Expedition Vitön - september 2006

Nu har även jag läst ut Bea Uusmas bok Vitön. Det här är ingen recension – mer ett uppmanande: läs den. För mig väckte den något helt annat än bara läslust – den väckte minnen. Massor av minnen från min egen resa till Vitön. En resa som skedde innan jag började blogga, så varför inte återuppleva den här?

För min del började allt nästan precis som för Uusma. Jag snubblade över en bok om Andrées polarexpedition – jag tror faktiskt att det var samma titel som hon "lånade" (något mer permanent) från en vän. Jag köpte min. Sedan följde fler böcker, fler berättelser, och snart var jag helt uppslukad av expeditionen.

Och jag kan bara säga: tur att Bea Uusma aldrig varit hemma hos mig. För hade någon knyckt någon av mina böcker om Andrées ballongfärd mot Nordpolen, hade jag blivit fruktansvärt förgrymmad. De är inte bara böcker, de är portaler till ett av historiens mest fascinerande öden.

Kapten Per Engvall

När vi väl stod där på kajen i Longyearbyen, med M/S Stockholm framför oss, kändes det nästan overkligt. Som om resan redan var ett minne, fast den just skulle börja. Det var något med ljuset, den klara luften, och det där pirret i kroppen som bara kommer när man är på väg mot något stort.

Vi hade faktiskt varit på väg till Svalbard redan två år tidigare. Allt var bokat och klart, men kort före avresan tvingades vi ställa in. Jag blev sjuk, och min läkare gav ett bestämt nej – inget resande, bara att acceptera läget och påbörja en tuff behandling. Det var bara att foga sig.

Men allt gick bra. Jag blev frisk. Och när PolarQuest två år senare annonserade sin resa "Expedition Vitön" med M/S Stockholm, kändes det nästan som om de riktade sig direkt till mig. Som om världen sa: nu är det dags. Nu är det din tur.

Även om resan hette "Expedition Vitön" hann vi med flera av de klassiska stoppen: Barentsburg, Ny-Ålesund och Danskön. Var och en med sin egen karaktär – Barentsburg med sin sovjetiska charm, Ny-Ålesund med forskningsstationens stillsamma puls, och så Danskön, där historien nästan låg kvar i luften.

Det var från Danskön som Andrée, Strindberg och Frænkel lyfte med Örnen – deras ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. Även om själva ballonghuset är rivet sedan länge, finns det fortfarande spår kvar. Rester av förberedelserna, rostiga detaljer, kanske till och med tystnad som bär på minnen. Att stå där och blicka ut över det landskap de lämnade bakom sig var som att kliva rakt in i en annan tid.

Adam berättar vid resterna från ballonghuset.

Här där vårt fartyg ligger, startade deras ballongfärd.

Vi hoppar över alla upplevelser på vägen mot vårt mål – kanske återvänder jag till dem en annan gång. För det fanns mycket att berätta: möten med isbjörnar, valrossar, renar och rävar. Men en särskilt spännande detalj från Karl XII:s ö vill jag ändå nämna.

Lita aldrig på en isbjörn. Vi var i land på ön, och långt, långt uppe på fågelberget låg en hona med två ungar och vilade. De såg fridfulla ut, men troligtvis var de hungriga. När de vädrade människodoft – eller kanske bara närvaron av oss tvåbenta – vaknade jaktinstinkten. De reste sig, började röra sig neråt, och vi fick plötsligt väldigt bråttom tillbaka till våra zodiaker. Isbjörnen är förvånansvärt snabb.

Trots att vi sprang över stranden, snubblande mellan drivved och med hjärtat bultande i bröstet, kunde jag inte låta bli att stanna upp. Kameran hängde redan i handen, och ögonblicket var för laddat för att inte fångas. Jag var ju inte allra sist i gruppen – någon annan låg längre bak – så jag tog chansen. Ett snabbt klick, en bild som fortfarande bär på den där blandningen av skräck och förundran.

                                                                 -----------------------------------------

Men så, på vår sjätte dag, började vi skymta Vitön. Först som en skugga i horisonten, sedan allt tydligare. Den dök upp där ute, som ett tyst vitt väsen.

Den låg där – karg och stilla – med sin egen sorts värdighet. Inte dramatisk, inte skrämmande. Bara tyst. På långt håll liknade den nästan en semla, med sin stora vita glaciär och det lilla molnet som låg som ett lock på toppen. En märkligt vardaglig liknelse för en plats så laddad med historia, men just då kändes den helt rätt.

Nu blev det spännande, skulle vi komma iland...

På flera ställen går glaciären ända ner till stranden.

Före oss hade vi ett kryssningsfartyg, ett ganska stort och ingen från det fartyget gick iland.

Nu hade vi kommit så nära att det var dags för vårt försök. Ankaret gick, gummibåtarna sjösattes, och förväntan låg som elektricitet i luften.

Alla – ja, till och med besättningen – klev ner i zodiakerna, redo att ta sig i land. Alla utom en. Vi hade en fransk historieprofessor med oss, Madam Yvonne. Hon var tydligen bara intresserad av fransk historia, och Vitön föll inte inom hennes intressesfär. Hon stannade ombord och roade sig med kaptens cognac, medan vi andra styrde mot den karga stranden.

Som alla förstått, iland kom vi. Adam vår expeditionsledare var nog extra glad för trots alla hans resor till Svalbard så var det hans första landstigning på Vitön.

Helt otroligt, jag står på Vitön!

Då, i stunden, förstod jag inte hur speciellt det faktiskt var att vi kommit iland – och på första försöket dessutom. Det kändes nästan självklart, som om Vitön väntat på oss.

Men det har sjunkit in först nu, långt efteråt. När jag hört berättelser från andra som varit där men tvingats vända om. När jag läst Bea Uusmas båda böcker och förstått hur oberäkneligt väder och isförhållanden kan vara. Att få sätta foten på Vitön är inget man kan ta för givet – det är ett privilegium. Och vi fick det.

Vi ser att ön inte är obebodd, finns en hel del isbjörnsspår på stranden.

Uppe på glaciären ligger det två fjolårsungar och leker.

De har säkert koll på oss, men är inte hungriga.

Vi har även koll på dem, inte bara en isbjörnsvakt utan flera håller koll på björnarna.

Vi vet ju nu hur snabba isbjörnarna är.

I samlad tropp vandrar vi mot Andrée-expeditionens lägerplats – lite högtidligt, lite förväntansfullt.

Här, på platsen där deras sista tid i livet utspelade sig, står nu en minnessten. Den restes av den svenska expeditionen med fartyget M/K Isbjørn, som anlände några veckor efter den norska upptäckten sommaren 1930. Ett stilla monument till minne av Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg.

Sommaren 1930 gjorde det norska sälfångstfartyget Bratvaag ett oväntat och historiskt fynd på Vitön. Under en expedition i Arktis gick några av besättningsmännen i land och upptäckte resterna av Salomon August Andrées polarexpedition – kroppar, dagböcker, utrustning och spår av deras sista läger.

Fyndet väckte stor uppmärksamhet och ledde till att en svensk expedition med fartyget M/K Isbjørn kort därefter reste till ön för att hämta hem kvarlevorna och resa en minnessten. Det som länge varit ett mysterium fick nu sina sista pusselbitar.

Det var alltså här det var. Vi står andaktsfullt och ser oss omkring, försöker känna in något av hur det kan ha varit – för de tre upptäcktsresande som tillbringade sina sista dagar här, och för dem som, trettio år senare, av en slump fann platsen.

Vi ser rester av den drivved de en gång samlade ihop, och trots att nästan allt från expeditionen har samlats in och förts hem, ligger där något kvar. Ett tygstycke, slitet och blekt. Kanske har det legat dolt under sand eller is, och först nu kommit fram i ljuset. Jag kan inte låta bli att sträcka ut handen och känna på det – men jag lyfter det inte. Det känns som att det hör hemma här.

En liten bit ifrån finns den lilla klippskreva där de begravt Nils Strindberg.

Det ser inte så märkvärdigt ut. En stenig strand, lite drivved, ett landskap som liknar många andra i Arktis. Men det var här de trampade omkring. Här de kämpade, kanske mot isbjörn, kanske mest mot kylan, hungern och orken som tog slut.

Att stå på platsen där deras tält en gång stod, där deras sista dagar utspelade sig, är svårt att beskriva. Det är inte dramatiskt – det är stilla. Men i den stillheten finns ett eko av något större. Ett försök att nå det omöjliga. Ett öde som blev historia.

Vid minnesstenen upptäcker vi något oväntat – ett litet hål i sidan. Det ser ut att ha gjorts med avsikt, där inne i hålet finns det en liten svensk flagga. Vem som satte dit den, eller varför, vet ingen riktigt. Det finns inga officiella uppgifter om det. Hålet syns lite svagt på den här bilden. Vi tog ut flaggan och tittade på den och stoppade sedan tillbaka den på sin plats. Tänkte aldrig på att ta någon bild av den.

Kanske var det en gest av vördnad. Ett försök att lämna något personligt, något nationellt, på en plats där tre svenska liv tog slut i ett av historiens mest mytomspunna öden.

Att stå där, på platsen där allt tog slut, var mer än bara en historisk upplevelse. Det var en känsla av närvaro – som om tiden dragit ett djupt andetag och höll andan just där.

Jag tänker ofta på Andrée, Frænkel och Strindberg. På deras mod, deras envishet, deras öde. Och på hur vi, över hundra år senare, fick sätta våra fötter där de en gång kämpade. Det är inte något jag tar lätt på. Det är ett minne som stannat kvar – inte bara som bilder i kameran, utan som något som rör sig stilla i mig.

Resan till Vitön blev mer än en resa. Den blev ett möte med historien, med naturens kraft, och med mig själv. 

Förstod inte då hur stort det var, men har insett det långt senare

Vårt besök på Vitön är över. Vi samlas vid strandkanten, blickar en sista gång mot minnesstenen och den karga plats där historien en gång stannade. Det är dags att återvända till vårt fartyg, M/S Stockholm.

Snart väntar middag ombord, samtal om dagens upplevelser och kanske en skål för de tre som aldrig kom hem. Sedan fortsätter vi – vidare mot nya äventyr, nya vyer, men med Vitön kvar inom oss. En plats som inte bara berättar om en expedition, utan om mod, drömmar och människans eviga längtan efter det okända.

För även om Andrées polarexpedition misslyckades i sitt mål att nå Nordpolen, blev den ändå världsberömd. Inte för triumfen, utan för tragedin. För envisheten, för viljan att trotsa elementen, och för den gåta som vilade över deras öde i över tre decennier. Att få stå där – på platsen där allt tog slut – är att komma nära något större än bara historia. Det är att känna människans litenhet och storhet på samma gång.

                                            -----------------------------------------------------

                                                                 ------------------------

Tack Wolfgang för att du skrev ett blogginlägg om boken så att jag kom mig för att köpa den.

Preikestolen

Jag fortsätter i minnenas arkiv från förra inlägget.

Efter Lysefjorden hamnade vi Jörpeland. Det brukar inte vara svårt att förstå norska men men där gick vi bet, den dialekten var helt omöjliga att hänga med i. Vi lyckades ändå att hitta hotellrum och vila oss inför nästa dags vandring.

Då hade vi planerat att besöka Preikestolen. Det är en fjällplatå som ligger vid nordsidan av Lysefjorden. Tidigare hette platån Hyvlatånnå (Hyveltanden).

Då hade vi inte så mycket förhandsinformation om vandringen mer än de broschyrer som turistbyrån kunde bidra med, leta efter något på nätet var inte aktuellt. Då var inte en av de första frågorna som ställdes när man checkade in på hotell, Vad är det för pinkod.

Nu när jag kollar på nätet om vandringen till Preikestolen så står det att den åtta kilometer långa vandringen börjar vid Preikestolens Fjellstue och tar runt fyra timmar fram och tillbaka. Turen är brant på vissa ställen och anses vara ganska krävande.  Vägen är kuperad och tidvis väldigt svår. Den som bestämt sig för att göra ett besök på denna plats bör vara väl förberedd.

Ja ja, det är ju upp till kondition och vana med vad man tycker är svårt.

Vi startar i alla fall direkt efter frukost. Regnet hänger i luften och vi har omväxlande sol och regn. Visst var det stenig och kuperad terräng, det kommer jag ihåg och här på bilden ser man hur Annica som är åtta år får kämpa lite med sina korta ben.

Jag har inget minne av att jag tyckte det var svår eller jobbig vandring, men frågade äldsta dottern om hon kom ihåg vandringen och hon mindes att hon tyckt att det var långt, men inte jobbigt.

Det har spelats in en del filmer där vid Preikestolen, Bl.a har Tom Cruise setts hänga från kanten av den 604 meter höga klippan. I den artikeln om Tom Cruise säger de också att Du kommer nog inte vara lika ensam som Tom Cruise. Det är nämligen mer än 250 000 vandrare som beger sig mot toppen varje år. Nu var det nog inte sååå många som vandrade upp till klippan då, men många var det. Men det där om att inte vara ensam kom på skam för oss. Vi traskade på i vår vandring, träffade inte på någon och då vi kom upp till klippan var det tomt. Vi en barnfamilj var först på plats.

Här är vi inte riktigt framme än, men passade på att kolla ner hur högt det var och då vågade jag mig ända fram till kanten. Klippan anas lite längre fram.

Framme!

Först på plats var töserna, Carina och Annica.

Nu är det nog bara specialutbildade agenter som Ethan Hunt som kan riskera att hamna hängandes från en klippkant så på nätet kan man läsa "Kom ihåg att hålla dig på säkert avstånd från stupet". Försök att intala tre nyfikna barn det. Nu var det som tur var ingen som försökte sig på att springa fram till kanten utan det var en försiktig förflyttning dit. Jag vet att jag släpade med mig den stora videokameran dit upp för det finns film därifrån, den syns dessutom på den här bilden.

Om jag inte missminner mig så kröp jag försiktigt fram och kikade ner, men det blev en snabb titt.

Ser att Carina är den som är minst höjdrädd.

Nattexpedition

Nu ska vi iväg på nattvandring, ut i det stora mörkret i den täta djungeln.

Fram med gummistövlar, pannlampor och machetes. Vi tar båten iväg och kliver iland på en plats där djungeln är tät.  Samtidigt som vi står och tittar på en grupp spindelapor som håller på att samla ihop sig inför natten så mörknar det väldigt fort.

Nu är det dags för vår nattvandring. Vi tränger oss in i den täta vegetationen,  plaskar fram i den våta terrängen, stundom sjunker vi ner i vätan så djup att det går över stövelskaften. Vi hugger oss fram med våra machetes och turas om med att bana väg och lysa upp så att alla har chans att ducka och kasta sig undan från de giftiga ormar och spindlar som hänger i träden. Grodornas ihärdiga ljud överröstar allt. Undrar vad det var för intensivt vrål som hördes från mörkret alldeles nära min högra axel. Jag greppar min machete hårdare och är beredd på det värsta.

Plötsligt tvärstannar den som går längta fram och banar vår väg, samtidigt duckar jag och viker undan för att inte få en handflatstor spindel i ansiktet och just då får jag syn på en jaguar som korsar vår väg. Wow en vild jaguar och det är för mörkt för att fota. Men nog borde det bli en bra närbild på den gröna ormen som just slingrade sig över min fot. Giftig var det någon som sa. ....

-Vadå, vad säger du, överdriver jag? 

-Nä, inte då ......   -Jooo, kanske lite då.

Det var inte fullt så där äventyrligt, men mörkt var det. Helt kolmörkt utanför ficklampornas sken. De pyttesmå grodornas nattljud ekade ute i djungeln så de överröstade de flesta andra ljud.

Vi behövde inte hugga oss fram, men de som en gång anlagt den promenadvägen in i djungeln och i den blöta terrängen, de måste ha behövt hugga sig fram och blivit rejält blöta. Nu kunde vi gå torrskodda, fast Dennis tyckte att det behövde vi ju inte berätta för dem där hemma.  Vi skänker dessa arbetare en tacksam tanke och vandrar iväg i ficklampornas sken. Runt omkring oss är det beckmörkt och det gäller att inte snubbla och ramla ner i leran och blötan utanför gångstigen. Men visst fanns det en hel del djur där inne i regnskogens djungel. 

Längre än så här räckte inte våra ficklampor för att lysa upp in i mörkret.

Ja, det där med spindlar var ingen överdrift. det fanns en hel del av dem men som tur så höll de sig kvar i sina nät.

Jag hade tagit med mig mitt ljusstarkaste objektiv, trodde det var en bra idé i mörkret, men det var det inte för det är bara på 70 mm och de små små motiven var lite för långt bort. Se bara här på den lilla minigrodan. Kan du ens hitta den? Den sitter på ett blad lite till höger om mitten på bilden.

På det här bladet, som var lite närmare mig, syns den lite bättre.

Tilda hade fått låna min Canon 70D och på den satt det en 16-300 lins. Så här blev hennes bild på samma groda. Så även om telet inte har samma ljuskänslighet så hade det varit lämpligare att ha haft på kameran.

De är mycket små dessa grodor, inte mycket större än min tumnagel. Det här är Tildas bild på den lilla röda med blå ben.

Den här lilla dutten, som var mindre än en pingisboll i storlek, är ett kolibribo. Även det Tildas bild.

Till slut träffade vi på några, som i mina ögon såg ut som normalstora grodor.

Den här vandringen blev mer ett äventyr för ögat och framförallt örat, för det var otroligt mycket ljud där ute i mörkret. Efter avslutad vandring kom båten och hämtade oss tillbaka till lodgen.

Dags att packa resväskorna för i morgon drar vi vidare.

                                                                                    föregående                 nästa

Uti i vildmarken - Mongoliet

Klockan 08:00 står vår guide Solongo och vår chaufför Amdraa och väntar på oss och vi beger oss ut på vägarna.  Vägarna här är egentligen värt ett helt kapitel för sig, vi hade hört att de skulle vara ganska dåliga och skumpiga att åka på. Fast det här såg väl inte så illa ut, raksträcka så långt ögat når och asfaltsväg. Visserligen var den lite ojämn, men det var väl inte så farligt.

Bra och stadig bil hade vi också.

Så här i efterhand undrar jag lite över vad Solongo tänkte då vi ville stanna och få några bilder på alla får och getter som kantade vägen. Senare under resan skulle vi få se dessa djur i hur stora flockar som helst.

Får jag presentera Valter, Valter är egentligen en korpgam, men vår guide hade lite svårt med uttal så det lät som Valter när hon sa vulture. Så i fortsättningen fick alla stora fåglar vi träffade på vara en Valter. Vulture är en korpgam, fast här hade hon nog fel för det här är ingen sådan utan det är en stäppörn. Det ser man främst på att mungipan sträcker sig förbi ögat.

Ska jag tro det jag läst mig till på nätet så anses den vara starkt hotad och världspopluationen bedöms vara mindre än 33.000 par.

Plötsligt lämnar vi den asfalterade vägen och svänger rakt ut i terrängen, så nu fick jag ta och omvärdera det där med standarden på vägarna. Från att ha åkt på en lite knagglig asfaltsväg var vi nu mitt ute i öknen och vägen bestod av två bilspår i gruset. Tyckte vår chaufför att det kändes som om vi var på väg åt fel håll och svängde bort från hjulspåren, ja då var det inte ens några bilspår längre utan bara sand och grus.

När vi kommit så här långt kan det vara på sin plats att ta en liten bensträckare och presentera guiden Solongo och vår sjungande chaufför Amdraa. Här en liten videosnutt när vi kör runt i Gobiöknen och inte är helt säkra på att vi är på väg åt rätt håll. Klicka här.

Vägen slingrade sig fram genom sanden och ibland såg man ingen väg alls, ökenråttor kilade fram över vägen och dök ner i sina hålor, stora fåglar landade och andra skrämdes iväg då vi kom. En grupp hjortdjur skrämdes iväg och skuttade undan med en väldig fart.

Små lätta moln.

Vid enorma stenblock vandrade lösa hästar med sina små föl.

Lite nyfikna.

Upp igenom det passet ska vi och igenom kom vi också.

Slutligen, efter flera timmar på dessa skumpiga vägar som ofta är mer offroadkörning  är vi framme vid vår första Ger-camp och det är dags för lunch. Det är en ganska liten och mysig, familjeägd camp. Det enda som man kan klaga på är väl att Geren är grön och inte vit.

Vårt hem är inrett med två sängar, ett litet bord och två små pallar. Mitt i "rummet" hänger en stor sten som ska hålla takringen på plats. Lite lyx har vi för här finns det lyse och även kontakt för att ladda batterier.

Fast kuddarna här lämpar sig inte direkt för kuddkrig om man inte är rejält osams med den som man vill slåss med, för kuddarna är fyllda med sand. Men man sov gott där.

Familjen som äger stället bor i en vit Ger och naturligtvis har de parabolantenn.

Ska passa på att reda ut det här med vad dessa tältbostäder heter. Här i Mongoliet heter de GER och inget annat. Vill man bo i jurta får man åka till Ryssland  och i Kazakstan heter de kiyiz üy. Ger betyder hem och i Mongoliet vill de inte att vi sprider det felaktiga namnet på deras tältbostäder. Sa vi jurta blev vi vänligt men bestämt rättade.

Matsalen där vi strax ska äta vår första mongoliska lunch är byggd i samma form som en Ger.

Där bakom luckan är köket. En kul men opraktisk detalj var att om de ville gå mellan kök och matsal så var det luckan under serveringsbrädan som var enda vägen. Tjejen som serverade maten fick rejält med motion då hon kom med vår fyrarätters lunch.

Efter maten kan vi ta en omgång med det traditionella ankelbensspelet ösgii, det är ankelbenet från får som används. Man ska kasta benbitarna och de betyder olika och har olika värde för hur de landar.

                                                                       Del 2 - Fortsättning