På stranden

För ett antal år sedan byggdes en permanent gångbro över Genevadsån så att man kunde ta sig ut till Gullbrannastranden även när det inte var badsäsong. Den gamla träbron plockades ner under hösten för att sättas upp igen lagom till våren. Jag vet inte riktigt varför, men det var säkert någon vits med det. Om jag minns rätt saknade den gamla träbron räcke. Trä kan bli rätt halt så för att undvika att hela sällskap trillade i ån tog man hellre bort bron under en del av året. 

Det här inlägget är en direkt fortsättning på det förra inlägget. Det egentliga målet med den utflykten var Gullbrannastranden. Den här stranden erbjuder fina vyer ut över Laholmsbukten. Om man man vill kan man gå på stranden hela vägen ner till Lagaoset. En promenad på drygt fyra kilometer. Det var inget vi tog oss för idag utan vi gick en bit norrut på stranden mot Genevadsåns mynning. 

När jag går så här vid havet är det ofta nere vid vattenbrynet som jag går för då kan höra vågorna rulla in på stranden. Havet är aldrig detsamma. Det ser annorlunda ut dag från dag. Det är det som är så fascinerande och gör att jag aldrig tröttnar på det. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

Cirkeln är sluten. Tid att åka hem.

TheInvisibleJackal

Rörigt?

Det är nästan två månader sen jag använde min kamera. Jag har helt saknat inspiration i det gråväder som rått sedan november. Då man ändå behöver röra på sig föreslog min fru att vi skulle kunna åka ut till Gullbranna naturreservat. Ta med kamerorna. Blir det några bilder så blir det annars har vi varje fall varit ute och rört på oss en stund.

Sagt och gjort. Jag stoppade ner kameran med 24-70:an i en axelremsväska, men inget mer än så. Även om jag bara har med kameran och ett objektiv försöker jag ha med något typ av väska att lägga den i efteråt för att ligga och acklimatisera sig några timmar eller så innan jag laddar in bilderna i datorn.

Ja, själva väderleken skilde sig väl inte alltför mycket från hur det har sett ut den senaste tiden. Det regnade i alla fall åtminstone inte och häpnadsväckande nog var det faktiskt tämligen vindstilla, vilket är ovanligt vid kusten.

Några bilder blev det. Här är en del av dem. 

#2

#3

#4

Var det här vi skulle fika? 

TheInvisibleJackal

I tallskogen II

Jag valde att konvertera en del av ICM-bilderna, som jag tog i tallskogen jag nämnde i mitt förra inlägg, till svartvitt. En del bilder får därigenom ibland ett lyft tycker jag när de konverteras till svartvitt. De blir något annat än färgbilderna.  Jag brukar många gånger göra det för att på de sättet se bilderna på ett nytt sätt. Det händer att jag tar med mig det här sättet att se en bild med mig när jag fotar något helt annat. Det är ett sätt för mig att för mig själv försöka skapa ytterligare en dimension av ett motiv.

Dessutom är det en kreativ process som jag uppskattar mycket.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Gässlösa III

Många gånger under den senaste tiden när jag är ute och fotograferar tänker jag ofta på hur det eller det motivet skulle se ut i svartvitt. Nu är det ganska lätt att ställa om kameran i monokromt läge, vilket jag dock inte har börjat göra, men jag har tänkt på det. Det verkar för tillfället vara så att det långt ifrån fotografisk tanke till fotografisk handling i mitt funderande kring motiv. Jag tror eller jag vet att förmodligen skulle se fler motiv som skulle passa bra i svartvitt om jag hade kameran inställd på monokromt läge. 

Jag har också det senaste året börjat gå igenom mina framkallade bilder en gång till  efter att jag gjort färgframkallningen och kollat om de skulle passa att konvertera till svartvitt i Lightroom. En del passar. Andra inte. Ibland är det till och med så att en del passar bättre i svartvitt än i färg. Rätt spännande faktiskt. 

Således har jag även gått igenom mitt bildmaterial från Gässlösa för att se vad som funkar i svartvitt.

När jag använder ett svartvitt bildspråk är det inte i första en dokumentär skildring av motivet som jag eftersträvar snarare är det tolkningen av vad jag känner när jag ser motivet. Jag tänjer därför på det fotodokumentära till förmån för det fotokonstnärliga. Ger mig större frihet i framkallelseprocessen av den svartvita bilden. Det kanske är därför jag ännu inte ställer om till monokromt läge. För att inte störa processen med att framställa en svartvit bild. Jag har kommit underfund med att för mig börjar skapandet av den svartvita bilden i det ögonblick jag har konverterat en färgbild till svartvitt. Det är då jag först ser vad en bild kan leda till. Ibland leder det åt håll, vilka jag inte från början anade att det skulle gå. Jag litar på intuitionen och följer efter och ser vad den leder mig. Jag gillar det.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

"Man går väl inte ut naken!?"

I mitt förra inlägg skrev jag om utrustningsoverload och hur det påverkade kreativiteten. För par tre veckor sedan hade vi bestämt att vi skulle träffa några äldre släktingar utomhus och gå en promenad i naturen. För att på så sätt ändå kunna umgås och samtidigt hålla avstånd. Vi hade därför tänkt att vi skulle gå runt ett slags friluftsområde som heter Ön. Jag har anammat min salig morbrors devis - "Man går väl inte ut naken!?". Han var fågelskådare och ansåg att det var otänkbart att ge sig hemifrån utan kikare. När någon, minns inte vem, undrade om han inte ville lämna sin kikare hemma tittade han förundrat på vederbörande  och yttrade - "Man går väl inte ut naken!?". Av samma anledning har jag därför allt som oftast kameran med mig. Vis från lärdomen sist om att inte kånka med mig för mycket tänkte jag att jag tar bara med mig kameran och ett objektiv. Det var trots allt ett socialt umgänge med delar av släkten som var fokus.

Det är lustigt. Då jag hade en mycket begränsad utrustning. Låt vara att jag hade mitt 70-200, men ändå. Helt plötsligt fanns det motiv överallt. Jag kan inte stanna överallt och fota än det ena än det andra då faller hela konceptet med socialt umgänge. Jag måste alltså begränsa mitt motivområde. Ganska så omgående fastnade jag för trädstammar och dess bark. Jag konverterade sedan bilderna jag tog till svartvitt i LR för att jag tyckte att det bättre framhävde karaktären hos barken och även gav mig en känsla av flygfoto över något slags landskap.

TheInvisibleJackal