Trädgårdsarbete. Eller kretslopp? Eller helt enkelt låta naturen ha sin gång.

Just nu ser många trädgårdar väldigt skräpiga ut. Istället för gröna och rena gräsmattor är det fullt med löv på marken, löv som ligger i vägen, som fastnar på skorna när man går på gräsmattan, löv som täcker rabatterna och lägger sig på de blommor som är kvar.

Det naturliga är att räfsa upp löven, göra små prydliga högar av dem och förpacka dem i svarta plastsäckar och köra iväg dem till återvinningscentralen.

Men vänta nu; ”det naturliga”? Och vad händer på återvinningscentralen?

Det måste ju finnas någon anledning att det här händer, det händer ju varje år, överallt i naturen, dvs inte bara i trädgårdarna. Och visst finns det en tanke bakom. Det är del av naturens kretslopp och ingår i ekosystemet. Löven bryts ner av maskar, bakterier och svampar och andra organismer, och den materia som bildas återvinns och återanvänds som ny biomassa inom ekosystemet. Allt blir mull således, och den mullen innebär näring som faktiskt bättrar på jorden. På återvinningscentralen bränns löven, och all näring försvinner ut i stratosfären (eller nåt), vilket känns tämligen meningslöst, särskilt som man sedan på våren ändå köper dyra näringspreparat till gräsmattan.

Och det blir ju så fina färger som lyser upp.

Så, att inte kratta bort löven känns mer naturligt, och det finns bättre saker man kan ha för sig. Möjligen kan man kratta in dem i rabatterna där de skyddar och isolerar. Om det blir något överskott kan man kratta upp det på våren – det är inte bra att det blir för tjocka lövmattor heller, det hindrar växten – och det är roligare att ”städa” trädgården på våren.

På återseende//Göran

Behövs skärpan eller kan det bli för skarpt?

Vi diskuterade autofokus, fokus och skärpa häromsistens över en fika på stan. Och tog slumpvisa bilder förstås. Jag visade en sådan bild för min fotokollega, som har rötter i den svartvita filmeran, med mycket korn på redan låga ISO etc,  som spontant utbrast: - Det är alldeles för skarpt för mig!

Vad jag tror det handlade om var att man kanske skaffar sig något slags bildseende som präglas av de omständigheter man lever i, i det här fallet alltså svartvit film, typ (exempelvis) Tri-X, med mycket kontraster, mycket korn  och en mjukhet skärpemässigt, särskilt vid en pressad framkallning, jämfört med dagens digitala bilder.

Med moderna fotografiska verktyg blir det lätt knivskarpt, och väldigt "rent" i bilderna - blir det suddigt så är det utanför fokus och då ser det bara suddigt ut, utan den själ man kan ana i "gammaldags" svartvita bilder som alltså inte är så skarpa.

Men, kan man acceptera grad av oskärpa (suddighet?) även digitalt? Just frustrationen över oskarpa bilder trots autofokus och dyr utrustning är en vanlig forumfråga. Ofta är det faktiskt oskarpt pga tafflig behandling av exponeringsparametrar eller att inte skärpedjupet beaktats eller liknande. Men ofta är det i mina ögon inte så oskarpt att det stör. 

Så frågan är om vi verkligen ska sikta mot den ultimata skärpan. Och var går då gränsen för den? Och kanske vi här igen får fundera över betraktningsmedia (skärm, papper, canvas, etc), betraktningsavstånd, och vad bilden vill säga oss - kontext, information, budskap etc. 

Satt och grävde i arkivet och hittade den här räven som bodde uppe vid Tjuonajokks fjällstation/fiskecamp vid Kaitumälven. Han var inte särskilt skygg, men på sin vakt. Han visste var han kunde hitta mat, och han hade nästan orsakat slagsmål mellan två tyska fiskare och deras stuggrannar; tyskarna hade lagt sin fångst på trappan utanför stugan, och när den sedan var borta kunde de inte förstå annat än att grannarna snott den och det var den fisken de grillade.... Nå det löste sig till sist. Men, alltså, blev räven tillräckligt skarp på bilderna?

Och nu inser jag ju också att jag borde haft de grejor - kamera och objektiv - som jag har idag, förstås, eller ännu hellre de jag kommer att köpa i morgon. Hade ju blivit så mycket bättre då, eller hur?

På återseende//Göran

Vad blev det av sommaren?

Höstens första nattliga minusgrader. Frost på löven, vitt på gräset och igenisade bilrutor. Det är den tiden nu. 

Och det är väl då man söker i minnet efter den sommar som flytt, det är då, eller snarare nu, som man ska kunna minnas de varma dagarna med sol och bad, de ljumma kvällarna när man skulle sitta ute och äta på altanen och lyssna på fåglar och syrsor, dra sig till minnes när och var man glömde solglasögonen som hade behövts och hur det skarpa solljuset inverkade menligt på fotograferingen dagtid...

Men, hur var det egentligen i somras? Blir vi kanske lurade av vårt minne? Kanske vi försöker komma ihåg hur vi ville att det skulle ha varit....

Nå, det kommer nya somrar. Och hoppet är det sista som överger oss. 

På återseende//Göran

Södermalmsmiljöer - kyrkor, fik och öppningar

En liten promenad på Södermalm igår, innan Tårtan och fotofika. Och inte minst i sådana lägen har man ju kameran med sig. Det är svårt att låta bli att fotografera där, det är en alldeles särskild miljö och det är inte svårt att förstå att just den här delen av stan - Söders Höjder - blir mer eller mindre mytomspunnen.

Maria Magdalena Kyrka, i hörnet av Bellmansgatan och Hornsgatan, egentligen mittemot Tårtan.

Stairway to, tja, om inte Heaven så i alla fall Hornsgatspuckeln, dvs från Hornsgatan. 

Och då kommer man nästan direkt upp till Tårtan . Fortfarande möjligt att sitta ute, i den bleka och inte längre så varma höstsolen. 

Takåsar - linjer och skuggor.

Öppning i gatubilden - finns så många i Stockholm.

Och här kan man kika in bakom kulisserna (köket) på Tårtan.

Och till slut Hornsgatan, sett från Hornsgatspuckeln , så här i särla aftonstund.

På återseende//Göran

Fikakultur eller kulturfika

Fikakulturen är stark i Sverige. Vi har ju redan begåvat omvärlden med det svenska ordet "ombudsman", och "smorgasbord" är nästan lika känt. Begreppet "fika" som ju innehåller så många betydelser och nyanser börjar också bli internationellt, inte minst i takt med att konditori- och kafékulturen i Sverige kommer tillbaka mer och mer. 

Det finns en typ av fika som är synnerligen viktig. Jag har brukat missa den, men genom ödets(?) nyck har jag nu kunnat vara med två gånger i rad. Jag menar förstås fotofika på Tårtan, det från TV kända fiket på Hornsgatspuckeln i Stockholm, som i sig är en kulturinstitution. Varannan onsdag, vid tretiden samlas man och sedan fikas det, och pratas. Och ni vet, det där när man helt ostört får grotta ner sig i fotografi, prata teknik, diskutera kameror och objektiv, argumentera för färg eller svartvitt och i övrigt lösa världsproblemen - det är väldigt trevligt!

Och så även idag.

Tårtangeneralen Bengan - det är ju det här med en eventuellt ny kamera, eller inte....

Hela dagens gäng...

Men det finns andra fikagäster också

Diskussionen fortsätter ute på gatan.

Nu håller jag tummarna för att schemat medger fortsatt deltagande.

På återseende//Göran