I tallarnas rike

Jag har kört lite söderut till en strandnära skog med lite knotiga tallar den dagen. Jag har åkt hit dels för att miljön tilltalar mig och dels för att testa en nodalskena jag köpt. En nodalskena använder man vid panoramafotografering. Den hjälper en att undvika parallaxfel. Den kräver dock att man tar reda var någonstans på skenans graderade skala man ska använda en specifik brännvid. Jag har har tagit reda var det är för brännviderna 24, 35, 50 och 70mm på mitt 24 - 70 objektiv.  hur man gör den här inställningen såg jag i kurs på moderskeppet, men det finns också flertal videor på Youtube som förklarar hur man ska gå till väga. Det är speciellt krångligt. Man behöver bara hitta eller skapa den rätta miljön för att kunna göra de här inställningarna-

Jag tänkte att det kunde vara ett intressant komplement att ha med sig fotoryggsäck. Precis som lite olika ND-filter och annat.

#2

Mindre guldvinge

Före jag börjar laborera med nodalskenan får jag syn på en mindre guldvinge som flyger runt bland ljungen som alltjämt blommar så smått. Då jag oftast har två kamerahus med mig tar jag fram huset med min 100-400 på och sätter mig och väntar tills guldvingen kommer förbi lite närmare. Det gör det vid ett tillfälle innan den bestämmer sig för att just den här ljungen nog inte har tillräckligt med nektar kvar och drar vidare bort bland tallarna. Vi fick en liten stund tillsammans. Vi sa inte mycket utan satt mest i ett tyst samförstånd över sakernas tillstånd.

#3

Jag prövar de olika brännvidderna i några panoraman. Som ni säkert förstår är ett stativ ett måste vid panoramafotografering. Man sätter kameran i vertikalläge för att därmed få så pixlar som möjligt att jobba med. En L-bracket är också bra att använda sig av. Sedan tar man en serie bilder som överlappar varandra med ca 1/3.

#4

Det är först efteråt när fogat samman de enskilda bilderna i exempelvis Lightroom som man först ser bilden man tog eller skapade. Det går inte att titta på kamerans display direkt efter för att se hur bilden blev. Och det är väl lite av tjusningen med panoramafotografering. Att man inte riktig vet. Det är också utmaningen. Hur komponerar man en bild man inte fullt ut vet hur den kommer att bli förrän man ser den sammanfogad i datorn? Jag vet inte. Nybörjare som jag är på området försöker jag göra kvalificerade uppskattningar. Det är annorlunda och det är spännande. 

Den sammanfogade bildfilen kan bli rejält stor. Med min Canon 5D4 kan filerna bli uppåt 100 MB eller mer. Jag kan tänka mig att med många av  dagens moderna kameror på mellan 45 och 61 megapixel blir filerna än större.

#5

Jag började tänka i panoramafotograferingsbanor för att jag ville fotografera träd och skog på det viset, men givetvis även andra motiv. Den här dynen ovan är också en panoramabild.

TheInvisibleJackal

På sandstranden utan att bada

Den här sommaren blev det inget bad för min del. Kunde helt enkelt inte simma med mina inflammerade hälssenor. Än mindre gå på ett så ojämnt underlag som en sandstrand. Hade därtill också gåförbud under en delen av sommaren då ett dopp kan locka som mest. 

Nu var badsäsongen förbi även för de mesta djärva. Även om det har hänt att jag har badat långt in i september en del år. Istället blev det att stå med stativ och leka med långa slutartider, vilket jag verkligen uppskattar. 

#2

Kruxet är bara att jag är vid den här stranden tämligen ofta, så ofta att jag något sätt har blivit hemmablind. Jag har svårt att hitta nya motiv. Utan det känns som om jag hela trampar i samma gamla vanliga hjulspår. 

#3

Ska jag gå ditåt eller hitåt. Kan inte riktigt bestämma mig för något. 

#4

Det blev till sist ditåt. Det var något med hur vågorna slog in mot en stor sten en bit ut i vattnet..

#5

#6

#7

#8

Att hitta klippor vid vattenbrynet kan många gånger innebära intressanta motiv om förhållandena medger. Jag har oftast mitt 24-70 på kameran, men sitter och funderar på om inte jag borde ta med mitt 70-200 ut oftare för att få andra utsnitt än de "vanliga". En del i hemmablindheten kan ligga i att jag använder mitt 24-70 så mycket att jag i mångt och mycket letar motiv som passar det brännviddsomfånget. Ett sätt att att bryta hemmablindheten är nog därför att byta brännviddsomfång och tvinga mig att se omgivningen på ett nytt vis. Värt att pröva känner jag. 

#9

TheInvisibleJackal

Vattenfallet i Röttle

Röttle by ligger någon mil norr om Jönköping. Efter att ha lämnat Brahehus bakom mig var Röttle by mitt nästa mål på vägen söderut. Målet var närmare bestämt det vattenfall som finns här. Enligt utsago skall det vara Sveriges vackraste. Om det är fallet låter jag vara osagt. Jag är oavsett vilket väldigt dragen till vattenfall. 

Det fanns en lite parkering alldeles i närheten av fallet. Jag behövde bara gå ner för en backe för att befinna mig vid det. Det var inte alltför bökigt, men att gå upp för samma backe i det skick mina hälssenor befann sig i var inte någon barnlek. Använde stativet som käpp/vandringstav/krycka för att ta mig upp. Det tog bortåt en kvart. I normala fall tar det kanske två minuter på sin höjd. 

#2

Jag var vid fallet under sen eftermiddagen. Ljusförhållandena var därför inte de optimala. Det är troligen en större sevärdhet under våren. Säg någon gång i början av maj. Det är mer vatten då, men inte för mycket.

#3

Inte som under snösmältningen. Då är det i mitt tycke troligen för mycket vatten. Jag är inte så förtjust när forsar och brusar fram i gulaktiga kaskader. Det är svårt att då se hur vatten följer klippvägg och stenar.

#4

Nu var det kanske på gränsen till lite för lite vatten. Jag har länge tänkt på att svänga av motorvägen utan att det har blivit av. Mina föräldrar bor 5-6 mil söder om Röttle by och jag ska nog vid tillfälle kunna ta mig dit igen. 

#5

Jag kan tänka mig att det normalt inte går att ställa sig på de ställen jag gjorde den här gången och fotografera fallet. Fallet har en övre och en undre del. Jag brydde mig alls om den övre delen den här gången då det hade inneburit en del klättrade, vilket jag under det här besöket inte kände mig säker på att klara av. Jag kände att jag i min fysiska belägenhet besatt ungefär samma balansförmåga som en ko med rullskridskor på is.

#6

TheInvisibleJackal

Brahehus

Kör man som jag söderut är Brahehus ett bra ställe att stanna och sträcka på benen. Den här gången (september 2024) sträckte jag på benen lite extra och begav mig iväg för se borgruinen.

#2

Jag har gått har förr. Det var när motorvägen var ny och man hade gjort det möjligt att stanna till här. 

#3

#4

Förr gick europavägen där nere. Att passera Gränna och de allestädes lockande polkagrisarna var både en välsignelse och ett helvete på den tiden. Jag kan inte påstå att det hörde till vardagen att vi barn kunde få en polkagris eller två när vi passerade Gränna. Snarare var det undantag än regel att en polkagris kom i ens ägo för en stund. Tur var väl det egentligen. För ska sanningen fram tycker jag att de är tämligen sliskiga. 

#5

Jag går in i borgen och kan inte låta bli att fundera över om det var ett ombonat hem. Det vi ser idag är bara en stomme av den verkliga byggnaden som en gång stoltserade här. 

#6

Det sitter dock en gynnare i fängelsehålan. 

#7

De tjocka murarna skvallrar om att det kunde vara nog så kallt här uppe på höjden utan att någon skyddande skog.

#8

Som ett streck ligger Visingsö i Vätterns vatten. Stod slottsherrarna här någon gång ibland och drömde sig bort till Visingsö tro? Eller stod de och hoppades på vätterröding till kvällsvarden?

TheInvisibleJackal

Barndomens stigar

Efter några dagar (september 2024) i Uppsala  var det dags att styra färden söderut igen. Jag kände ingen större brådska, utan kunde ta rätt lugnt hemåt och därför bestämde jag mig för att besöka min barndoms tassemarker. En liten by; eller vad man kalla det, belägen någonstans bortom redbarhet. Familjen flyttade härifrån under andra halvan av 70-talet. Under de här nära fem decennierna som gott sedan dess har jag gjort återbesök till byn mindre än en handfull gånger. Tror att det är runt 15 år sedan senast. Byn ligger lite bortanför allfarvägarna och man måste göra ett aktivt val att ta sig dit. Det valet har jag oftast valt att inte göra när vägarna fört mig åt det här hållet i landet.

Egentligen vill jag inte besöka den här lilla byn. Jag har inga nostalgiska eller andra skäl att göra det, tror jag. Det är vad jag säger till mig själv. Ändå är det något som drar i mig och får mig att svänga av köra vägen bort mot byn. Och även om jag bara själv kört den här sträckan ytterst få gånger kan jag varenda sväng, varenda kurva. Skyltarna längs vägen dyker upp där de ska. Minnet är bra märkligt. Det finns en kuslig likhet mellan minnets bild och samtidigt inte. Inget är egentligen som då. Mycket har förändrats. 

 Jag tog bilen runt gamla bekanta gator och annat. Det fanns en del nya också. Inte många, men de fanns. Jag parkerade vid slutet av vägen där jag en gång bodde och gick ut på elljusslingan i närheten. Det som förr var en led med lagom hårt packad sågspån var nu en grusad stig. Lika bred som då till en början, men efter bara ett litet stycke smalnade stigen av och blev en vältrampad jordstig. Växtligheten var så klart betydligt ymnigare än vad som var fallet under början av 70-talet. Det såg ut att ha växt igen ganska rejält på sina ställen. Naturen var på väg att återta det den en gång förlorat.

#2

Jag går inte långt. Hälssenorna protesterar tidigt. Troligen har jag överansträngt dem under vistelsen i Uppsala. Försökte göra en del av de övningar jag fått av min sjukgymnast. 

Rätt snart kommer jag fram till den stora gräsmattan, som alltjämt fungerar som fotbollsplan. Jag gick lite halvhjärtat på fotbollsträning här några gånger eftersom flera killar i klassen gjorde det. Jag var egentligen aldrig riktigt intresserad. På måndagarna brukade de mer intresserade killarna förmedla hur olika lag - inom såväl fotboll som ishockey, kanske bandy också  - hade gjort ifrån sig i helgen. Vilka spelare som gjort mål och annat. Jag förstod aldrig var de fick sin information ifrån. Det var för mig en gåta tills jag många år senare upptäckte och förstod att de med stor iver tittade på program som sportnytt etc varje söndagskväll. Det var en del av deras ritual under helgen. Själv tittade jag ytterst sällan på dessa program. Visste knappt att de fanns. 

Fotboll var inget som lockade mig. Mycket beroende på att ett runt föremål och mina fötter inte var tillräckligt kompatibla för att det skulle uppstå en vad man kallar "ljuv musik". Snarare var det slumpen som styrde vart bollen hamnade än mina fötters agerande. Ändå lyckades jag sätta det avgörande målet i ett "viktig" skolmatch. Jag tror att det var i femte klass.

Vi var så få killar klassen att även jag som var ett hopplöst fall fick vara med, om än givetvis med utsikten att bli vald sist. Vi som inte var speciellt intresserade eller fotbollsbegåvade placerades allt som oftast som backar. För där förmodades vi inte kunna gör någon skada. De mer fotbollsbegåvande proffsdrömmande killarna med de rätta fotbollsskorna kunde då istället glänsa i anfallszon. 

Och detta var fallet även i motståndarlaget. Slumpsparkarna bemannade backlinjen. Proffsdrömmarna i anfallet. 

Vid det ett anfall kommer motståndarna loss och förbi "våra" proffsdrömmare och siktar in sig på vårt mål. På något sätt. Jag vet inte hur. Lyckas en av mina backkollegor ta bollen ifrån motståndarlagets proffsdrömmare. Han passar mig. Högre upp på plan skriker "våra" proffsdrömmare - "Passa mig! Passa mig!" Vi har en uppenbar chans att gå till motattack. Det är långt. Jag  måste sparka bollen med rejäl kraft för att den ska någon av de "våra" som skriker - "Pass mig! Passa mig!". Jag springer bollen till mötes utan en annan tanke än att tjonga till den för kung och fosterland. Hur är det nu man sparkar en boll. Jo, på det där lite lustiga sättet med fotens insida. Att sparka rätt fram med tårna gör bara ont. I mina tankar gör jag rätt, men...

Bollen far iväg i en vid båge. Hög och otagbar. Förbi målvakten, som häpen knappt hinner reagera. Rätt upp i krysset. Opps! I vårt eget mål!

Motståndarna jublar. Mina medspelare tror inte sina ögon. Matchen slutar 0 - 1. Jag stod för matchens enda mål. I fel mål dock. Att jag hyllades som matchhjälte är att fara med osanning.

Fotboll var verkligen aldrig min grej.

#3

Jag kommer till backen, där jag som barn åkte pulka ibland och där jag sett både en och annan huggorm. På den tiden växte det inga träd eller buskar längs kanterna. Däremot växte det backsippor på flera ställen uppför backen. Jag har svårt att tro att det gör det längre. Tror inte heller att några barn åker pulka här längre om vintrarna. Förr gjorde man skidspår också. Är det tillräckligt med snö nu för tiden? Det var inte ens alltid det när jag bodde här.

#4

Uppe på krönet hittar jag ett gammalt fallfärdigt träd som kanske minns när jag smög med pil och båge här. Pilarna var nog rätt så ofarliga ity de hade en sugpropp i änden. Likväl var jag en god stigfinnare.

#5

Jag lämnar stigen och går tillbaka till bilen. Den står parkerad i slutet på samma gata som jag en gång bodde på. Då var det grus och man kunde se husen längs med gatan. Nu avslöjande endast olika fordon att det fanns ett hus nära. Jag kör på vägen från byn sakta förbi huset där vi bodde. Det syns inte mycket. Träd och häck hindrar från insyn. Jag känner ingen saknad när jag lämnar byn far vidare. Det gjorde jag inte heller familjen flyttade därifrån. Det var bara skönt.

Jag kan inte påstå att åren i den här lilla byn var de roligaste i mitt liv. 

Från första klass till sjätte klass i skolan i den här lilla byn var jag mobbad, så gott som varje dag. Det värsta var inte dagarna med mobbing. Det värsta var dagarna jag trodde att jag nästan var accepterad. Att jag var en av dem. Så fel jag hade varje gång. 

Varför då återvända till den här lilla gudsförgätna hålan?

Vore inte det bästa att radera den ur minnet? 

Om det bara vore så enkelt. 

TheInvisibleJackal