut att fånga en i förväg visualiserad bild. Jag vet aldrig på förhand vilka bilder jag  kommer hem med. Jag kan åka till en bestämd plats för ett specifikt motiv, men väl på plats tar improvisationen överhand. Det är så jag gillar att fotografera. Det är så jag trivs att fotografera. Det är så fotografi blir lustfyllt för mig. Det är den okända utkomsten som driver mitt fotograferande. 

#14

TheInvisibleJackal

Om jag gör det svartvitt...

Det här är en slags fortsättning på mitt förra inlägg. Efter att kommit hem från en lite tveksam fototur likt den jag skrev om i det inlägget, är inte det första jag gör att kasta mig över datorn för ladda in bilder och börja jobba med dem. Nix. Icke sa Nicke. Snarare blir kamerorna liggande i ryggsäcken i en vecka. Ibland flera veckor innan jag tar fram dem för att ladda in bilderna i datorn. Istället gör jag något helt annat. Läser någon av de 7 - 8 böcker jag alltid har på gång, skriver på ett inlägg eller lyssnar på musik (vilket jag ofta gör även när jag bearbetar mina bilder eller skriver blogginlägg - i mina öron ljuder för tillfället Lux Interiors stämma i Aloha from Hell). 

Min paus från fotograferande börjar således redan när jag packar ner mina grejer i ryggsäcken och promenerar tillbaka till bilen. Och bryts inte förrän jag känner mig nyfiken på att se efter vad det egentligen blev för bilder. Ibland konverterar jag en del av bilderna till svartvitt. Inte för att de skulle bli bättre utan mer av ren nyfikenhet och kanske en tro på att jag kanske kan locka fram något ur bilderna som jag får fram i färgbilden. Ibland är det så. Andra gånger inte. En del gånger vet jag inte vilket. 

Jag har ingen färdig mall när jag gör mina bearbetningar utan låter den musik som jag för tillfället lyssnar på när jag gör mina bearbetningar inspirera. Det kan vara allt från The Stooges, Sonic's Rendezvous Band, Frank Zappa till Charles Mingus, Ojos De Brujo och Jordi Savall. Musiken bidrar i varje fall hjälpa till att skapa rytm och ett flyt i mitt bildbehandlande och sedan i min tangentbordstango när jag skriver mina inlägg. Musik är mycket viktigt. 

#2

#3