Expedition Vitön - september 2006

Nu har även jag läst ut Bea Uusmas bok Vitön. Det här är ingen recension – mer ett uppmanande: läs den. För mig väckte den något helt annat än bara läslust – den väckte minnen. Massor av minnen från min egen resa till Vitön. En resa som skedde innan jag började blogga, så varför inte återuppleva den här?

För min del började allt nästan precis som för Uusma. Jag snubblade över en bok om Andrées polarexpedition – jag tror faktiskt att det var samma titel som hon "lånade" (något mer permanent) från en vän. Jag köpte min. Sedan följde fler böcker, fler berättelser, och snart var jag helt uppslukad av expeditionen.

Och jag kan bara säga: tur att Bea Uusma aldrig varit hemma hos mig. För hade någon knyckt någon av mina böcker om Andrées ballongfärd mot Nordpolen, hade jag blivit fruktansvärt förgrymmad. De är inte bara böcker, de är portaler till ett av historiens mest fascinerande öden.

Kapten Per Engvall

När vi väl stod där på kajen i Longyearbyen, med M/S Stockholm framför oss, kändes det nästan overkligt. Som om resan redan var ett minne, fast den just skulle börja. Det var något med ljuset, den klara luften, och det där pirret i kroppen som bara kommer när man är på väg mot något stort.

Vi hade faktiskt varit på väg till Svalbard redan två år tidigare. Allt var bokat och klart, men kort före avresan tvingades vi ställa in. Jag blev sjuk, och min läkare gav ett bestämt nej – inget resande, bara att acceptera läget och påbörja en tuff behandling. Det var bara att foga sig.

Men allt gick bra. Jag blev frisk. Och när PolarQuest två år senare annonserade sin resa "Expedition Vitön" med M/S Stockholm, kändes det nästan som om de riktade sig direkt till mig. Som om världen sa: nu är det dags. Nu är det din tur.

Även om resan hette "Expedition Vitön" hann vi med flera av de klassiska stoppen: Barentsburg, Ny-Ålesund och Danskön. Var och en med sin egen karaktär – Barentsburg med sin sovjetiska charm, Ny-Ålesund med forskningsstationens stillsamma puls, och så Danskön, där historien nästan låg kvar i luften.

Det var från Danskön som Andrée, Strindberg och Frænkel lyfte med Örnen – deras ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. Även om själva ballonghuset är rivet sedan länge, finns det fortfarande spår kvar. Rester av förberedelserna, rostiga detaljer, kanske till och med tystnad som bär på minnen. Att stå där och blicka ut över det landskap de lämnade bakom sig var som att kliva rakt in i en annan tid.

Adam berättar vid resterna från ballonghuset.

Här där vårt fartyg ligger, startade deras ballongfärd.

Vi hoppar över alla upplevelser på vägen mot vårt mål – kanske återvänder jag till dem en annan gång. För det fanns mycket att berätta: möten med isbjörnar, valrossar, renar och rävar. Men en särskilt spännande detalj från Karl XII:s ö vill jag ändå nämna.

Lita aldrig på en isbjörn. Vi var i land på ön, och långt, långt uppe på fågelberget låg en hona med två ungar och vilade. De såg fridfulla ut, men troligtvis var de hungriga. När de vädrade människodoft – eller kanske bara närvaron av oss tvåbenta – vaknade jaktinstinkten. De reste sig, började röra sig neråt, och vi fick plötsligt väldigt bråttom tillbaka till våra zodiaker. Isbjörnen är förvånansvärt snabb.

Trots att vi sprang över stranden, snubblande mellan drivved och med hjärtat bultande i bröstet, kunde jag inte låta bli att stanna upp. Kameran hängde redan i handen, och ögonblicket var för laddat för att inte fångas. Jag var ju inte allra sist i gruppen – någon annan låg längre bak – så jag tog chansen. Ett snabbt klick, en bild som fortfarande bär på den där blandningen av skräck och förundran.

                                                                 -----------------------------------------

Men så, på vår sjätte dag, började vi skymta Vitön. Först som en skugga i horisonten, sedan allt tydligare. Den dök upp där ute, som ett tyst vitt väsen.

Den låg där – karg och stilla – med sin egen sorts värdighet. Inte dramatisk, inte skrämmande. Bara tyst. På långt håll liknade den nästan en semla, med sin stora vita glaciär och det lilla molnet som låg som ett lock på toppen. En märkligt vardaglig liknelse för en plats så laddad med historia, men just då kändes den helt rätt.

Nu blev det spännande, skulle vi komma iland...

På flera ställen går glaciären ända ner till stranden.

Före oss hade vi ett kryssningsfartyg, ett ganska stort och ingen från det fartyget gick iland.

Nu hade vi kommit så nära att det var dags för vårt försök. Ankaret gick, gummibåtarna sjösattes, och förväntan låg som elektricitet i luften.

Alla – ja, till och med besättningen – klev ner i zodiakerna, redo att ta sig i land. Alla utom en. Vi hade en fransk historieprofessor med oss, Madam Yvonne. Hon var tydligen bara intresserad av fransk historia, och Vitön föll inte inom hennes intressesfär. Hon stannade ombord och roade sig med kaptens cognac, medan vi andra styrde mot den karga stranden.

Som alla förstått, iland kom vi. Adam vår expeditionsledare var nog extra glad för trots alla hans resor till Svalbard så var det hans första landstigning på Vitön.

Helt otroligt, jag står på Vitön!

Då, i stunden, förstod jag inte hur speciellt det faktiskt var att vi kommit iland – och på första försöket dessutom. Det kändes nästan självklart, som om Vitön väntat på oss.

Men det har sjunkit in först nu, långt efteråt. När jag hört berättelser från andra som varit där men tvingats vända om. När jag läst Bea Uusmas båda böcker och förstått hur oberäkneligt väder och isförhållanden kan vara. Att få sätta foten på Vitön är inget man kan ta för givet – det är ett privilegium. Och vi fick det.

Vi ser att ön inte är obebodd, finns en hel del isbjörnsspår på stranden.

Uppe på glaciären ligger det två fjolårsungar och leker.

De har säkert koll på oss, men är inte hungriga.

Vi har även koll på dem, inte bara en isbjörnsvakt utan flera håller koll på björnarna.

Vi vet ju nu hur snabba isbjörnarna är.

I samlad tropp vandrar vi mot Andrée-expeditionens lägerplats – lite högtidligt, lite förväntansfullt.

Här, på platsen där deras sista tid i livet utspelade sig, står nu en minnessten. Den restes av den svenska expeditionen med fartyget M/K Isbjørn, som anlände några veckor efter den norska upptäckten sommaren 1930. Ett stilla monument till minne av Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg.

Sommaren 1930 gjorde det norska sälfångstfartyget Bratvaag ett oväntat och historiskt fynd på Vitön. Under en expedition i Arktis gick några av besättningsmännen i land och upptäckte resterna av Salomon August Andrées polarexpedition – kroppar, dagböcker, utrustning och spår av deras sista läger.

Fyndet väckte stor uppmärksamhet och ledde till att en svensk expedition med fartyget M/K Isbjørn kort därefter reste till ön för att hämta hem kvarlevorna och resa en minnessten. Det som länge varit ett mysterium fick nu sina sista pusselbitar.

Det var alltså här det var. Vi står andaktsfullt och ser oss omkring, försöker känna in något av hur det kan ha varit – för de tre upptäcktsresande som tillbringade sina sista dagar här, och för dem som, trettio år senare, av en slump fann platsen.

Vi ser rester av den drivved de en gång samlade ihop, och trots att nästan allt från expeditionen har samlats in och förts hem, ligger där något kvar. Ett tygstycke, slitet och blekt. Kanske har det legat dolt under sand eller is, och först nu kommit fram i ljuset. Jag kan inte låta bli att sträcka ut handen och känna på det – men jag lyfter det inte. Det känns som att det hör hemma här.

En liten bit ifrån finns den lilla klippskreva där de begravt Nils Strindberg.

Det ser inte så märkvärdigt ut. En stenig strand, lite drivved, ett landskap som liknar många andra i Arktis. Men det var här de trampade omkring. Här de kämpade, kanske mot isbjörn, kanske mest mot kylan, hungern och orken som tog slut.

Att stå på platsen där deras tält en gång stod, där deras sista dagar utspelade sig, är svårt att beskriva. Det är inte dramatiskt – det är stilla. Men i den stillheten finns ett eko av något större. Ett försök att nå det omöjliga. Ett öde som blev historia.

Vid minnesstenen upptäcker vi något oväntat – ett litet hål i sidan. Det ser ut att ha gjorts med avsikt, där inne i hålet finns det en liten svensk flagga. Vem som satte dit den, eller varför, vet ingen riktigt. Det finns inga officiella uppgifter om det. Hålet syns lite svagt på den här bilden. Vi tog ut flaggan och tittade på den och stoppade sedan tillbaka den på sin plats. Tänkte aldrig på att ta någon bild av den.

Kanske var det en gest av vördnad. Ett försök att lämna något personligt, något nationellt, på en plats där tre svenska liv tog slut i ett av historiens mest mytomspunna öden.

Att stå där, på platsen där allt tog slut, var mer än bara en historisk upplevelse. Det var en känsla av närvaro – som om tiden dragit ett djupt andetag och höll andan just där.

Jag tänker ofta på Andrée, Frænkel och Strindberg. På deras mod, deras envishet, deras öde. Och på hur vi, över hundra år senare, fick sätta våra fötter där de en gång kämpade. Det är inte något jag tar lätt på. Det är ett minne som stannat kvar – inte bara som bilder i kameran, utan som något som rör sig stilla i mig.

Resan till Vitön blev mer än en resa. Den blev ett möte med historien, med naturens kraft, och med mig själv. 

Förstod inte då hur stort det var, men har insett det långt senare

Vårt besök på Vitön är över. Vi samlas vid strandkanten, blickar en sista gång mot minnesstenen och den karga plats där historien en gång stannade. Det är dags att återvända till vårt fartyg, M/S Stockholm.

Snart väntar middag ombord, samtal om dagens upplevelser och kanske en skål för de tre som aldrig kom hem. Sedan fortsätter vi – vidare mot nya äventyr, nya vyer, men med Vitön kvar inom oss. En plats som inte bara berättar om en expedition, utan om mod, drömmar och människans eviga längtan efter det okända.

För även om Andrées polarexpedition misslyckades i sitt mål att nå Nordpolen, blev den ändå världsberömd. Inte för triumfen, utan för tragedin. För envisheten, för viljan att trotsa elementen, och för den gåta som vilade över deras öde i över tre decennier. Att få stå där – på platsen där allt tog slut – är att komma nära något större än bara historia. Det är att känna människans litenhet och storhet på samma gång.

                                            -----------------------------------------------------

                                                                 ------------------------

Tack Wolfgang för att du skrev ett blogginlägg om boken så att jag kom mig för att köpa den.

Så blev det påsk.

Även i år så blev det påsk, det har inte blivit så många blogginlägg eller kommentarer den senaste tiden men vill passa på att önska alla här en Glad Påsk med mycket god mat, trevlig ledighet och massor med påskgodis och sedan när blodsockernivån faller som en sten efter allt godisintag så kan det vara bra att veta att hjälp finns att få.

Det är bara att ringa till Blodsockerfallsakutbilen.

Jag hade inga gulliga kycklingar att önska Glad Påsk med men ett par mexikanska ankor kan väl duga. De är fotade en påskafton i Mexico City.

Är det helt okej att byta ner sig.

Efter att ha släpat runt på min stora klump till kamera i 8 år, så kände jag att det var dags för att skaffa något lättare och smidigare. Att dessutom kunna använda de objektiv som min klumpeduns vinjetterar kraftigt gjorde att jag valde en som inte var fullformat. Fick testa sonens 70D och den kändes helt rätt för mig nu. Så i framtiden kommer nog den nya lilla och min lilla spegllösa Sony få följa med på resor då inte bilen är med.

Mobilbilbild men det syns ju i alla fall att den är liten.

Studenter, studenter, studenter och öl.

Solen sken och vi skulle äntligen få gratulera vårt äldsta barnbarn Linnéa, till studenten. Vi väntade och väntade på att det skulle bli dags för utspring.

Men hur hittar man någon i det här folkhavet, det gäller att hålla skylten högt upp så studenten ser oss.

De springer ut klassvis och först kommer några eldiga killar.

Efter lite väntan så kommer så vår student;  i full fart med sin klass.

Red Bull var där och delade ut raketbränsle, fast jag tror inte att studenterna behövde så mycket extra energi. De verkade vara fulladdade med det redan.

Glädjen var stor.

En stolt mamma med sin dotter. Får väl tillägga att mormor var stolt också.;)

Efter alla kramar och allt grattande från släkt och vänner drog studenterna iväg för att åka flak.

Inte trafikkaos, men ganska rörigt var det för trafiken på plats.

Det här med flak och de nya sederna som vuxit fram i storstäderna är väldigt ny och underlig för mig.

Förr åkte studenterna omkring finklädda och visade upp sig. Nu byts det om till mer eller mindre skyddskläder.

För nu ska det sprutas öl.

Alla är genomsura och ölstinkande innan lastbilarna ens startat.

Sedan åks det iväg och det var nog tur för omgivningen att de börjat med sitt ölsprutande så tidigt för nu var det mest stoj och glädje från de här bilarna.

Lite stillsammare bilder från mottagningen hemma hos den nybakade studenten. Först ut kommer kvällens charmör, lille Alfons.

Festens lydigaste gäst.

Festen goaste par.

Och så still sist den i mina ögon vackraste studenten. Grattis Linnéa och lycka till i framtiden.

Utsikt från en balkong.

Morgonstund har guld i mund, sägs det och det känns även så här i Kapstaden när solen färgar Taffelberget i guldljus.

En säl bestämmer sig för att testa bryggan nedanför vår balkong.

Den hoppade runt på bryggan ett tag innan den bestämde sig för att det var bättre nere i vattnet.

Det är tomt och tyst vid de stora båtarna som ligger vid kaj. Ingen har vaknat ännu.

Några scouter ger sig ut på en båttur.

Staden börjar vakna och byggjobbarna kommer för att bygga klart på bryggan.

Segelbåten som tar ut turister på tur kommer.