Ute bland klipporna

Vår sista stund var kommen. De människoätande fåren hade sett oss och gick till attack på bred front.

Det är vacker majkväll. Kall såsom maj hitintills har varit den här våren. Vi är ute för lufta våra kameror. Vi har ingen aning om vad vi ville fotografera. Jag kände ingen direkt uttalat längtan efter att fotografera något specifikt. Att köra till Stensjöstrand några mil norr om Halmstad passar bra vid sådana tillfällen. Miljön där brukar ofta locka fram kameran ur ryggsäcken. 

#2

Den här gången var det föreståndarna för skötseln av det öppna landskapet som gjorde att kameran åkte fram. Det är lustigt det där att bara kameran tas fram börjar också många gånger tankarna komma på olika motiv och kompositioner. Det är som den där bubblan idrottsmän går in i när det gäller att prestera och samtidigt inte. För istället för att stänga ute intryck jobbar jag på ta in intryck och bearbeta dem till något fotografiskt. 

Fast ibland hjälper inte det heller eftersom tycker man att antingen har allting redan fotograferats av andra eller en själv.

"Enhörningar och sjöjungfrur, - bah, det har jag redan tusentals bilder av."

Andra gånger fastnar man direkt i något enastående fantastiskt som bara måste fotograferas. Inte i bara i en vinkel utan i sjuttioelva andra. Man är helt hänförd.

En hänförelse som inte alltid är lätt att förmedla, särskilt inte om man lyriskt visar upp den 118:e bilden på samma sten för några inte lika fullt entusiastiska personer. Då är det inte långt borta att dessa börja sträcka sig efter telefonerna och slå numret till män i vita rockar. Män vars primära syfte är att hjälpa en att klä på sig en tröja med för långa ärmar.

#3

Den här gången valde vi istället att vandra den smala vägen även om den bitvis var beströdd med fårlort, men det kunde varit värre. Det kunde ha varit koskit. Under inflytande av rejäl koskräck vet jag att det inte blir några bilder alls mer än då kanske några ofrivilliga ICM-bilder. 

#4

Fortfarande vet jag inte riktigt vad jag vill fotografera. Jag rör mig i landskapet och tittar än på ena än på det andra utan riktigt kunna bestämma mig för en stenbemängd liten kulle 

#5

eller för en stenomgärdad liten hamn.

#6

Efter en stunds vandrande kommer vi allt närmare havet. Det som ser ut som det skulle kunna finnas något där att fotografera. Hur som helst, vi väljer att stanna här. Ta en liten matbit, prata lite och fundera.

#7

Efter lite klivande hit och dit bland klipphällarna  kommer jag fram till att jag nog vill ta några långa exponeringar på havet och klipporna. Stativet plockas fram när jag bestämt mig för var jag vill ställa det. Trådutlösare och filter tas fram ut ryggsäcken. Solen har letat sig fram och lyser upp den bit som har valt att fotografera. Precis som jag vill ha det.

#8

Samma motiv som ovan. Jag har ändrat kompositionen något. Fast nu är det en kvart senare och solen lyser inte längre upp klipporna.

#9

Den sjunkande solen är det sista jag fotograferar innan jag packar ihop. Det var längre att gå tillbaka till bilen än vad jag hade trott. När vi kom fram till bilen var det nästan så att pannlampan hade behövts den sista bilen.

TheInvisibleJackal

Nybesök vid ängarna

För första gången sedan februari förra året har jag tagit mig till Trönninge ängar. Det är en vanlig måndag morgon och jag är kompledig efter att jobbat på lördagen. En måndag kan det nog inte vara speciellt många som sitter i gömslet tänkte jag innan jag bestämde mig. Det var det inte heller. Jag satt där mol allena långa stunder. Kände mig dock lite ringrostig vad gäller att fotografera med långa telen och korta exponeringstider. Det senaste året har det mest blivit kortare brännvidder, stativ och längre tider. Det kommer nog tillbaka. Mycket av det här sitter i muskelminnet. I vilket fall som helst var det trevligt att sitta några timmar i gömslet, äta mina smörgåsar, titta och vänta.

I bilden ovan är det ett par snatteränder som roar sig i vattnet.

#2

En tofsvipa rör sig försiktigt precis utanför gömslet. Byter till tyst enbildstagning för att inte skrämma iväg den alltför snart.

#3

En av alla de rödbenor som man brukar kunna träffa på vid ängarna.

#4

De vitkindade gässen väljer att hålla ihop och inte beblanda sig med de grågäss som också besöker ängarna den här morgonen.

#5

Jag satt länge och hoppades på att den här svartsnäppan skulle komma ännu närmare, men tyvärr valde den att vända utåt igen. Har inga riktigt bra bilder på svartsnäppa än.

#6

Grönbenan däremot var mer koncentrerad på sitt födosök för bry sig om fotografen som riktade sitt tele mot den.

#7

Inte från ängarna utan ute vid klipporna i Påarp satt denna stenskvätta. Det är bara några kilometer mellan platserna. Brukar många gånger bli så att jag tar en sväng förbi Påarp och havet på hemvägen.

TheInvisibleJackal

Skärfläcka

Vill man fotografera skärfläcka är Trönninge ängar en säker plats. Det är alltid runt ett tiotal skärfläckor på ängarna under häckningstid. Även en morgon i maj 2019 är inget undantag. Jag sitter helt själv i gömslet. Strax utanför gömslet går det en skärfläcka och födosöker så där elegant som bara skärfläckor kan.

#2 

Den gör svepande rörelser med den uppåtböjda långa smala näbben. Ungefär som att slå med en lie.

#3

#4

En gravand studerar skärfläckans födosökande. Det ser ju så lekande lätt ut.

#5

Fast så lätt är det inte.

#6

Skärfläckan fortsätter sin eleganta gång,

#7

ritar likt en kalligrafimästare i vattnet under sitt sökande efter föda.

#8

Fast ibland behövs det grövre och mer direkta metoder om man ska få något till livs.

#9

En stare tassar förbi.

#10

En annan skärfläcka sluter upp till den första.

#11

Än så länge kan de samsas om livsutrymmet.

#12

TheInvisibleJackal

Nedfall

Plötsligt fick jag i telefonen en majdag 2018 se ett meddelande om att det i Påarp, strax söder om Halmstad, hade skett ett s k nedfall av vadare. Vädret hade tvingat ner flera tusen vadare. Som mest var det drygt 6000 kärrsnäppor, större strandpipare, ljungpipare, kustpipare och en del andra som hade tvingats ner till det lilla skäret vid Påarp.  Tyvärr hade dagen ägnats åt trädgårdsskötsel och annat. Således hade jag inte haft telefonen nära till hands. Jag plockade snabbt ihop kameragrejerna och stack iväg till Påarp. Många av vadarna hade dragit vidare, men det var alltjämt gott och väl drygt 2000 vadare kvar på plats denna eftermiddag i maj 2018.

De rastade en stund. Hittade något att förtära. Flög runt några varv. Gick ner och rastade på nytt. Ett otroligt skådespel, som egentligen kanske hade gjort sig bäst på film. 

#2

Födosökande kärrsnäppor.

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Inte riktigt som det var tänkt

För någon tid sedan satt vi hemma i långledigheten och funderade på vad vi skulle hitta på. Fota såklart! Men var? Var den stora frågan. Efter en del gnuggande av diverse geniknölar, googlande och Google Earth surfande kom vi fram till att det kunde var trevligt att åka till Hovs Hallar. Det var ett tag sedan vi var där. Och nere bland stenar och klippor är det nog till med mer än tio års sedan vi var. Därför kändes det som hög tid för ett återbesök.

Stigen ner är rätt brant och beströdd med stenar och stenblock. Vi lyckades dock ta både oss själva och kamerautrustningarna helskinnade ner. Vi hade valt eftermiddagen för då skulle nog ljuset kunna vara trevligt. 

Då vi tänkte att detta kommer att bli ett längre äventyr tog vi med oss en rejäl matsäck. Fotografera på fastande mage är inget jag trivs med, således packade vi med oss ett och annat i en liten kylväska.

Efter att ha vandrat runt och kikat här och var där det skulle kunna vara intressant att börja fotografera bestämde vi oss för att sätta oss på en klippa och ta fram vår matsäck - rostade vitlöksbröd, rostbiff, potatissallad samt tomater, gurka och morotsstavar. När denna trevliga måltid var avklarad började vi titta närmare på vad det kunde finnas för kompositioner. Det var då jag upptäckte ett inte alltför trevligt moln ute till havs. Ett moln som såg ut röra sig emot oss. 

Jag tog snabbt ett par bilder. Det är de  ni ser i inlägget. För att åtminstone ha någonting. Vi hann packa ihop och söka ett rudimentärt skydd vid några enar. Nu var fråganv om skulle vi stanna kvar och vänta ut regnet eller om vi skulle försöka ta oss upp igen innan regnet gör stenar och annat allt för hala. Då min fru har en dålig fot bestämde vi oss för att sakta, men säkert ta oss uppåt igen. Ibland blir det bara inte riktigt som man tänkt sig. Blir det bara tillfälle igen ska jag försöka ta mig dit på nytt. Det är ett väldigt lockande landskap.

#2

TheInvisibleJackal