...och då var jag här igen.

Redan dagen därpå var jag tillbaka till min lilla fotografiska miljö. Även den här gången på eftermiddagen. Min lättja och tillika ohågsamhet att kliva ur sängen i tid för att kunna dra nytta av tjänligare ljusförhållanden, satte också denna dag käppar i hjulen. Hur det nu än föll sig var jag nu åter på den plats som för tillfället utgör min fotografiska värld.

Den här eftermiddagen blåste den mer än dagen före. Vinden drev på vågorna  på helt annat sätt än under gårdagen. Resultatet blir ett hetsigare, aggressivare hav. Inget nytt i och för sig. Havet är aldrig detsamma från en dag till en annan. Inte ens en timme från en annan. Ibland är skillnaderna stora, ibland är det knappt synbara skillnader. Det kan vara gradförskjutningar i nyanserna. Det går inte att precisera vad det är som skiljer bara att det skiljer sig jämfört med för bara en timme eller två sedan.

#2

Vågornas eller rättare vissa vågors kraft skapade motiv som inte annars förekommer. Jag står länge här på samma ställe och försöker fånga dessa vågors väsen och levnad och de avtryck de lämnar efter sig. Den här dagen har jag lämnat min 24-70 därhän och istället anammat min 70-200. Det är med det objektivet jag idag närmar mig och utforskar mitt lilla fotografiska landskap.

#3

Med det objektivet kommer jag närmare och kan se hur vågen inte bara slår emot klipporna med kraft utan även hur den piskar ner över den nakna stenen i ett mikrohällregn.

#4

Givetvis får jag svårt att motstå möjligheten att använda ett 10-stops ND-filter. Mest bara för att se skillnaden mellan ett 4-stops och ett 10-stops. Filtervalen ger olika stämning från ett och samma ställe. Återigen kan jag med hjälp det filter jag väljer att använda styra uttrycket. Det handlar hela tiden om medvetna val.

#5

Väl vid datorn några dagar senare prövar jag med konvertera några av bilderna till svartvitt. I den svartvita bilden kan jag förstärka vågen som fenomen och effekt på ett helt annat sätt.

#6

TheInvisibleJackal

Samma ställe, samma plats

Jaha, då var jag tillbaka igen till samma plats som i mitt förra inlägg. Förutsättningarna är samma. Hälsporren styr hur mycket jag klarar av att röra mig i kombination med envishet och dumhet. Bara en liten bit till, sen kan jag stanna och börja se om jag kan få någon bild eller inte.

Den här gången är det lite mer vågor. Ganska så långa, lugna vågor. Precis som vid de flesta gånger jag är ute vid havet har jag med mig mina filter.

#2

Jag gillar att stå och pila med filter och trådutlösare har jag upptäckt. Och just nu med nedsatt mobilitet passar det utmärkt att arbeta på det här sättet i mitt fotograferande.

#3

Fördelen med här platsen som jag kan ta mig till är att det finns olika miljöer inom bara några stegs avstånd. Den här vyn återfinns bara man vänder sig om i förhållande till hur jag står i den förrförra bilden.

#4

Det som också fascinerar mig på den här platsen är de miljöer som platsen innehåller visar på vilka olika sätt havets rörelser tar sig i uttryck. Dels det naturliga uttrycket, som jag försökt fånga i de första bilden och dels i de uttryck som jag försökt skapa genom att styra vilken slutartid jag vill använda för att skapa något som i egentlig mening inte går att se med blotta ögat utan kan bara anas.

#5

Det är nytt för mig. När jag började fotografera med filter för något år sedan drygt var det i princip bara 10-stops ND-filtret som gällde, men när fascinationen över 30 sekunder långa slutartider har släppt sitt grepp är det oftare 6-stops eller 4-stops filtret som jag använder. Det är inte längre den långa slutartiden i sig som jag är ute efter utan mer den slutartid som kan hjälpa mig att fånga det uttrycket jag är ute efter.

#6

Det är här det blir spännande eftersom det är inbegriper en process av försök, lärande och utvärderande. Och eftersom jag ännu inte är på det klara med hur jag vill uttrycka havets rörelser rent fototekniskt släpar kompositionsbiten efter. Det gör inget för när jag väl är på det klara med vilket uttryck jag föredrar kan jag koncentrera mig mer på kompositionsbiten. Det är som att lägga ett pussel. Man fogar en bit till en annan och ytterligare bitar och framträder något som de enskilda pusselbitarna inte kunde ge någon föreställning om, men väl tillsammans.

TheInvisibleJackal

Ute igen

För första gången på bra länge är jag återigen ute och fotograferar. Min högeraxel har blivit så pass bra att jag förmår att hålla i en av mina kameror med 24-70:an på eller sätta den på ett stativ. Det var i oktober jag senast kunde det. Det har tagit sin lilla tid att komma dithän. Ett antal olika övningar och behandling med akupunktur har fört mig hit. Det är en bit kvar. Jag måste alltjämt göra mina övningar morgon och kväll och gå på regelbundna akupunkturbehandlingar ett tag till. Det går sakta och säkert framåt i alla fall.

Under de här månaderna av en icke-fotograferande tillvaro har jag knappt tittat på min fotoutrustning. Däremot har jag funderat en del på den. Framförallt på hur jag forslar med mig den, vilket som ni kanske gissar, har lett till att jag köpt mig ännu en fotoryggsäck. Jag har, speciellt under de senaste månaderna, känt ett ökat behov av ytterligare en ryggsäck. En lite mindre, men nog så rymlig och möjlig att få med sig lite fika och en extra tröja samt rätt oöm. Någon har sagt att den perfekta ryggsäcken inte finns utan man får istället inrikta sig på att ha flera.

Med denna nya ryggsäck på ryggen och stativet i cykelkorgen på pakethållaren gav jag mig iväg till samma plats där jag senaste var och fotograferade i oktober. Den här gången valde jag att röra mig lite mer söderut, men bara en aning. Att jag valde att återvända till samma plats beror på att redan i oktober kände att jag ville återvända och se platsen ur ett annat perspektiv. Egentligen borde jag väl också ha valt att ge mig på morgonen för ljusets skull, men jag gick och drog på det lite för länge innan jag kom till skott. Var lite rädd för att det inte skulle funka och ville därför inte heller göra för stor affär av det. Det skulle mer kännas som en vanlig cykeltur. Fast den här gången med kameran.

Den andra och kanske mest ömmande orsaken till att jag valde att återvända till samma plats är att det är nära att gå ifrån där jag kan ställa min cykel. Något som för tillfället passar utmärkt då jag har dragit på mig en hälsporre. Och ja, jag går behandling. Köpt s k hälkoppar att ha i skorna. Gör diverse övningar, men jag ska helst inte gå för mycket. Inte helt enkelt då jag saknar förmågan att sväva runt i luftrummet några längre stunder.

Terrängen består av en kort sträcka med strandängar, sedan en bit sandstrand med inslag av diverse klippblock och klipphällar. Helt okej terräng att ta sig fram rätt så hjälpligt bara man inte gör några dumheter. Fast när möjligheten presenterade sig så, ja. För att ta den första bilden i det här inlägget var jag tvungen att klättra uppför  några klippor med min hälsporre och en inte ännu helt pålitlig axel, bärandes på stativet i den ena handen. Jag kan väl avslöja att det var lättare att klättra upp, men ner - vojne, vojne.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

En stunds frånkoppling

En oktoberkväll efter jobbet förra året kör jag och hustrun iväg ner till havet. Hon för att träna på ICM och försöka få bilder till fotokursen som hon går och jag för att leka med slutartider och ND-filter. Havet var tillmötesgående såtillvida att det befann sig i rörelse. Det är alltid tacksamt när man vill använda slutartider som kräver stativ och trådutlösare. Fast den här gången ville jag ha något mer än att fånga ett mjölkigt hav. Det är så lätt att sätta dit det kraftigaste ND-filtret  man har och låta sig drivas iväg och tjusas av de långa exponeringstiderna som uppstår. Jag ville nu försöka fånga havets kraft men också dess lugn. Slutartiderna jag hitintills använt mig passade inte för detta utan istället fick jag experimentera mig fram till någon jag tyckte passade bättre för det jag ville. 

Det här är en typ av fotografi som jag uppskattar. Att leta efter något som man inte riktigt kan sätta fingret på, men som man ändå har en känsla av att just så vill jag fånga mitt motiv. Ett utforskande av kamerans och de övriga fotografiska tillbehörens möjligheter. Det blev inte många bilder, men jag känner att det har varit en mycket givande stund och jag umgås med tankar på att snart återvända för att fortsätta mitt utforskande. Klippor, stenar, stränder och vatten som rör sig har fångat mitt intresse på ett nytt sätt. Och jag är nyfiken på vart det kan föra mitt fotograferande. 

Nu har det tyvärr inte kommit att bli något fortsatt utforskande p g a min skadade höger axel. Den har blivit bättre, men ännu har jag inte tagit i min kamera. Det är nu drygt tre månader sedan jag senast höll i den. Häromdagen höll jag förvisso i min frus kamera. Den är något lättare än min egen. Jag tog inga bilder utan det var mer känslan av hålla i en kamera igen och känna att det går och för första gången på länge kände jag att det gick. Lite mödosamt, med det gick. Snart kanske det kan vara möjligt att ge sig ut med kameran och något av de lättaste objektiven. Jag när hopp om kunna börja fotografera igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Nya marker i gammal miljö

Det här är de sista bilderna jag tog innan jag blev sjuk i slutet av oktober. Influensen jag drabbades av är jag fri från och likaså den enerverade huvudvärken jag fick som följd, men min högra axel som jag fick problem med en bit in i sjukdomen påverkar mig fortfarande. Jag gör regelbundet olika övningar som jag fått. Tyvärr har jag bara kunnat ha en behandling av sjukgymnast. Den andra gången var hon sjuk och den tredje gången som var inbokad fick jag själv avboka och omboka p g a schemaändring på jobbet. En ny tid fanns inte förrän i mitten av januari och då tvingades jag på nytt att omboka. Den här gången för att jag börjat hosta och näsan att rinna. Trodde jag att skulle slippa, men hela familjen har hostat och snörvlat sedan annandagen. Covid-testet var negativt som tur var, men nu är det en tid i slutet av januari som gäller.

Axeln har väl blivit något bättre. Jag  hardock fortfarande stora problem med att lyfta armen över axelhöjd och styrkan i sidled är reducerad. Något fotograferande ser det inte ut att bli än på ett tag. Kommer jag bara igång med stadigvarande behandling så kommer det säkert att lösa sig till slut. Det har kliat i avtryckarfingret både en och två gånger.

Jag har en omgång bilder i ett annat ännu icke publicerat inlägg som jag tog före dessa bilder, men då en av bilderna i det inlägget är med och tävlar i Fotoklubbens klubbmästerskap vill jag vänta med att publicera det till efter det att resultatet presenterats vid årsmötet i februari. Detta för att inte påverka juryn på det ena eller andra sättet.

I länsstyrelsens regi arrangerad olika fotovandringar under året. Den sista jag hann delta i innan jag drabbades av långvarig sjukdom och en alltjämt inte helt fungerade högerarm.

#2

Denna fotovandringen hölls i Möllegårds naturreservat. Ett reservat jag har besökt ett otal gånger. Trots det kom vi att gå på för mig tidigare okända stället. Och det är onekligen intressant och spännande. Vandringens tema var - hösten.

#3

All växtlighet hade dock icke anlagt höstskrud. 

#4

Jag hade stativet med mig. Här använde jag det inte för att det var lite svårt att få plats med det och dessutom kände jag mig lite lat. Jag tänkte som så att 1/6 s blir nog lagom för att få en bild på flödet i detta lilla vattenfall. Alltså körde jag på frihand.

#5

Lite inspirerad av hustrun skakar jag lätt på kameran.

#6

Helgen efter den har fotovandringen tänkte vi delta i säsongens sista fotovandring i det mycket trevliga Gässlösa naturreservat någon mil eller två öster om Varberg. Av det blev inget istället låg jag nedbäddad med feber och frossa. Då den här sjukdomsperioden har kommit få sådana biverkningar att jag inte vet  när jag kommer att var förmögen att kunna lyfta min kamera igen och ta bilder. Det kan bli snarare än vad tror och det kan längre tid än vad jag anar. Även om detta inlägg kan bli det sista på kanske ett tag så kommer jag tillbaka bloggandet. Jag vet bara inte när. Kanske kommer jag att dyka ner i arkivet och leta, vem vet.

TheInvisibleJackal