Gässlösa III

Många gånger under den senaste tiden när jag är ute och fotograferar tänker jag ofta på hur det eller det motivet skulle se ut i svartvitt. Nu är det ganska lätt att ställa om kameran i monokromt läge, vilket jag dock inte har börjat göra, men jag har tänkt på det. Det verkar för tillfället vara så att det långt ifrån fotografisk tanke till fotografisk handling i mitt funderande kring motiv. Jag tror eller jag vet att förmodligen skulle se fler motiv som skulle passa bra i svartvitt om jag hade kameran inställd på monokromt läge. 

Jag har också det senaste året börjat gå igenom mina framkallade bilder en gång till  efter att jag gjort färgframkallningen och kollat om de skulle passa att konvertera till svartvitt i Lightroom. En del passar. Andra inte. Ibland är det till och med så att en del passar bättre i svartvitt än i färg. Rätt spännande faktiskt. 

Således har jag även gått igenom mitt bildmaterial från Gässlösa för att se vad som funkar i svartvitt.

När jag använder ett svartvitt bildspråk är det inte i första en dokumentär skildring av motivet som jag eftersträvar snarare är det tolkningen av vad jag känner när jag ser motivet. Jag tänjer därför på det fotodokumentära till förmån för det fotokonstnärliga. Ger mig större frihet i framkallelseprocessen av den svartvita bilden. Det kanske är därför jag ännu inte ställer om till monokromt läge. För att inte störa processen med att framställa en svartvit bild. Jag har kommit underfund med att för mig börjar skapandet av den svartvita bilden i det ögonblick jag har konverterat en färgbild till svartvitt. Det är då jag först ser vad en bild kan leda till. Ibland leder det åt håll, vilka jag inte från början anade att det skulle gå. Jag litar på intuitionen och följer efter och ser vad den leder mig. Jag gillar det.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Vad är det som händer ...

Vad är det som händer när man packar med sig nästan hela sin kamerautrustningen med tanken - "Att nu jävlar anamma..." och så händer det inget. All skaparkraft är som bortblåst. 

Detta upplevde jag för ett tag sedan. Jag hade precis köpt och fått hem en ny fotoryggsäck (just det - ännu en ryggsäck). Den här gången en så pass stor att jag efter lite slitande och pusslande med det kardborreförsedda innandömets fotografiska gömställe i några timmar förmådde klämma in allt jag äger och har av utrustning i den nya ryggsäcken. Succé med andra ord.

Yes! Äntligen redo för alla fotografiska situationer, både väntade och oväntade. Upp på ryggen med ryggsäcken. Och där stannade den mesta tiden under det som skulle bli den stora fotoutflykten där bilder skulle vevas in på minneskorten likt fiskar i fiskarens nät. Den stannade där eftersom mödan att ta ner den från ryggen och leta fram kameran och det objektivet jag behövde för just den situationen vägde tyngre än vad det förmodande fotografiet gjorde. Således fick den bli kvar på ryggen. Rejält fastspänd.

Som ni säkert har förstått slocknade min kreativitet under ryggsäckens alltför digra innehåll. Jag hade begått kreativitetens generalfel nummer ett d v s genom att tro att ju mer grejer man har med sig ut desto mer kreativ blir man. Snarare är det tvärtom. Ju mer man släpar med sig desto mindre kreativ blir man. 

Det märkliga är att jag har upplevt det här fenomenet tidigare med en annan fotoryggsäck, som då rymde allt jag hade. Efter det tillfället skaffade jag mig då en mindre ryggsäck som rymmer bara kamera+objektiv och max 1-2 andra objektiv samt lite småsprylar. Inget mer. Helt perfekt! Jag har med mig precis det jag behöver för att fotografera det jag har bestämt mig för att fotografera. Tänker jag mig att jag ska fota landskap, så gör jag det. Ska jag fotografera träd, så gör jag det.  Med långa slutartider, fåglar, djur... ja då gör jag det. Koncentrerar mig på det jag ska fotografera och inte det som jag skulle kunna fotografera bara om jag hade haft det och det med mig. 

Med en liten ryggsäck är jag lättrörligare. Orkar gå den där extra kilometern. Och skulle det ända inte visa sig att den gav chansen till en bild. Ja, då har jag ifall fått lite fin motion. Jag skulle vilja säga att begreppet - "Less is more" - även kan appliceras på kameraryggsäckar. 

Blev det inga bilder alls från den undrar ni kanske. Jodå, det blev några stycken.

TheInvisibleJackal

Nya saker att lära sig

I början av året köpte jag ett ND-filter som jag tänkte att jag skulle försöka mig på att testa vid något lämpligt tillfället. Jag åkte till havet en sväng igår eftermiddag för att ta lite bilder med långa exponeringar. Väldigt roligt måste jag säga och det blir säkert en tur till samma ställe ikväll. Jag såg en del tänkbara kompositioner när jag packat ihop och gick därifrån. Jag skulle tro att nu så här i början är jag troligen mer koncentrerad på att försöka förstå och lära mig tekniken. När den väl sitter så kommer troligen också bildtänkandet mer in i sammanhanget. Hur som helst här är några av mina första försök med långa exponeringar med hjälp av ND-filter.

TheInvisibleJackal

Jakten på en liten platt hård svart tingest

Att vara med i en fotoklubb är väldigt trevligt. Inte bara för att man träffar många trevliga människor utan även för att man fotograferar saker och företeelser som man annars inte skulle ha gjort. Det är både roligt och utvecklande. Att sedan träffas för att diskutera bilderna är både intressant och spännande. Vi kan ha stått bredvid varandra och fotat, men ändå sett olika saker, uppmärksammat olika saker. Att fotografera är både socialt och högst personligt. Vill man utvecklas som fotograf - att gå med i en fotoklubb, är bland det bästa.

Tidigare i år, närmare bestämt i januari månad, var jag med fotoklubben och fotade ishockey. Jag tror att jag högst har sett en handfull ishockeymatcher i verkligheten och via televisionens förtjänst. Det har aldrig varit något som lockat särskilt mycket. Snarare har jag väl uppfattat ishockeymatcher som rätt segdragna och småtrista tillställningar. Jag skulle tro att jag att har haft större utbyte av konståkning när det visats på TV. Det har varit intressantare att se hur åkarna tolkar den musik de väljer att framföra sin isdans till än det är att se några klubbförsedda personer jäkta fram över isen efter en liten platt hård svart tingest. Däremot var det fantastiskt kul att fota ishockey. Tiden bara flög iväg och tre perioder försvann i ett nafs.

Tanken var att vi skulle träffas och diskutera våra bilder, men så kom ett virus emellan och ställde till det. Fotoklubben valde med tanke på de rådande omständigheterna att ställa in alla de kvarvarande aktiviteterna under den här våren. Mycket bra och förnuftigt.

Jag väljer att visa mina bilder här istället. Det är dock ganska många fler än vad vi brukar ha med oss till bilddiskussionerna i fotoklubben. Jag kan väl passa på att säga något om inledningsbilden. Det lokala ishockeyklubben kör med en fornnordisk symbolik i sitt varumärke. Således inleds matcherna med dunder och brak samtidigt som en skridskoåkande åskgud glider fram över isen med sin hammare.

Hoppas att ni står ut med att det blev väl många bilder ity kamerans seriebildstagning gick varm denna januarieftermiddag.

Tekningen, en slags kraftmätning i uppfattningsförmåga, men kanske inte alltid, en helt glasklar sådan.

Detta begär efter en liten platt hård svart tingest.

En klubbornas balett över isen. Olika är deras framföranden. Haka, dribbla, slå undan...

Nu har han den lille svarte för att strax ge den vidare. Att ha och ge samt ibland ta. Det är ishockeyns kretslopp.

Bort med dig din stygging! För nätburens väktare är den lille svarte ett otyg som han helst vill bli av med snarast möjligt.

Ibland vill alla umgås med väktaren, men den lille svarte lockar dem strax till en allt hetsigare stämning.

Vart tog alla vägen?

Den lille svarte tingesten. Jag ser den!

Min! Bara min! My precioussss...

Siktet är inställt.

Är den lille svarte verklig eller är den bara en illusion? En lortfläck bland andra lortfläckar.

De som fordomdags låg underst ligga nu helt sonika överst.

Glada miner blandas hastigt med mer betryckta.

En gång till? Räcker det inte med häva in den lille svarte en gång i mina nät? Måste det göras igen? Vad är väl upprepandet annat än billigt plagiat. Till vad lönar detta?

Åhej!! Ända in i nätet, buren, hyddan, kaklet eller var det nu är man säger?

Det var det jävligaste! Det kan väl inte vara mål? Är det bortamål? Hemmamål eller rent av dubbelmål?

TheInvisibleJackal

Musikbild - Bildmusik

Förra onsdagen träffades jag och några andra medlemmar i Fotoklubben för att visa våra bilder på temat musik. Att tolka ett kreativt uttryck till ett annat. Vi skulle ha med oss max tre bilder som på något illustrerade ett musikstycke, ett album, en artist eller grupp. Under själva visningen tittade vi först på bilderna utan den som hade tagit dem berättade eller så något. Vi skulle försöka oss på att gissa utifrån vad vi tyckte bilderna vad för musik som fotografen att hade haft i åtanke när bilden togs. Detta var ömsom väldigt lätt och ömsom betydligt svårare beroende på vilka musikaliska preferenser fotografen ifråga har och hur pass stort musikintresse vi som betraktare har.

Efter att tittat på alla bilder en första gång tittade vi på bilderna en andra gång. Nu skulle de som tagit bilderna berätta mer om vilken musik som bilderna var tänkt att illustrera. Det var rätt spännande att höra hur tankegångarna gått.

Detta är de tre bilder jag hade med mig. 

Bild 1.

Bild 2.

Bild 3.

Den första bilden är mitt sätt att tolka låten "Gone With the Dogs" från 1978 av Sonic's Rendezvous Band. Den Sonic som åsyftas är såklart Fred "Sonic" Smith från MC5. Jag har tolkat låttiteln bokstavligt d v s den direktöversättning- "borta med hundarna" och inte "förlora förståndet", som är den egentliga tolkningen av begreppet "Gone With the Dogs". 

Bilden är tagen i Köpenhamn i somras. Den är konverterad till svartvitt i LR. Jag har lagt på extra korn och ljusat upp hörnen för att ge ett intryck av det som utspelar sig i bilden - mannen som försvinner med sin hund längs promenadvägen in i bland träden - är något som skett för länge sedan.

Bild nummer två är kanske den lättaste att musikaliskt härleda. Det är min tolkning av bluesklassikern "Dust My Broom" inspelad 1952 av Elmore James. Robert Johnson gjorde visserligen en inspelning av den vid mitten av 30-talet, men jag skulle tro att Elmore James  version är den mer kända och mer spelade. Flera namn har gjort covers genom åren - ZZ Top, Canned Heat, Fleetwood Mac (när Peter Green ännu var vid sina sinnens fulla bruk) för att bara nämna några.

Jag visste att jag ville ha med en "traditionell" sopkvast med på bilden. Efter lite googlande fann jag ett ställe som sålde den här typen av kvastar. Miljön skulle vara slottet i stan. Jag ville placera kvasten vid ingången till borggården och ta en bild där man såg både kvasten och borggården. Även den här bilden konverterade även den här bilden till svartvitt i LR, la på ett visst mått av korn, mörkade ner den rejält på olika sätt och målade fram exponeringen på kvasten och några löv som jag la dit. Jag ville lyfta fram kvasten så att fångade betraktarens blick utan att för den skull ta över eller dominera bilden. Det blev ett antal bilder innan jag fann den komposition jag var ute efter. Jag tänkte på den danske konstnären Eckersbergs uppmaning till sina elever i arkitekturmåleri att de skulle försöka se bortom den givna kompositionen och hitta det där andra som inte syns på en gång.

Min tredje och sista är min tolkning av "The Train Kept A Rollin'" med  Yardbirds. Även den här finns i olika versioner. De tidigaste från 50-talets början, men de har mer en touch av country och förmedlar inte så mycket tågkänsla. Anledningen till att jag valde just Yardbirds version är att det är mer ruffigare version som skapar en större tågkänsla och dessutom Jimmy Pages helt underbara fotarbete - https://youtu.be/0y078n95ApA 

Vad jag behövde här var alltså ett gammaldags ånglok med rök bolmande ur skorstenen. I slutet av sommaren 2018 råkade jag befinna mig på tågdagarna i Landeryd. Det blev inte många foton tagna den gången, men ett av dem visade sig vara perfekt för illustrera "The Train Kept A Rollin'". Jag konverterade även den här till svartvitt i LR, la på en del korn, mörkade ner och målade fram exponeringen på lokets front och delar av den bolmande röken. Tre lyktstolpar som jag tyckte störde helhetsintrycket och den känsla som jag var ute efter tog jag bort i PS.

Det här sättet att kombinera två av mina stora intressen var väldigt stimulerande och jag kommer när förhållande är de rätta att försöka tolka fler musikstycken. Jag känner att har man bara öppnat dörren till den här typen av bildskapande så ramlar bokstavligen kompositionsidéerna över en. På en kort lunchpromenad häromdagen dök fyra nya idéer upp bara genom att jag lät mina sinnen vara helt öppna att ta in allt möjligt. Föremål som jag tidigare oftast bara ignorerat blev frön till bildmässiga tolkningar av musik. Riktigt häftig.

TheInvisibleJackal