Det där är ingen häst...

Jag har under våren hållit kontakt med mina föräldrar via telefon. Under rådande omständigheter kommer det att dröja ett tag innan vi kan träffas fysiskt. I början av maj pratade jag med min mor, som berättade att de hade varit ute och kört en sväng på landsbygden. Mest för att komma hemifrån en liten stund, men också för att se hur var det var ute i markerna. De hade sett närmare 20-talet älgar under sin lilla bilfärd. Jag blev förstås väldig sugen att på att också se och försöka foto älg jag med, men den stora frågan är var man kan förvänta sig att få se några. Jag känner till ställena som är ganska älgsäkra i mina barndomstrakter, men där jag numera bor sedan snart 30 år har jag faktiskt ingen aning. Lite konstigt kan tyckas. Jag har farit runt och kollat på fåglarna än här och än där som f d fågelskådare, men inte direkt reflekterat över att det varit regelbundna möten med älg eller rådjur på det ena eller andra stället. Visst det har alltid varit trevligt när jag sett dem, men fåglarna har varit det primära. Nu som f d fågelskådare har jag tid att se och uppleva annat som naturen har att erbjuda. Jodå, jag ser fortfarande fåglar, men jag jagar inte en specifik art eller ett visst antal arter. Stressen efter olika typer av kryss - livskryss, årskryss etc har jag lämnat bakom mig utan någon som helst saknad. Snarare har istället kommit njuta mer av mina stunder med olika fågelmöten när jag suttit länge i och iakttagit dem i väntan på att antingen ska komma lite närmare eller att ljusförhållandena ska bli lite trevligare . När jag är ute är det för att fotografera dem och då spelar det ingen större roll om det är en kråka eller en skärfläcka.

Åter dock till älgarna. Var hittar man älg så där på beställning? Söker efter älg på Google maps? Mja, inte helt, men jag kollade på satellitkartan över mitt närområde för att få en slags fingervisning över var som kunde vara en lämplig rutt för att kanske se något. På så vis kom jag att hamna på små vägar ute på landet några mil hemifrån. Klockan hade börjat närma sig älgtimmen så jag körde sakta och spanande. Efter bara några kilometer såg jag ett djur stå och beta av gräset borta vid ett skogsbryn. Det där är ingen häst tänkte jag och körde sakta fram för att komma lite närmare samtidigt som jag vevade ner rutan. Kameran låg redo i knät. Jag kom att se totalt nio älgar på turen. Någon senare återvände jag till samma tur och såg då åtta älgar. Förmodligen var det samma som vid första tillfället. Jag kände att här har jag funnit ett ställe där chansen att få se älg är rätt trolig. Jag kommer att försöka återvända med jämna mellanrum för att se vad det kan ge. Här är några av bilderna från två tillfällen i början av maj.

Det låga stängslet som anas bakom älgen är till för att hålla vildsvinen från att gå ut och böka i grödorna.

En liten bit åt vänster stod ytterligare en älg på samma ställe.

En ko med fjolårskalv. Jag är inte speciellt kunnig vad det gäller dräktiga älgars utseende, men det skulle kunna vara småälgar på gång. Jag har varit tillbaka vid senare tillfällen för att se om jag kan få syn på kon, men inga spår. Tyvärr. Till saken hör också att mellan dessa två första tillfällen har markägaren fällt en del skog och lagt upp ett massavedslager vid kanten av det här lilla fältet. Troligtvis har detta skogsarbete medfört att älgarna har dragit sig undan till andra, lugnare platser. Om jag har tur kan kanske få syn kon med nya kalvar lite längre fram.

De har givetvis fått syn på mig. Kalven är väg att ställa sig i skydd bakom kon, som håller mig under sträng bevakning.

Efter att bestämt att jag inte utgör något hot mot hennes kalv återgår kom till att beta. Då närmar sig hennes andra kalv höger ifrån. Den här kalven är större och kraftigare. En tjurkalv? De båda kalvarna torde vara födda samtidigt någon gång i maj-juni förra året.

Med ett sista blickutbyte med kon lämnar jag platsen och far vidare.

Ett stycke längre fram får jag syn på annan älg ute på ett stort fält. Jag tar några bilder och fortsätter min färd tämligen belåten med dessa älgkontakter. Efter ett tag delar vägen på sig. Oljegruset är utbytt mot enbart grus. Jag bestämmer mig för att köra dit vägen verkar fortsätta naturligt. Jag skymtar en del fält och kör sakta framåt med rutorna nervevade och spanar.

Vid ett mindre fält ser jag en älg stå precis vis skogsbrynet. Jag stannar bilen. Stänger av motorn. Jag har ställt mig så att jag fortfarande har bra vinkel för att kunna fotografera samtidigt som eventuella andra bilar kan passera mig. Det kommer bara en bil, som också stannar lite framför mig. Inga fotografera vad jag kan se, men njuter av upplevelsen de också en stund innan de far vidare.

Efter ett tag dyker det upp ytterligare två älgar ur skogsbrynet. Tämligen ovetandes om min närvaro.

De två yngre älgarna mäter sina krafter.

Vilket resulterar i att den ene känner sig något tuffare och börjar jaga den andre.

Jag märker nu att det är fyra älgar på plats på det lilla fältet. Jag byter kamera för att kunna få en bild som visar alla fyrai samma bild. Plötsligt händer det så snabbt att jag knappt är beredd på det.

En av de fyra älgar uppfattar att en av de andra behöver sig en åthutning. Hade jag inte valt att byta kamera så hade jag kanske haft bättre bilder på den korta tillrättavisningen, men samtidigt hade jag inte hade haft en bild med alla fyra älgar samlade. Det är hela tiden fråga om ett val. Vad vill jag visa. Vad vill jag ha med. Jag vill ofta försöka ha med så mycket av miljön runtomkring också för att visa vilket livsrum djuren lever i.

En efter en drar sig älgarna in i skogen igen. Jag vevar upp rutorna och kör vidare.  Det börjar mörkna mer och mer. Jag ser på satelittkartbilden i Maps att jag kan fortsätta vägen ett stycke framåt och sedan ta till höger för att kunna köra så att jag kommer till den större allfarvägen hemåt. Jag fortsätter att köra relativt sakta och spana, men det är mest skogsmarker nu sista biten. Det har också börjat mörkna betänkligt. Det går fortfarande att se, men det är inte lika lätt längre.

Plötsligt står han där; älgtjuren med knoppande horn, inne i granplanteringen. Njutandes av lite späda granskott. Det är på fel sida av vägen. Jag får veva ner rutan på passagerarsidan. Jag stänger av motorn så försiktigt det bara går. Han står kvar och tittar på mig. Jag lyckas krångla till mig en någorlunda stabil ställning för att kunna få några bilder. Jag har full bländaröppning. Kör med så pass låg slutartid som jag vågar för att kunna undvika rörelseoskärpa och dels för undvika att behöva skruva upp ISO:t alltför mycket. Ändå är det tokhögt. Jag tänker att om jag inte hade gjort det hade jag inte fått någon bild alls. Och sanningen att säga så var det svårt att låta bli att försöka få en bild. Särskilt när han stod så nära som han gjorde. Jag visste att jag inte skulle behöva beskära bilden nämnvärt.

TheInvisibleJackal

"Man går väl inte ut naken!?"

I mitt förra inlägg skrev jag om utrustningsoverload och hur det påverkade kreativiteten. För par tre veckor sedan hade vi bestämt att vi skulle träffa några äldre släktingar utomhus och gå en promenad i naturen. För att på så sätt ändå kunna umgås och samtidigt hålla avstånd. Vi hade därför tänkt att vi skulle gå runt ett slags friluftsområde som heter Ön. Jag har anammat min salig morbrors devis - "Man går väl inte ut naken!?". Han var fågelskådare och ansåg att det var otänkbart att ge sig hemifrån utan kikare. När någon, minns inte vem, undrade om han inte ville lämna sin kikare hemma tittade han förundrat på vederbörande  och yttrade - "Man går väl inte ut naken!?". Av samma anledning har jag därför allt som oftast kameran med mig. Vis från lärdomen sist om att inte kånka med mig för mycket tänkte jag att jag tar bara med mig kameran och ett objektiv. Det var trots allt ett socialt umgänge med delar av släkten som var fokus.

Det är lustigt. Då jag hade en mycket begränsad utrustning. Låt vara att jag hade mitt 70-200, men ändå. Helt plötsligt fanns det motiv överallt. Jag kan inte stanna överallt och fota än det ena än det andra då faller hela konceptet med socialt umgänge. Jag måste alltså begränsa mitt motivområde. Ganska så omgående fastnade jag för trädstammar och dess bark. Jag konverterade sedan bilderna jag tog till svartvitt i LR för att jag tyckte att det bättre framhävde karaktären hos barken och även gav mig en känsla av flygfoto över något slags landskap.

TheInvisibleJackal

Vad är det som händer ...

Vad är det som händer när man packar med sig nästan hela sin kamerautrustningen med tanken - "Att nu jävlar anamma..." och så händer det inget. All skaparkraft är som bortblåst. 

Detta upplevde jag för ett tag sedan. Jag hade precis köpt och fått hem en ny fotoryggsäck (just det - ännu en ryggsäck). Den här gången en så pass stor att jag efter lite slitande och pusslande med det kardborreförsedda innandömets fotografiska gömställe i några timmar förmådde klämma in allt jag äger och har av utrustning i den nya ryggsäcken. Succé med andra ord.

Yes! Äntligen redo för alla fotografiska situationer, både väntade och oväntade. Upp på ryggen med ryggsäcken. Och där stannade den mesta tiden under det som skulle bli den stora fotoutflykten där bilder skulle vevas in på minneskorten likt fiskar i fiskarens nät. Den stannade där eftersom mödan att ta ner den från ryggen och leta fram kameran och det objektivet jag behövde för just den situationen vägde tyngre än vad det förmodande fotografiet gjorde. Således fick den bli kvar på ryggen. Rejält fastspänd.

Som ni säkert har förstått slocknade min kreativitet under ryggsäckens alltför digra innehåll. Jag hade begått kreativitetens generalfel nummer ett d v s genom att tro att ju mer grejer man har med sig ut desto mer kreativ blir man. Snarare är det tvärtom. Ju mer man släpar med sig desto mindre kreativ blir man. 

Det märkliga är att jag har upplevt det här fenomenet tidigare med en annan fotoryggsäck, som då rymde allt jag hade. Efter det tillfället skaffade jag mig då en mindre ryggsäck som rymmer bara kamera+objektiv och max 1-2 andra objektiv samt lite småsprylar. Inget mer. Helt perfekt! Jag har med mig precis det jag behöver för att fotografera det jag har bestämt mig för att fotografera. Tänker jag mig att jag ska fota landskap, så gör jag det. Ska jag fotografera träd, så gör jag det.  Med långa slutartider, fåglar, djur... ja då gör jag det. Koncentrerar mig på det jag ska fotografera och inte det som jag skulle kunna fotografera bara om jag hade haft det och det med mig. 

Med en liten ryggsäck är jag lättrörligare. Orkar gå den där extra kilometern. Och skulle det ända inte visa sig att den gav chansen till en bild. Ja, då har jag ifall fått lite fin motion. Jag skulle vilja säga att begreppet - "Less is more" - även kan appliceras på kameraryggsäckar. 

Blev det inga bilder alls från den undrar ni kanske. Jodå, det blev några stycken.

TheInvisibleJackal

Oväntat möte

I vanliga fall brukar jag allt som oftast under den här tiden på året tillbringa en och annan timme i gömslet i det närbelägna Trönninge ängar, men med den rådande situationen i åtanke har jag undvikit att ta mig dit. För att minska risken för smittspridning uppmanas vi alla att försöka hålla avstånd till våra medmänniskor. Något som inte är det allra lättaste i gömslet. Dessutom kan man aldrig veta om ängarna helt plötsligt får besök av en art som lockar kryssarna man ur huse. Det händer lite då och då. Nej, då är det bättre att undvika gömslet vid ängarna tills tiderna säger annat.

Vad gör man då?

Går runt och känner sig frustrerad?

Ja, det är lätt hänt, men eftersom naturen innehåller så mycket annat än fåglar och mitt fotograferande har vidgats till att innefatta andra motiv, inriktade jag mig istället på att försöka få lite landskapsbilder istället. Som tur var tog jag även med telet.

Jag körde in på en liten väg i hopp om att kunna komma en liten bit ifrån de lite större allfarvägarna och hitta något där som kunde stimulera mitt fotograferingsbegär. Efter ett tag stötte jag på det här gänget med dovhjortar ute på ett fält. Jag saktade försiktigt in. Vevade ner rutorna på bilen och stannande. Slog av motorn. Satt ett tag och bara tittade innan jag tog fram kameran.

Bilen är faktiskt ett förträffligt gömsle många gånger. Trots det, undrade säkert den här gruppen med dovhjortar vad det var för en främmande tingest som ställt sig där utan att direkt företa sig något.

Bättre fly än illa fäkta tyckte nog den här dovhjorten och satte av med långa språng.

Och så sätter de alla av.

Inte över stock och sten, men väl över vägen framför bilen.

De stannar slutligen på andra sidan vägen på ett starkt solupplyst fält med några slanka björkar i bakgrunden. Riktigt snyggt tänker jag, men de har ju fått "taxben". En liten upphöjningen  på fältet skymmer effektivt deras ben. Jag startar bilen och rullar sakta framåt i hopp om att få ett bättre läge samtidigt som jag vill att de håller sig tämligen stilla och inte sticker iväg på nytt. Bilar som kör längs den här lilla vägen är de nog rätt vana vid. Det är väl när bilen stannar till som de blir mer vaksamma. Det gäller att ta det lite försiktigt.

De står kvar och jag tar några bilder.

Lite längre bort står en av dem och tittar lite uppfordrande på sina medhjortar.

Några bestämmer sig att följa uppmaningen.

Det sista jag ser av dem är när de lugnt och stilla försvinner in i björkskogen. Ett oväntat och trevligt möte är över för den här gången.

TheInvisibleJackal

Nya saker att lära sig

I början av året köpte jag ett ND-filter som jag tänkte att jag skulle försöka mig på att testa vid något lämpligt tillfället. Jag åkte till havet en sväng igår eftermiddag för att ta lite bilder med långa exponeringar. Väldigt roligt måste jag säga och det blir säkert en tur till samma ställe ikväll. Jag såg en del tänkbara kompositioner när jag packat ihop och gick därifrån. Jag skulle tro att nu så här i början är jag troligen mer koncentrerad på att försöka förstå och lära mig tekniken. När den väl sitter så kommer troligen också bildtänkandet mer in i sammanhanget. Hur som helst här är några av mina första försök med långa exponeringar med hjälp av ND-filter.

TheInvisibleJackal