Dannebrog och Tallinn/Lindanäs

I ett blogginlägg från juni 2025 lovade jag Erik att om jag kom tillbaka till Tallinn skulle jag gå upp på Domberget igen och se om jag kunde få danska flaggan in i ramen, i minnesmärket av den legendarisk händelse om hur Danmark fick sin flagga Dannebrog.

Vi stretar uppför Dombergets branter som två tappra hjältar i en nordisk katastroffilm: vinden tjuter, snöflingor piskar oss i ansiktet, och trapporna verkar aldrig ta slut.

Nä, jag skojade. Sanningen är att det var strålande solsken, nästan vindstilla och en backe som knappast kvalar in som ett hinder i OS. Men det är backigt upp till Domberget, och den tar jag mig fortfarande upp för med hedern i behåll.

Här upp ståtar Alexander Nevskij Katedralen, Tallinns stora rysk‑ortodoxa kyrka från slutet av 1800‑talet, byggd i pampig nybysantinsk stil. Den ligger högst upp på Domberget och är känd för sina lökkupoler och sina praktfulla mosaiker. En av stadens mest fotograferade byggnader. Så trots att jag nog redan har en hel del bilder på den så tar jag en till.

Uppe på Domberget omges vi av de gamla murarna och försvarstornen – ett område som fortfarande känns som en del av den medeltida borgen.

Vi svänger in i Den danske kungens trädgård, där de tre munkarna brukar stå som tysta väktare. Men i dag ser jag bara två – den tredje har kanske smugit i väg på bönetimme.

När jag ska fotografera den ena munken dyker plötsligt en av de där självsäkra ”jag‑måste‑ha‑en‑selfie‑med‑allt”-personerna upp. Med bestämda steg marscherar han rakt fram till figuren, som om han haft en tid bokad.

I nästa ögonblick står han där, med händerna  precis som munken, djupt koncentrerad i sin pose. Munken själv verkar ta det hela med ro – han är ju van vid spontana pilgrimsbesök. Själv väntar jag tålmodigt vid sidan om, bara för att till slut få ta min egen bild.

Jag får min bild och går sedan till minnesplatsen för flaggan, den finns nedanför muren här.

Nere vid Dannebrogsminnesmärket möts jag av skölden, svärdet och hjälmen – en symbolisk hälsning från slaget 1219 och legenden om flaggan som föll från himlen.

Marken framför minnesmärket har färgerna av danska flaggan i stenläggningen.

Här finns även en informationstavla om händelsen. där ser man hur flagan kommer neddalandes från himmelen.

Här är texten på danska lite närmare.

Så här ser man själva minnesmärket när man kommer nedför trappan.

Min tanke var att de kanske tänkt sig att man skulle kunna se flaggan genom någon av ramarna upp mot himmelen, så jag testar mig fram med olika vinklar.

Nerifrån...

står på tå...

från sidan...

Långt bakifrån.

Ser då att någon verkar undra vad jag håller på med. 

Maken, som tålmodigt väntat medan jag fotograferat från alla tänkbara vinklar, börjar nu sakta vandra vidare. 

Jag går upp ovanför muren och testar från det hållet också. Här går det faktiskt att få in det röda i en snygg ram – men då blir ena delen av korset helt svart, så det är inte den effekt jag är ute efter.

Står jag på tå även här så hamnar flaggan ändå i underkant av ramen. Det blir inte riktigt den bild jag hade hoppats på, även om vinkeln i övrigt är bättre.

Jag får till slut ge upp och tar en sista bild över Danske kungens trädgård, som ännu inte riktigt kommit i full blom. Det är lätt att föreställa sig hur vackert här blir om några veckor – men just nu får jag nöja mig med den stilla vårgrönskan och känslan av historia som vilar över platsen.

Jag får till slut inse att hur många vinklar jag än provar så blir det inte den bild jag hade föreställt mig. Monument är som de är – orubbliga och inte det minsta samarbetsvilliga. Kan väl inte direkt utropa ”mission accomplished”, men ett hederligt försök blev det i alla fall.

Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.

In Guardia‑paraden

När vi promenerade runt i Valletta hör jag plötsligt taktfasta trumslag som ekar mellan husväggarna. Undrade vad det var för något, stannade upp och hörde att ljudet  kom närmare då insåg jag att det var In Guardia‑paraden – den historiska uppvisningen där maltesiska volontärer återskapar Johanniterriddarnas militära drill.

Det är uniformer, kommandon och en imponerande disciplin, men också något väldigt mänskligt. Många av deltagarna är ganska till åren, och jag fastnade särskilt för en äldre man som gick långt bak i ledet. Jag undrade hur han orkade marschera runt i stan i den värmen… och ändå dök han upp igen flera timmar senare, lika rak i ryggen och lika beslutsam.

Vi hade turen som lyckades se dem flera gånger den dagen för paraden går inte så ofta under året.

Här är en bild från paraden – och längre ner finns länken till filmen för den som vill se hela upplevelsen.

Gruppens kläder representerar sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal. Soldaterna bär tidstypiska färgglada dräkter och pösiga byxor. Den person som går längst fram bär en så kallad morion-hjälm, en ikonisk hjälmtyp för den tidens infanteri. Du ser både trumslagare, som användes för att hålla takten och kommunicera order, samt fanbärare med stora flaggor som representerar olika kompanier eller riddarorden.

För den som vill se hela upplevelsen finns filmen på YouTube. In Guardia-paraden klicka bara på den här länken så kommer du till min film.

Michelangelo Merisi da Caravaggio och ​Johannes Döparen.

St John’s Co‑Cathedral är världsberömd för att den har två verk av den italienska mästaren Caravaggio. Det var en av orsakerna till att jag så gärna ville gå dit.

Den mest kända och intressantaste är förstås Johannes Döparens halshuggning, den enorma altartavlan som Caravaggio målade direkt på plats i oratoriet, Johanniterordens eget andaktsrum. Det är hans enda signerade målning, och dramatiken i scenen känns nästan fysisk när man står framför den. Vi kommer till den strax, men först vill jag berätta lite om mannen bakom målningarna.

Det är något med Caravaggio som gör att man fastnar. Kanske är det ljuset – det där skoningslösa, riktade ljuset som får figurerna att kliva rakt ut ur mörkret. Kanske är det hans liv, som alltid tycks ha varit ett halvt steg från katastrof. Eller så är det just kombinationen: en man som levde som han målade, med skarpa kontraster och utan skyddsnät.

Caravaggio föddes i Milano 1571, mitt i en tid präglad av pest och stränga religiösa ideal. Där lärde han sig tidigt att ljuset kunde vara lika mycket ett budskap som en effekt, och hos sin läromästare Simone Peterzano fick han grunden till det dramatiska måleri som senare skulle göra honom berömd.

Men livet i Milano var hårt. Caravaggio förlorade flera familjemedlemmar i pestutbrott, och den närheten till döden går nästan att känna i hans senare verk. När han kom till Rom slog han igenom snabbt – lika snabbt som han hamnade i bråk. Slagsmål, dueller och till slut en dödlig uppgörelse, 1606 tvingade honom att fly.

Flykten gick via Neapel och Sicilien, och till slut till Malta. Det låter kanske oväntat, men var helt logiskt: Johanniterorden behövde en stor konstnär, och Caravaggio behövde skydd. På Malta målade han några av sina mest intensiva verk och blev till och med riddare en kort tid, innan ännu ett bråk fick allt att falla samman.

Ändå är det just här, i St John’s Co‑Cathedral, som hans närvaro känns starkast. Figurerna kliver fram ur mörkret, ljuset faller som en blixt, och man känner nästan pulsen från den rastlösa man som målade dem – en konstnär som aldrig fann ro, men som visste exakt hur man fångar ett ögonblick när allt står på spel.

Jag har kollat upp var tavlan ska hänga och letar mig fram till Johanniterordens andaktsrum. När jag kliver in blir det genast tydligt varför just den här platsen valdes. Rummet är dunkelt, nästan som en scen där ljuset medvetet hålls tillbaka för att ge Caravaggios dramatiska måleri all tyngd. Och där, längst fram, fyller Johannes Döparens halshuggning hela väggen – som om målningen inte bara hänger där, utan äger rummet. Han målade den där den hänger idag. Det är en av de få Caravaggiomålningar som aldrig flyttats från sin ursprungliga plats.

För att kunna se hela tavlan måste jag gå lite till sidan för en ljusstake skymmer annars. När jag väl hittar rätt vinkel öppnar sig hela scenen framför mig – den där tunga, stilla dramatiken som Caravaggio är så ensam om att kunna fånga. Det är som om rummet håller andan ett ögonblick, och jag med det.

Motivet – Johannes Döparens halshuggning – var inte valt av Caravaggio själv. Johannes var ordens skyddshelgon, så motivet var både symboliskt och politiskt viktigt. Det skulle vara ett monumentalt verk, något som visade både ordens makt och Caravaggios genialitet.

Det går inte att komma närmare tavlan, så för att se att den verkligen är signerad måste jag zooma in. Signaturen är liten och diskret, nästan gömd i blodet på golvet – men den finns där, som en viskning från konstnären själv.

Vill man fördjupa sig mer i hur han har målat och byggt upp sitt motiv finns det också en liten utställning nere i källaren. Där kan man följa Caravaggios arbete steg för steg och se detaljer som annars försvinner i det stora formatet. På en stor skärm visas ett bildspel där man se och jämföra penseldrag och få förklaringar till hur han har byggt upp ljuset och kompositionen. Det är ett fint sätt att komma ännu närmare målningen, utan att faktiskt kunna gå närmare den.

När jag kommer upp från genomgången av konstverket och all information om konstnären går jag tillbaka in i oratoriet för att ta en ny titt på tavlan. Vi har tur som är där så tidigt; nu står bara en enda person framför målningen, med ryggen mot den. Tydligen är det dags för den obligatoriska selfien. Det verkar nästan som en oskriven regel numera: har man inte en bild på sig själv framför platser man besökt, så har man tydligen inte varit där. 

Lägger till även Caravaggios andra målning som finns i katedralen. Den föreställer den helige Hieronymus, en av kyrkofäderna som är mest känd för att ha översatt Bibeln till latin 

Det är fascinerande hur en man som levde för över 400 år sedan fortfarande kan få en att tappa andan mitt i en katedral av marmor och guld.

St John’s Co‑Cathedral

St. John’s Co‑Cathedral är kanske Vallettas mest berömda byggnad – en kyrka som på utsidan ser nästan stram och enkel ut, men som på insidan exploderar i guld, marmor och barockprakt. Den byggdes av Johanniterriddarna på 1500‑talet som deras egen ordenskyrka, och varje kapell bär spår av de olika europeiska “langues” som ingick i orden. Det är en plats där historia, makt och tro ligger lager på lager, och där varje detalj känns genomtänkt och symbolisk.

Vi bodde på bara en tvärgata bort från katedralen. Så efter frukost går vi dit. Trodde att de skulle vara enklare att köpa sin biljett på nätet och kunna gå förbi kön in, men så tidigt var det ingen kö och dessutom var det dyrare att förköpa biljetten. 

St. John's Co-Cathedral är inte bara en kyrka; det är ett monument över Malteserordens makt och rikedom och räknas som ett av de främsta exemplen på barockarkitektur i Europa. När man kliver in möts man av en total kontrast. Insidan är en explosion av guld, marmor och detaljrika utskärningar i kalksten, utförda av den kalabriske konstnären Mattia Preti under 1660-talet.

I biljettpriset ingår en audioguide, och den finns på elva olika språk – men tyvärr inte på svenska. Vi valde ändå att gå runt utan guide, för det fanns gott om information att läsa vid de olika kapellen och konstverken. Det gjorde att vi kunde ta in allt i vår egen takt och stanna där vi fastnade lite extra.

Längs katedralens sidor finns åtta kapell, ett för varje "langue" (språkgrupp) inom orden. De är tillägnade skyddshelgonen för de olika regionerna, såsom Frankrike, Italien, Aragonien och Tyskland. Kapellens utsmyckning tävlar nästan med varandra i prakt och rikedom.

​Hela katedralens golv består av närmare 400 gravstenar i färgad marmor. Här ligger riddare och stormästare begravda. Varje sten är ett konstverk i sig, prydd med heraldik, skelett (som symboliserar döden) och latinska inskriptioner som berättar om de begravdas bedrifter.

Kyrkan byggdes mellan 1572 och 1577 av Malteserorden, på uppdrag av stormästaren Jean de la Cassière. Den ritades av den maltesiska arkitekten Glormu Cassar, som även designade många andra viktiga byggnader i Valletta. 

När vi går runt och tittar reagerar vi på något oväntat: den danska flaggan dyker upp här och var. Till och med en variant som ser ut som örlogsflaggan. Det känns lite märkligt mitt på Malta, så det måste förstås undersökas.

Det visar sig att det inte alls är Danmark som smugit sig in, utan Malteserordens egen statsflagga — Sovereign Military Order of Malta. Och när man börjar läsa på inser man att både den och Dannebrog har sina rötter i samma medeltida värld. Under korstågstiden var en röd duk med vitt kors ungefär lika vanlig som dagens reflexvästar: ett tydligt tecken på kristna riddare.

Malteserordens flagga, ibland kallad Sankt Johannes flagga, har burits av Johanniterorden sedan 1100‑talet, med påvens välsignelse. Det vita korset stod för renhet, det röda för blodet som spillts i tronens namn.

Och Danmark då? Jo, enligt legenden föll Dannebrog rakt ner från himlen under ett slag 1219. Mer sannolikt är att även den växte fram ur samma korsfarartradition — men visst är det en bra historia.

När jag går fram mot altaret dyker den rödvita flaggan upp igen, den här gången som en del av målningarna. Det är nästan som att den följer oss genom kyrkan och viskar om sin långa historia. Här inne smälter den in så självklart att man nästan glömmer att den inte är dansk alls, utan Malteserordens egen symbol, lika självklar i den här miljön som ljuset, stenvalven och doften av vaxljus.

Och så lyfter man blicken, och där hänger den. En ljuskrona som inte bara är pampig, utan nästan svävar som ett eget litet universum i taket. Kedjor, ornament, metall som glänser i det dämpade ljuset… det är som om hela rummet håller andan för att ge den plats.

Man förstår plötsligt varför man byggde kyrkor så höga: inte för att imponera på Gud, utan för att ge utrymme åt sådana här skapelser.

Även en så här pampig byggnad måste underhållas. Mitt i all prakt stöter vi på ännu en sorts skönhet: hantverket bakom kulisserna. En tekniker sitter på knä och arbetar sig fram över golvet med millimeterprecision, omgiven av kablar och verktyg. Det är nästan poetiskt hur modern teknik och århundraden gammal utsmyckning möts – någon ser till att varje liten detalj fortsätter glänsa, sten för sten.

I ett av sidokapellen i St John’s Co‑Cathedral låg en enorm körbok uppslagen under glas, som om den bara väntade på att kören skulle samlas runt den igen. Texten och noterna är så stora att man nästan tror att de som sjöng hade dålig syn, men sanningen är mycket mer praktisk än så. Förr stod hela kören runt en enda bok, placerad på en stor pulpet, och alla behövde kunna läsa samtidigt, i skenet av stearinljus och genom kyrkans halvskymning.

De fyrkantiga noterna är gregoriansk sång, skrivna för hand med en precision som nästan känns meditativ. Just den här sidan kommer från Långfredagens liturgi, en av årets mest högtidliga stunder. Det är något fint i att den ligger framme än i dag, som en påminnelse om hur musiken en gång fyllde kyrkorummet – inte från högtalare, utan från röster som följde samma stora blad.

Vi går runt och tittar, det är ingen trängsel så här pass tidigt, man kan komma fram och fotografera utan att armbåga sig fram.

Tittar på skulpturer...

...och upptäcker lite detaljer.

För att få gå ner i kryptan släpps bara fyra personer åt gången, men så här tidigt på morgonen hade vi tur – ingen kö, bara stillhet. Vi smyger ner för trappan och möts av ett svalt, dämpat ljus. Man kommer inte hela vägen in, utan får kika genom en plexiglasskiva, som om historien ligger där inne och vilar bakom ett skyddande lager. Det gör upplevelsen nästan ännu mer högtidlig, som att man står vid tröskeln till något som inte riktigt vill bli stört.

När vi står där nere vid kryptan börjar jag förstås undra: ligger Jean Parisot de Valette verkligen begravd här? Och det gör han, men inte alls där man först tror.

Valette vilar i den äldsta delen av kryptan, i ett separat rum som kallas Grand Masters’ Crypt. Ingen pampig sarkofag, inga marmorbyster eller utsirade vapensköldar. Hans grav är i stället en platt sten i golvet, så anspråkslös att man nästan kan missa den. På stenen står bara: “Hic jacet Magister Johannes de Valette” (“Här vilar stormästaren Jean de Valette”)

Det är nästan chockerande enkelt för mannen som ledde Malta genom den stora belägringen och grundade hela Valletta. Men kanske är det just det som gör intrycket så starkt.

Han begravdes först i en provisorisk kyrka i den nygrundade staden, och när St John’s Co‑Cathedral stod klar flyttades hans kvarlevor hit – utan att man byggde något praktfullt monument, bara denna stillsamma minnessten.

Det finns en hel del konstverk i katedralen också.

Katedralen är förstås världsberömd för att den rymmer två verk av Caravaggio, den dramatiske mästaren som under en tid till och med var medlem i orden. Men hans närvaro här är så speciell, och målningarna så överväldigande, att de förtjänar ett helt eget inlägg. Det här besöket slutar alltså inte här, utan fortsätter snart med ljus, mörker och en konstnär som fortfarande får hjärtat att stanna upp ett slag.

Vi lämnar katedralens svalka för en stund och kliver ut i solskenet igen. Efter lunch råkar vi gå förbi entrén  och inser snabbt att det var en mycket klok idé att gå hit direkt när de öppnade. Nu ringlar kön lång utmed hela fasaden. Det känns nästan lite lyxigt att vi fick vandra runt där inne i lugn och ro, innan dagens stora ström av besökare tog vid.