Tunga bördor.

Är man inte så rörlig kan man ju alltid sitta och gå igenom bilderna från Nepal. Har inte haft så mycket tid för dem så de har blivit liggandes.

Det bärs mycket i Nepal, inte bara åt turister som är på vandring. Ett säkert miljövänligt alternativ för transport av varor, men kanske inte så hälsosamt för bäraren.

En del har väldigt mycket som ska transporteras och är så mycket så bäraren knappast syns under bördan. Undrar hur han ska få på allt detta på sin cykel?

Ibland undrar man hur de får upp dessa lass på ryggen.

Det kan tydligen behövas lite hjälp emellanåt.

Å hej, å hå!

Ta i lite till, nu är vi nästan där.

Så där, såg du vi klarade det! Nu är det bara att ställa sig upp och gå iväg.

Skola i Nepal

Skolväsendet i Nepal är eftersatt och nästan vart tredje barn slutför aldrig det första femåriga stadiet. Fram till 1960-talet fanns det nästan ingen skolutbildning alls. Analfabetismen är fortfarande utbredd; var tredje vuxen kan inte läsa och skriva.

Ungefär 70% av barnen i Nepal går i skola och på många håll är skollokalerna inte särskilt lockande att vistas i. Dessutom är det bara 52 procent av barnen som hinner avsluta sitt femte skolår innan de börjar arbeta. Det är ovanligare att flickor går i skolan än att pojkar gör det.  Det håller på att byggas en ny skola här i Kohkana men den är för högstadiet. De som går i de lägre årskurserna 1-5 går i den lilla tegelbyggnaden som syns till höger om lekpaviljongen på den övre bilden. Det var ganska trångt i klassrummen så det var lite svårt att fota där inne men så här såg ett klassrum ut.

När vi var där var det vinterlov så skolan stod tom och vi kunde gå runt och titta.

Vi träffade på en lärare, han slog följe med oss och berättade att han var 30 år och hade en liten skola. Kändes som han gärna hade velat ta över hela vår guidning, fast vår guide som vi hade uppskattade inte det.

Vi träffade även på några skolbarn, det är lätt att få kontakt med nepaleserna och de berättar gärna om både sig själva och landet. Känns som om de,  är stolta över sitt land. Killen i grön tröja är 13 år och hans lillebror ett år yngre.

Den nya skolan som håller på att byggas har lite tid kvar innan de kan börja ha lektioner där, men den ser ut att bli riktigt fin. Skolgången i Nepal är gratis och även skolböckerna men vissa prov kostar det att delta i och skoluniformerna kostar också pengar.

Vi gick förbi en annan skola också, en privatskola. Där var det också vinterlov men de hade lektioner för de elever som hade halkat efter i undervisningen. De hade rast då vi passerade och ett filmteam var där för att filma så vi kunde inte gå in och störa.

Senapsfabriken

När jag var i de två byarna Bungmati och Khokana besökte vi även en fabrik för senapsolja. Det var väldigt mycket hantverk i den tillverkningen. Det är en samhällsägd oljekvarn.

Fabriken hade anor från år 2066. Den startades alltså för sju år sedan.

Först sållas fröna.

Sedan rostas fröna långsam i en stor panna över öppen eld.

Efter det placeras fröna med en liten mängd vatten mellan två horisontella balkar, dessa tunga balkarna drivs mot varandra för att krossa fröna.

Slutligen, samlas oljan som sipprar ut i en stor bunke.

Detta är den milt kryddig senapsolja från Khokana som är uppskattad över hela landet. Från urminnes tider har senapsolja ansetts vara både delikat och läkande. I Nepal anses det vara som hälsokost, man använder den för att behandla högt blodtryck, kolesterol och diabetes. Den anses också bota olika hudåkommor.

Här kommer det mera ved till fabriken.

Hur bor man?

Hur bor man när ens hemby nästan utplånats av jordbävningen.

En del har resurser att bygga nytt, men har man inga pengar är det inte så lätt att klara av att bygga upp något nytt hus.

Jag är i den lilla byn Khokana som ligger några mil utanför Kathmandu. Den och grannbyn Bungmati drabbades hårt av jordbävningen för två år sedan. Fortfarande sliter byborna med att försöka få ordning på livet efter jordbävningen, de flesta här lever ur hand i mun. Det vill säga de har bara det lyckas jobba ihop för dagen.

Överallt där vi går fram jobbas det med byggen. Det gamla teglet tas om hand och återanvänds.

Mitt i allt det så bor det dessutom folk, för de har inget alternativ.

Vattenledningarna har blivit förstörda och vatten får man till de stora svarta tankarna som står uppställda lite överallt. Mycket av vardagslivet sköts ute på gatan, som tvätt och disk.

Amning.

Hårtvätt.

Några har fått hjälp från Danmark och bor i små hus.

I våra ögon liknar de kanske mest små skjul.

Men de som fått ett sådant hus är ändå glad för att slippa bo i tält. Den här kvinnan jobbade med att färga garn. Hon bjöd in mig och visade upp sitt hus och poserade gärna framför kameran också. Jag hade inget med mig att ge henne som tack, men kom på att hon kunde ju få min sjal som jag hade på mig.

Andra har byggt sig små hyddliknande hus på platsen där deras hus stod.

Många bor fortfarande i plasttält och den allra sämsta byggnaden som jag såg var nog den här riskojan. jag trodde först att det bara var en rishög som någon samlat ihop för att ha som ved, men det bodde någon i den. Lite tegel var ihopsamlat för att stötta upp plåttaket.

 Ja, vad gör man då ytterväggen rasat, tydligen är själva lägenheterna ganska intakta så då bor man kvar ändå.

Ett till hus utan yttervägg till trappuppgången.

En kvinna är på väg upp till översta våningen.

Det jag fascinerades mest av i de här byarna var alla dessa glada och vänliga människor.

Jag har registrerat mig på Svenska resebloggar.

Livet går vidare.

Mitt i all förödelse så går livet vidare.

Tvätten måste tas om hand även om man bor med utsikt ut över torget med alla raserade hus och tempel.

Damerna på balkongen har utsikt ut över Trailokya Mohan Narayan templet, som förr var ett tre våningar högt tempel, nu är det bara den trappstegsformade bottenplattan kvar.

Ja hela torget har förändrat karaktär.

Mat måste man ha.

Även katten vill ha lite smakbitar.

Disken tas om hand.

Kommersen i de butiker som är kvar fortsätter som vanligt. 

De flesta leveranser sker till fots eller med cykel.

Överallt slits det med återuppbyggnaden. " Let's Rebuilt Together..."

Fast lite vila kan man behöva.

Men inte alla har fått något jobb och deras hem blev helt förstörda i jordbävningen.

Livet är ganska så tungt för en del.

Förr var det många heliga män som försökte få lite inkomster på att turisterna fotograferade dem, nu såg jag bara en. Han var väldigt stolt över sitt skägg och visade hur lång fläta han fått.

Två år har det gått sedan den förödande jordbävningen, så mycket finns kvar att göra. Inte lätt att ha ork för att hålla rent på gatorna heller, finns ju ingen riktigt organiserad sophämtning.

 Men som sagt, livet måste gå vidare.

Föregående inlägg om Kathmandu.