I örnbygder II

Det är så mycket örnar och korpar på marken vid åteln att det är hart när omöjligt att få något vettigt ut av det. Det är onekligen en otrolig upplevelse, men en upplevelse som är svår att avbilda. Jag vänder därför likt havsörnen ovan ryggen åt det som utspelar sig i snön på marken. Istället koncentrerar jag mig på vad som händer på de två pinnarna.

#2

På den högra sitter en nästan vuxen individ. De vita stjärtfjädrarna har alltjämt lite av den unga fågelns mörka stråk kvar i spetsarna. Det är en vacker fågel. Stolt i sin hållning. Jag tar många bilder. Det går liksom inte att riktigt låta bli. Dessutom är det nu örnarna är vid åteln. Vem vet hur länge de blir kvar eller om alls dyker upp de andra dagarna. Vi hade hört att de som satt före oss hade bara haft örnar nere vid åteln en av dagarna. Således gäller det att passa på då tillfälle ges.

#3

Han eller hon sitter och spanar länge,

#4

tittar sig runt omkring.

#5

Lyfter på stjärten. Nu gör den sig redo att flyga strax. De släpper alltid ut lite ballast innan de flyger iväg. Jag är beredd med fingret på avtryckaren. Tummen redo på back button focus knappen.

#6

Icke, den sätter sig tillrätta igen och tittar ner på örn- och korpmängden i snön vid åteln.

#7

Jag ber om ursäkt för att det kanske blev lite får många bilder på den här havsörnen.

#8

Den här vuxna individens stjärtfjädrar är helt vita.

#9

Även korpar utnyttjar pinnarna. För att få lite överblick eller komma undan en stund från allt ståhej.

#10

Örnarna turas om vid pinnarna. En kraftfull ung havsörn har tagit plats på den vänstra pinnen.

#11

Den följer intresserad det som händer nedanför. Väntar på ett bra tillfälle.

#12

Fjädrarna är som konstverk även när de inte ligger som de ska.

#13

#14

En del av havsörnarna har lite bling-bling på sig runt tarserna. Inte särskilt snyggt och enligt de som ringmärker ska de inte vara hindrande för fågeln.  När jag var skådare var ringmärkning en del i skådandet, även om jag själv aldrig har ringmärkt. Nu när jag istället enbart fotograferar stör ringarna mig inte bara estetiskt utan jag har börjat fundera över om det verkligen inte finns något annat sätt. Bland andra natur- och fågelfotografer har jag hört åsikter om att det egentligen inte borde behöva ringmärkas några fåglar längre. För forskningens ska det inte vara nödvändigt längre. Att ringarna, trots försäkringar, är ett hinder för fågeln. Tänk själv om vi skulle släpa omkring på samma proportionerliga mängd järnskrot runt vristerna. Hur hindrade skulle det inte vara. Jag är ambivalent. För genom den kunskap som man får genom forskning får man förståelse och därigenom ett engagemang som gör att vi kanske kan undvika att en art försvinner. Jag känner att frågan är komplexare än vid första anblick. Däremot tycker jag det idag borde finnas andra metoder än ringmärkning. Jag tänker då inte på ljusloggar etc utan metoder som är harmlösa för fågeln och som inte påverkar dess leverne.

#15

Kråkor fanns det också, men de var ganska få och höll sig gärna lite undan från både sina större släktingar och örnarna.

#16

En äldre havsörn skrämmer bort den som tidigare satt på pinnen. 

#17

Man förväntar sig nära på ett rytande när havsörnen öppnar näbben, men det som kommer ut är mer ett ljust visslande läte. Ett läte som inte riktigt passar in på denna stora fågel. Jag tänker nästan på måsar när jag hör det.

#18

TheInvisibleJackal

I örnbygder I

Ännu en nyårsafton har passerats och ett helt nytt år ligger framför oss. Idag på årets första dag var till och med solen fram en kort stund. Min fru och jag bestämde oss för att gå en promenad medan den ännu var framme. Ingen av oss orkade dock riktigt att släpa med oss kamerorna. Vi var lite för sega och oinspirerade för att ta med dem. Det fick bli en promenad och bara känna in det nya året. Nötväckor telegraferade ifrån pilträden i bäcken som rinner igenom vårt område under vår promenad. Det var härligt att vara ute. Enligt de digitala väderleksspåkulorna ser det ut som det i morgon eftermiddag skulle kunna bli ett fint fotoväder. Vi hoppas på det.

Nu ska det här inlägget inte handla om de vardagliga bestyren och längtan efter att återigen ta ut och lufta kamerorna. Jag har återigen dykt ner i mitt bildarkiv.

För snart två år sedan nu i skiftet januari/februari var jag och två fotokompisar ifrån fotoklubben uppe vid Färnebofjärden vid Gysinge. Vi hade hyrt ett gömsle för tre dagar där för att fotografera örnar. På bilden ovan syns två av de havsörnar vi fotograferade. Jag tänkte i några inlägg framöver visa del bilder från dessa tre dagar.

#2

Eftersom det var en bit för oss att köra upp, installera oss på vandrarhemmet i Gysinge och förbereda de kommande sittningarna i gömslet tog det en hel dag i anspråk. Det hade vi beräknat att det skulle göra. Dagen därpå var det alltjämt mörkt ute när vi körde iväg strax efter halv sex till gömslet. Det var kallt och klart ute. Termometern i bilen visade på -14. Ingen annan var ute och kör på vägarna. Vi Parkerade bilen och gick genom snön i skogen till gömslet. Riggade upp tyst och försiktigt upp våra kameror. Sedan var det bara att vänta. Ute var det alldeles tyst och stilla. Och mörkt. En stillhet som säkert skulle ha gjort en del nippriga, men jag tycker att det var helt underbart. Långt bort hör man några enskilda korpar. Efterhand som ljuset sakta framträder alltmer börjar man skönja silhuetterna av skogen på andra sidan myren. Korparnas röster blir allt fler och hörs allt bättre. Några tar sig närmare och sätter sig en av de två sittpinnar som finns därute vi åteln.

I grantopparna på andra sidan myren ser vi först en örn och sedan ännu en. Därefter ytterligare två stycken. Avståndet är rätt stort, men i handkikaren ser det ut att röra sig om havsörnar. En noggrann koll i kikaren ger efter en stund elva örnar som sitter där i träden och väntar. De väntar på det ska vara säkert att ta sig till åteln. Det är korparna som visar när det är säkert att gå ner.

#3

Vi väntar också på att korparna ska ta sig ner och närma sig den utlagda åteln och börja ta för sig. Gör de det vet vi att snart är örnarna också där tar och tar för sig. Vi väntar tyst. Spänningen ligger i luften. Snart så. Vi säger inget. Bara sitter där och väntar. Tysta.

"Det sitter en på pinnen till vänster" viskar jag.

Försiktigt, försiktigt riktar vi objektiven mot den ensamma örnen. Den är så nära att det är galet. Jag har en 1.4 telekonverter på för att få lite extra räckvidd på mitt tele, men märker snart att det inte behövs. Örnen är otroligt nära. Det här är julafton!

I spridda salvor smattrar slutarna på våra kameror. Det är det här vi har kommit hit för.

#4

Vi är så upptagna med att fotografera havsörnen på sin pinne att vi inte har märkt att än fler örnar har vågat sig fram till åteln. Bilden ovan visar två av de totalt 23 havsörnar som vare nere samtidigt vid åteln. Det var rena rama örnbonanzan. Det var örnar överallt. De var så många att det nästan var svårt att veta vilka man skulle välja att fotografera. Med telet var det stört omöjligt att få med alla på en bild. Det var inte heller något att tänka på att ta bort telet och byta till något mer vidvinkligare för att få med hela scenen. Det hade bara skrämt bort alla örnar. Inte bara för dagen eller kanske för våra återstående dagar utan kanske även för de fotografer som kommer efter oss. Man måste visa hänsyn inte bara till djurlivet utan även till andra fotografer. Örnarnas väl och ve är dock det främsta. Man måste hela tiden fråga sig - vilket kommer först, bilden eller fågeln eller djurets väl.

#5

Korparna rör sig hela tiden runt på platsen. Än på marken än på någon av pinnarna. Det är vackra fåglar och väldigt intressanta att följa.

#6

#7

En äldre havsörn sätter sig på en andra sittpinnen vid åteln. Sitter där och bligar som bara örnar kan. Blicken är fast och skärskådande.

#8

Det är en imposant fågel. Det är lätt att förstå att den har få stå modell till både det ena och det andra genom historien för att visa på makt och styrka. Tänk på standaren i de romerska arméerna. Att förlora ett standar var ett större misslyckande än att förlora ett slag.

#9

Som sagt. Jag trodde inte att jag skulle klara mig utan en 1.4 telekonverter på objektivet. Örnen är så nära att när den vecklar ut sitt, en bra bit över två meter bredda vingspann får de inte plats i bild.

#10

Det är nätt och jämt att de får plats när den har börjat fälla ihop dem. Varför har jag då inte avlägsnat konvertern? Svaret är enkelt. Det händer saker hela tiden nu. Det får helt enkelt vänta tills det blir lugnare.

#11

Och så sitter den där igen och bligar.

#12

Det gör det även en annan havsörn på den andra pinnen.

#13

Örnarna byter hela tiden plats med varandra. Nu är det en yngre, ringmärkt individ som griper tag i sittpinnen.

#14

Den breder ut stjärtfjädrarna för att få bättre balans. Tar ett nytt grepp med klorna om pinnen.

#15

Hittar till sist balansen med hjälp av vingarna.

#16

När balansen är funnen vecklar den ihop sina vingar. Det som ett stycke balett. Det är med vackra konstfärdiga rörelser som vingarna fälls in. Hur skön är icke en örn att skåda.

#17

En äldre havsörn har intresserat följt förloppet.

#18

Plötsligt vänder den på sitt huvud och naglar fast oss med blicken som om den ville säga - "Tror ni att det är lätt att sätta sig på en pinne så där bara!"

#19

#20

På backen, i snön, ropar de som fått tag i en bit av åteln ut att den här är min, våga er bara inte hit för då åker ni på moppo!

The InvisibleJackal

I april börjar det

Det är någonting med ljuset. Efter månader av gråväder sker det något med ljuset. Det får en annan ton. Våren är i antågande. Det finns hopp.

Vid Trönninge ängar innebär det att det börjar sjuda av ett helt annat liv än vad det har varit på ett tag. Det är en rolig tid att vara där då. Helst skulle jag vara där ännu mer under den tiden, men som de allra flesta av oss har jag olika förpliktelser. Så är det bara. Jag får glädjas åt de stunder som jag får möjlighet att vara där.

April och sedan maj är väl de månader som jag nog tycker bäst om att vara ute och fotografera. Inte så konstigt kanske.

#2

Grågåsparet njuter att av aprilsolens strålar.

#3

#4

Smådoppingens fiskelycka är till glädje både för doppingen och fotografen.

#5

Kråkorna ägnar sig åt luftakrobatik.

#6

Det hörs lång väg när de kommer tutande - sångsvanarna.

#7

Varenda fjäder på vingarna och stjärten är inbegripna i förberedelserna att landa de stora fåglarna.

#8

Stilla flyter de på vattnet efter ännu en lyckad landning.

#9

Knölsvanen flyter också behagfullt på vattnet.

#1o

#11

Vigghanen kommer ibland nära gömslet, men vid minsta tecken på något den inte uppskattar simmar den raskt iväg.

#12

#13

Har man blicken riktad långt ut missar man lätt att det i gräset nedanför gömslet rör sig fåglar, som den här trädpiplärkan. Så oansenlig, ändå så vackert tecknad.

#14

Snatterandparet synkroniserar sitt födosök. Fyra ögon ser mer än två.

#15

Fastän de tillbringar mycket tid i vattnet infinner sig ändå lusten att bada rejält för att få bort oönskade gäster ibland fjädrar och dun.

#16

Storskrakshonan skakar bort vattnet från näbb till stjärt.

#17

#18

Salskraken är en årlig gäst under de tidiga vårmånaderna. Det är dock inte alltid den är möjlig att fotografera. Om någon dag  eller så har den dragit vidare norröver.

#19

Vår vid kusten betyder strandskator. Det är ingen märkvärdig fågel, men ändå är det alltid lika kul att se dem komma.

#20

En-två-tre-fyra-fem-sex-sjuuuu ljuder det från en buske. Det är gulsparven som ger sig till känna.

#21

Smådopping dyker alltjämt efter fisk utanför gömslet. Ganska obekymrad. Den är en liten tuffing.

#22

En god skrattmåskoloni är många gånger avgörande för andra fåglars häckningar. En skrattmås blir dock ingen koloni. Då gäller att kalla på fler.

#23

#24

Vad tänker väl en skrattmås på?

#25

Grågåsen sträcker åter vingar och visar upp sig all sin prakt.

TheInvisibleJackal

Landing on water

I naturen sker underverk varje dag. Det är en ynnest att få bevittna dem, som här en aprildag 2018.

TheInvisibleJackal

Sångsvan

En vinterdag i slutet av mars 2018 besökte vi mina föräldrarna i det lilla småländska samhället Skillingaryd. Förr gick E4:an rakt genom samhället, men sedan drygt 25 år tillbaka går E4:an utanför samhället och då i formen av motorväg. För att komma till Skillingaryd behöver man således svänga av motorvägen. Kommer man söderifrån som vi plägar göra under våra besök, svänger man av den södra infarten till samhället. På vägen uppför avfarten kör man förbi  ett par mindre dammar, som hyser en del fåglar.

Den här gången när vi körde förbi såg jag att det var en hel del sångsvanar som rastade i en av dammarna. Av en ren händelse råkade jag ha telet med mig. Dagen efter steg jag upp lagom tidigt och körde tillbaka till de här dammen i förhoppning om att sångsvanarna skulle vara kvar. De var kvar och det blev en hel del bilder. Lite märkligt att fotografera dessa vackra fåglar till bakgrundsbruset från motorvägen, men det gäller att försöka ta vara på tillfällena som ges.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Den sällsynta fyrbenta dubbelhalssångsvanen syntes också till.

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

TheInvisibleJackal