Jakten på en liten platt hård svart tingest

Att vara med i en fotoklubb är väldigt trevligt. Inte bara för att man träffar många trevliga människor utan även för att man fotograferar saker och företeelser som man annars inte skulle ha gjort. Det är både roligt och utvecklande. Att sedan träffas för att diskutera bilderna är både intressant och spännande. Vi kan ha stått bredvid varandra och fotat, men ändå sett olika saker, uppmärksammat olika saker. Att fotografera är både socialt och högst personligt. Vill man utvecklas som fotograf - att gå med i en fotoklubb, är bland det bästa.

Tidigare i år, närmare bestämt i januari månad, var jag med fotoklubben och fotade ishockey. Jag tror att jag högst har sett en handfull ishockeymatcher i verkligheten och via televisionens förtjänst. Det har aldrig varit något som lockat särskilt mycket. Snarare har jag väl uppfattat ishockeymatcher som rätt segdragna och småtrista tillställningar. Jag skulle tro att jag att har haft större utbyte av konståkning när det visats på TV. Det har varit intressantare att se hur åkarna tolkar den musik de väljer att framföra sin isdans till än det är att se några klubbförsedda personer jäkta fram över isen efter en liten platt hård svart tingest. Däremot var det fantastiskt kul att fota ishockey. Tiden bara flög iväg och tre perioder försvann i ett nafs.

Tanken var att vi skulle träffas och diskutera våra bilder, men så kom ett virus emellan och ställde till det. Fotoklubben valde med tanke på de rådande omständigheterna att ställa in alla de kvarvarande aktiviteterna under den här våren. Mycket bra och förnuftigt.

Jag väljer att visa mina bilder här istället. Det är dock ganska många fler än vad vi brukar ha med oss till bilddiskussionerna i fotoklubben. Jag kan väl passa på att säga något om inledningsbilden. Det lokala ishockeyklubben kör med en fornnordisk symbolik i sitt varumärke. Således inleds matcherna med dunder och brak samtidigt som en skridskoåkande åskgud glider fram över isen med sin hammare.

Hoppas att ni står ut med att det blev väl många bilder ity kamerans seriebildstagning gick varm denna januarieftermiddag.

Tekningen, en slags kraftmätning i uppfattningsförmåga, men kanske inte alltid, en helt glasklar sådan.

Detta begär efter en liten platt hård svart tingest.

En klubbornas balett över isen. Olika är deras framföranden. Haka, dribbla, slå undan...

Nu har han den lille svarte för att strax ge den vidare. Att ha och ge samt ibland ta. Det är ishockeyns kretslopp.

Bort med dig din stygging! För nätburens väktare är den lille svarte ett otyg som han helst vill bli av med snarast möjligt.

Ibland vill alla umgås med väktaren, men den lille svarte lockar dem strax till en allt hetsigare stämning.

Vart tog alla vägen?

Den lille svarte tingesten. Jag ser den!

Min! Bara min! My precioussss...

Siktet är inställt.

Är den lille svarte verklig eller är den bara en illusion? En lortfläck bland andra lortfläckar.

De som fordomdags låg underst ligga nu helt sonika överst.

Glada miner blandas hastigt med mer betryckta.

En gång till? Räcker det inte med häva in den lille svarte en gång i mina nät? Måste det göras igen? Vad är väl upprepandet annat än billigt plagiat. Till vad lönar detta?

Åhej!! Ända in i nätet, buren, hyddan, kaklet eller var det nu är man säger?

Det var det jävligaste! Det kan väl inte vara mål? Är det bortamål? Hemmamål eller rent av dubbelmål?

TheInvisibleJackal

Det är inte alltid rätt läge

Bor man som jag på västkusten är det flera faktorer (i alla fall i mitt tycke) som bör falla på plats innan man ger sig ut och nattfotar. Det bör vara mörkt, vindstilla och gärna molnfritt samt man bör ha möjlighet. En kombination som inte infaller allt för ofta. Ibland händer det dock.  Jag lyckades även locka med mig några vänner från fotoklubben. Här är några bilder från januari då det för en gång skull var rätt läge.

TheInvisibleJackal

Stockholm. Detalj.

TheInvisibleJackal

Färger

I ett tidigare inlägg skrev jag mycket om det mörka, men det finns ju även färger. Vår vardag består av färger. Mängder med färger i olika kombinationer. Det går inte att undvika färgerna. Det kanske är rent av att det är så mycket färger runt oss att vi på något sätt blir "färgblinda". Vi ser inte färgerna för alla färger. Samtidigt som något av en paradox tycker vi oftast att en verklighet utan färg ses som tråkig, dyster, "ful" etc. Speciellt om det är en period på året som egentlig mening i princip saknar färg. Det är egentligen bara i början av den här perioden så färgerna finns där än. Och det är dem jag har koncentrerat mitt fotograferade här.

Ibland kan man få leta lite efter de färgrester som finns kvar.

Ibland är de så starka att de nästan slår omkull en. 

Ibland är de mer ett dämpat virrvarr.

Eller kämpande färgpluttar i en allt färglösare värld.

Tills några rester få bara finns kvar.

Sakta undanträngda.

Tills endast de sista återstår.

Och allt endast är ett minne. En förnimmelse. Av färg.

TheInvisibleJackal

Nu tändas ljusen...

En av de saker jag uppskattar den här tiden på året är när det ges möjlighet till s k natt- eller mörkerfotografering. För några veckor sedan gav jag och en fotokompis oss ut i den upplysta staden. Jag prövade nattfotografering för första gången förra året ungefär vid den här tiden och jag måste säga att jag blev riktigt biten. Fotoklubben hade då en träff med nattfotografering som tema. Vi skulle mötas vid Slottet i stan 18.30. Stan är då Halmstad. Jag jobbade till 19, men eftersom jag var mycket nyfiken på det hela, sa jag att jag kommer, men att jag blir lite sen. Halv åtta var jag på plats utanför Slottet. Ensam. Inte så konstigt tänkte jag. De är väl runt omkring och fotograferar och annat. De dyker väl upp så småningom. Under tiden får jag väl testa mig fram helt enkelt tänkte jag. Halv elva råkade jag kasta ett öga på kyrktornets klocka. Tiden hade bara försvunnit. Ingen av de andra klubbmedlemmarna hade synts till på hela kvällen.  Det visade sig senare att de hade rört sig över hela stan. 

Jag testade olika bländare och tider. Jag prövade vitbalanser men höll fast vid låga ISO. Jag fotograferade mig igenom kamerans vitbalansalternativ, men prövade mig även igenom Kelvintalen för att se om det var något där som jag gillade. Jag fann ett Kelvintal relativt nära värdet för vitbalansalternativet skugga. Eftersom jag ville ha en varm ton i bilden valde jag därför att i fortsättningen av mitt nattfotograferingsäventyr att använda Skugga. Expoeringsmässigt är det måhända inte det rätta, men för mig har alltid det ljus som staden utstrålar kvälls eller nattetid varit varmt och välkomnande. Och det var den känslan jag ville föröka fånga på bild. Stativ och trådutlösare var perfekta hjälpmedel här.

Jag kom relativt snabbt att fastna för en bländare på f20 - f22. Mest för att de skapade intressanta stjärnstråleffekter kring olika ljuskällor. Kitsch kan tyckas, men även om jag är långt ifrån den förste att använda små bländare vid nattfotografering för att uppnå just den effekten ville jag göra det ändå för att ge mina bilder ett slags signum. Något som skulle göra mina bilder igenkänningsbara. 

Självklart blev det bilder med ljusspår efter trafiken. Vägen vid den nya bussterminalen passade bra för detta. 

En stad blir till en helt annan i mörkret och lamporna sken. Bekanta miljöer ändrar skepnad och känns nästan inte längre igen. Den här valde jag att konvertera till svartvitt. 

Medan andra, som den här tagen från Slottsbron  utöver Nissan i Halmstad och med hamnsilon i bakgrunden är en bekant vy för många. Vi är många som går, cyklar eller kör bil över Slottsbron varje för att komma till och från våra jobb. Scenen är därför inte unik. Vi är många som delar den. Det är en vardagsscen så här års om vädret tillåter det. 

En vy från Slottsbron över Nissan mot den s k västra förstaden i Halmstad. Den här stadsdelen växte fram i samband med att järnvägen kom till stan. Stora massiva stenhus som utstrålar stabilitet och pondus. 

Järnvägsstation i Halmstad sedd från söder. 

För ca tre veckor sedan var jag och en fotokompis ute och nattfotograferade vid stationsområdet av den ganska enkla anledningen att till synes ganska triviala området i dagsljus får något annat över sig i gatlyktornas sken. 

Återigen Nissan i Halmstad. Det är svårt att låta bli att fotografera ljuskällor i närheten av speglande vatten. 

Träden som får bära upp ljusslingor för att skapa julstämning blir till sina egna små galaxer med ett otal stora och små stjärnor som strålar ut i mörkret. Istället för ljusårs avstånd dem i mellan är avståndet omedelbart.

En stad i ljus är en speciell plats och att då gå på upptäcktsfärd i sin egen stad är hänförande. Har ni inte gjort det än, så gör det. Det ligger en helt ny stad och väntar på att bli upptäckt. Det enda som behövs är en kamera, ett objektiv, ett stativ och en trådutlösare. Så fort vädret tillåter det ska jag ge mig ut och upptäcka en annan del av den nattliga staden.

TheInvisibleJackal