"Man går väl inte ut naken!?"

I mitt förra inlägg skrev jag om utrustningsoverload och hur det påverkade kreativiteten. För par tre veckor sedan hade vi bestämt att vi skulle träffa några äldre släktingar utomhus och gå en promenad i naturen. För att på så sätt ändå kunna umgås och samtidigt hålla avstånd. Vi hade därför tänkt att vi skulle gå runt ett slags friluftsområde som heter Ön. Jag har anammat min salig morbrors devis - "Man går väl inte ut naken!?". Han var fågelskådare och ansåg att det var otänkbart att ge sig hemifrån utan kikare. När någon, minns inte vem, undrade om han inte ville lämna sin kikare hemma tittade han förundrat på vederbörande  och yttrade - "Man går väl inte ut naken!?". Av samma anledning har jag därför allt som oftast kameran med mig. Vis från lärdomen sist om att inte kånka med mig för mycket tänkte jag att jag tar bara med mig kameran och ett objektiv. Det var trots allt ett socialt umgänge med delar av släkten som var fokus.

Det är lustigt. Då jag hade en mycket begränsad utrustning. Låt vara att jag hade mitt 70-200, men ändå. Helt plötsligt fanns det motiv överallt. Jag kan inte stanna överallt och fota än det ena än det andra då faller hela konceptet med socialt umgänge. Jag måste alltså begränsa mitt motivområde. Ganska så omgående fastnade jag för trädstammar och dess bark. Jag konverterade sedan bilderna jag tog till svartvitt i LR för att jag tyckte att det bättre framhävde karaktären hos barken och även gav mig en känsla av flygfoto över något slags landskap.

TheInvisibleJackal

Vad är det som händer ...

Vad är det som händer när man packar med sig nästan hela sin kamerautrustningen med tanken - "Att nu jävlar anamma..." och så händer det inget. All skaparkraft är som bortblåst. 

Detta upplevde jag för ett tag sedan. Jag hade precis köpt och fått hem en ny fotoryggsäck (just det - ännu en ryggsäck). Den här gången en så pass stor att jag efter lite slitande och pusslande med det kardborreförsedda innandömets fotografiska gömställe i några timmar förmådde klämma in allt jag äger och har av utrustning i den nya ryggsäcken. Succé med andra ord.

Yes! Äntligen redo för alla fotografiska situationer, både väntade och oväntade. Upp på ryggen med ryggsäcken. Och där stannade den mesta tiden under det som skulle bli den stora fotoutflykten där bilder skulle vevas in på minneskorten likt fiskar i fiskarens nät. Den stannade där eftersom mödan att ta ner den från ryggen och leta fram kameran och det objektivet jag behövde för just den situationen vägde tyngre än vad det förmodande fotografiet gjorde. Således fick den bli kvar på ryggen. Rejält fastspänd.

Som ni säkert har förstått slocknade min kreativitet under ryggsäckens alltför digra innehåll. Jag hade begått kreativitetens generalfel nummer ett d v s genom att tro att ju mer grejer man har med sig ut desto mer kreativ blir man. Snarare är det tvärtom. Ju mer man släpar med sig desto mindre kreativ blir man. 

Det märkliga är att jag har upplevt det här fenomenet tidigare med en annan fotoryggsäck, som då rymde allt jag hade. Efter det tillfället skaffade jag mig då en mindre ryggsäck som rymmer bara kamera+objektiv och max 1-2 andra objektiv samt lite småsprylar. Inget mer. Helt perfekt! Jag har med mig precis det jag behöver för att fotografera det jag har bestämt mig för att fotografera. Tänker jag mig att jag ska fota landskap, så gör jag det. Ska jag fotografera träd, så gör jag det.  Med långa slutartider, fåglar, djur... ja då gör jag det. Koncentrerar mig på det jag ska fotografera och inte det som jag skulle kunna fotografera bara om jag hade haft det och det med mig. 

Med en liten ryggsäck är jag lättrörligare. Orkar gå den där extra kilometern. Och skulle det ända inte visa sig att den gav chansen till en bild. Ja, då har jag ifall fått lite fin motion. Jag skulle vilja säga att begreppet - "Less is more" - även kan appliceras på kameraryggsäckar. 

Blev det inga bilder alls från den undrar ni kanske. Jodå, det blev några stycken.

TheInvisibleJackal

Nya saker att lära sig

I början av året köpte jag ett ND-filter som jag tänkte att jag skulle försöka mig på att testa vid något lämpligt tillfället. Jag åkte till havet en sväng igår eftermiddag för att ta lite bilder med långa exponeringar. Väldigt roligt måste jag säga och det blir säkert en tur till samma ställe ikväll. Jag såg en del tänkbara kompositioner när jag packat ihop och gick därifrån. Jag skulle tro att nu så här i början är jag troligen mer koncentrerad på att försöka förstå och lära mig tekniken. När den väl sitter så kommer troligen också bildtänkandet mer in i sammanhanget. Hur som helst här är några av mina första försök med långa exponeringar med hjälp av ND-filter.

TheInvisibleJackal

Jakten på en liten platt hård svart tingest

Att vara med i en fotoklubb är väldigt trevligt. Inte bara för att man träffar många trevliga människor utan även för att man fotograferar saker och företeelser som man annars inte skulle ha gjort. Det är både roligt och utvecklande. Att sedan träffas för att diskutera bilderna är både intressant och spännande. Vi kan ha stått bredvid varandra och fotat, men ändå sett olika saker, uppmärksammat olika saker. Att fotografera är både socialt och högst personligt. Vill man utvecklas som fotograf - att gå med i en fotoklubb, är bland det bästa.

Tidigare i år, närmare bestämt i januari månad, var jag med fotoklubben och fotade ishockey. Jag tror att jag högst har sett en handfull ishockeymatcher i verkligheten och via televisionens förtjänst. Det har aldrig varit något som lockat särskilt mycket. Snarare har jag väl uppfattat ishockeymatcher som rätt segdragna och småtrista tillställningar. Jag skulle tro att jag att har haft större utbyte av konståkning när det visats på TV. Det har varit intressantare att se hur åkarna tolkar den musik de väljer att framföra sin isdans till än det är att se några klubbförsedda personer jäkta fram över isen efter en liten platt hård svart tingest. Däremot var det fantastiskt kul att fota ishockey. Tiden bara flög iväg och tre perioder försvann i ett nafs.

Tanken var att vi skulle träffas och diskutera våra bilder, men så kom ett virus emellan och ställde till det. Fotoklubben valde med tanke på de rådande omständigheterna att ställa in alla de kvarvarande aktiviteterna under den här våren. Mycket bra och förnuftigt.

Jag väljer att visa mina bilder här istället. Det är dock ganska många fler än vad vi brukar ha med oss till bilddiskussionerna i fotoklubben. Jag kan väl passa på att säga något om inledningsbilden. Det lokala ishockeyklubben kör med en fornnordisk symbolik i sitt varumärke. Således inleds matcherna med dunder och brak samtidigt som en skridskoåkande åskgud glider fram över isen med sin hammare.

Hoppas att ni står ut med att det blev väl många bilder ity kamerans seriebildstagning gick varm denna januarieftermiddag.

Tekningen, en slags kraftmätning i uppfattningsförmåga, men kanske inte alltid, en helt glasklar sådan.

Detta begär efter en liten platt hård svart tingest.

En klubbornas balett över isen. Olika är deras framföranden. Haka, dribbla, slå undan...

Nu har han den lille svarte för att strax ge den vidare. Att ha och ge samt ibland ta. Det är ishockeyns kretslopp.

Bort med dig din stygging! För nätburens väktare är den lille svarte ett otyg som han helst vill bli av med snarast möjligt.

Ibland vill alla umgås med väktaren, men den lille svarte lockar dem strax till en allt hetsigare stämning.

Vart tog alla vägen?

Den lille svarte tingesten. Jag ser den!

Min! Bara min! My precioussss...

Siktet är inställt.

Är den lille svarte verklig eller är den bara en illusion? En lortfläck bland andra lortfläckar.

De som fordomdags låg underst ligga nu helt sonika överst.

Glada miner blandas hastigt med mer betryckta.

En gång till? Räcker det inte med häva in den lille svarte en gång i mina nät? Måste det göras igen? Vad är väl upprepandet annat än billigt plagiat. Till vad lönar detta?

Åhej!! Ända in i nätet, buren, hyddan, kaklet eller var det nu är man säger?

Det var det jävligaste! Det kan väl inte vara mål? Är det bortamål? Hemmamål eller rent av dubbelmål?

TheInvisibleJackal

Fascination

På en s k medarbetadag på jobbet härom veckan lyssnade jag på en föreläsare som pratade om hjärnan. Hon kom mot slutet av sin föreläsning in på begreppen - fascination och flow i den kreativa processen. Jag kommer inte exakt ihåg vad hon sa,  men jag minns att det var mycket intressant och jag har tänkt en del på dessa begrepp. Fascination som jag tolkar det, är en process där något har fångat ens uppmärksamhet på ett sätt som gör att jag vill veta mer om saken, företeelsen, personen etc. Tänk på hur man som nykär i någon är helt uppslukad eller fascinerad av den personens hela väsen, att man måste få veta mer, lära känna personen bättre och djupare. Eller när man upptäcker att det finns en låda i vilken man avbildar ljus. Fascination över en dylik apparat är inte samma fascination som för en annan persons väsen, men det gemensamma är en längtan eller ett begär att få mer kunskap om det som fascinerar. Fascination skulle således kunna sägas vara en form av interaktion mellan mig och det som fascinerar. 

Vad är då flow? Flow som jag tolkar det, och som jag själv upplevt det eller tycker mig ha upplevt, är ett tillstånd av yttersta koncentration och uppmärksamhet på nyansskillnader i en kreativ process där allt löper i vartannat utan egentliga sömmar. Alla tankar och idéer kommer samtidigt. Allt är ett. Det är ett underbart tillstånd, som det egentligen är svårt att sätta ord på.  Har man en gång upplevt det vill man uppleva det igen. Det är ett beroendeframkallande tillstånd, som inte bara kan frammanas lite vid behov sådär. Det kommer när man minst anar det. Jag tror dock att det kan kickas igång under olika betingelser. Det är jag inte heller ensam om att tro. För många kreativa människor har olika former av stimulantia varit ett sätt kicka igång ett tillstånd av flow. Vare sig det har rört sig om alkohol, droger eller något annat. Det är tillståndet av flow som är den egentliga belöningen. Förespråkar jag då att man skapa supa till framför Lightroom? Nej, icke alls. Det finns andra sätt att kicka igång flow, men precis som tidigare nämnda medel, är de inte heller fullständiga garanter för ett tillstånd av flow. För egen del lyssnar jag på Miles Davis 50-tals inspelningar, men det är inte alltid hans musik kopplar samman de synapser i min hjärna som behövs för att jag ska befinna i ett flowtillstånd. Flow är nyckfullt på det sättet.

Det är ett tillstånd där tiden står stilla och ingenting är omöjligt. Hjärnan arbetar för högtryck i en hyperkreativ process som inte tar någon energi alls. Hjärnan behöver ändock vila efter en flow och det gör den genom att bli oinspirerad av ting eller företeelser som vid en annan öppnare sinnesstämning kunnat leda till fascination. Även om fascination och flow inte kan sägas vara släkt så finns det kopplingar. 

Personligen upplever jag hur bilder jag tagit den senaste tiden väckt en slumrande kreativ process inom mig. Kanske inte flow i egentlig mening eftersom en slags självbevarelsedrift sagt åt mig att gå och lägga mig i något så när vettig tid. Jag har ett jobb jag måste sköta. Mina kollegor och min chef förväntar sig att jag bidrar med mitt i verksamheten vi kommit överens om. Ett arbete eller verksamhet är ingen isolerad företeelse. Det är som en stor komplex väv som vi tillsammans väver för att den ska hålla och vara hel.

Det som både fascination och flow ytterst kräver är tid. Tid att stanna upp och betrakta tingen på nytt. På ett annat sätt. Ett sätt som är mer närbesläktat med känslan än med förnuftet. Jag har den senaste månaden varit och  sett en rad olika utställningar. Både rena fotoutställningar, men även konstutställningar av skiftande slag. Jag känner att det jag upplever rent skönhetsmässigt eller vad man nu skulle kunna kalla det, när jag betraktar ett konstverk, har betydelse för mitt bildspråk även om det inte direkt kan härledas till den konst jag har betraktat. Det är snarare de känslor jag upplevt i samband med mitt betraktande. Konsten, och framförallt då bildkonsten, blir en allt viktigare del av mitt liv. Konsten talar till mig på samma sätt som musiken och poesin fast på annat sätt. Den kompletterar världen för mig.

En fotografisk bild av det man ser är allt ifrån en strävan till en exakt återgivelse av tillståndet som sådant till en konstnärlig utforskning av de känslor som upplevdes vid tillståndet. Man skulle kunna kalla det en dokumentation - konstnärlig linje. Jag har förstått att beroende på vad jag fotograferar och hur jag tänker kring den färdiga bilden rör jag mig mellan de här två punkterna på linjen i bildspektrat. Det jag har bejakat mest i den senaste månadens fotografering är just denna konstnärliga utforskning av de känslor som mina motivval skapat inom mig. Och det märkliga är att det som först fick mig att fastna för ett motiv, oavsett om det var ett aktivt sökande eller ett slumpmässigt val, är att det ibland inte alls är det som jag trodde skulle växa fram när jag tog fotografiet som växer fram i den färdiga bilden. Dels har de tankar, känslor etc som jag upplevde vid fotograferingstillfället förklingat. Ändrat skepnad. Vilket inte är så underligt eftersom tiden mellan fotograferingstillfället och bearbetningen/tolkningen av fotograferingstillfället är fullt med andra tankar, andra upplevelser etc som både medvetet och omedvetet påverkar den konstnärligt kreativa process  ur vilken bilden till sist växer fram. Det är som om det är två olika kreativa processer som kompromissar fram ett för mig själv konstnärligt godtagbart slutresultat.

Jag har märkt att när jag ser på vissa bilder och pratar med en del andra fotografer så är det en exakta återgivningen som är fotograferandets yttersta väsen. Den färdiga bilden är en exakt karbonkopia av tillståndet vid fotograferingstillfället. Det utmärkande för dessa fotografer är ett oerhört högt tekniskt kunnande men med ytterst liten bildkänsla. Tekniken är viktigare än det konstnärliga uttrycket. Tekniken står också i vägen för det konstnärliga uttrycket, då bildens kvalitéer räknas i hänseende till exakt replikation av det utsnitt av verkligheten som fångats medelst kamerans objektiv och sensor. Det finns absolut fotografiska tillstånd då en så exakt återgivning som möjligt av fotograferingstillståndet är a och o, men det finns också tillstånd då det inte är det absoluta. Utgår man från att allt fotograferande är av dokumentär karaktär missar man kanske intressantaste delen i fotograferande - den kreativa processen i det konstnärliga skapandet. Jag vill påstå att det är i sitt konstnärliga skapande som människan har uppnått störst underverk.

En bild är mer än några brusfria pixlar uppförstorade 10x10 cm. Det är inte de enskilda pixlarna jag är ute efter när jag betraktar en bild. Det är inte ens summan av pixlar. Det är det konstnärliga uttrycket. Och det är mer än bara en summering av antalet pixlar. Det är fotografens tolkning och upplevelse av det fotografiska tillståndet. Saknas denna förmåga faller den färdiga bilden platt till marken. Den saknar intresse. Den bara är. Eller inte är, eftersom som den inte säger något. Tekniskt perfekt, men stendöd. En bild som inte vill något är bara rakt upp och ner tråkig.

Två falukorvar bredvid varandra är bara varandras kopior ända tills några väljer att göra korv stroganoff av varsin korv. I den processen upphör falukorvarna att vara varandras kopior. De blir till tolkning och upplevelser uttryckt i korv stroganoff. För även med recept blir inte korv stroganoffarna kopior av varandra. Hur ingredienserna tillsätts, i vilken mängd de tillsätts, eller inte tillsätts skapar den tolkning som vederbörande har av sin upplevelse av korv stroganoff.

Jag vill att en bild ska väcka tankar och frågor. Vad är det här? Varför ser ut så här? Vad vill fotografen med detta? Vad är meningen? Finns det en mening? Hur har tankarna gått?

Jag frågar inte efter hur fotografen har exponerat i den ena eller andra inte heller tänkt att detta var en knepig exponering som fotografen löst bra när jag betraktar en bild. Det skulle vara ungefär som om fotograferande handlade om att lösa ekvationer. Fotografering och bildskapande handlar om tolkning och upplevelser baserat på de känslor som ett motiv väcker genom den fascination det skapar.

TheInvisibleJackal