I sippornas tidevarv

Den senaste gången jag såg en mosippa var tiden jag gick i kortbyxor, fick ha med mig egen morakniv ut i skogen. Fästingar fanns blott i sagorna trots att vi levde i ett; vad det sades redan då, av de fästingstäta områdena i landet. Fast med benen fulla av upptäckarglädje hann de väl aldrig sätta sig.  

Jag har ett tag gått och längtat efter att få se dem. En längtan som kanske samtidigt är en förklädd nostalgisk dröm över en barndom som ter sig alltmer avlägsen för varje år. Minnet av barndomens mosippor kan kan ha klättrar upp ur minnets brunn då jag i vår har firat min 60-årsdag. Att fylla 60 var inget jag såg framemot precis. Att fylla 50 var inga problem. Snarare var jag lite stolt över att bli 50, men 60, där dyker den riktige gubben med hatt upp och spökar vid min sida. Vad jag märkt är det många som på något sätt känt något liknande inför just att fylla 60. Tillsammans med en vän som fyllde 60 i höstas kom jag fram till att vi i och med 60 fyllde numera tillhör den övre medelåldern. Låter lite distinkt och värdigt på ett punchverandesätt. Våra fruar däremot tycker däremot att vi definitivt nu är att betrakta som gubbar.

Tvekade länge huruvida jag skulle fira den dagen överhuvudtaget, men valde till sist ändå att göra det. Vilket jag inte ångrar. Det blev mycket trevligt och jag är glad att jag gjorde det. Och så här på andra sidan gränsen att säga känner jag mig fortfarande som blott 32, fast jag har blivit fan så mycket ovigare när det kommer till att klättra i trän. 

Genom att studera vad som kunde tänkas växa på lite olika lokaler på Botaniska föreningens hemsida såg jag att det växte mosippor på en lokal inte allt för långt hemifrån. Vi körde dit förhållandevis tidigt för att kunna utnyttja morgonljuset. Väl framme var det redan en del andra bilar. Då jag kände igen av förarna gick jag fram och sporde om han också var här för mosipporna. Det var dock icke fallet. Han var på lokalen för hjälpa till  med den årliga bränningen på lokalen, men ville vi fotografera mosippor kunde vi följa efter en man som hade koll på var de växte. Just där mosipporna bland annat skulle man vattna rikligt så att inte elden skulle kunna få fäste. Vi hade verkligen tur. Guidad tur till mosipporna och sedan 45 minuters fototid innan det var dags för bevattning och sedan eld. Det blev dock inga bilder på elden. 

#2

TheInvisibleJackal

Blåsippor

Så här dagen före midsommar kan jag med fog säga att det har varit en blomsterrik vår även om maj månad var alldeles för varm och skyndande på blomningen, vilket kom många blommor att blomma över snabbare än väntat. Lite trist kan jag tycka. Hellre en lagom varm maj som ger upphov till många kontakter med vår flora. Nu hann jag i en del fall inte ens med att fotografera en del arter för att de redan hunnit blomma över. 

Bilderna i det här inlägget är ifrån april och då stod blåsippor på tapeten. Jag känner till ett par ställen hemmavid där man har chansen att få se de små blå stå ute i backarna.

#2

En av de platserna är Biskopstorps naturreservat någon mil norr om Halmstad. Och jag måste säga att på den platsen växte det sådana mängder med blåsippor. Jag tror aldrig jag har sett så många. Helt magiskt.  

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Lång tid ingen syn

Tiden jag satte mig ner för att få ihop några bilder och skriva något till dem var inte igår. Har kamerorna under tiden stått på hyllan och samlat damm och blivit hyllvärmare? Nej, de har legat i ryggsäcken som de oftast gör och de har använts någorlunda flitigt i förhållande till rådande väderlek.  Således har jag inte saknat bilder till att kunna använda till inlägg. Ändå har jag inte kommit mig för att göra blogginlägg. Bilderna i det här inlägget är ifrån en solig marsdag i år när jag återigen besökte Tönnersa. 

#2

I höstas gick jag en Photoshopkurs på distans på halvfart under 17 veckor. Precis som många av er har jag en prenumeration på Lightroom. En prenumeration där PS ingår. Ända sedan jag började lära mig att redigera mina bilder i LR har PS funnits där som ett stort till synes otämjbart monster. Jag har klarat mig gott och väl med LR, men samtidigt har en tanke gnagt om en önskan att kunna implementera PS i mitt redigeringsarbete. Inte för att kunna stoppa in enhörningar och flygande grisar i mina bilder utan för att PS erbjuder en större möjlighet till att kunna göra lokala justeringar i en bild. Det är det jag vill åt.

#3

Varför detta? Svaret för mig är ganska enkelt. Ända sedan jag började fotografera har jag ansett att en bilds tillkomst beror på kameratekniskt handhavande, komposition och redigering. Därtill kommer så klart storheter som inspiration och kreativitet, men de lämnar jag därhän även om det är väl så viktiga för en bilds tillkomst. Rent av de viktigaste. Jag skulle också kunna lägga till motivation. Det är det fysiska hantverket i en bilds tillkomst jag intresserar mig för här. 

#4

Jag nöjer mig inte med att endast använda kamerans autoläge och sedan låta en ingenjör med hjälp av olika logaritmer bestämma hur min bild ska se ut. Det är som att spela schack där någon hela tiden talar om mitt nästa drag för mig. Jag vill lära mig att använda kamerans fulla potential så mycket jag kan. Jag strävar således att  bli bättre på det tekniska handhavandet av min kamera, på att komponera mina bilder, på att redigera mina bilder. Det är en ständigt process att försöka lära mig mer. Och just detta att det hela tiden finns något att lära sig oavsett om det kommer till handhavande, komposition eller redigering är något som för mig gör fotograferandet så givande.

#5

Efter PS-kursen kände jag mig inte längre skrämd av PS. Frågan var bara hur i hela friden ska implementera PS i mitt arbetsflöde när jag redigerar mina bilder och till vad och hur ska jag använda PS?

#6

Just detta har varit den stora stötestenen. Till vad och hur ska jag använda PS i mitt redigeringsarbete? Hur ska ett arbetsflöde som involverar såväl LR som PS se ut? PS är gigantiskt och möjligheterna är enorma. Trots 17 veckor på halvfart har jag bara skrapat lite på ytan av PS märker jag. Jag är förvisso inte längre skrämd av PS, men därtill att finna ett arbetsflöde som passar mig är en lång väg att vandra. Jag famlar mig alltjämt fram. Vissa av mina frågetecken har börjat bli uträtande. Många återstår dock. 

#7

Allt detta gör att jag inte längre redigerar mina bilder så snabbt som jag tidigare gjort. Jag är mer osäker på vad jag gör. Varje bild tar längre tid. Jag prövar olika vägar och letar efter ett för mig funktionellt arbetsflöde. Och därtill söka få fram en bild som är tilltalande för mig och som visar hur jag upplevde motivet vid fotograferingstillfället. Bitvis är det rätt frustrerande och många gånger har jag lämnat datorn och ägnat mig åt helt andra saker.

#8

Någonstans i fjärran anar jag dock att det finns ett ljus. En väg. Ett arbetsflöde. Som passar mig.

#9

Om man skulle beskriva en bilds tillkomst som en trebent pall. Där sittdynan utgörs av inspiration, kreativitet och motivation, de tre benen av kameratekniskt handhavande, komposition och redigering så racklar min pall betänkligt för mig och är inte en pall jag med trygghet sätter mig på för tillfället. 

#10

Det kommer därför att ta längre tid mellan mina inlägg, även om förvisso har bilder till några till inlägg i en nära framtid. Jag har inte lagt bloggande på hyllan. Det kommer bara inte bli lika omfångsrikt framöver.

#11

#12

#13

#14

Det finns en väg. Det gäller bara att finna den.

TheInvisibleJackal

Snölandskap i svartvitt

Även om snön så att säga färgar landskapet vitt och ger det ett närmast monokromt uttryck i mångt och mycket har jag svårt att låta bli att inte konvertera flera bilder från besöket hos mina föräldrar till svartvitt. Jag märker ofta när jag konverterar till svartvitt att jag ofta dras till en ljusare gråskala. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

Vinterpromenad

I januari besökte vi även mina föräldrar i Småland. Där vi hemmavid i det närmaste nästan har barmark råder det full vinter hos dem. Snön täcker landskapet. Medan min föräldrar sover middag bestämmer min fru och jag oss för att gå en promenad i detta vita landskap. Ett oemotståndligt snölandskap. Vi är inte direkt bortskämda med den här snömängden ute vid västkusten. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Vi hamnar så småningom vid ett friluftsområde efter ca 20 minuters promenad. Här finns bland annat flera skidspår. I min ungdom hände det att jag åkte skidor här. Det är fina slingor. Speciellt 7,5 kilometersslingan minns jag som extra trevlig. Under snön döljer sig också fina löparslingor. Innan jag åkte in i lumpen konditionstränande jag på 2.5 kilometersslingan. Om jag minns rätt gjorde jag min bästa tid på lite strax över nio minuter på den slingan. På fredagar i lumpen körde de ut oss 7 km utanför regementet. Sedan hade vi två timmar på oss att ta oss tillbaka, städa logementet samt duscha och byta till civila kläder för att hinna med bussarna hem. Det var sällan några problem. Oftast fick man istället vänta lite på bussen.

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

Snön ligger tung på trädens grenar.

#16

#17

#18

#19

#20

På vägen tillbaka kommer vi att gå igenom ett bostadsområde som inte fanns när jag var barn. Här var det istället hagmark. Jag och min bror brukade gå hit upp med vår morfar för att titta på hästarna som betande i hagarna. Som gammal kavallerist tyckte morfar mycket om att gå upp och prata lite med hästarna i dessa hagar. När samhället behövde växa försvann sedan dessa hagar och idag är det få av de som bor på området som känner till att det en gång i tiden vandrade hästar där de nu har sitt trädgårdsmöblemang.

TheInvisibleJackal