En kväll vid stranden

Det är sommar, men temperaturen medger inte några bad än. När jag tittar tillbaka på den här sommaren är detta den första sommaren som jag inte har badat en enda gång på mycket, mycket länge. Den rätt jobbiga hälsporren har gjort att jag dragit mig för att gå barfota. Inte heller något jag ska göra för att snabba på läkeprocessen har jag förstått. Går därför sedan ett antal månader tillbaka runt även inomhus i ett par tjocksulade Hoka Hoka One som de heter. Inte speciellt snygga, men väldigt behagliga.

#2

Ja, vad ska hitta på vid havet? Kameran var som för det mesta med. Den här biten av kusten har jag besökt väldigt många gånger genom åren. Ibland har jag funderat på om det inte har blivit lite för många gånger. 

#3

Det stora dilemmat när jag kommer till den här platsen är frågan om vad jag vill fotografera. Om jag nu verkligen vill det. Och måste jag fotografera bara för att jag tagit med mig kameran. Självklart inte, men när den nu är med är det en smula ambivalent att inte använda den. Det blir ändå lite som att använda kameran under tvång. Lite av en ålagd uppgift. Det är ingen bra känsla.

Fast å ena har jag själv valt att åka hit och dessutom på egen hand burit med mig kamerautrustningen. Då borde jag väl kunna få ut något. Jag brukar alltid ha med mig mina filter och nu kommer jag på att jag skulle kunna testa vad olika långa exponeringstider gör med samma motiv där det finns vissa ingredienser av rörelse - som t ex vatten och moln. 

Så snart jag tänkt denna tanke, livade gubben upp sig och plockade fram stativet och började pilla med filter och slutartider. Riktigt skoj.

#4

Alla bilder är taga med f9 och ISO 100. Den här bilden är tagen med en slutartid på 1/13 s.

#5

Och den här med 78 s.

#6

Slutligen denna med 340 s.

TheInvisibleJackal

Grand Canyon i Halland

Under sommarmånaderna brukar jag och min fru ofta vara med på de fotovandringar som Länsstyrelsen i Halland ordnar. Det brukar vara bra och kunniga fotoguider som visar något av naturreservaten i länet och vad man kan fota där och vad man kan tänka på vid fotograferandet. Det hela är som sagt både trevligt och givande. I år har vi inte varit med en enda gång hitintills. Mycket beroende på min hälsporre. 

#2

I början juni var det en fotovandring förlagd till Nissatröm. En naturreservat där Nissan slingrar sig fram mellan klipphällar, sluttningar och branta klippväggar. Hallands eget svar på Grand Canyon. 

#3

Vi var som sagt inte med, men när vi såg en del bilder från området som de som var med hade lagt ut på Facebook blev vi båda väldigt sugna på ta oss dit. Jag kollade så gott jag kunde på olika kartor för utröna terrängens beskaffenhet och hur långt man skulle behöva gå för att komma till platsen som såg ut att vara den mest fotografiskt givande. 

#4

Det var en inte alltför lång sträcka att gå och tog jag med mig min trefotspall skulle jag kunna fälla upp den vid behov och vila foten lite grann. 

#5

Sagt och gjort. Fotoutrustningarna packades ihop. De är i och för sig i princip alltid färdigpackade. Jag har oftast med två kamerahus, ett med en 24-70 och ett med en 100-400:a, lite filter, trådutlösare och stativ. Det är oftast att kolla att batterierna är laddade och minneskorten är tomma. Och så fikat förstås. Fika är viktigt.

#6

Vi bestämde för att köra dit på eftermiddagen och vara på plats någon timme eller två innan solen kom i det fina läget som en sökning i Photopills visade.

#7

När vi kom fram låg det en del moln i vägen för solen. Då det inte tjänar mycket till att gråta över spilld mjölk var det bara sätta i gång att leta motiv och kompositioner. Det var inte svårt. Tiden bara flög. Jag glömde helt bort att jag hade hälsporre. Gick in i min fotografiska bubbla och bara njöt.

#8

Jag hade börjat packa ihop när solen slutligen bröt igenom molnen och lyste upp scenen framför mig som jag hade föreställt mig. Det var bara att tacka och ta emot.

Ett par veckor senare har omfattande skyfall gjort att området på sina ställen har rasat och rasrisk föreligger på en del andra. Området är därför mycket farligt att vandra i och delar av det är helt avstängt. Det ser ut att vara så under mycket lång tid enligt Länsstyrelsen. Vi hade således en väldig tur att vi hann med att åka dit. Nu vet jag inte när det kan bli möjligt igen. 

TheInvisibleJackal

Över stock och sten.

När man står vid en informationstavla, intill ett för en själv tidigare okänt naturreservat, uppstår frågan vart skall man ta vägen för att komma till reservatets så att säga punchline för att begagna sig av humorteoretiska termer. Vilken är den rätta vägen in i reservatet om det nu kan finnas en rätt väg in i ett reservat. Förvisso gör det väl kanske det eftersom det är där informationstavlan är placerad. Då kartan visar en ringled man kan gå, finns det två vägar in i reservatet. En måste vara klart bättre att börja gå på, om man vill komma till reservatets punchline eller main attracion om man hellre vill kalla det för det. 

#2

Vi stod framför informationstavlan vid Klövabergets naturreservat. Studerade kartan och läste texten intill och kom fram till att även om vi skulle gå så att säga "fel" håll kommer vi fram till reservatets höjdpunkt. Slingan är på "bara" 700 meter. Inte mycket, men med hälsporre är det snarare att likna vid 7 km. Alltså var det bra om vi gick och rätt håll om nu inte reservatets main attraction låg precis i mitten av slinga. Då spelar vägvalet ingen roll.

#3

Självklart tog vi fel väg. Och kom att vandra över stock och sten tills vi kom fram till den höga bergväggen som är det som gör reservatet värt att besöka. Den låg närmre slutet av 700-meters slingan. På vägen till denna bergvägg fanns det flera intressanta motiv, men jag gjorde bara mentala noteringar om deras existens då jag redan tidigt kom att umgås med tankar på ett återbesök någon gång i framtiden när hälsporren läkt ut och jag är mer rörlig. Således valde jag att spara på krafterna till den här bergväggen.

#4

Jag måste säga att jag hade svårt att slita mig från den här miljön. Jag flyttade runt stativet. Växlade mellan liggande och stående format. Med lite ljus silade mellan trädkronorna från rätt håll skulle det kunna öppna sig för en räcka olika kompositioner.

#5

Efter ett tag letade det sig faktiskt in lite ljus också. Kanske inte det helt rätta, men jag känner att det här är ett område man får besöka vid olika tider på året och och dygnet för att hitta det ljus man vill ha. Det är jag tycker är så fascinerande med foto. Man kommer och ser platser som i gråväder ser tämligen platta och kanske till om med livlösa ut, men med rätt ljus har platsen potential till några fina bilder.

#6

Även om hälsporren gjorde sig alltmer påmind fortsatte jag att arbeta mig sakta nedåt längs med stigen vid bergväggen. Lämnade många kompositioner tillsvidare och ägnade tiden åt de mer uppenbara.

#7

#8

#9

När jag sitter och betraktar de här bilderna igen känner jag hur det rycker lite i benen av längtan att få ge sig ut dit igen och till andra platser som jag tänkt besöka under den här våren - som t ex Hovs Hallar. Nåväl, det får bli så småningom. 

TheInvisibleJackal

...regn

Ljuger bilden? Ja om man skall sätta samman den med titeln i det här inlägget. Faktum är dock att det hade precis regnat. Bilderna tog jag på frihand när vi var på väg tillbaka till bilen. Vi hade en eftermiddag kört de lite dryga två milen till naturreservatet i Gårdshult. När vi hunnit en bit in i reservatet öppnade himlen sig.

#2

I den grå ladan som skymtar mellan träden ovan kunde vi sätta oss i skydd tills det regnat över. När det sedan var uppehåll gick jag ut för att se om jag kunde hitta något att fota. Himlen var alltjämt gråmulen så landskapet framstod som trist och väldigt platt. Efter lite försök gav jag och även min makrofotade fru upp. Vi bestämde oss för att köra till ett annat naturreservat istället och se om vi kunde hitta något intressant. Vissa gånger blir det bara inte som man hade tänkt sig.

TheInvisibleJackal

Uppe på toppen

Efter övernattningen på Hotell Havanna i Varberg for vi vidare mot Borås. Vi besökte Abecita ute vid Knalleland. Det brukar vara intressanta utställningar där och så var det även denna gång, bl a en med Claes Grundsten. Efter en natt på ett centralt beläget hotell vände vi kosan åter hemåt. Det hade inte blivit något fotograferande i Borås. Inte för att det saknades motiv utan mest för att jag helt enkelt inte klarade av att ta mig runt på återupptäcksfärd i centrala Borås. Det får vänta till en annan gång. 

Istället siktade vi in oss på någon fotogen plats vi kunde stanna till vid på hemvägen. Innan vi lämnade hotellfrukosten hade vi spanat lite på olika naturreservat som kunde finnas längs färdvägen. Vi fastnade då för Hyltenäs kulle strax sydväst om Kinna. Den sista biten upp till reservatets parkering gick brant, slingrande uppför. Möjligheterna till möte var få och inte helt enkla. Vi tog oss dock upp utan problem med möten. Och det är alltid lika skönt.

#2

Kullen var ett populärt utflyktsmål märkte vi strax och med den utsikten som uppvisades var det inte konstigt. Medan frun kröp runt på backen och fotograferade vitsippor, plockade jag fram stativet och hängav mig landskapet. 

#3

Det var utsikt åt alla håll. Den här enen på bilden ovan lockade mig en del, men det var inte helt lätt att få ihop till en komposition med den. Till en början satt det en barnfamilj och hade picknick vid borden och de kunde jag ju inte gärna jaga bort även om ljuset just då var bra. Utan det blev till att stryka runt i buskarna ett tag tills de var klara och lämnat platsen. Innan några andra spekulanter på fikaborden anlände, tog jag snabbt några bilder. Är väl inte helt nöjd med att behöva ha med fikaborden i bild, men att välta dem över stupet var uteslutet av flera skäl. Visst det är trevligt att sitta och fika med en vacker utsikt, men tänk på oss fotografer innan ni placerar ut diverse fikabord här och var i landskapet har jag tänkt på en och två gånger.

#4

När vi var mätta på Hyltenäs kulle återstod nerfärden. Uppför hade vi sluppet att möta någon, men nedför mötte vi en bil av den större modellen på ett ställe där det till sist blev så att denna bil vackert fick backa; ity en stor stor bil äga företräde anser många, en liten bit bakåt till en plats där det var möjligt för oss att passera varandra. Vi hade ingen möjlighet eftersom en lämplig mötesplats låg längre bort någonstans. 

TheInvisibleJackal