När det lägger sig som en slöja över landskapet och ger den här mjuka stämningen i bilden

Varje tisdag morgon åker jag på väg till jobbet över bron som går över sjön Orlången, en av alla – otaliga - sjöarna på Södertörn mellan Haninge och Huddinge.

Orlången är en långsmal sjö som ligger i ett spricklandskap och en gång, likhet med många andra sjöar i området, som Magelungen och Drevviken, var del av Östersjön, vikar som kilade in sig i landet.

Utsikten över sjön är formidabel, åt bägge hållen, och är aldrig sig lik från dag till annan eller vecka till vecka. Sommartid kluckar de blå vågorna mot vassen, med det gröna och täta bladverket som kantar sjöns stränder. På höstarna lyser träden i höstens alla färger och nu ger dis och dimma sjön en närmast mystisk karaktär.

Varje gång jag har åkt över bron har jag velat fotografera. Det har hittills stupat på att jag inte haft nån kamera med mig, eller haft tid att stanna (ofta ute i sista minuten, och sen hänsyn till trafiken).

Så, i onsdags, då jag både hade tid och kameran med mig, och åkte den här vägen i annat ärende, kunde jag äntligen stanna och gå ut på bron med min kamera i högsta hugg.

Skymning, lite regn i luften och dis och dimma som effektivt suddar ut detaljer och färger och som ger den här lite förtätade stämningen  som skulle kunna vara hotfull men inte är det, mer som om man tittar genom något som inte är så genomskinligt...

Österut, mot Haningehållet

Åt andra hållet, dvs mot väster (ungefär), eller Huddingehållet. 

Och när jag nu ändå stod där kunde jag ta lite mer bilder, olika vinklar, olika utsnitt... Olympus E-M5 mk III med mZuiko/Olympus 25mm/1,8, 1/10 sek vid f/5,6. ISO 2oo

Vi har naturen väldigt nära oss, in på knuten, trots att vi bor i en storstad. Vi är lyckligt lottade i detta!

Å idag snöar det!

På återseende//Göran

Gofika - en fotofikavariant på Viksängen i Sötälje

Gofika – ett nytt begrepp (i alla fall för mig) som jag emellertid förstått sprider sig mer och mer. Egentligen är det kanske inte så nytt. Men, själva termen sprider sig. Gofika har också uppenbarligen spridit sig i fotofikakretsar. Liksom Tårtan i Stockholm och Fågelsången i Uppsala handlar det om en samling människor med ett gemensamt intresse, fotografering och allt som hör till, som träffas på en trevlig lokal och diskuterar fotografi på alla nivåer, med en kopp kaffe och nåt gott till det, ett slags fotofika alltså. Gemenskap och sammanhang är ledorden. 

Det här är allvarligt för Facebook, Instagram och alla andra sociala medier – här pratar man med varandra direkt, utan datorer eller ens mobiltelefoner (möjligen fotograferar man med dem), man diskuterar, bryter åsikter, och visar bilder i det verkliga livet. Och det är speciellt!

Second Handaffären i Viksängen i Sötälje är en värdig skådebana för den här typen av träffar, som erbjuder kaffe och enkla kakor och mackor. Men det är väggarna som är intressanta, eller väggarna – fyllda med bokhyllor som är fyllda med böcker värdiga ett mindre bibliotek. Och billiga. Och man kan göra fynd, både med fotoböcker av alla de slag men också annat.

Fast andra gör böcker själva. Sven Lundin, en i det här gänget, har gjort en liten bok med bilder från fikatillfällen på Viksängen, en personlig betraktelse kan man nästan säga, bilder med känsla och närvaro. Och, precis som det här med att prata med varandra i det verkliga livet, är det nåt speciellt att se bilder på papper, som nåt fysiskt, som i en bok. En helt annan upplevelse än skärmvarianten. Själv kom jag hem med en bok om hunduppfostran (30 spänn, som hittat!).

Fotofika i sin prydno. Ibland rätt så vilda diskussioner.

Ett typiskt fotofikaögonblicksporträtt...

En klassisk fotofikadiskussion IRL

Ytterligare fotofikasnapshot.

Det är trevligt att fika och snacka med trevliga människor, som dessutom delar ett stort intresse, fotografering. Och har känsla för kameror och tillbehör. Och allt behöver inte vara svartvitt.

På återseende//Göran

Jo den "riktiga" kamera slår mobilen - Hammarby Sjöstad by night

Då jag dissade mobilkameran tidigare, kände jag att jag borde ta en bild med den riktiga kameran också, dvs samma motiv . 

Nu har jag egentligen ingen lust att jämföra, dvs bli alltför vetenskaplig eller noga - det är inget test - men  tänkte att det skulle vara kul att se om det blev nån skillnad överhuvudtaget. Omständigheterna ungefär desamma annars som när jag tog min mobilbilder , möjligen lite mer regn i luften som kan misstas för brus.

Sen är det en del brus ändå, det är i stort svart ute. Enda belysningen är från husen långt borta, plus gatlyktorna. Och jag är rätt nöjd. Kameran klarade sig bättre, även om min kamera inte är idealisk när det gäller mörkerbilder.

Och så - normalt betraktningsavstånd. Man tjänar föga informationsmässigt att förstora bilden för mycket. 

Betydligt fler detaljer, och mindre brus jämfört med mobilkameran. 

Lite kul med alla dessa vyer med speglingar i vatten som man hittar i Stockholm. 

På återseende//Göran

Mer Stjärnjul

Verksamheten i vår kör kan sägas stå på tre ben, där musiken och sången, den speciella a cappellavarianten vi ägnar oss åt alltid kommer i första hand och blir resultatet av våra ansträngningar: På våren ägnar vi oss vår grundgenre, barbershopen, med förberedelse inför tävlingarna som alltid hålls i slutet av april. De bästa därifrån kvalificerar sig för de internationella tävlingarna i USA senare under sommaren, fast året därpå. Höstsäsongen är förberedelser för vår stora julhändelse- och konsert, Stjärnjul. Där blir det all sorts musik, klassiskt, visor, gospel, pop och rock och, förstås, barbershopmusik, både a cappella och med orkester. Däremellan har vi en mängd uppdragsgig i olika sammanhang.

Stjärnjul är alltså en upplevelse där vi verkligen får visa vad vi går för, en alltigenom professionell grej som utvecklats sedan 27 år och nu är Stockholms största julevent alla kategorier med uppemot 10 000 personer som får ta del som publik. I år hoppas vi på flera, vi är på Hovet istället för vår vanliga konsertlokal i Filadelfiakyrkan som ska renoveras.

Så redan tidigt i oktober börjar vi gå in i vår Stjärnjulbubbla (även om förberedelserna hållit på mycket längre än så på andra plan) för att sedan explodera i några föreställningar i december.

Tänk er nu en maffig kör på över 200 personer – ett resultat av egentligen två körer, Rönninge Show Chorus, trefaldiga världsmästare och The Entertainmen, en av världens 12–15 bästa körer – plus en häftig orkester med rocksättning och stråksektion, med fantastiska artister i övrigt, på Hovet den 7.e och 8.e december – en explosion av musik och sång, ett fyrverkeri av upplevelser och känsla!

Bakom detta ligger ändå ett vardagsslit, med nya sånger, och gamla sånger som ska fräschas upp, oräkneliga stunder av övning och repetition, var för sig och tillsammans… Men allt slit är mödan värt när vi står där på konserten och sätter igång!

Den här tiden är samrep tillsammans med våra artister det som gäller. Vi har träffat Gunilla Backman och Samuel Ljungblad tidigare. I går körde vi hela dan med Peter Johansson och Anders Lundin.

Och så tar vi hjälp av bland det bästa vi kan få i coachväg, Catharina Henrysson, tidigare medlem i och grundare av The Real Group – denna underbara människa som sjunger så vackert och är så duktig att förmedla alla sina kunskaper i musik och framträdande – inspiration och geist är bara förnamnet.

Några bilder från gårdagens repetition:

Det finns en så stor glädje i detta med sång, musik och gemenskap

Catharina Henrysson, en underbar människa och fantastisk coach

Peter Johansson - att ta sitt uppdrag på största allvar, mitt i leken. Med en av våra dirigenter, Anna Alvring, och kapellmästaren Johan Landqvist

Anders Lundin , vår deltagande konferencier (han sjunger också!) och vår Stjärnjulgeneral, Janne Alexandersson

Den maffiga kören, som ett mindre samhälle .

På återseende//Göran

Stjärnjul når ni på  www.stjarnjul.se (försökte länka men det fungerade inte)

Bildgerillan slog till igen

Gerillabild blir mer och mer ett känt begrepp, inte bara i fotografikretsar utan också ute på stan.

Konceptet är i grunden enkelt; ett gäng fotografer tar sina utprintade bilder och hänger upp dem på ett snöre, med klädnypor, nånstans i det offentliga rummet. Effekten blir mångfaldigad, bilder som annars löpte risk att fastna i datorn kommer ut i ljuset och människor som kanske aldrig skulle ha gått på en fotoutställning får tillfälle att göra det, utan att liksom behöva gå på nån fotoutställning…

Gerillabild har hängt i stan och i Orten, som till exempel senast i Skärholmen. Idag var det Rinkeby som gällde, Rinkeby Torg – platsen där hela världen möts!

Och stort intresse: ”Vilka är ni?”, ”Vad är det här?”, ”Vilka fina bilder”, ”Kan du inte ta ett kort på mig också”, ”Nej, du får inte ta nåt kort på mig…”. Människorna vi träffade var i stort nyfikna, men alla var positiva och glada – det blev igen succé.

Bilderna då – hyfsat stor variation, från svartvita gatubilder via djur över till natur, färg och monokromt om vartannat. Och vi var många, det krävdes långa snören, det gick åt många klädnypor och då fick vi ändå hänga åt alla håll.

Myller av människor, både ut på torget (mest kvinnor) och inne på fiken (uteslutande män)

- Ingen bild på mig? Och jag har ändå bott här i trettio år... 

-Vill du att jag tar en bild då?

-Javisst, absolut, gör det!

Men alla ville inte att det skulle fotograferas. Som den här lilla tjejen. Men när hon fick se bilden blev den godkänd. 

-Om den där mannen i USA kan vara president, kan väl jag få vara Micky Mouse... (kolla mössan, även om det andra Micky Mouseöronet inte syns). Han verkligen ville i alla fall bli avkonterfejad. 

Och några blev ordentligt genomfotograferade.

Långa snören, många bilder och mycket att titta på

Undertecknad, som nästan aldrig är med på bild eller vill vara med på bild, fick posera  framför de bilder jag hängde, stenar och havet från Blekinges övärld, södra kusten på Sturkö (foto Ronny V, med min kamera)

Och vi hade tur med vädret. Det regnade inte nånting, och var inte för kallt heller. 

Och väldigt kul. Inte minst att träffa alla människor som kom fram och pratade. Men det var svårt att välja bilder, jag är ju mer van vid att presentera mina bilder på nätet, i anslutning till nåt som hänt, som nu till exempel. Fastän det var intressant att botanisera i arkiven. Till slut blev det stenar och hav från Sturkö, bilder jag gillar och som väcker minnen och känslor men som inte tidigare sett dagens ljus i något sammanhang. Möjligen kommer nån bild att dyka upp i bloggsammanhang framöver, vem vet. 

Stor eloge till Per Nellevad et al som gör det här möjligt!

På återseende//Göran