Oväntat möte

I vanliga fall brukar jag allt som oftast under den här tiden på året tillbringa en och annan timme i gömslet i det närbelägna Trönninge ängar, men med den rådande situationen i åtanke har jag undvikit att ta mig dit. För att minska risken för smittspridning uppmanas vi alla att försöka hålla avstånd till våra medmänniskor. Något som inte är det allra lättaste i gömslet. Dessutom kan man aldrig veta om ängarna helt plötsligt får besök av en art som lockar kryssarna man ur huse. Det händer lite då och då. Nej, då är det bättre att undvika gömslet vid ängarna tills tiderna säger annat.

Vad gör man då?

Går runt och känner sig frustrerad?

Ja, det är lätt hänt, men eftersom naturen innehåller så mycket annat än fåglar och mitt fotograferande har vidgats till att innefatta andra motiv, inriktade jag mig istället på att försöka få lite landskapsbilder istället. Som tur var tog jag även med telet.

Jag körde in på en liten väg i hopp om att kunna komma en liten bit ifrån de lite större allfarvägarna och hitta något där som kunde stimulera mitt fotograferingsbegär. Efter ett tag stötte jag på det här gänget med dovhjortar ute på ett fält. Jag saktade försiktigt in. Vevade ner rutorna på bilen och stannande. Slog av motorn. Satt ett tag och bara tittade innan jag tog fram kameran.

Bilen är faktiskt ett förträffligt gömsle många gånger. Trots det, undrade säkert den här gruppen med dovhjortar vad det var för en främmande tingest som ställt sig där utan att direkt företa sig något.

Bättre fly än illa fäkta tyckte nog den här dovhjorten och satte av med långa språng.

Och så sätter de alla av.

Inte över stock och sten, men väl över vägen framför bilen.

De stannar slutligen på andra sidan vägen på ett starkt solupplyst fält med några slanka björkar i bakgrunden. Riktigt snyggt tänker jag, men de har ju fått "taxben". En liten upphöjningen  på fältet skymmer effektivt deras ben. Jag startar bilen och rullar sakta framåt i hopp om att få ett bättre läge samtidigt som jag vill att de håller sig tämligen stilla och inte sticker iväg på nytt. Bilar som kör längs den här lilla vägen är de nog rätt vana vid. Det är väl när bilen stannar till som de blir mer vaksamma. Det gäller att ta det lite försiktigt.

De står kvar och jag tar några bilder.

Lite längre bort står en av dem och tittar lite uppfordrande på sina medhjortar.

Några bestämmer sig att följa uppmaningen.

Det sista jag ser av dem är när de lugnt och stilla försvinner in i björkskogen. Ett oväntat och trevligt möte är över för den här gången.

TheInvisibleJackal

Gråhäger

Den här stora fågeln med sina vassa näbb är nog en art som även de som inte har det minsta intresse av vare sig fågelskådande eller fågelfotograferande kan finna en smula fascinerande. Jag skulle tro att det är dess faktiska storlek som gör att man lägger märke till den och oerfarna förväxlar säkert den med en örn om de ser den komma flygande på håll.

Jag brukar för det mesta fotografera gråhägrar vid Trönninge ängar i Halmstad. Bilderna här är tagna där någon gång under den andra hälften av 2017 skulle jag tro. Även om jag har fotograferat dem många gånger så är det svårt att låta bli att fota dem ännu en gång. Det är väl så det ska vara. Vore man nöjd med sitt fotoresultat redan vid första bilden och därefter anse att man inte behöver fler bilder på det specifika motivet är det ingen idé att hålla på med fotografi. För mig är fotografering en ständigt pågående läroprocess där bitar här och  var fogas till en kunskapsbank innehållandes såväl teoretiska som konkret praktiska moment. Sprunget ur denna kunskapsbank växer det fram stora som små fotografiska aha-upplevelser. Bli inte förvånade om det dyker upp fler hägerbilder framöver.

/The Invisible Jackal

Gråsiskor

Jag vet inte riktigt varför jag är så förtjust i gråsiskor. Kan det ha med att de var några av de första fåglarna jag lyckades artbestämma utanför barndomsträdgårdens talgoxar, blåmesar, domherrar, starar och svartvita flugsnappare.  Skulle tro att jag har samma förhållande till nötväckor och skäggdoppingar. De har på något sätt blivit personliga vänner.

Här är några bilder som jag tog hösten 2017. Jag ligger som jag tidigare nämnt lite efter med min bildbehandling. Jag var inte just ute efter specifikt gråsiskor den här lilla fototuren eller promenaden. Jag var mest ute efter att få komma ut en liten sväng med kameran och känna känslan av ögat mot sökaren, tummen på fokuseringsknappen och pekfingret på avtryckaren, men jag visste att ibland den här tiden på året kunde gråsiskor födosöka bland lite torra växter på den strandängen i närheten av där jag bor. Således begav mig jag mig dit med lite vaga förhoppningar.

TheInvisibleJackal

Elefant

Elefanter var något som vi tidigt pratade om vi skulle vilja se under vår safarivistelse i Kenya. För att vara så pass stora djur dröjde det ända till tredje dagen i El Karama innan vi fick se dem på någorlunda fotograferingsvänligt håll. Det var dock först när vi flygit till Masai Mara som vi kom att se elefanter riktigt bra. Ibland kanske för bra. De är stora och väldigt respektingivande.

Jag har genom åren sett många bilder på stora ståtliga tjurar med fantastiska betar, men tyvärr på grund av den omfattande tjuvjakten så finns det mycket få av dessa stora vackra djur. Det är en oerhörd förlust om vi skulle mista dessa fantastiska djur som elefanter är p g a mänsklig fåfänga. Jag läste nyss i The Guardian en artikel om Japans roll i smuggling av elfenben till den kinesiska marknaden. En roll som beror på de japanska myndigheterna ovilja att ta i med hårdhandskarna mot denna handel. Japan har skrivet under under en konvention som förbjuder all handel med elfenben, men gör föga för att leva upp till konventionen. Det hela är mycket beklagligt. Jag hoppas att något kan göras åt det hela innan det är försent. Vi vill inte bara kunna se elefanter i djurparker eller uppstoppade på museum eller på blekta gamla foton. Vill vi kunna se dem i deras naturliga miljö, ohotade av människans nycker.

TheInvisisbleJackal

Lejon

Under vår resa med Annelie Utters Naturresor kom vi att stöta på lejon vid flera tillfällen. Både under vår vistelse i El Karama och när vi var i Masai Mara.

Lejon har de flesta av oss någon gång sett i olika djurparker. De väcker kanske inte någon större vördnad utan upplevs som tämligen tråkiga. De ligger oftast bara ner eller vandrar kanske lite ointresserat i hägnet.

Att möta lejon i det fria där de hör hemma är något helt annat. De är kraftfulla, vackra, roliga och mycket sociala. Av de stora rovdjuren på savannen såg vi lejon flest gånger. Trots det var det lika välkomnande att få se och uppleva dessa fantastiska djur varje gång.

Givetvis generar dessa möten med lejon mängder med bilder. Ofta är vi ganska nära. Ibland rör det sig om kanske bara fem-tio meter. Jag har här valt ut en handfull av mina lejonbilder.

Detta är en av de första lejonhannarna vi stötte på i El Karama.

På Masai Maras grässavann kom denna hanne vandrade i det höga gräset.  Över honom surrar det mängder med flugor. Flugorna kommer i sällskap med alla de gnuer som är på vandring söderut. Nu är inte flugorna så petiga utan även lejon går bra att surra runt.

En lejonhona ligger i gräset och vilar i El Karama.

Ett ömsesidigt studium.

Att hälsa på varandra genom att buffa på varandra är viktigt för att inskärpa flockgemenskapen. Här är två lejonungar som hälsar varandra och njuter av varandras sällskap. Masai Mara.

En kort vila för en liten lejonunge nyfiken på den stora vida världen. Masai Mara.

TheInvisibleJackal