Vad äter man på Malta

En intressant sak med resor är maten. Att få testa lite nya rätter och smaker.

Men hur var det nu, skulle det här inte handla om mat och dryck.

Så varför börjar jag med en bild på en staty då.

Jo, för på ett av Vallettas små torg står ett monument som få besökare passerar utan att stanna upp. Det är Sette Giugno‑statyn, rest till minne av händelserna den 7 juni 1919, då protester mot höga priser och kolonialt styre slutade i tragedi. Fyra malteser miste livet den dagen – deras namn finns inhuggna i sockeln – och händelsen blev ett av de första stegen mot Maltas självstyre.

Samma årtal dyker upp på ett helt annat sätt i dag,  på flaskorna med det populära maltesiska vinet “1919”. Namnet är en hyllning till samma historiska händelse, men uttryckt genom smak och hantverk i stället för brons. Etiketterna på flaskorna får dessutom designas av maltesiska konstnärer, vilket gör varje flaska till ett litet konstverk i sig och även blivit samlarobjekt.

Och som så ofta här på Malta hör god mat och gott vin ihop. Ett glas 1919 till en fiskrätt eller en enkel pastizz blir inte bara en måltid, utan ett sätt att låta historien följa med till bordet – från torget i Valletta till den egna tallriken.

När vi är på resa så känns det naturligt att äta den mat som är typisk för platsen. Den maltesiska maten är som en karta över öns historia – varje smak bär spår av de folk som passerat här: fenicier, araber, italienare, britter. Det är medelhavskök med rustik själ, där havet, solen och de lokala råvarorna står i centrum.

Det första vi testar är Stuffat tal-Fenek. Det är Maltas nationalrätt, en mustig kaningryta som kokas långsamt i rött vin, tomat, vitlök och örter. Namnet betyder ungefär kaninstuvning, och rätten har djupa rötter i den maltesiska landsbygden.  Alla har deras egna åsikter om vad som bör serveras tillsammans med Stuffat tal-Fenek, så du kan få allt från grönsaker till pasta och maltesiskt bröd som alternativ vi fick pommes frites.

Maltesisk mat är ofta jordnära och aromrik, med mycket vitlök, tomat, olivolja och örter som timjan och mynta, det var även den här.

Innan maten kom in fick vi in Ħobż biż-żejt, den klassiska maltesiska “bröd‑med‑olja”-rätten. En tjock skiva av det lokala brödet, och en röra med tomat, dränkt i olivolja och toppat med tonfisk, kapris och oliver. Enkelt, rustikt och fullt av solsmak — och precis en sådan liten rätt som gör att man direkt känner att man är på Malta. Oftast serveras allt ovanpå brödet.

En annan rätt som vi bara måste testa var Aljotta, Maltas klassiska fisksoppa. Den ser kanske enkel ut vid första anblicken, men smaken är allt annat än det. Aljotta är en buljongbaserad soppa med vitlök, tomat, ris och färsk fisk, ofta små fiskar som kokas hela för att ge maximal smak. När fisken silas av rensas och läggs tillbaka i soppan, musslor läggs till och det smakar så bra.

Det är en rätt med rötter i den maltesiska vardagen, något fiskare lagade när dagens fångst var liten, men smaken är så djup och fyllig att den blivit en självklar del av det maltesiska köket. Lätt, men ändå rik. Rustik, men ändå elegant.

Merchant Street är som Vallettas egen kulinariska pulsåder, en gata där restaurang efter restaurang avlöser varandra och där uteserveringarna nästan flyter ihop till en enda lång matgata. Här sitter människor mitt i gatan under markiser och parasoller, medan kockar står bara några meter bort och filéar fisk, rullar deg eller förbereder kvällens special, allt synligt för förbipasserande.

Det är en gata som länge varit en naturlig samlingspunkt. Förr var det marknadsgatan där man köpte allt från grönsaker till tyg, och den livliga handeln gjorde att små matställen började dyka upp. Med tiden tog restaurangerna över mer och mer, och i dag är Merchant Street ett av Vallettas mest självklara ställen att slå sig ner för en måltid. Här känns det nästan som att hela gatan är en enda stor restaurang, där dofter, röster och klirrande glas blandas i luften.

Så det var lite självklart att vi skulle testa att äta där någon gång.

Men vi hade också en lite mer sofistikerad restauranggata nära vårt hotell, och där kändes det helt självklart att slinka in på en av vinbarerna. När en skylt vid trottoaren deklarerar att it’s WINE O’clock, då behöver man ju inte fundera så länge — är det vin och klockan är rätt, då går man in.

Deras meny är enkel och rätt charmig i sin tydlighet – man väljer helt enkelt en av deras “Mixed Platters”. Vi tog varianten med fyra ostar och fyra sorters chark, en lagom blandning av lokala smaker som passade perfekt till ett glas vin.

Det här stället heter Vinuri, och vill man ha en riktigt trevlig kväll är det hit man ska gå. Det är familjärt på ett sätt som inte går att fejka, ägarna rör sig mellan borden, pratar med gästerna och skapar en stämning som känns både personlig och avslappnad. De kan sina viner, och när de berättar om flaskan 1919 och vingården bakom gör de det med sådan inlevelse att man nästan känner doften av druvorna.

Även här fick vi in en liten rätt före vår platta – en handgjord korv från en farm ute på Malta. Ägarna åker själva dit och köper den direkt från producenten, så den finns inte ens att få tag på i butikerna i stan. När vi frågar om den går att köpa någonstans ler hon bara och undrar om vi vill ha mer. De bjuder inte bara på maten, de bjuder på sig själva också.

Kvällen fortsätter i samma anda. När vi ber om notan och ska resa oss säger de snabbt: “Nej, nej, vänta lite.” Och så kommer de tillbaka med både kaka och en speciell maltesisk likör. Det blir en sådan där kväll man minns – inte för att man åt något extravagant, utan för att man blev så otroligt väl omhändertagen.

Sista kvällen väljer vi en annan restaurang på samma gata – Guże. De har fått en utmärkelse i Michelin 2026, en sådan där kvalitetsplakett som betyder att inspektörerna varit där anonymt och bedömt maten som riktigt bra. Det är inte en stjärna, men det är ändå en tydlig signal om att restaurangen håller en nivå som sticker ut och är värd att söka upp. Menyn är också mer elegant och genomtänkt, så det känns som ett perfekt avslut på vår vistelse.

Ska man gå hit är det klokt att boka bord i förväg. Vi är bland de första som kommer, och det visar sig snabbt att det var tur att vi hade reserverat – restaurangen fylls på i rasande takt och blir snart helt fullsatt.

Här inne blir det lite svårare att välja, det finns så många rätter vi vill testa. Bäst att ta olika och smaka av varandra, tänker vi, och ser snart att flera andra bord gör likadant. Jag börjar med Black Pig, som serveras med pappardelle, medan maken – som älskar bläckfisk – väljer Octopus. Den får han däremot ha helt i fred, för just den fisken är inget för mig.

Även här börjar kvällen med en liten starter. Vi får in en liten kopp med en ljuvligt god morotssoppa, silkeslen och precis lagom kryddad, tillsammans med det nygräddade brödet som doftar så gott att man nästan glömmer att det bara är en förrätt till förrätten. Det är en sådan där liten gest som säger mycket om restaurangen: omtanke, enkelhet och en vilja att ge gästerna något extra redan från start.

Till huvudrätt väljer jag Rabbit och maken tar Beef. Pork belly lockar också, men hur gärna jag än skulle vilja prova allt så klarar jag inte två huvudrätter – jag orkar knappt min kanin, trots att den är så god. Faktiskt ännu godare än kaninstuvningen vi åt första dagen.

Lägger in menyn här om någon vill bli frestad. Eller planerar en resa till Malta.      

Många fler rätter hann vi inte med, förutom lunchen den dagen då vi tog båten över till Sliema. Där blev det italienskt, och inte heller där kan jag klaga på maten. Jag åt en Spaghetti Amatriciana – en av de mest klassiska och älskade pastarätterna i det italienska köket – och den var verkligen god. Men jag undrar ofta varför portionerna måste vara så enormt stora. Jag orkade inte hela den här rätten heller, och någon efterrätt var det inte ens tal om när man redan är proppmätt.

På gatan där vi bodde fanns det dessutom en chokladbutik, och den låg lite farligt nära. Bara några steg bort, faktiskt. En sådan där plats man försöker gå förbi med bestämda steg, men som ändå lyckas dra in en med doften av kakao och nygjorda praliner. En ask praliner fick faktiskt följa med hem. 

Här kunde man även ta en drink med chokladtema. 

Förutom alla restauranger och serveringar finns det också de där små kaféerna som egentligen bara består av ett par bord direkt på trottoaren. Vi slog oss ner vid ett av dem efter en lång promenad i solen och var rejält törstiga. Jag dricker sällan öl, men den lokala Cisk ville jag ändå testa – och den var faktiskt riktigt god. Vi satt där, mer eller mindre i vägen för alla som passerade, men det gjorde ingenting. Det var precis den pausen vi behövde.

Trevlig Valborgsmässoafton!

Guadalest– en liten pärla i bergen

Nu ska ni få följa med till en annan av min dotters favoritplatser i närområdet: Guadalest.

Guadalest är en sådan plats som nästan känns overklig när man närmar sig den. Vägen slingrar sig upp och upp, och plötsligt i en glipa mellan träden ser vi den lilla byn.

Jag visste inte mycket om platsen i förväg, mer än att min dotter, som klättrar i berg, hade hittat den av en slump. Hon och hennes sambo var där för att klättra och fick syn på byn först när de nådde toppen av klippan. Det blev en riktig överraskning eftersom de kom från andra hållet och inte hade någon aning om att byn låg där.

Härifrån, ser inte klippan så imponerande ut, men när man är inne i byn så växer den till en för mig skrämmande höjd att klättra i.

Det är den klippan som reser sig till vänster i bild.

Vi har åkt på slingrande vägar utan så mycket bebyggelse så det är lite överraskande då vi kommer fram till Guadalest och där  är det kö med turistbussar  som ska in på parkeringen. Gissar på att många av dem kommer från de stora kryssningsfartygen som lägger till i Alicante.  När ett fartyg lägger till kan flera bussar rulla upp samtidigt, ofta på förmiddagen. Det märks direkt i byn eftersom den är så liten.

Jag lyfter blicken mot klippan och ser samtidigt hur judasträden redan står i blom, som om de försöker mjuka upp den karga bergväggen med sin rosa prakt. Där uppe tronar Castillo de San José, en gammal försvarsanläggning som nås genom en tunnel rakt genom berget. Borgen kallas ibland ”Örnboet” på grund av sitt dramatiska läge. Två stora jordbävningar på 1600–1700‑talen förstörde delar av byggnaden, men ruinerna är fortfarande imponerande.

Dit ska vi strax ta oss.

Guadalest grundades av muslimer på 1000‑talet. Än idag känns historiens lager närvarande, särskilt så här tidigt på morgonen när gatorna fortfarande ligger nästan tomma. Vi går längs en av dem, innan dagens turister hunnit hitta hit, och låter tystnaden och de vitkalkade väggarna tala för sig själva. 

Här finns det inga rullband som tar oss upp, utan vi får gå för egen maskin.

Vid den lilla kuren stod några fotografer som snabbt knäppte bilder och satte in dem i små berlocker. De hann förstås fånga både mig och min dotter när vi passerade. Det mest imponerande var nästan inte själva bilderna, utan hur de lyckades känna igen oss när vi kom tillbaka och på ett ögonblick plocka fram just våra färdiga berlocker — som om de haft full koll på oss hela tiden.

När man går in genom tunneln som leder upp till den gamla borgen känns det som att stiga rakt in i en annan tid. Stenarna är slitna av tusentals steg

Inne i tunneln upp mot borgen och utsikten över dalen fanns en liten kyrka, nästan gömd i berget. Den enkla interiören och stillheten där inne stod i stark kontrast till den dramatiska klippan utanför.

 När man kommer ut på andra sidan öppnar sig en utsikt som nästan tar andan ur en. Långt där nere ligger den turkosa reservoaren, så intensiv i färgen att den ser ut som om någon hällt i lite extra himmel bara för att göra den ännu vackrare.

Embalse de Guadalest är känd för sin nästan overkligt turkosa färg – en nyans som skiftar mellan smaragd och ljusblått beroende på ljuset. Färgen kommer från de mineralrika bergsmassiven runt dalen, där finmalda partiklar från kalkstenen reflekterar solens strålar och ger vattnet dess intensiva lyster.

Embalse de Guadalest är en konstgjord reservoar som samlar upp smältvatten och regn från de omgivande bergsmassiven, och förser dalen med både dricksvatten och bevattning.

Det är just denna färg som gör reservoaren till Guadalests signatur – ett landskap där dramatiska berg, djupa dalar och det klara vattnet tillsammans skapar en scen som känns både stilla och storslagen. Perfekt att stanna upp vid, andas in och bara låta blicken vila

Här uppe finns en del butiker och annat att tillta på förutom utsikten mot reservoaren, så vi är inte ensamma på den platsen.

Det märks att byn inte bara lever för turismen, här bor människor på riktigt. I ett av fönstren sitter barnens teckningar uppsatta, och de visar en härlig blandning av intressen, från regnbågar och färgglada fiskar till stridsvagnar och actionfyllda fantasier.

Vi lämnar trängseln och går ner i byn igen, njuter av utsikten mot havet...

...och förundras över det lilla fristående klocktorn som står på en egen klippavsats bredvid den gamla fästningen. Det kallas ofta Torre Campanario de la Alcazaba (Klocktornet vid Alcazaba) och är en del av det historiska försvarssystemet kring borgen. Just för att tornet är så litet, vitt och ensamt på sin klippa skapar det en nästan sagolik kontrast mot den mörka bergväggen. 

Men nu börjar hungern göra sig påmind. Tur då att dottern var så förutseende och bokade bord redan innan vi gav oss av för att njuta av utsikten – ett klokt drag, för vid lunchtid var vi långt ifrån ensamma om att vilja äta. Vi ska till restaurang L’hort, och jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket spanska Carina har snappat upp. Hon kliver in i språket med en självklarhet som gör allt lite smidigare och väldigt mycket roligare.

Lite lustigt namn för oss svenskar – “L’hort” låter ju misstänkt likt “lort” – men i själva verket betyder det “trädgården” på katalanska. Och maten var definitivt allt annat än lortig. Vi hade beställt in kanin, en klassisk rätt i den här regionen, och den var riktigt god.

Guadalest är helt enkelt en av de där byarna som man bär med sig länge efteråt. En liten pärla i bergen, lika dramatisk som den är fridfull. Men nu är det dags för oss att återvända hem.

En liten titt in i de små charmig butikerna, innan avfärd.

På vägen tillbaka stannar vi för att få en översiktsbild av byn.

Det är otroligt många cyklister som använder de här bergsområdena som sin träningsarena. När vi stannar för att fotografera byn dyker ett norskt gäng upp, trampandes i imponerande takt. På vägen tillbaka har vi mest nedförsbacke och hastigheten ligger runt 60 km/h – ändå hinner vi bli lite paffa när några cyklister susar förbi oss på insidan som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Villajoyosa

Villajoyosa. Bara namnet låter som något som glittrar i solen, och det gör det också. Dessutom betyder Villajoyosa ”Den glada staden".

Det är något fint i att få följa med någon till deras favoritställe. Man ser inte bara en stad, man ser den genom deras ögon. Och Villajoyosa visade sig vara precis en sådan plats: färgstark, varm och full av små detaljer som gör att man vill stanna upp och titta en gång till. Här behöver vi inte oroa oss för Lapplisor, för när vi väl hittat en ledig parkeringsplats så var det inga avgifter.

Villajoyosa har cirka 3,5 km stränder.

Vi började med en lunch på ett av alla restauranger som fanns på gatan nära stranden.

Efter en lång och god lunch – den sortens måltid som gör att man vill gå lite långsamt bara för att få behålla känslan – promenerade vi vidare längs strandpromenaden. Solen låg mjukt över havet, och allt kändes sådär lätt som det bara gör i Villajoyosa när dagen fortfarande har mer att ge.

Carina ville visa mig sina favoritkvarter högre upp i staden, de där hon brukar vandra när hon vill ha utsikt, grönska och lite lugnare gator. Så vi vek av från stranden och följde en stig som slingrade sig in bland träden. Och där, nästan lite gömda i sluttningen, låg rullbanden hon berättat om. ”Det här är min genväg,” sa hon och log, och jag förstod direkt varför.

Vi steg på det första bandet och lät oss långsamt föras uppåt genom grönskan. Mellan palmerna glittrade havet fortfarande bakom oss, och varje gång vi bytte till nästa band kändes det som att vi steg in i en ny liten nivå av staden. Det var stilla, varmt och oväntat vackert – en liten hemlighet mitt i Villajoyosa.

Det finns tre stycken som är placerade i en lång, terrasserad gångväg som leder upp från den lägre delen av staden mot bostadsområdet ovanför.

Så utan att anstränga oss har vi kommit upp till den övre stadsdelen och det känns nästan lite magiskt hur lätt det gick. Vi står där och ser tillbaka mot havet som glittrar mellan träden, som om det vill påminna oss om var vi nyss gick. Luften är stilla här uppe, gatorna smalare, och Carina pekar ut små detaljer hon tycker om, en färgglad dörr, en skuggig innergård, en gata som alltid doftar av apelsinblom när det är säsong.

Det är hennes kvarter, hennes rytm, och jag får följa med som gäst i något som är både vardagligt och speciellt på samma gång. Och kanske är det just det som gör promenaden så fin: att en enkel lunch, en solig strandpromenad och tre rullband kan bära en hela vägen till en plats där dagen fortsätter i ett lugnare tempo, med utsikt över både staden och stunden.

Gamla stan är en labyrint av smala gränder och det är inte bara små pittoreska hus som dyker upp längs vägen. Plötsligt står vi framför en massiv mur med runda torn. Först tror jag att det är en borg, men det visar sig vara resterna av den stora försvarsmur som byggdes på 1500‑talet för att skydda staden mot pirater och attacker från havet.

Vi promenerar runt här och njuter av både sol och de färgglada husen.

Vi fortsatte upp genom de smala gränderna, där husen står tätt och färgerna nästan lyser i solen. Ett av dem var så smalt att det såg ut att ha pressats in mellan sina grannar, ett klassiskt gammalt “casa estrecha”. Sådana hus byggdes höga och smala eftersom man förr betalade skatt efter fasadens bredd. Här uppe känns Villajoyosa som allra mest genuint, med små balkonger, krokiga gator och människor som sitter ute och pratar i skuggan.

Undrar om det blå huset är stadens minsta eller smalaste hus.

På tal om balkonger: på den här verkar allt få plats, tvätt, solsken och till och med en cykel som ser ut att ha parkerat sig själv för att få lite utsikt över gränden.

Vi kom fram till ett litet torg, och eftersom Carina vet hur mycket jag tycker om väggmålningar ville hon visa mig två av sina favoriter. Den första föreställer en äldre person som sitter och lagar fisknät, ett motiv som känns djupt förankrat i Villajoyosas historia. Det är nästan som om man hör havet i bakgrunden när man står framför den.

Den andra målningen, på huset mitt emot, är mer modern. Ett stort porträtt i gråskala som lyser mot de färgstarka husen runt omkring. Tillsammans berättar de två målningarna något fint om staden, hur tradition och nutid får samsas på samma väggar i kvarteret.

Villajoyosa kallas ibland för den färgglada staden, och det är lätt att förstå varför. Här är husen målade i starka kulörer som en gång hjälpte fiskarna att hitta hem från havet – och som i dag gör varje promenad till en liten färgfest.

Det är dags för oss att lämna staden, så vi drar oss ner till stranden igen.

Här nere har till och med toakuren fått sig en fin uppiffning.

En vecka hos dottern i Spanien.

Envis influensa i år,  inte ens en vecka hos dottern i Spanien lyckades skaka loss den sega hostan. Orken för långa promenader fanns inte riktigt där, men solen, värmen och att få se hennes favoritplatser i närområdet gjorde ändå gott.

Clot de Galvany är ett litet men biologiskt rikt naturreservat alldeles i närheten. Vi hade tänkt oss en längre runda, men när vi väl kom dit märkte jag hur mycket influensan tagit på krafterna. Promenaden blev kortare än planerat, men området gav ändå mersmak, här finns både räv, flamingo och mängder av fina fåglar.

Jag reste med lätt bagage och tog bara min lilla Sony AX5000 med mig. Den ryms i fickan och är perfekt för spontana bilder, men för fågelfoto är den förstås ingen idealisk följeslagare.

Skylten sa att man skulle fotografera här, så vi lydde. Dottern tog uppgiften på fullaste allvar.

När krafterna tryter så är det uppiggande med en lunch i solen på dotterns altan.

Grannens hundar verkade tycka att vår lunch såg misstänkt trevlig ut. De gjorde sitt bästa för att se ut som om de också var bjudna. Svårt att motstå de där blickarna.

Dottern ville visa mig en plats hon tycker särskilt mycket om – Villajoyosa. Dit tog en liten utflykt nästa dag.

På vägen dit möts man av den stora svarta tjuren som står på höjden, ett riktigt landmärke med sin mäktiga silhuett som vakar över landskapet. Tjuren är en av Spaniens berömda Osborne‑tjurar, ursprungligen skapad på 1950‑talet som reklam för brandy. De stod en gång utspridda längs vägar över hela landet, men när vägreklam förbjöds fick tjuren stå kvar – inte som annons, utan som kulturarv och symbol för Spanien.

I dag är den en självklar del av landskapet, lika mycket Spanien som olivträden och de vita byarna.

Bilder från den utflykten kommer i nästa inlägg.

Afternoon tea på thailändska

Afternoon tea har jag njutit av på många platser i världen – men aldrig i thailändsk tappning. Här erbjuds en smakresa genom landets fyra regioner: norr, nordost, centralt och söder. Sötsaker och smakrika rätter utlovas. Det här vill jag inte missa.

Vi bokar bord och förbereder oss på en lite annorlunda men smakrik upplevelse.  

Fat efter fat dukas fram, och servitrisen guidar oss genom smakerna och ordningen. Matsedeln får vi behålla, så vi kan läsa om varje rätt medan vi njuter.

Första rätten är en Äggwrap fylld med nordthailändsk kycklingcurry och grönsaker. På thailändska heter den La tieng khao soi gai. 

Det var en otroligt massa smårätter som vi avnjöt och för den som är intresserad av hela menyn så lägger jag in den också.

Nästa rätt serveras i en liten korg.  Den där pyttelilla chilin… ja, den är liten till storleken men stor i attityd, den hade styrka. 

Sedan följer rätt efter rätt och alla var goda med så mycket smak av Thailand.

Rätt för rätt försvinner faten smidigt från bordet, så att nästa lager av smaker ligger redo och lätta för oss att nå. Servicen är imponerande, och personalen är uppmärksam in i minsta detalj.

Så mycket gott och så många olik smaker vi äter oss igenom.

I november firas den årliga ceremonidagen för Thao Maha Phrom Shrine – den lilla men intensiva helgedomen vid Ratchaprasongkorsningen, bara några steg från vårt hotell. Det är samma helgedom som ofta kallas Erawan Shrine, och som jag fotograferade här nedan under vårt besök i november 2015, bara två månader efter ett attentat där som tog 25 liv.

Just på grund av jubileet hade hotellet lagt till en liten extra gåva till vårt afternoon tea: en elefant formad av Tong Ek, en av Thailands nio lyckobringande desserter gjorda av vetemjölsdumplings och äggula – och dessutom en liten fyrklöver i gelé. En stillsam, symbolisk hälsning i en månad då helgedomen betyder lite extra för många Bangkokbor.

Då när vi var proppmätta av att ha avnjutit alla dessa rätter och känner oss färdiga att tacka för maten och gå, då kommer det in en glass som dessert.