Ytor

Inte alltid, men tämligen ofta konverterar jag en del bilder, inte alla, men en del till svartvitt. Mestadels för att jag tror att de kan funka i svartvitt. Ibland gör de det och andra gånger är det färgvarianten som funkar bäst. Ytterligare andra gånger är det nästan hugget som stucket. Färg eller svartvitt spelar ingen roll ibland.  Några av de här bilderna har jag visat i färg i ett tidigare inlägg.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

I det lilla

För någon helg sedan var jag och min fru ute för att pröva lite ICM. Det här var en helg mellan snöfallen som varit den sista tiden, vilket innebar att det var barmark. Efter att ha skakat på kameran framför lite träd och annat, märkte jag att jag inte var riktigt hågad för att fota överhuvudtaget egentligen den här gången. Min frun gick med liv och lust upp i ICM-fotograferandet och kom hem med några riktigt bra bilder. Under tiden började jag gå runt lite på måfå på en del andra ställen där vi var och upptäckte efter en stund en del intressanta stenhällar. Jag blev riktigt fascinerad över deras färger och de mönster  samt de strukturer som fanns inte bara i den rena stenhällarna utan även i det mer sönderbrutna berget och dess sällskap av både små stora stenar. Jag har gått förbi dem. Ja, till och med klivit på dem, men har liksom inte vare sig sett eller tänkt närmare på dem förut.

Det här blev ett planerat fotograferande som övergick i något helt spontant. Jag tror att det är viktigt att lyssna på sin kreativa sida. Det är inte säkert att den är i samklang med vad man egentligen har för avsikt att fotografera. Då är bäst att inte streta emot utan följa med det kreativa flödet som uppstått och se vart det bär hän. Kanske blir det ingenting. Kanske ger det en ingång till något som man kommer att fotografera längre fram. Själv kom jag genom att fotografera detta inpå två andra teman som jag tänkte utforska lite mer längre fram i vår och sommar. Jag skrev ner mina tankar om dessa två teman på en lapp och la i kalendern (en tryckt sådan - är lite gubbe på den fronten). Kanske jag skulle skaffa en liten anteckningsbok och skriva ner såna här fotoidéer. Är det något som ni gör?

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Och så kom då snön tillbaka

I den delen av södra Sverige där jag bor är vintern något nyckfullt. Det är sällan snö, snarare är det gråväder med regn och blåst den största delen av den här årstiden. Jag har ofta funderat över om det egentligen bara är tre årstider. Vår, sommar och en lång höst. Men så kommer det någon gång emellanåt lite snö, som blir liggande ett par tre dagar eller så innan den regnar bort. Vilket hände alldeles härförleden, men så kom det ett nytt snöväder. Med mycket snö för våra förhållanden. Och den snön la sig inte bara på marken och täckte den. Den la sig på trädens och buskarnas grenar. Dessutom sken solen. Vad gör man då? 

Jag tog kameran och gick över vägen till motionsslingan som går alldeles intill i området. Här gäller det att passa på helt enkelt. De här förhållanden kan vara borta imorgon och kanske inte kommer igen förrän nästa vinter om man har tur. 

Det blev ingen lång sträcka jag gick eftersom jag stannade ofta. De jag mötte under min promenad log stort. Det är som om alla blivit barn på nytt. Tänk vad snö, sol och himmel kan göra.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

TheInvisibleJackal

I örnbygder IX

Sista dagen i gömslet. Dags att se tillbaka på tiden i gömslet. Det hade varit trevliga dagar med mycket örnar, roliga korpar och annat. Att sitta ett par dagar i ett gömsle från tidig morgon till sen kväll är speciellt. Jag har suttit i gömsle vid olika fågelsjöar lite här och var i Sverige, men då handlar det oftast om några timmar eller halv dag eller så. Inte längre och dessutom är det oftast fråga om att dela gömslet med skådare. De flesta av de här gömslena är byggda för skådare. Det är inte sällan det händer att man sitter där och väntar på att den fågel man sett är på väg att kanske närma sig, att ljuset ska blir det rätta, att den ska göra något intressant. När det kommer en skådare eller flera som sliter upp luckorna och efter någon halvtimme lakoniskt konstaterar att "Nej, har var inget, ska vi dra!?" Under tiden har den eller de fåglar som jag som fotograf suttit och väntat på försvunnit. Bortskrämda. Att då få sitta i ett gömsle uteslutande byggt för fotografer är en stor skillnad. Det är ett helt annat lugn. Det kräver ett helt annat tålamod. Det går inte att lämna gömslet om det som syns utanför inte motsvarar förväntningarna. Man måste följa de anvisningarna som gäller för gömslet ifråga och undvika att skrämma de fåglar som kommer till platsen.  Det är fåglarna som är det viktiga, inte kryssen som de kan ge upphov till. 

Skulle jag göra om det? Ja absolut, men jag skulle se till att vara bättre klädd än jag var under de här tre dagarna. Jag hade tyvärr missbedömt hur kallt det blir när man sitter still så länge. Jag har aldrig fryst om fötterna. Inte ens när jag åkt skidor i -30 C. Därför tänkte jag att de kängor som jag brukar ha om vintern i södra Sverige skulle vara tillräckliga, men det visade sig att de inte alls var tillräckliga. Jag fick allt oftare under de här tre dagarna sätta upp fötterna mot kaminen för att värma upp dem. Jag missade därigenom tyvärr många fototillfällen. Understället jag hade varit inte heller tillräckligt varmt. Jag frös helt enkelt allt för mycket de här dagarna. Framför allt om fötter och ben. 

Jag planerar att förhoppningsvis kunna sitta i ett nytt örngömsle i början av nästa år om allt funkar som det ska. Tills dess har jag börjat med att köpa ett par rejäla vinterkängor som enligt beskrivningen ska klara - 70 C och ett par riktig varma ullstrumpor. Jag har börjat se över mina vinterkläder och kommit fram till att en del måste förstärkas och del måste bytas ut till varmare alternativ. Framför allt gäller det benen. Under året kommer jag därför att successivt att gör det. För att det ska vara behagligt att sitta still så länge som man gör i ett gömsle måste man vara varm från tårna och uppåt har jag lärt mig den lite hårda vägen. 

Är det nu en blogg om långkallingar?

Icke, här kommer nu de sista bilderna från tre fantastiska dagar.

#2

Denna den sista dag var örnarna, men även korparna lite mer rastlösa än vad det de hade varit de tidigare dagarna. De var sällan nere vid åteln. Det var tydligt att det var något som oroade dem.

#3

De hade inte riktig någon ro.

#4

#5

#6

De spanade ner mot åteln, men vågade sig inte ner.

#7

#8

Ute på myren kom ett rådjur gående i snön. Det var knappas den som gjorde havsörnarna oroliga.

#9

#10

Plötsligt sitter en kungsörn i snön en bit ut på myren ifrån åteln. Vi märkte när den var på ingång för alla korparna försvann i ett huj. Den här gynnaren var de inte beredda att rycka stjärtfjädrarna. Det kan var det sista de gör i sådana fall. T o m de större havsörnarna valde att lämna plats åt kungsörnen. Vi hade hoppats att kungsörnen skulle välja att flyga bort till åteln. Kanske sätta sig på någon av pinnarna, men icke de flög rätt snart vidare snett bakåt ifrån gömslet sett. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

Den sista bilden från den här dagarna blev denna på en kråka i en björk. Örnarna har lämnat åteln för dagen. Om en stund när det mörknat var det även vår tur att lämna gömslet. Köra till vandrarhemmet. Inta kvällsmål och sedan börja packa ihop inför morgondagens färd hemåt.

TheInvisibleJackal

I örnbygder VIII

Den tredje och sista dagen i gömslet var nog den kallaste. Trots att det föll det en del snö. Jag hade redan inför den andra dagens sittning tagit av 1.4x telekonvertern på mitt objektiv för att inte komma så nära och kanske få en och annan flyktbild på örnarna, men även på korparna.

Bilden på korpen ovan var en bild jag hade visualiserat mig innan dagens sittning. Jag ansträngde mig därför extra för att följa de korpar som flög. Det gällde att hitta en som flög emot mig. Vilket i för sig inte var alltför svårt eftersom åteln lockade dem. Den fick bara inte komma alltför nära åteln och inte ha några andra korpar runt omkring sig.

Vad örnarna beträffar hade jag också visualiserat en del olika bilder av dem i flykt, men den gången lyckade det inte. Visst det blev en del bilder på flygande örn, men inte som jag hade föreställt mig. Så är det. Det blir inte alltid som man tänkt sig i naturen och det är faktiskt tur egentligen. För skulle det bara vara att åka ut och sätta sig och ta den eller den bilden, skulle det förmodligen mycket snart bli väldigt tråkigt.  Att det inte går att förutsäga vad som ska hända är det som är en stor del av tjusningen med naturfotografering. Kanske rent av är det just detta som driver en ut gång efter gång. Det enda man vet är att det enda som är säkert är det osäkra och oväntade.

Att flyktbilder ifrån ett gömsle betyder inte bara att den vinkel som man har till sitt förfogande är begränsad och därmed möjligheten att följa en fågel i dess flykt. Det andra är det inte är lämpligt att röra för mycket på objektivet. För rörelserna kan uppmärksammas av de skarpögda örnarna och göra att de drar öronen åt sig och helt enkelt lämnar åteln. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

Den här dagen var det återigen gott om örn nere vid åteln. Här är ett gäng som står i sin snön och väntar på chans att ta sig närmare.

#11

#12

#13

Hemma hos mina morföräldrar fanns en tavla på en skata som satt på en gren. Det var en tavla som jag alltid tittade fascinerat tittade på när jag var barn. Jag tyckte att denna alldagliga fågel var så vacker. Det är nog därför jag än idag har ett speciellt förhållande till skator. Idag hänger den här tavlan hemma hos mig och jag kan gå och titta på den när jag vill. Den väcker fortfarande känslor när jag tittar på den. 

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal