Ett riktigt svettigt fotouppdrag

Jag fotograferar regelbundet åt Stockholm Marathon Gruppen som arrangerar flera olika löptävlingar varje år, bland annat Tjejmilen och Tjurruset. Bilderna används till reklam- och informationsmaterial.

Den 10 september gick Stockholm Halvmarathon av stapeln och vi var tre fotografer på plats för att täcka loppet. Mitt område blev Södermalm och Gamla stan. En annan fotograf tog Kungsholmen och den tredje start- och  målområdet.

Eftersom ska springa runt Kungsholmen innan de kommer till Södermalm så hann jag gå in i tunnelöppningen vid Tegelbacken för att möta löparna. Det är sällan man får ha en tunnel i centrala Stockholm för sig själv. Nystädad dessutom.

Polisen åker före för att kontrollera att vägen är fri. Sen kommer fler poliser tillsammans med tävlingsledningen. 

Mycket glad elitlöpare.

Mitt uppdrag är inte att följa loppet nyhetsmässigt, så jag behöver egentligen inte fota eliten. Uppdraget är istället att ta snygga bilder som fångar glädjen och som lockar fler deltagare kommande år.

Den här gången hade jag lånat ett Canon EF 100-400/4,5-5,6L IS II USM. Eftersom jag ska röra mig längs banan så är det bra med ett objektiv som är relativt för lätt och ändå ger lång räckvidd. I tunneln var dock objektivet lite i ljussvagaste laget, så jag fick vrida upp min 1D X Mark II till ISO 25 600.

På Vasagatan utanför Centralen är benen fortfarande pigga.

Entusiastisk hejarklack.

För att ha en chans att genskjuta eliten som springer en halvmara på en dryg timme så tog jag tunnelbanan till Hornstull och gick ner till bron mot Långholmen. Jag anade att det skulle vara fint ljus där.

Efter ett tag började de bli riktigt trångt att få plats att fota.

Förutom telezoomen på ena kamerahuset så använde jag även ett EF 16-35/4L IS USM och en blixt på ett annat kamerahus, en Eos-1D X. Det visade sig vara en dum kombination. Jag borde ha använt den nyare kameran till blixtfotograferingen eftersom jag då använder mycket liten bländare som avslöjar allt skräp på sensor. Vid sportfoto används oftast stora bländaröppningar, och då syns inte damm och annat skräp. Misstaget kostade mig en hel del extra tid i Photoshop för att klona bort allt damm. Nu vet jag i alla fall att kameran måste städas.

För att få variation i bilderna gäller det att röra sig längs banan. Därför knallade jag med raska steg över till andra Tanto på andra sidan Södermalm.

Här fanns en vätskekontroll som gav svalka och lindrade törsten.

Väl framme vid Slussen ligger kvällssolen lågt.

Efter en mil travande med tung fotoutrustning i stekande sol var det dags att hämta sonen, laga mat, välja ut bilder de bästa bilderna bland cirka 4000 exponeringar och till slut göra klart närmare två hundra bilder. Klockan 4 på natten är bilderna skickade så att deltagarna kan kolla ett bildspel på hemsidan när de vaknar. 

Gamla svinskarpa gluggar

Det bloggas en del om skärpa. Allt ifrån hur skarpa vissa gamla gluggar är till hur gamla målarmästarna hade full koll på förhållandet mellan detaljrikedom och betraktningsavstånd.

Jag gjorde en upptäckt i förra hösten som passar in på skärpetemat. Det var när jag testade Sony A7s II och använde en adapter för mina gamla Canon FD-gluggar som jag fick omvärdera en del objektiv.

Sony A7s II med Canon FDn 50/1,4 vid f/1,4.

Sommaren 1991 var jag 16 år och på semester med min pappa i Lübeck. I en fotoaffär stod en Canon FDn 50/1,4. Jag hade den äldre och tyngre versionen FD 50/1,4 SSC på min Canon FTb och bad att byta rakt av. Javisst, det gick bra. Både handlaren och jag visste att den äldre versionen var lite mer eftertraktad, men jag ville hellre ha den nyare som väger mindre och är mer snabbfokuserad.

Min upplevelse av båda var att de var rätt softa på full glugg. Under testet av A7s II tog jag med mitt skarpa FDn 85/1,8 och passade på ta med FDn 50/1,4 för att se hur mycket sämre det var. Till min försvåning blev porträttbilderna av sonen knivskarpa med 50:an vid f/1,4. Hrmm. 

100 procent utstnitt. Ingen fel på skärpan här inte trots att bilden är tagen på f/1,4.

Hur kunde jag minnas så fel? Det brukar ju vara tvärt om - att gamla objektiv som man tyckt var bra blir en besvikelse på en modern digitalkamera.

Nu var jag tvungen att gå till botten med det här och tog lite fler bilder med objektivet. Och då visade det sig att objektivet har skiftande egenskaper.

På längre avstånd blir det riktigt soft med f/1,4.

Nu var frågan om fler av mina "softa" objektiv hade samma egenskaper. FDn 85/1,8 visste jag var skarp i alla lägen, men hur var det med FD 85/1,2 SSC Aspherical? 

Jo, den är också knivskarp nära närgränsen trots full bländaröppning, men lite mer soft på längre avstånd. 85:a blir dock inte alls lika soft som 50/1,4, utan känslan är ändå att den är skarp på f/1,2.

Även om ISO 6400 inte är idealiskt för detaljåtergivningen så visar bilden ändå att FD 85/1,2 SSC Aspherical är riktigt skarpt på f/1,2 vid närgränsen. Modell är objektivets förre ägare Martin Agfors.

Jag provade fler av mina FD-gluggar med gott resultat. Här är en bild med Canon FDn 24/2,8 vid f/2,8.

Vad kan vi lära oss av det här? Jo att det finns en hel del bra objektiv från Canon, Nikon, Olympus, Minolta, Pentax med flera som inte kostar särskilt mycket, men som ger bra bildkvalitet. Dessutom är de rätt lätta och kompakta. 

Både Canon FD 50/1,4 och 24/2,8 går att hitta under tusenlappen styck.

Spegelfria kameror med elektronisk sökare är perfekta för gamla manuella objektiv. De elektroniska sökarna har hjälpfunktioner för manuell fokusering, som förstorad visning och peaking.

Uj,uj. Över 450 likes!

Jag kan inte förneka att jag blir glad av att den här bilden fått drygt 450 likes på Flickr under en vecka. Det vore ju löjligt att låtsas som annat. Bilden har även fått ett antal trevliga kommentarer här på Fotosidan.

Bilden har legat på min hårddisk en tid eftersom bilden är tagen med nya Fujifilm X-T2 innan den blev officiell. Det gör mig inget att jag inte kunde publicera bilden direkt (med exif-data) eftersom jag numer tar det ganska lugnt med att publicera nya bilder. Jag vill gärna "klämma och känna" på dem ett tag innan jag slänger ut dem på nätet.

Jag brukar bara lyckas ta en handfull bilder per år som blir populära på Flickr, men det är jag helt nöjd med. En förutsättning är att jag fortsätter fotografera i samma utsträckning. Så nu är kameran nedpackad i portföljen. Jag tänkte ta en fotorunda på stan efter dagen möte i Stockholm.

Power Meet bjuder på bilder

Hur tänkte jag egentligen? Eller rättare sagt: varför gör jag inte som jag egentligen tänkt?

Precis som förra året och förrförra året så plåtade jag cruisingen på Power Big Meet i Västerås. Inför årets upplaga av raggarträffen så hade jag bestämt mig för att besöka utställningen och campingen där jag aldrig varit.

Men en kombination av jobb och tillfällig tankeförlamning gjorde att jag gick i de gamla kända fotspåren och styrde kosan mot cruisingen. Det var först när jag fick höra att mina fotokompisar Malin Jochumsen, Ola Billmont, Jimmy Dovholt och Knut Koivisto åkt till campingen som jag kom ihåg mitt löfte till mig själv.

På cruisingen finns det alltid något utöver det vanliga att fotografera. Höjer du kameran så poseras det villigt.

I vardagen kan det vara ett problem att folk inte vill bli fotograferade. På Power Meet är det ett problem att nästan alla vill bli fotograferade. Så fort jag höjer kameran mot något så höjer denne handen till en hälsning. Oftast med en bira i näven.

Och vad är problemet med det då? Jo, det blir lite enahanda till slut. Visst är det kul på några bilder men inte på alla. Jag vill gärna ta mer dokumentära bilder där min närvaro inte påverkar vad som händer.

Min metod för att ta opåverkade ögonblicksbilder är att vara snabb så att jag hinner ta bilder innan jag blir upptäckt. Det lyckas naturligtvis inte alltid.

Eller så passar jag på när folk tror att jag fotat klart deras poserande. Det går också att säga till en del "låtsas som att jag inte finns och gör som du brukar". Den senare metoden fungerar bara med en del.

Det här paret kan knappast ha missat mitt blixtrande, men de brydde sig inte utan fortsatte dansa.
Tack för det.

Med teleobjektiv blir det naturligtvis lättare att ta bilder utan att påverka det som sker. Jag håller på att testa nya Tamron SP 85/1,8 VC USD, så det fick sitta på ena kameran under dagen. På kvällen bytte jag till ett Sigma 50/1,4 Art.

Här är tre bilder tagna med Tamron Sp 85/1,8 VC:

Om jag ska ge ett tips så är det att identifiera händelsecentrum. Alltså platser där det händer lite mer. Under cruisingen blir det ofta köer vid bensinmackerna. Jag är lite dålig på att hänga kvar på en plats, men det kan vara lönande. Jag stannade i alla fall några minuter vid både Preem och OKQ8.

T-korsningen vid Preem längs kortegevägen.

OKQ8

OKQ8

OKQ8

Ett annat tips är att våga snacka med raggare och åskådare. Alla som jag mött är väldigt trevliga. En sann folkfest.

Avslutar detta maratoninlägg med några blandade bilder:

Jag vet att det är många bilder, men jag undrar ändå vilken du tycker bäst om?

Ljuset i New York - hårt, svårt och alldeles underbart

Att fotografera på gatorna i New York innebär att man måste tacklas med flera ljusproblem, men man kan också bli rikligt belönad.

Det är lätt att bli hemmablind. Att fotografera en klar sommarkväll i Sverige innebär flera timmar av underbart varmt ljus. På de flesta resmål går övergången från tråkigt dagsljus till natt betydligt snabbare än här hemma.

New York ligger på sydligare breddgrad än Sverige och det innebär att ljuset kommer mer uppifrån mitt på dagen. Skuggorna blir korta och ansikten hamnar lätt i skugga.

De höga skyskraporna skapar stora djupa skuggor. Skillnaderna i ljusmängd mellan motiv i ljus eller i skugga är enorm. Det ger extrema kontraster och gör det svårt att exponera rätt. Men är man lite uppmärksam och har ställt in kameran rätt så löser det sig.

Nästa problem är hur motiven ser ut i det här hårda ljuset. De extrema kontrasterna kan förstöra bilden. Håller man sig bara i skuggan är det inga större problem förutom att man får använda högt ISO eller blixt a la Bruce Gilden. Det kan dock bli lite tråkigt ljus i skuggan, som en mulen dag hemma.

Har man tur så uppstår det reflexer från glasytor i byggnader i närheten som man kan använda kreativt.

Jag tycker att det är roligast att försöka utnyttja det hårda ljuset kreativt istället för att försöka undvika det. Tråkiga delar av bilden kan komma i skugga och huvudmotivet kan lyftas fram extra tydligt

På kvällen kommer sedan belöningen allt hårt slit med det hårda dagsljuset. När det varma låga kvällsljuset letar sig fram mellan de raka gatorna går det att få spännande bilder.

Eftersom ljuset bara hittar fram på vissa ställen är det bättre att hålla sig på ett ställe med bra ljus än att jaga runt och riskera att möta en intressant person där det är hopplöst ljus.

Min resekamrat Joakim KE Johansson och jag åkte till Times Square när det var snyggt kvällsljus. Där rör det sig massor av folk på kvällarna. Vi tog post vid olika korsningar där ljuset var det rätta.

Joakim fotograferar i en gatukorsning vid Times Square.

När solen väl gått ner går det att utnyttja alla neonskyltar och ljuset från olika skyltfönster.

Kort sagt: Observera ljuset och utnyttja det till din fördel.

PS. Jag har redan bokat en resa tillbaka till staden som aldrig sover.