På väg till Falun

Efter Gävle for vi mot Falun, men först en avstickare till Forsbacka.

Där min vagga en gång stått, brukade man säga, men jag hade troligtvis ingen vagga. Men det var här i Forsbacka som jag tillbringade mitt första levnadsår.

Ångrar så nu att jag inte tog med mina föräldrar hit för att de skulle visa var vi bott och var min far jobbade. Enda ledtråd jag nu har är ett kuvert som var adresserat till min far och med det här gåvobeviset i. Generöst av Gefleborgs läns sparbank att skänka mig tre kronor och tack vare det så hade jag en liten ledtråd om var jag bodde 1949.

Vi bodde inte där så länge, så jag tyckte nog inte att det året var så viktigt, fast med åldern så ändra man sig tydligen.

Adressen på kuvertet är Storgatan 4, Forsbacka. Då jag letar mig fram så är det det här huset som finns där. Låter ganska troligt också eftersom huset nu kallas för gamla Konsum och det var just där i charken som min far arbetade. Antar att det var flera mindre lägenheter i huset. Man bodde inte så stort på den tiden.

Finns inte många bilder från den tiden i Forsbacka, men jag har hittat två som måste vara därifrån av åldern på mig att döma.

Kan gissa att den här bilden där både min mor och storebror Karl-Gunnar är med, är tagen nere vid Storsjön.

Forsbacka var säkert en blomstrande bygd då, på den tiden då Järnbruket var igång.

Upptäcker en bil som fått en upplyft placering, där intill den finns det flera olika installationer eller om det är konstverk. Läser på en skylt att det är rester från en utställning.

Hittade inga fler ledtrådar där i Forsbacka och det var till Falun vi skulle så vi rullade vidare, men först ett kort bensträckarstopp i Stjärnsunds bruk .

Tänk att vara hund i den här byn och ha fått en eget övergångställe, med personlig skylt.

Ett ställe som är värt en omväg är Stora Skedevi för att köpa med sig lite bröd. så dit åkte vi.

Sedan hamnade vi i Falun.

Mer om det i nästa inlägg.

En dag i Gävle

Inte nu, men i oktober var vi till Gävle. I tider med inställda resor så tänkte jag återvända med lite minnesbilder därifrån. 

Gävle är en trevlig liten stad och där finns en hel del att upptäcka. 

På vägen dit blir det ofta ett stopp i Gysinge. Ofta blir det en räkmacka på kaffet och en titt in på Naturrum. Fast den här dagen var det för tidigt för fika så vi tog en promenad istället. 

Det där med selfie är inte min grej, men ibland så... 

Vi avstod från att vandra Gästrikeleden, fast det blev några meter på den. Vi styrde sedan kosan mot Gävle.

.

Även där blev det en promenad,  kollade in husen som ligger så fint vid ån.

Bra att livräddningsbåten finns på plats, regnet hänger i luften den här dagen och det var inte så länge sedan det var båt som var det enda lämpliga färdmedel i Gävle. I dag blir det apostlahästarna som får ta oss runt.

Försökte dra upp dragkedjan torget för att se vad som dolda sig där under. Men den var för trög.

Hittade platsen för tidsreglering, måste väl vara där man samlas för att ställa om tillbaka till normaltid.

Promenerade vidare och fick med en stor väggmålning till min samling av målningar. 

På polhemsskolan finns det en till. 

Vid entrén till skolan hittar jag Urnebulosan och De Blommande Stenarna.  En skulptur av Katarina Jönsson Norling.

Det är en liten bronsfigur iklädd badrock. På huvudet bär hon den UrNebulosa vårt solsystem har bildats ur. Här växer också blommande stenar i betong, på dem kan man sitta och vila lite om man känner för det.

Träffar också på en runsten den står på gården med det passande namnet Kvarteret Runstenen. Den är visserligen en kopia av en sten som fanns här tidigare. Den flyttades eftersom den blev utsatt för skadegörelse. Inskriptionen berättar om Bruse som lät resa stenen för att hedra sin bror Egil som drog till Finland.

Regnat har det gjort och då hittade duvorna en egen pool att plaska runt i.

Söderhielmska var stängt.

Regnet inte bara hänger i luften, det kommer rejäla störtskurar mellan varven också, så vi slinker in på Länsmuseet, det var länge sedan vi var dit.

Där har de en liten utställningen som heter "Fråga bilden". Tanken är att man ska ha bilderna här som utgångspunkt för att diskutera källkritik, normer och ideal.

Bilen är en Oldsmobil från början av 1900-talet den tillhörde hovfotograf Carl Larsson, den hade 7 hästkrafter ochen toppfart på 40 km/t. I den åkte han runt på sina reportageresor. 

Den andra fotografen som är representerad i utställningen är Anna Nygren som var mer en bygdefotograf. Hon hade ingen bil utan cyklade runt i bygden med sin stora kamera och fotade vardagslivet i bygden. Hon ville utbilda sig till fotograf men det fanns inga pengar till det utan hon försöjde sig som sömmerska och fotograferade då det fanns tid över efter sömmerskejobbet och hushållsarbetet. Hon skrev även poesi och ägnade sig även åt att måla och brodera.

Det var inga kameror man stoppade i fickan på den tiden.

Finns många bilder att titta på plus ett bildspel på en skärm.

Eftersom det regnade en hel del passade vi på att titta på alla utställningar. Högst upp var det konst, vissa riktigt tilltalande och andra lite för moderna för min smak.

Vad det stod på det här konstverket kunde man bara se på långt håll. Nära såg man inte det.

Såg sedan att regnet upphört, men innan vi lämnade museet så hittade vi en avdelning med textilier. Vilka skatter som förvarades där och broderier, vävnader och massor av annat. Missa inte den avdelningen om du är det minsta intresserad av handarbete.

.

Har man traskat runt en hel dag i stan så känns det i fötterna så varför inte passa på att köpa nya skor.

När kvällen kom tyckte vi att vi var värda något gott att äta och dricka.

En av de godare pizzor jag ätit.

Dublinhumor

Var ett tag sedan jag var i Dublin men bilderna finns kvar.

Dublin är full av statyer. Det verkar nära en nationell besatthet i Irland att uppföra dem. Kanske inte långt efter är förkärleken hos invånarna i denna vackra stad att ge statyerna smeknamn.

Misstänker att humorn i Dublin är lite släkt med göteborgshumorn.

Den här statyn heter Anna Livia, och monumentet är en personifiering av floden Liffey som rinner genom Dublin. Anna Livia är namnet på en karaktär i James Joyces bok, Finnegans Wake. tidigare var den statyn på  O'Connell Street  och då satt hon i en sluttning med strömmade vatten. 

Dubliners har gett henne smeknamnet Floozie in the Jacuzzi.

Anna Livia från  flyttades från O'Connell Street 2001 för att ge plats åt Spire of Dublin som är ett nålliknande monument den kallas också för Monument of Light och är 120 meter hög. Här fanns från början en pelare med Nelson högst upp, den bombades av IRA 1966. Platsen var länge tom tills Anna Livia kom dit.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står. I skymningen är monumentets bas upplyst och de översta 10 m är upplysta genom 11 884 hål genom vilka lysdioder lyser.

Även här har folkhumorn gett monumentet ett eget namn, inte bara ett, utan den här har dessutom begåvats med flera smeknamn, The Stiletto in then Ghetto,  Nail in the Pale,  The spire in the mire, 

Vi vandrar vidare bland monument och kommer till Molly Malone, det finns en välkänd sång om henne där hon är en ung fiskförsäljerska, som gick omkring på Dublins gator och sålde fisk. Enligt visan dog hon ung i feber. Den sången om Molly Malone och hennes "Cockles and Mussels" har blivit Dublins inofficiella sång. 

Det finns inga bevis för att Molly har funnits på riktigt men det finns dock en staty av henne på Grafton Street. Även hon har av Dublinborna fått ett smeknamn, The Tart with the Cart.

Inte så långt därifrån så träffar vi på Phil Lynott som var en hårsrocksartist, alltså ingen artist som jag kände till innan jag stötte på den här statyn. Hans musikgrupp hette Thin Lizzy, där spelade han bas och sjöng. Tyvärr tog drogerna över i hans liv och han dog 1986. Hans staty har fått smeknamnet The Ace with the Base.

Om man tar en promenad nära Ha'penny Bridge så  kommer du troligtvis att träffa på dessa två charmiga damer, som vilar ut efter att ha shoppat.  De placerades där som en del av ett projekt för att fira stadens millenium 1988 och representera stadens vanliga kvinnor.

Den statyn finns nära där vi bor i Dublin så vi går förbi den ganska ofta. Damerna är populära och ofta har de fått ett glas öl, eller en kopp kaffe i händerna och lika ofta sitter det någon på den ena väskan och vilar tillsammans med damerna. Deras smeknamn är Hags with the Bags.

James Augustine Aloysius Joyce var en berömd irländsk romanförfattare han är hedrad med denna fräcka staty på North Earl Street. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika författarna. Han har en lång meritlista men är nog mest känd för Ulysses.

Om du någonsin har läst Ulysses kanske du förstår att hans staty fått smeknamnet The Prick With a Stick.

Till sist kommer vi till författaren Oscar Wilde, han vilar lättjefullt på en stor sten, i parken Merrion Square. Han har fått en ganska muntert färgad staty och blanka fina lackskor.

Framför honom står en vacker dam på knä och jag är osäker på om hon tittar på Oscar Wilde eller om han tittar på henne.

Smeknamnet på den statyn är The Queer with the Leer.

Här finns också en pelare med citat av Oscar Wilde.   

Dark Hedges

Nu ska vi åka till en allé som blivit världskändis på grund av TV-serien Game of Thrones, den kallas för Dark Hedges och finns nära Ballymoney i Nordirland.

Men först gör vi ett kort stopp för att se repbron Carrick-a-Rede. Det är en hängbro som leder ut till ön med samma namn.

Bron är 20 meter lång och går 30 meter ovanför havet och klipporna nedanför. Numera är den mest en turistattraktion, ägs och underhålls av National Trust. 

Man tror att laxfiskare har byggt broar till ön i över 350 år. På 70-talet var bron bara en ledstång och med stora luckor mellan spjälorna, men numera finns det en stadigare variant byggd med stållinor.

Finns ingen Parkering nära bron och ingen bilväg fram dit utan det är en ganska lång promenad från parkeringen så tyvärr hinner vi inte, på vårt korta stopp, att gå dit och testa vår höjdrädsla på bron,  vi får nöja oss med att titta på lite håll.

Utsikten ut mot havet är inte så dum den heller.

Vi åker vidare till  The Dark Hedges, den har anor från 1775 då James Stuart byggde ett hus där, han döpte det till Gracehill House efter sin hustru Grace Lynd. Samtidigt  planterades över 150 bokträd längs infartsvägen till gården för att skapa en imponerande entré till huset.

Den här allén är ett av de mest fotograferade naturfenomenen i Nordirland och en populär attraktion för turister från hela världen. Så jag tänkte när vi var på väg till själva allén och såg alla som var före oss, att det är nog ett hopplöst företag att få en någorlunda bra bild på den allén.

Men hör och häpna, en mer  disciplinerad och hänsynstagande samling av personer får man nog leta efter.  Alla och jag menar ALLA stannade upp som om det varit ett rep över vägen och alla väntade tåligt på att alla fått ta sina bilder innan de fortsatte vidare på vägen.

Självklart finns det en legend även här, och enligt legenden besöks häckarna av ett spöke som heter Grey Lady, som svävar längs vägen mellan de knotiga träden. Hon försvinner ur sikte när hon passerar det sista trädet. Hon påstås vara antingen anden efter James Stuarts dotter (kallad "Cross Peggy") eller en av husets pigor som dog mystiskt. Andra tror att hon är en förlorad ande från en gammal, öde kyrkogård som tros ligga gömd på fälten i närheten. På halloweenkvällen sägs de bortglömda gravarna öppna sig och den grå damen får sällskap på sin vandring av de plågade själarna från de som begravdes bredvid henne.

Tiden och trafiken har gått hårt åt träden så nu är biltrafik förbjuden på den här vägen, men tyvärr så förekommer det skadegörelse på träden.

Vi har haft en mycket fin dag och solen skiner fortfarande och får träden i parken vid Gracehill House att lysa i en mäktig grönskimrande färg.

Järnvägar och rostiga bilar.

Upptäcker att det finns en järnvägsstation i Brösarp.

Fast det var nog länge sedan det gick några reguljära tåg här, men fika kan man göra här men troligtvis bara under turistsäsongen, inte i juni då vi var där.

Såg i alla fall en fin emaljerad skylt.

I dag styr vi kosan söderut. Första stopp tar vi på en plats som vi blåste förbi utan att stanna förra gången vi åkte här. Såg skylten då men hade tider att passa så vi sa nästa gång stannar vi. Nu är nästa gång.

Stor tydlig skylt hade platsen, men för att se den fick man krypa in bakom en stor tysk husbil.

En pil visar åt vilket håll vi ska gå, den anvisningen följer vi.

Vägen mot platsen vi ska till är  snitslad med bildäck.

Efter ett tag kommer den första bilen. Den ser inte ut att ha rullat på ett bra tag och skulle nog inte gå igenom någon bilbesiktning utan att få en massa anmärkningar.

Efter ett tag så börjar det bli fler och fler bilvrak som kantar vägen.

Jag tänker inte ge mig på att gissa märken eller årsmodeller på de här bilarna, fast det här tror jag är en Ford Anglia. I övrigt nöjer mig mest med att titta och fota. Alla detaljer, på bilarna verkar vara bortplockat för länge sedan.

Här vid Kyrkö Mosse bodde förr en man som hette Åke. Från början ägnade han sig åt torvbrytning. Fanns lite information om honom där på plats.

Det här huset kallas för Åkes hus.

Fast det huset ser ganska litet men kan vara det han bodde i för hans hus var på tolv kvadratmeter, bakom den här traktorn ser det ut att finnas rester av ett annat hus.

Det finns även en bild på Åke som Kerstin Bengtsson tagit. Kerstin Bengtsson berättar också om hur hon upptäckte den här platsen.

Ser att hon tagit sin bild bredvid den här bussen.

Jag går runt lite och tittar på alla bilar som finns här. Ser inte alla för de är utspridda på ett stort område och det finns ungefär 150 stycken.

På en av skyltarna finns ett citat, "Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli". Så ser det ut också vid en del bilar, de är på väg att bli ett med jorden.

Gissade först på att det här var en blå folkabubbla, en sådan som var min första bil, men har säkert fel för den liknar mer en Citroën.

En bil av äldre modell är det i alla fall, för den har haft körriktningsvisare. En sådan som man fällde ut.

Finns många detaljer att fördjupa sig i om man vill, tändstift och kolvar.

En blå kabel.

En bilfront.

Ett S-märke.

Lite fjädrar.

Några dörrar har hamnat i en tall.

Här kan man gå runt en hel dag och hitta nya motiv hela tiden, Men vi ska vidare.