Varbergsbesök

Det händer emellanåt att vi gör ett besök i Varberg. Oftast passerar vi bara förbi på E6:an på väg norrut. Det hände förvisso att jag avlägger ett besök vid Getteröns Naturum, men det var ett tag sedan. Tror inte att jag varit där sedan hösten 2019 eller möjligen 2018. Minns inte exakt. Åren flyger iväg ibland bara.

Jag måste ändå säga att jag gillar Varberg. Staden har en fin närhet till havet och alla klippor och klipphällar utgör ett spännande landskap. Den här gången var det dock inte landskapet som var i fokus utan ett helt vanligt turistaktigt flanerade utan något egentligt mål i de centrala delarna av Varberg. Hitta någonstans att äta, ta en glass, titta på folk. 

Kameran med 24-70:an hängde med på turen. Det brukar oftast bli den när jag åker någonstans "kameralätt" så att säga. Jag har väldigt svårt att låta bli att ta med en kamera. Även om det inte skulle bli en enda bild så finns den ändå med. För rätt vad är dyker det upp något som man känner att det där är ett intressant motiv.

#2

Kallbadhuset i Varberg.

#3

Jag vet inte hur många gånger jag har besökt fästningen och dess omgivningar genom åren. På något sätt blir det oftast ett besök där. Många gånger brukar det också vara intressanta utställningar på museet.

#4

#5

Vi gick ett varv runt fästningen och kom att förbi den här trappan som sträckte sig uppemot himlen. Det  kändes som om jag bara var tvungen att fotografera den. Tankarna for iväg. Hur länge hade den funnits här? Kunde det vara den här trappan som gav Jimmy Page uppslaget till "Stairway To Heaven". Hade Page någon gång under 60-talet besökt Varberg? Jo, faktiskt, 1967 när han ingick i The Yardbirds. Tanken svindlar. Separerade av 54 år står vi kanske här och tittar uppför samma trappa.

#6

Hotell Gästis är en sevärdhet i sig. Det är ännu inte blivit av att vi har tagit in där. Det lät vara en riktigt upplevelse. Rundar man hörnet kommer man till den egentliga hotellentrén. Jag tog några bilder där också, men blev inte riktigt nöjd  med dem. Däremot utspelade det sig en liten lustig händelse när stod där och fotade. Det kom fram ett par i 35-40 årsåldern och undrade om jag kunde ta ett foto på dem utanför Hotell Gästis entré. Hade det varit före Corona  hade jag sagt - "javisst", men nu är det annorlunda. Jag hade fått min första spruta, men det här paret hade de fått någon överhuvudtaget? Dessutom kunde jag inte se att de hade någon slags kamera eller något annat framme som skulle kunna användas till att ta en bild med. 

"Med vad" undrade jag lite konfunderad "vill ni att jag ska ta fotot med?"

"Med din kamera" sa mannen i paret som den självklaraste sak i världen medan kvinnan log.

"Varför?"

"För att du verkar veta hur man gör med en kamera."

Smickrande, men en lite besynnerlig ingång till att få någon att fotografera en. Jag sa nej.

Att säga nej är många gånger inte lätt. Särskilt inte som jag inte vill verka ovänlig, ohjälpsam eller något, men ibland är nej den enda svaret som kan ges. Jag vet inte hur ni hade gjort. Visst det hade varit fullt möjligt för mig att ta en bild, bearbeta den och föra över till telefonen och SMS:at, men samtidigt varför skulle jag göra det. 

#7

"Ponera att du tänker sno en av cyklarna här, vilken skulle du ta då?"

"Jag har redan en cykel och behöver ingen.#

"Ponera ändå att du skulle välja att sno en."

"Varför, när jag redan har en. Vad ska jag med två cyklar till?"

"Du då Erik, vilken skulle du sno?"

"Nja, jag är ju lite stel och går nog hellre ändå. Jag cyklar inte längre som du vet."

#8

Varberg är en sommarstad. Det händer mycket. Här cyklar till exempel en man förbi Societetshuset. Han ser ut att komma ifrån Ullared.

#9

Den lilla scenen i societetsparken lever sitt liv i någon slags dvala. Publiken håller avstånd på annat håll. 

TheInvisibleJackal

Pyttebaneleden

Sommaren var inte slut med hemkomsten från Öland. Snarare hade den bara börjat emedan jag i år hade tidig semester. Vi har semesterperioder, vilket innebär att det vartannat år blir tidig semester. Då vi gav oss av till Öland precis i början av semestern återstod några veckor när vi kommit hem igen. Att då sitta och rulla tummarna är inte det första jag tänker mig. Inte heller min fru. Och trädgården kan man göra sen någon annan gång. Således börjar vi fundera på vad det finns för tänkbara dagsutflyktsmål. Ett av dessa kom att bli Pyttebaneleden. Den följer den gamla banvallen mellan Ullared  och Älvsered. Det skulle kunna vara en trevlig cykeltur i all enkelhet tyckte vi.

Att jag först nu när oktober står och bultar för dörren skriver det här inlägget och även de efterkommande som också utspelade sig då det alltjämt var möjligt att begagna sig av shorts beror på. Ja, var beror det på? Lättja, oföretagsamhet, upptagen av diverse andra ting. Troligen stämmer alltihop och en del som jag har glömt och förträngt. Vad som däremot är säkert är att kamerorna inte samlade damm under den här tiden. Det har blivit en hel del fototurer och framöver kommer jag att lägga ut inlägg från de här turerna.

På vägen till starten för Pyttebaneleden i Ullared passade vi på att svänga in till Sumpafallen någon mil före Ullared. För att där intaga vår medhavda lunch och även försöka få lite bilder från fallen.

#2

Efter lunchen gav jag mig iväg ner till Sumpafallen för att ta lite bilder. Det blev med betoning på "lite". Väl där nere för att leta efter fallen för att hitta någon bild, hörde jag plötsligt skratt och röster som talade till varandra på tyska. Det visade sig vara ett par tyska familjer som övade sina simfärdigheter i Högvadsån. Inte riktigt läge att komma smygande i buskarna med kameran i högsta hugg. Det var bara att ta sig tillbaka till parkeringen igen och fortsätta färden.

#3

Här i detta natursköna område startar vår tur längs Pyttebaneleden.

Jaha!? Hit men inte längre. Pyttebaneleden föreföll verkligen att vara i pytteformat. Var det roliga redan slut? Stod vi inför en präktig turistfälla? Frågorna hopade sig.

#5

Det visade sig rätt så omedelbart att vi skulle välja en annan väg och då öppnade Pyttebaneleden sin famn för oss. Vi tog oss bekvämt över den första av ett antal broar längs färden. Det enda som såg ut att kunna förstöra stämningen nu var de lite mörkare molnen som låg i färdriktningen. Skulle de tvinga oss att vända innan vi nått fram till Älvsered? Kanske. Vi sneglade med ett öga på molnen och hade ett på skyltarna som markerade leden. Höll tummarna och fortsatte.

#6

#7

Broarna blev mindre och leden allt smalare.

#8

Vi passerade vattendrag som såg ut att upplevt bättre tider.

#9

Den här bron körde vi dock aldrig över, men den var lockade att fotografera ändå.

#10

Vi passerade en liten obekant sjö. Vid vars stilla vatten vi tog en kort vätskepaus.

#11

Längre fram såg det ut som om folk brukade bada eller fiska.

#12

När alla kossorna och tjuren i  hagen vände sina blickar mot mig, petade jag i en högre växel på cykel och trampade iväg i hast, utifall de skulle få för sig att med några djärva skutt ta sig över stängslet för att kunna sätta tänderna i min ömkliga lekamen. 

#13

En sista bro passeras.

#14

Framme vid Älvsereds Idrottscenter stannade vi och fikade lite medan vi funderade på om inte vore dags att vända åter till bilen vi parkerat vid ett varuhus i Ullared. Molnen som inte släppt ifrån sig något på hitvägen kanske ångrade sig och började göra det på vår återfärd istället.

#15

Då vägen i stort sett så ut som den som vi cyklat till Älvsered fast åt andra hållet blev den en tämligen snabb återfärd. Tills jag fick syn på en del åkervädd som hyste en del fjärilar. Nässelfjärilar mest.

#16

Och dessa baggar som jag egentligen borde känna igen vid det här laget.

#17

Samt denna purpurbärfis.

TheInvisibleJackal

Öland XX - Ferdinand och Rosinante

Vi fick för oss att ta en sista titt på Ferdinand om han nu låg kvar. Det gjorde han. Jag skulle nästan kunna svära på att han låg på exakt samma plats som för någon kväll sedan. Hade jag inte sett honom stå upp och röra på sig hade jag trott att han var en uppstoppad attrapp gjord för att hålla turister och annat löst folk borta. Det gör han ändå skulle jag tro.

För tredje gången har vi alltså återvänt till alvarmarkerna kring Möckelmossen. Inte för att beundra ovan nämnda tjurs spänstiga förehavanden utan för att försöka få några fler bilder på purpurkniproten. När vi återigen har lokaliserat denna lilla orkidé, såg vi att det har börjat titta fram fler av dem och de som var där förra gången såg ut ha vuxit till sig lite. 

Det blåste dock mer den här gången vilket gjorde det lite mer svårfotograferat. Räddning var att höja ISO:t för att därmed även kunna köra med betydligare snabbare tid för minimera den kombinerade effekten av blåst och darrig fotograf.

#2

Purpurkniprot.

#3

Purpurkniprot.

#4

Putpurkniprot.

#5

Purpurkniprot med pollinerare.

#6

Purpurkniprot.

#7

Den sista bilden från Öland får bli på Rosinante. Don Quijote föreföll att återigen ha trillar av Rosinante. Kanske låg vår riddare i gräset och slumrade en stund medan den trogna Rosinante vakade över honom. 

Tio dagar på Öland var till ända. Tio dagar som gått fort även om tiden ibland tyckts att stått stilla ibland bland alla orkidéer. Precis som de föregående åren har ön gett mycket och mycket finns kvar att se och uppleva. Vi kommer att återvända en helg framåt vårkanten för att bekanta oss mer med de vårblommande orkidéerna. Troligen blir det därför heller inget nytt sommarbesök nästa år utan då lockar fjällvärlden istället som det ser ut nu i varje fall. I nästa inlägg återkommer jag med andra äventyr.

TheInvisibleJackal

Öland XIX - Karum

Sista dagen på Öland. Imorgon bär av hemåt igen. Utcheckning är kl. 10, vilket innebär att kvällen är räddat i och med packningen skall återbördas till diverse väskor. Nu är det dock morgon och vi befinner oss på Karums alvar. Det lär finnas orkidéer även här, men gräsets gyllengula nyans sporde oss att chanserna att få se någon nog var försvinnande små. 

Omdömena om Karum var skiftande. Från väldig begeistring till "...en j-la massa sten...". Personligen får nog jag säga att jag tilltalas av det här lite karga landskapet med dess skeppssättning och resta flisor. 

#2

#3

#4

#5

#6

Det fanns några vildapelträd. Deras form och utseende förde mina tankar till busksavannen i Kenya. Hade det inte varit för enbuskarna hade jag  inte blivit förvånat om det stått giraffer och betat av trädens lövverk.

#7

#8

Puktörneblåvinge.

Jag har den senaste tiden allt oftare börjat använda mig av två kamerahus när jag är ute och fotar. Ett med en normalzoom och ett med en telezoom. Detta gör att jag relativt enkelt kan skifta från att fotografera de stora scenerna till att fota de mindre. När min fru arbetade med någon liten blomma med sin makroutrustning märkte jag att det fanns lite fjärilar här och var att försöka fotografera och det är alltid trevligt.

#9

Puktörneblåvinge.

Samma bild som ovan fast delförstörad. Jag fascinerades av blåvinges svartvitrandiga antenner och benslut.

#10

Hona, puktörneblåvinge.

#11

Puktörneblåvinge.

#12

Puktörneblåvinge.

TheInvisibleJackal

Öland XVIII - Mot Himmelsberga

Nöjda efter morgonens återbesök vid Borgs ängar uppstod frågan vad vi skulle hitta på att göra härnäst. Vi hade en liten lista, men de återstående målen gjorde sig troligen bäst om morgonen. Jag kollade på Artportalen om de kunde finnas någon annan orkidé att åka och leta upp. Det gjorde det. Skogskniprot. Det var inte mer än ett par mil bort. Glada i hågen ställde vi kosan mot den nya orkidé. Vi hittade ganska snart till själva platsen där den hade setts, men vi kunde inte finna själva växten. Vi travande runt i en tallskog ett tag utan se minsta skymt. Vi gick sakta och försiktigt runt och spanande ömsom hit än dit. På håll skulle vi ha kunnat tas för två storkar spanande efter grodor eller annat smått och gott. Jag kollade angivelserna i artportalen. Vi var rätt plats. Det var helt klart. Dock ingen skogskniprot. Vi bestämde oss för att ge upp och återvända till bilen. Då fick jag syn på några små gröna blad, som jag misstänkte kunde vara något. Det var skogskniproten. Den hade inte kommit upp mer än så. Inte undra på att den var så svår att hitta. Det blev inga bilder. Det var liksom ingen större idé. 

Tiden hade börjat närma sig lunchdags och värmen hade börjat stiga. Vi närde ingen större längtan att dela vår om än ock så enkla lunch med allehanda flugor, mygg, bromsar och annat trevligt som önskade dela vår lunch och även ta en smak bit av vår lekamen. Därför beslutade vi att försöka ta oss  ner någonstans längs kusten och hitta något ställe som passade bättre. Nu kommer jag inte ihåg exakt vad vi körde ner, men jag skulle tro att det var vid Norra Sandby eller någonstans däromkring. Vi intog lunchen där i lugn och ro. Jag valde att efter det att gå runt på stranden efteråt och fotografera de uppbrutna kalkstenshällar som stack ut i vattnet.

#3

#4

#5

#6

Eftermiddagen blev spontan och vi tog händelserna som de kom.

#7

Min fru var intresserad av att försöka besöka något av alla de krukmakerier vi sett här och var längs vägarna.

#8

Vi hade parkerat vid kyrkan och eftersom vi ändå var där passade vi på att besöka den.

#9

Portar av alla de slag fascinerar mig.

#10

#11

Efter besöket i såväl kyrka som krukmakeri hade temperaturen stiget ytterligare något och längtan efter glass hade ökat. Inte långt därifrån låg Himmelsberga. Vi hade besökt det en gång tidigare för nästan 30 år sedan och tänkte att det kunde vara trevligt att se vad som har hänt de här åren och dessutom fanns det säkert möjlighet till att både glass och fika.

#12

Att vandra runt på Himmelsberga är trivsamt. Man lockas liksom till att ta det lite lugnare av bara miljön i sig.

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

Glass hade vi hittat redan när vi anlände och nu hade vi fika i tankarna. Bland det första vi uppmärksammade när vi kom var att en av byggnaderna hyste ett café. Det fanns gott om platser som lockade att sitta ner en stund vid.

#20

Ganska snabbt fastnade vi för den här platsen.

#21

Efter Himmelsberga begav vi oss hemåt via Ismantorp. Vad kan jag säga. Då jag inte är arkeologiskt bevandrad i någon större bemärkelse var det inte direkt någon upphetsande upplevelse. I mångt och mycket var en slags deja vu av de gånger man i skolan stått vid hög med stenar, en jordhög eller något annat lika svårt att omvandla till mänskligt leverne samtidigt som en grånad farbror med saklig ömhet i rösten förmedlade högens historia som om han själv vore barnfödd på platsen.

TheInvisibleJackal