Vinterbilder från 2003 – när Mälaren låg stilla

I brist på energi att ta itu med den riktiga städningen började jag i stället röja i mina bildarkiv. Där fastnade jag vid vintern 2003 – en av de där sällsynta, riktiga vintrarna då Mälaren faktiskt frös till ordentligt här utanför.

Isen låg så tjock att jag vågade ta hundpromenaderna ute på isen, och någonstans där föddes idén att dokumentera omgivningarna från sjösidan. Det blev en helt annan vy av det välbekanta.

Den vintern var isen så kraftig att isbrytarna fick gå flera gånger i veckan för att  hålla rännan öppen och den fick till och med köra runt bropelarna vid Nockebybron flera gånger för att rädda bron från att skadas av isen.

På bilden här är det lilla Ted som tuffar fram över isen.

Soliga helgdagar var det väldigt mycket folk som promenerade förbi här, som om hela trakten drogs ut mot ljuset och den ovanligt trygga isen. Det blev nästan som en egen liten vintergata där människor, hundar, barnvagnar och skridskoåkare samsades om samma bländande vita yta.

Det var något särskilt med stämningen de där dagarna — en blandning av försiktig glädje och nyfikenhet, som om alla ville passa på innan vädret skulle slå om igen.

På vardagarna var det betydligt lugnare. Då var det oftast bara jag och min vän Ingrid som rörde oss här ute. Hon bodde då i huset på bilden, och just den dagen stod hennes man Göran ute på balkongen och spanade ner mot oss.

Själv stod jag ute på isen och väntade med hunden, medan Ingrid närmade sig från strandkanten. Det var något fint i de där stilla vardagsmötena — inga planer, ingen brådska, bara två vänner som råkade befinna sig på samma frusna väg över Mälaren.

Ibland kunde det också bli ett möte med andra hundägare. Hundarna nosade nyfiket runt, och vi bytte några ord om kylan, isläget eller bara om hur vackert allt var den där vintern. Det var små, vardagliga möten, men de hörde till känslan av att hela trakten delade samma ovanliga vinter — en vinter då Mälaren bar och livet tog en annan rytm.

Nu när jag tittar tillbaka på de här bilderna ser jag hur mycket som har förändrats under de år som gått. En del är sig likt, men mycket har ändå skiftat — både i landskapet och i livet runt omkring. Hus har renoverats, träd har vuxit sig högre, människor har kommit och gått. Och samtidigt finns det där välbekanta kvar: ljuset över vattnet, siluetten av bron, och minnet av hur det kändes att stå där ute på isen med hunden vid min sida.

Nockebybron är sig fortfarande lik, och visst var det fina promenader vi kunde ta på isen där. Men man fick ha koll på hur vinden låg på — det kunde bli riktigt isande promenader om man först gick iväg med vinden i ryggen och sedan vände hemåt med de iskalla vindarna rakt i ansiktet.

Vänder man sig om och låter blicken glida in mot stan ser man hur mycket som förändrats. Kraftledningsstolpen är borta nu, och jag tror att de enda som verkligen sörjer den är korparna som brukade landa där. Jag saknar dem faktiskt lite — deras mörka siluetter mot vinterhimlen hörde liksom till utsikten.

Men jag hör dem fortfarande. De har tydligen hittat en mobilmast att sitta i nu, och deras kraxande därifrån känns nästan som en hälsning från förr.

När jag var där ute på isen med kameran slog det mig att jag borde försöka fånga hela vyn i ett panorama. Det blev många bilder, tagna bit för bit i den klara vinterluften, som jag sedan fogade samman till en enda lång vy över isen och omgivningarna. 

En god vän som drev en reklambyrå hjälpte mig sedan att få bilden utskriven. Och han tog verkligen i — resultatet blev ett panorama i stort format, hela två och en halv meter långt. 

De vintrar som isen bar gick Vikingarännet förbi här. Tanken var att loppet skulle fortsätta hela vägen in till Rålambshovsparken, men det var bara ett enda år som åkarna faktiskt kom hela sträckan. Resten av åren fick de vända tidigare, när isen inte höll eller när rännan låg för öppen.

Jag minns hur det såg ut när fältet passerade — en lång, färgglad rad av åkare som gled fram över isen, som om de var en del av landskapet. Det var något högtidligt över det, nästan som att vintern själv höll andan för att släppa dem förbi.

Den här bilden, som jag tog från Nockebybron den där klara vinterdagen, fick jag faktiskt publicerad i Utemagasinet. Det känns fortfarande lite speciellt när jag tänker på det — att just den vyn, fångad i ett ögonblick av is, ljus och stillhet, fick nå ut till så många fler än jag själv.

Och så avslutar jag med en bild på min trogna promenadkompis Destiny — eller Desty, som hon alltid kallades. Hon följde mig över isen den där vintern med samma självklara trygghet som hon följde mig överallt annars. Det är något särskilt med att se henne där, mitt i det vita landskapet, som en påminnelse om hur mycket sällskap kan betyda, även när världen runt omkring förändras.

Desty var dessutom en alldeles särskild hund, på ett sätt som nästan kändes förutbestämt. Hon var den enda valpen i kullen, och hennes ankomst blev allt annat än enkel. Kejsarsnitt, en liten kropp som inte riktigt ville komma igång, och den där stilla sekundlånga tystnaden innan hon tog sitt första andetag. Alla som väntat på en valp efter vår hund Wilma fick gå tomhänta den gången, för hur skulle vi kunna lämna ifrån oss just den valpen som så när inte klarat sig. Så plötsligt hade vi två hundar, som om livet själv bestämt att det var så det skulle vara.

Och det märktes tidigt att Desty bar på en sorts självklarhet. Vi behövde sällan uppfostra henne eller träna särskilt mycket – hon tittade bara på sin mamma och gjorde likadant, som om hon redan från början förstått hur världen fungerade. Hon utvecklade dessutom sina egna små idéer. Till exempel trodde hon att man hälsade på andra hundar genom att artigt – och mycket bestämt – klappa dem på huvudet med tassen. Det såg ut som en blandning av vänlighet och drottninglik värdighet, och de flesta hundar blev så förvånade att de glömde att protestera. Hon bar på en sorts självklarhet, som om hon visste att hon fått en extra chans och tänkte använda den fullt ut.

Det är märkligt hur tyst det kan bli när de inte längre går bredvid en. Stegen ekar annorlunda, och man lyssnar nästan efter det där välbekanta tassandet som inte längre kommer. Saknaden finns kvar, men också tacksamheten över alla de stunder vi fick och 15 år med den fina hunden och just sådana som den här vintern gav oss.

Malmköping runt.

Tog en liten promenad i ett soligt och varmt Malmköping, köpingen har varit Södermanlands regementes exercisplats och man kan än i dag se rester efter det.

Vi promenerade iväg genom Suckarnas Allé. Varför den heter så är lite omdiskuterad och det finns flera varianter, en är att de skadade soldaterna suckade då de gick den här vägen från förläggningstälten till sjukhuset. De suckade för att de var sjuka och behövde vård. En annan tolkning var tvärtom, att de  gick ifrån sjukhuset friska och ompysslade och nu var tvungna att börja delta i övningarna igen.

Sedan fortsätter vi in på den lite mer skuggiga Harmonislingan. Där är det tänkt att man ska tanka krafter ur naturen. Vi följde inte rådet att sätta oss ner och blunda och känna in, hade nyss ätit en god hotellfrukost och kände nog att vi behövde röra på oss. Pixlade damens ansikte för jag frågade inte om hon ville vara med i bloggen, var visserligen på allmän plats men här kändes det mest rätt så.

.

Sedan kom vi till ålderdomshemmet, där Allan 100 år gick ut genom ett fönster och försvann. Fick nyligen veta a en vän i  Frankrike att där heter boken "Le Vieux qui ne voulait pas fêter son anniversaire" översatt så blir det "Den gamle mannen som inte ville fira sin födelsedag".

Men hur som helst så hittade vi fönstret och även skuggan av Allan. Han var väldigt blank så omgivningen speglade sig i honom.

Som jag nämnde tidigare så var Malmköping en plats för Södermanlands regemente så mycket här handlar om det. Många beväringar vistades här och de behövde logementen, därför byggdes något som kallades för Hyddorna.

Så här ser de ut i dag. Det finns en otrolig mängd informationsskyltar runt om i Malmköping, men jag hittade ingen information om vad de här husen används till i dag.

Vi hittade också Museet Malmahed. Det var stängt och ingen skylt om öppettider.

Men vi hade turen att träffa på folk som visste öppettider så på eftermiddagen återvände vi dit. Fanns mycket om soldatlivet, om Malmköping och även om de gymnastikläger för barn som de hade här. De lovade att sätta ut en skylt om öppettider på utsidan om huset.

Det här lilla huset var kokhuset där soldaternas mat lagades. Fast före 1878  lagades maten i kokgropar.

Malmköpings Wärdshus ligger i den här fina byggnaden som det står hotell på.

På det här huset står det att det INTE är till salu. Kan ju förstås vara intressant att veta.

Mina promenader blir inte så långa än så länge så sedan gick vi tillbaka till vårt boende på Plevnagården. Hälsade på hotellhunden Lissie och tog en fika.

Vattenfall

Nära Ella finns Ravana vattenfall och det är klart att vi stannar till för att föreviga det. Vattenfallet har fått sitt namn efter kung Ravana och är 25 meter högt. Enligt legenden sägs att Ravana hade kidnappat prinsessan Sita och hade gömt henne i grottorna bakom det här vattenfallet. Ravana sägs vara en av de mäktigaste varelserna som någonsin gått runt i universum. Om man nu ska tro på hinduiska legender så finns det mycket att läsa om Ravana, men i korta ordalag så levde han på den lilla ön Sri Lanka, där han styrde med mäktig kraft över gudar, människor och demoner.

Om legenden om Ravana är sann eller ej, så finns i alla fall detta vattenfall här. Jag tar en klassisk bild på vattenfallet.

Men tycker att den här med all trafik och folk är mer verkligheten.

Självklart finns det hundar även här.

Måste vara en fotointresserad hund, se bara ur den lyssnar till slutarljudet i kameran.

Finns det turister finns det försäljare.

Här finns också några apor till turisternas förtjusning men till matförsäljarnas förtvivlan, för aporna är skickliga på att knycka mat från deras vagnar. Apan som sitter lite högre upp har också lyckats få sig ett skrovmål.

                                                                                    föregående  -nästa

Litle Adams Peak

Vi är kvar i Ella och i dag ska vi göra en vandring upp på Little Adam`s Peak, funderar först på att avstå från den och stanna på hotellet med tanke på att mitt meniskopererade knä inte är färdigtränat och konditionen därmed är kraftigt reducerad. Det är otroligt så fort man tappar i ork då man ofrivilligt blir stillasittande. Men nyfikenheten tar överhand och kanske är det så att viljan var starkare än förnuftet. Så jag bestämmer mig för att följa med och jag behöver ju inte gå ända upp till toppen.

Början på vandringen är lätt, släta vägar som slingrar sig fram mellan teodlingar och vacker skog. Jag lufsar på i min egen takt, stannar till och beundrar utsikten då och då.

Kul att se hur vägen följer berget på andra sidan dalen.

Än så länge ångrar jag inte att jag följde med,  utsikten även på lägre nivåer är hänförande. Det är bara att ta det lungt och gå sakta i min egen takt.

Högre upp blir det plötsligt trappor, uppför är inget problem med knät även om orken får sig en liten törn. Andhämtningspauserna blir lite tätare och värmen gör att vattenflaskan verkligen var nödvändig att ha med.

Funderar ett tag på att sätta mig här och vänta, men tänker att jag kan väl gå en liten bit till. Går ju sakta och försiktigt. Senare tar trapporna slut och stigen blir smal och ganska så ojämn men inte så speciellt svår att gå så jag fortsätter en liten bit till

och så en liten bit till

och ytterligare en liten bit till.

Känns lite fel att vända nu och så plötsigt är jag uppe på toppen, ja nästan högst upp men här måste jag ju bara stanna till en stund. Här träffar jag på de mest bedårande små valpar. De måste bara fotas.

Någon har skurit upp en plastflaska och försett dem med vatten.  

Efter att ha hämtat kraft med att beundra de små valparna tar jag mig upp för den sista lilla backen och har bestigit Little Adam`s Peak.

Lilla Adams Peak har fått sitt namn efter att formen på berget påminner om "the holy mountain" Adam`s Peak, som är ett betydligt högre berg och svårare att bestiga.

Fin utsikt här upp, värt besväret med den svettiga vandringen upp.

Dessutom finns det fler goa valpar här uppe.

Men det är här det där med viljan och förståndet kommer in, har man gått upp så måste man även ta sig ner. Bara att traska på och sakta och försiktigt tar jag mig ner nivå för nivå. En bit ner kan de lite mer våghalsiga åka en slags linbana, där man hänger i en sele. Ser frestande ut, men med tanke på att min axel bara har två veckor efter operation och att jag inte får upp armen mer än i axelhöjd ännu, så är det inget för mig. Förstorat man den här bilden så ser man två modiga som åker ner.

Syns även här.

På vägen ner stannar jag upp och beundrar iderikedomen, marken behöver stöttas upp på vissa ställen och man tar vad man har.

Väl nere smakade min kalla Pepsi väldigt gott och efter den begav vi oss iväg för att hinna med att se när tåget passerar över Nine Arch bridge. Men det tar vi sedan.

                                                                    föregående  - nästa

Åka tåg

Är man i Sri Lanka så hör det till att man ska passa på att åka tåg, det är lite speciellt där och man färdas genom vacker natur.

Fast först stannar vi i Nuwara Eliya, det var en populär ort för britterna att slå sig ner på under kolonisationstiden. Speciellt för att det inte var så tryckande varmt där men också på grund av att klimatet är området också det enda i landet där "europeiska" grönsaker, frukter och blommor kan odlas.

Staden ser väl inte så brittiskt ut, men det här hotellet har en klar brittisk prägel.

Men förutom att där finns bevarat ett postkontor som byggdes 1894 av britterna så känns inte staden speciellt brittisk.

En brevlåda av välbekant modell har de.

Fast nu skulle vi ju åka tåg. Järnvägen anlade britterna under senare delen av 1800-talet för att få ut sina teskördar till utskeppningshamnen i Colombo för vidare transport med fartyg till teauktionerna i London. Från början ville britterna odla kaffe. Men katastrofala svampsjukdomar slog i ett nafs ut hela kaffesektorn. Så te fick bli räddningen och den nya inriktningen. 

Längre än så här får du inte komma utan biljett.

Ingen digitala tidtabeller här inte.

Nu är det bara att vänta in tåget.

Tågresenärerna börjar samlas på perrongen .

Till slut så kommer tåget och alla vill ha en bild på det då det tuffar in på stationen.

Resan kan börja. Vi hittar till och med sittplatser på det tämligen fullpackade tåget. En del står nästan hela sträckan på 2,5 timmar och andra turas om med att sitta. 

Alla vill fota tåget, jag passar på att göra det genom det öppna fönstret, men en hel del vill ta tågresan till ett äventyr...

...och hänger ut genom de öppna dörrarna. Ganska vanskligt syssla eftersom en hel del träd växer nära spåret.

Tåget tar oss högre och högre upp i landskapet, teodlingar kantar vår väg.

Ett och annat vattenfall skymtas .

När vi är vid tågresans högsta nivå, blir det svalare och moln och dimma driver in.

Inga automatiskt styrda bommar här, utan en person har fått arbete och sköter dem manuellt.

                                                                                                        föregående  -nästa