Det var en lång väg till Lotimor, Sydsudan

Hej!

I min förra blogg hamnade vi/ni rätt in i händelsernas centrum i Lotimor, mitt in i arbetet på kliniken. Kändes som en bra start på en serie bloggar från min tid i Sydsudan. 

Inför en resa som denna krävs det en lång förberedelse och noggrann planering, Sydsudan är inte det enklaste land att åka till eller att arbeta i. Vi började våren 2016.

Vi från Sverige, som åkte på denna resa är alla aktiva i Pingstkyrkan Jönköping. Vår församling har i många år arbetat aktivt i Sydsudan. Vi samarbetar med SPC, Sudan Pentecostal Church. Vi stöttar dem i olika projekt som skolbyggen, lärarutbildningar, hälsoprojekt, organisationsutveckling mm. SPC var också med på resan och gjorde baseline-studier inom skola och hälsovården.

Lotimor ligger i sydöstra hörnet av Sydsudan(kartbild kommer), ett område som inte varit indraget i inbördeskriget som började december 2013. Inga oroligheter vilket gjorde det möjligt för oss att åka dit. I området bor en folkgrupp som heter Nyangatom, de finns på den etiopiska sidan också. Där stöttar vi ett projekt om att ge Nyangatomfolket ett skriftspråk, alfabetiseringsprojekt samt ett bibelöversättningsprojekt. I Lotimor ville vi skapa kontakter inför eventuella projekt i bl.a hälso- och sjukvård, skola mm. Vi i sjukvårdsteamet skulle jobba med mottagningsverksamhet, något jag verkligen såg fram emot att få göra. Området ligger väldigt otillgängligt så det är knappast ingen som åker dit med förnödenheter mm, ingen som satsar tid eller pengar i området. En utmaning för oss, vi får se om vi kan göra skillnad?

Det var lite om bakgrunden till vår resa.  Det är långt att åka i mil men även i tid med alla förberedelser men nu åker vi!!

Vi i "Medical team" åkte från Landvetter...eller hade tänkt oss åka därifrån. Incheckade och klara, skulle "bara" gå ombord på planet när Turkish airlines säger att de hittat ett tekniskt fel på planet och flyget är inställt:( vilket antiklimax...nu blev det en natt på hotell vid flygplatsen, anslutningsflyget i Nairobi som skulle ta oss till norra Kenya blev till intet.

Nåväl dagen efter kom vi iväg, fick vänta i 10 timmar i Nairobi innan vi kunde ta oss med inrikesflyg halvvägs upp i landet till Lodwar. Från Lodwar lyckades vi få flyga med ett litet Cessna-plan, inte skönt. Det var som att åka på ett stormigt hav...så jag blev spysjuk till slut. Liite blek efter flygturen var vi äntligen framme i Lokichoggio intill gränsen till Sydsudan.

Efter en natt med ytterst lite sömn(fest i grannhuset) lämnade vi Loki och åkte mot gränsen.

En gatubild från Loki.

Ni har väl knappast missat att det råder svår torka i Afrika, så även här i norra Kenya. Boskapen dör i mängder, det finns inget vatten, ingen växtlighet kvar för djuren att äta. 

Torrt, dammigt och stenigt. Gränspasseringen heter Nadapal, går inte att kalla  det för en by. Några skjul, gränsposteringen samt ett flyktingläger vad allt som fanns.

Lägret var ett mottagningsläger, hit kommer man och blir registrerad för att sedan slussas vidare in i Kenya. Hit kommer många från Sydsudan, nu flyr de inte kriget utan svälten som är på gång i landet.

Att resa i Afrika är tålamodsprövande, du måste vara beredd på att vänta...ibland länge. Då det var söndag morgon hade inte personalen vid gränskontrollen kommit, lite sovmorgon kanske:)

Väntan utanför Christinas Palace, hon hade några stolar tack o lov. Hennes förråd av Mangojos tog nog slut, hon gjorde väldigt goda Mandasi likaså.

Från vänster, Sebit, Daniel K(Kenya), Stephen och Moro. Jag heter Daniel S(Sweden)...

När vi väl fått våra stämplar körde vi ca 600 meter och väntade vid Sydsudans gräns. I gränssamhället Narus, mötte vi upp med Susanne, Raphael mfl som flygit från Juba. De hade även med sig alla mediciner och förband vi skulle ha på våra mottagningar.

Ompackning i Narus.

Åskådare.

Vi behövde lite mat innan vi skulle åka. Var hittar man en restaurang i Narus som kan föda 15 personer? Vi hittade ett litet ställe under några presenningar, maten lagades utanför.

Tvätta alltid händerna innan du äter!

Ett färggrannt tvålpulver.

Resans första get, lite bönor samt ett tunt bröd fick bli dagens lunch.(ISO 12.800) Mörkt var det.

En ung kvinna från Toposa-folket. Vänner med Nyangatom.

Kartan är hämtad från OCHA South Sudan, här fanns lite byar utmärkta på kartan. Vi skall nu lämna Narus och ta oss till Nanyangachor. (Följ den gröna vägen som går till höger). Efter Nanyangachor är det typ väglöst land. I Narus lämnar vi också mobiltäckning, internet mm.

Som ni ser ligger Lotimor nära Etiopiens gräns.

Vägen till Lotimor startar i Narus?

The road to Lotimor starts in Narus??

In this blogg I`ve described some background to our trip. Some about our church in Jonkoping and the  cooperation between SPC and us. Also some about the trip from Sweden to Lokichoggio, with delays etc. I hope you enjoy some of the photos.

Lite engelsk text för eventuella läsare som inte kan svenska.

Hoppas ni orkar följa med i kommande bloggar.

Önskar er alla en skön helg!

Daniel

Sydsudan...inbördeskrig, svält, dåliga vägar, sjukdom, glädje, skratt, möten

Hej!

Precis hemkommen efter några veckor i Sydsudan. 

Hur sammanfattar man något så intensivt som jag fått vara med om? Ja en blogg kommer inte att räcka till det.

Haft lite svårt att börja ta mig an bilderna men då min primära uppgift var sjukvård fick några bilder från vår mottagning vid kliniken i Lotimor bli en början. Lotimor ligger i sydöstra hörnet av Sydsudan, precis intill den etiopiska gränsen. Nyangatomfolket bor här, de finns också på den etiopiska sidan.

This are the first photos from my stay in South Sudan. These photos are from Lotimor, close to the Ethiopian border in the southeast corner of South Sudan.

Väljer att visa bilderna i svartvitt.

Marie och tolken Patric. Marie och jag prioriterade och behandlade patienter i "väntrummet"

Joakim och Josef fick ta det enda tillgängliga rummet.

Josef, var sjukvårdaren som vi jobbade med. Han hade ingen sjukvårdsutbildning så Jocke fick dela med sig av sina kunskaper när patienterna undersöktes.

Första patienten. Vi koncentrerade oss på barn och kvinnorna.

De flesta barnen vägdes.

Vårt första undernärda barn. Något vi skulle få se fler av. 

MUAC-armbandet visar att barnet är undernärt, ligger på rött.

Barnet får en slags gröt med mycket näring i, varvat med lite bröstmjölk. Familjen får sedan med sig mat för några veckor.

Skedmatningen gick inte så bra.

Det här funkade bättre.

Lite mer bröstmjölk som avslutning.

Alla var inte så dåliga som det här barnet så här två bilder på en glad kille på mottagningen.

Smutsig men glad.

Detta var den första i en rad kommande bloggar från mina veckor i Sydsudan. 

Befolkningen i Sydsudan och länderna kring Afrikas horn behöver all hjälp de kan få för att inte svälta ihjäl, du kan hjälpa till. Skicka pengar till de organisationer du har förtroende för.

Om du vill kan du använda Pingstkyrkan i Jönköpings pg eller swishnr. Pg 290776-4 eller swisha 1236672174 skriv "svält" så går pengarna till Sydsudan och Etiopien. Är medlem och aktiv i kyrkan.

Ha de gott!

Daniel

Välkommen hit!

Hej!

Vi svenskar gillar inte när någon inte passar en avtalad tid, jag är en av dem. Jag som är en tidsoptimist som frun min säger. 

När jag var i Sydsudan för ett par år sedan skulle vi ha ett möte på ett ställe men blev kraftigt försenade. Det var inget som störde våra Sydsudanesiska vänner. De dansade och sjöng när vi kom, viftade med grenar och slog på trumman. Den här mannen visade med hela ansiktet att vi var välkomna...trots vi var över 2 timmar sena.

Välkomna!

Tänker mycket på dem i Morobo, Yei och på andra ställen i Sydsudan. Läser nästan dagligen hur människor mördas, våldtas, hungrar. Det är inget som det står något om i svenska tidningar men eländet är där ändå:(

Hur mår han...

Daniel

Bland fåglar och minor i Sydsudan

Hej!

Någon gång då och då tog jag mig ut från compoundet på en liten foto och fågelskådnings promenad.

På vägen var det en ständig trafik av ffa människor, inte så mycket bilar som jag är van vid hemmifrån eller andra afrikanska länder jag besökt.

Ofta något på huvudet.

Jag hade fått stränga föreskrifter att inte fota människor, hur folk bodde etc. Det gällde ffa i städerna men även i byarna. På landsbygden skulle det kanske gå bättre tänkte jag.

Nu utmärkte jag mig ju dels genom att vara vit men även på att jag hade en kikare runt halsen men även kameran med tele på väckte uppmärksamhet. Bestämde tidigt att koncentrera mig på fåglarna men även då kom folk fram till mig och sa "it´s forbidden to take photos", no no sa jag " it´s okey to take pictures of birds". De var allt lite skeptiska men lät mig hållas. Kände mig inte helt tillfreds men tog lite fågelbilder.

En annan viktigt sak att tänka på var att bara gå där man ser att andra gått eller åkt bil. Sydsudan är nedlusat av minor och ingen vet riktigt var de finns så här gäller det att vara försiktig. Ibland efter regn förflyttas minor vilket gör att platser som tidigare var safe inte längre är det. Såg många skyltar om minor, även personal som röjde minor bl.a. på en skolgård. Hemma klagar vi på trasiga gungställningar!

Nu lite fåglar!

Vitvingad tärna, inte i sin vackra häckningsdräkt dock.

Kohäger.

Tog mig in på compoundet där jag kunde gå mer fritt. Termithög.

Någon som vet vilken växt? En del av växten är ätbar.

I trädet ovanför sitter en bekant från Europa, en trädpiplärka. Frågan är om detta är vinterkvarteret eller om den skall ännu längre ner i Afrika.

Buskskvättan var den vanligaste europieska fågeln jag såg, de sjöng till och med.

En fågel som liknade en vanlig och folkkär art hemmavid.

Den afrikanska sädesärlan, lät likt vår ärla. Här lite mat till...

...ungarna.

Vad tittar du på då undrar en red-eyed dove.

En kungsfiskare mitt oppe på land.

En slags bishop, red?

Tre arter tillsammans. Överst en brun glada, sedan en afrikansk klätterhök och till sist en Wahlbergs eagle.

 Till sist en bulbyl...vars namn jag nu glömt bort. Väldigt vanlig och ganska orädd som synes. Satt på tvättlinan utanför min hydda.

Emmanuel Christian Training Center South Sudan

Hej!

Dagens tur tar oss till en bibelskola i Maridi någon timmas bilresa från Yei. Det är alltid svårt att säga hur länge en resa tar, allt beror på vägens kvalité. Regnar det dagen innan kan vägen bli i stort sett ofarbar. Nu gick det bra denna gången även om vi passerade stora vattenhinder.

Vi skall besöka en internatskola som ffa funkar som bibelskola.

Tyckte bilden blev lite cool. John Garang till vänster om Jesus(Garang var en av Sydsudans mest kända rebelledare i 20 år, blev vicepresident i Sudan från den 9 juli 2005, han omkom i en helikopterkrasch den 30 juli 2005. Olycka???).

Till höger om Jesus, Salva Kiir den sittande presidenten i Sydsudan, just nu i konflikt med förre vice presidenten Riek Machar. Här om veckan skrevs ett nytt eldupphör avtal mellan de stridande parterna, hoppas den håller och freden åter kan få råda i  landet.

 Som kuriosa kan nämnas att Salva Kiir har goda förbindelser med den förra fienden, presidenten i Sudan Omar al-Bashir. En riktig soppa som ni förstår...tur e la att the most excellent Jesus inte har några bindningar till någon av dem, han vill nog bara mäkla fred.

På schemat fanns även ämnen som engelska och datorkunskap.

Biblioteket här var bättre utrustat än det på universitetet i Juba, bättre datasalar med.

En vårdcentral för elever och de som arbetade på området, folk i byarna runt omkring kom hit också.

Fina ändamålsenliga byggnader för lärande och boendet, har för mig att skolan levde på bidrag från utlandet och på försäljning av kor, getter, höns mm.

Palle i samspråk med metallarbetare.

Palle, han hittade alltid någon att prata med, höra hur man hade det etc.

Vem bor här då?

Jo Nasse.

Palle i farten igen:)

Frigående höns?

På väggen står det skrivet när det är dags för...

Under vårt besök serverades en helt underbar kyckling, inte seg som tuggummi, med mkt kött på, en fröjd mot de kycklingar vi tidigare försökt äta. I samband med måltiden fick vi lyssna till berättelser från inbördeskriget av våra sydsudanesiska vänner. Kan inte återge dem helt här men det var verkligen ett Guds under att de överlevde belägringen av Juba. Ett år tror de sa 1988 var livet otroligt tufft för de belägrade i Juba, då gav mangoträden frukt året om, något de vanligen inte gör. Detta gav dem i alla fall något att äta.

Det är dags att åka hemåt, jag går i förväg så kan jag spana lite fågel och fota lite. Jag hann så långt att de hann bli lite oroliga om jag gått vilse...men de hade jag ju inte.

Barn i skoluniformer ser man överallt. Härligt men tyvärr är det en mycket stor dropout från skolan, alltså det är få som fullföljer skolan till examen. Detta gäller som vanligt ffa flickorna. De gifts bort eller så måste de hjälpa till i hemmen.

Träkol säljs överallt. 98% av alla hushåll använder sig av träkol till matlagning...tyvärr planteras det nästan inga nya träd, ett stort problem framöver.

Behövs den här skylten? I så fall måste de stå varje hundrade meter, vägnätet är en katastrof i landet. Endast en väg från Uganda till huvudstaden Juba är asfalterad!! Detta i ett land större än Sverige.

Här kommer skjutsen:)

Ha de gott!

Daniel