Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Mera nostalgi i Motala.

Vi har vilat klart på museet i Motala och fortsätter. Vi tog en paus i jukeboxhörnan i förra inlägget. Tyvärr hade vi inga mynt till jukeboxen, så Rolling Stones får vi lyssna på någon annan gång.

Här finns även den magiska korvmaskinen. Den har en kul historia. I reklamen sas det : Stoppa in fyra kronor i automaten så kommer det ut en varmkorv med bröd och en påse senap.

Mikron kom till Sverige i mitten på 70-talet, då kom Husqvarnafabriken på den ljusa idéen att de skulle uppfinna en varmkorvs-automat.

En lysande idé kan tänkas, men precis innan maskinen skulle presenteras för ledningen på Husqvarnafabrikens ledning upptäckte de ett litet fel. Ett glapp i en tangent. Paniken var stor, men man löste problemet genom att be företagets kortaste anställd, "Allan i Skogen" att krypa in och gömma sig inne i maskinen och manuellt trycka på tangenten som felade under själva demonstrationen. Problemet var dock att det blev väldigt varmt där inne då mikron var igång, så till slut tappade Allan tålamodet och viskade "har de gått än?" Tyvärr var cheferna fortfarande kvar.

Ingen musik och ingen korv för oss, men här på museet fanns fortfarande massor kvar att se. Vi tar en titt på en väldigt speciell flakmoppe. En Monark/Cadillac med en Cadillacmotor på 400 hk. Blev nog snabbleverans med den moppen.

Gick inte lika fort med leveranserna med den här.

På tal om bilar med rejäl motor så står här "Zlatanbilen". En Mercedes-Benz CL65 AMG 2008, 612 hk och all utrustning som gick att få då. Stolarna är till och med konstruerade som massagestolar. 

Bredvid den bilen hittar vi en med måsvingar. Mercedes-Benz SLS AMG, 571 hk.

Inte lika exklusiv men lite udda är Blue Peter. Den har också en speciell historia. Bill Rose var en man som tjänstgjorde som hemvärnsman inom luftförsvaret under kriget. Under långa timmars väntan vid kusten samlade han virke som flöt iland med tanken på att  kunna bygga sin drömbil. När han fått ihop tillräckligt köpte han en sliten Austin Seven, 1937-års modell för 4 pund. Tog bort karossen och började bygga sin drömskapelse.

Bilen tjänade under många år som vardagsbil år familjen Rose ända tills frun i huset tröttnade på den och ställde ultimatum jag eller bilen. Bill valde hustrun och bilen såldes.

Om man inte vill ha en båtbil så kanske husvagn lockar. Det lockade i alla fall familjen Norén i Boxholm. De åkte iväg för att köpa en, men hittade ingen som de gillade så far i huset som var möbelsnickrare beslutade sig för att bygga en egen. Så blev det också, sommaren 1959 var den klar, döptes till Rullebo. Den tjänade familjen väl ända fram till 1967 då högertrafiken kom. Dörren satt då på fel sida  och vagnen ställdes undan. Nu är den utlånad av familjen till motormuseet.

Vi traskar vidare till radio och TV-avdelningen.

Många modeller har passerat genom vårt hem också, från den första svartvita till den nuvarande stora med platt skärm. Nu har många en TV i varje rum, minns när jag var liten och man samlades hemma hos någon lycklig tv-ägare och såg på Humle och Dumle, Sigges Cirkus och Andy Pandy. För att inte tala om när det var 10.000 kronorsfrågan, då åkte hela familjen in till stan, som då var Östhammar, och gick på café för att lära oss vad en slamkrypare var.

När vi skulle ringa på den tiden så kopplades samtalen fram via en bemannad telefonväxel, minns att vårt telefonnummer var Forsmark 18.

En liten nätt mobiltelefon.

Vi fortsätter in till fotoavdelningen. Butiken ser ut att vara välförsedd med film.

Gillar man gamla kameror, och det är ju klart man gör, så finns det många att titta på här.

De flesta står i glasmontrar så de blänker en massa och är svåra att fotografera.

En bärbar diaprojektor från 60-talet.

Även i själva hotelldelen finns det en hel del intressanta saker utställda, så vi lämnar själva museet. Bra att det finns exakt avstånd till utgången angivet.

Vem mins inte de trekantiga mjölkförpackningarna, Tetra, som var nästan omöjliga att lyfta med en hand. Speciellt då de var lite fuktiga i kyldisken och med en liten barnahand, men spännande var det då mjölkflaskorna försvann. Fast jag som nyss hade flyttat från lilla lantliga Forsmark, där vi hämtade mjölken i mjölkkrukor i brukets ladugård, jag tyckte även att mjölkflaskorna var moderna och lite kul var det att få trycka ner förseglingen i toppen på flaskan.

Filmstjärnekort eller Filmisar som vi kallade dem, finns även att beskåda här i montrarna. En högoddsare var nog Lassie.

Doris Day kommer jag ihåg att jag samlade på, har till och med ett sådant kort kvar. 

Minns du om du var team Tommy Steele eller team Elvis Presley?  Nä, troligtvis inte om du inte var ung på 50-talet. Under några år på 1950-talet var det Tommy Steele som var den starkast lysande stjärnan av de två herrarna Tommy och Elvis.

Året 1958, utlyste tidningen Bildjournalen en omröstning mellan Tommy Steele och Elvis Presley. Jag höll på Tommy, kanske mest för att brorsan röstade på Elvis och till min stora lycka så vann Tommy och utsågs i och med detta till den ”riktige rockkungen”.  Många, många år senare så fick jag till och med se min forna idol i verkligheten i en musical i London.

Jag var nyss upp på vinden och letade reda på en gammal Bildjournalen, fast min är från 1965 och då var det Beatles om var de stora idolerna.

Ringo hade precis blivit pappa.

Och Hurra, nu är hårvolmarnas tid förbi, inga frallor i håret och vi får ha tofsar. 

Och i skrivande stund har jag fått ett extra stöd här i livet, kan ställa undan kryckorna och gå lite stadigare.

Postat 2022-08-11 14:30 | Läst 1069 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Nostalgi

Blev mycket nostalgi i helgen.

Vi hamnade i Motala efter att först varit och besökt dottern i hennes nya sommarstuga.

Checkade in på hotell Nostalgi som ligger i Motala hamn.

Där ingår inträdet till Motala motormuseum, eftersom det var museet som gjorde att vi hamnade där så passade det bra. Vi slank in och fick oss en riktig nostalgitripp.

Precis innanför dörren står det en vackert röd brandbil av modell äldre.

Brandsprutan var av lite annorlunda modell än den vi har står här hemma. Får inte vara för stora bränder som man ska släcka.

En hel del stora fina Rolls Royce trängs om utrymmet, många bilar är det och trångt står de så man får ofta nöja sig med att betrakta dem från ett håll. Men nog är de pampiga. Som den här från 1939. Den kallas för Ambassad bilen eftersom de har tjänstgjort på Engelska ambassaden i USA 1939. Både Winston Churchill och Franklin D Roosevelt lär ha åkt i den.

Fram till 1933 var RR-märket, som pryder kylaren på alla Rolls Royce, rött. Efter det så målades det i svart. Royce avled samma år, men trots det så hävdas det att den svarta färgen inte beror på hans död.

Lite intressant information om kylarprydnaden.

Som ser ut så här.

Ford har också en väldigt tjusig stor bil. A-Ford Roadster.

Det är inte bara bilar som är utställda här finns en hel del tillbehör för billivet också. Som picknickväskan som står bland de stora flott bilarna. Den ser en aning bekant ut, för jag minns att i mitt föräldrahem så fanns det också en väska som togs fram då vi skulle iväg på tur.

Vår väska var nog något enklare i utförande, tycker mig se den på den här gamla bilden från 60-talet då min mor har fått i gång gasolköket. Undrar vad det vankades för middag där. Gissar på att det är potatis i undre kastrullen. Det där campingbordet har jag fortfarande kvar, men stolarna har försvunnit.

Även campingbordet fanns här. Här med en svart Bubbla

En svart Bubbla hade vi också men första bilen var en Fiat 500. Så stolta vi barn var då pappa köpte vår första bil på 50-talet. Men sådan träsmak det blev i baken för baksätet var som att sitta på en träplanka ungefär, tills mina föräldrar la dit en madrass som jag och brorsan kunde sitta på.

Vi vandrar vidare på museet och hittar första elbilen. Lite annorlunda än Teslan.

En Tatra, tillverkad i Tjeckoslovakien.

Vem minns inte "Steve med Lloyden" från Sven Melanders sketch.  Där lyckades han hetsa bilen till stordåd, men i verkligheten hade den här bilen en slö motor och i övrigt av dålig kvalité.   Den här bilen köpte förra ägaren 1974 för 40 kr.

Sedan kom vi till kändisbilarna som Karl Gerhards bil.

Kar de Mummas Rolls Royce.

En stilig lastbil.

Här har vi ett riktigt fartvidunder, en T-Ford Speedster från 1912.

Fast den Forden hade nog lite svårt att hävda sig mot Silver Streak Jet Mark II med 25000 Hk. med en flygplansmotor med efterbrännkammare.

Bränsleförbrukning ca. 250 liter/minut och gjorde 180 km/tim. på tomgång.

Med den bränsleförbrukningen skulle det vara bra med de här humana bensinpriserna. Vi försökte tanka där och få Super 99 för 79 öre/litern men det lyckades inte.

Sådan här strut hade min pappa då han körde mototcykel på 50-talet.

Det här var bara en liten bråkdel av alla bilar på museet, men här finns en hel del annat att se och minnas tider som var, så det kommer med all säkerhet en fortsättning från Motala motormuseum.

Vi går inte ut från museet än, men tar en lien paus vid jukeboxhörnan.

På återseende!

Postat 2022-08-10 10:36 | Läst 1006 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Lite Klaipėda och en massa otur.

Fanns en slogan som löd "ett äpple om dagen håller doktorn borta..." Undrade om en hamn om dagen också skulle fungera i samma syfte.

Hur som helst dagens hamn och även den sista är Klaipėda i Lithauen.

En lång pir möter oss även här, där sitter det folk och iakttar båttrafiken.

Även här kantas inloppet till staden av industrier.

Undrar vad detta är för manick, kanske en makalös maskin.

Kan vara gas eller olja.

Ett lite annorlunda hus dyker upp.

När vår båt förflyttar sig så ser huset ut att förändras också.

Det finns ett hotell i det huset och på taket har den en servering med vidsträckt utsikt.

Vi kommer fram till vår landstigningsplats och det första vi träffar på är Det svarta spöket. Naturligtvis finns det en legend om spöket. 

Legenden går tillbaka till 1595, när Hans von Heidi, en av vakterna på Klaipėda slott, gjorde sina nattliga rundor nära hamnen. Från ingenstans dök en huvklädd figur upp nära vattnet. I stället för att attackera den förskräckta vakten frågade den honom hur stadens förråd av spannmål och timmer var. Von Heidi informerade spöket att staden hade tillräckligt med förnödenheter, men spöket varnade honom att det inte skulle räcka. Spöket försvann.

Då, på den tiden trodde folk på spökenas, häxornas, trollens och jättarnas ord. Hans von Heidi informerade plikttroget sina överordnade om sitt spöklika möte, och staden satte igång att öka sina förråd av timmer och spannmål. Sedan följde några dystra år av hunger och brist, som folket i Klaipėda bara överlevde på grund av spökets varning.

Klaipėda klarade svältåren tack vare spökets varning. Så Svarta Spöket är en hyllning till stadens räddare.

Spöket hittar man vid kedjebron. Men mer om den bron senare. 

Vi vandrar in till själva staden och blir påminda om det gamla namnet på Klaipėda. Tidigare hette den Memel

Här som i de flesta städer pågår torghandel, här som i Riga är det mycket bärnsten till försäljning.

Hittar en karta över gamla stan, lite svår att ta med sig på en promenad.

En väldigt trevlig brevlåda har de vid det huset med kartan.

Här har det funnits en fästning en gång i tiden.

En fin promenad får man om man går utefter kanalen. Gör man det så är det lätt att hitta till Skeppet Meridianas. Det är ett skepp som byggdes i Finland 1948, användes i 20 år som träningsbåt för utbildning av framtida sjömän. Nu är det restaurerat och ombyggt till restaurang.

På ett hus nära skeppet ser jag sotaren uppe på taket.

Här kan man dessutom ta bilen ut i kanalen.

Även Klaipėda tänker på Ukrainas folk.

I värmen är det skönt med en parkpromenad och här blir det lite svalkande duschar också.

Dags att återvända till vår lilla båt. Fortsätter efter kanalen för än har vi inte hittat den berömda kedjebron som öppnas manuellt. På andra sidan kanalen ser jag en lite speciell bänk. Ser ut som en sjöjungfru klivit upp ur kanalen och satt sig där i solen.

Där, ja just där, borde jag inte ha släppt blicken från backen. Plattorna som ligger på gångvägen ha lagts så det finns en nivåskillnad. Det uppmärksammar inte jag utan trampar snett vid kanten. Försöker få upp balansen men foten gör så ont när jag kliver ner på den att jag faller som en nysågad fura. 

Det är inte bara pinsamt utan det gör ont också. Faller rakt framför en ung man som kommer åkandes på en sparkcykel. Han är snäll och stannar och hjälper till så jag kommer upp. En stukning gissar jag och maken på, men det gör förfärligt ont. Linkar bit för bit tillbaka mot båten, men den dryga kilometern tillbaka känns som en evighet.

Får sitta och vila lite för då vi kommer fram till den lilla kanalen som leder in till vallgraven runt slottet så är bron öppen, bron som är bredvid Det svarta spöket. 

Ja, du har gissat rätt. Det är kedjebron. Den vi gick över på väg in till stan.

Det är ett unikt tekniskt arvsobjekt och historiskt värdefull. En handsvängbar metallbro som byggdes 1855. Den är gjord av nitat järn, dekorerad med kedjor, därför kallas den för "Chain Bridge".

Sitter där och väntar på stängning, värken dunkar i foten och knäna fick sig även de en smäll, men glädjen är ändå stor - kameran höll och jag kan fotografera då bron ska stängas.

Två karlar kommer och tar tag i metallstången i mitten och börjar gå runt, runt.

Till slut är bron helt stängd och alla åskådare kan gå över.

Men foten då, jo tillbaka på fartyget blir det först ispåse på foten, sedan ner till fartygets sjukhus och röntgen. Inget är brutet men här hemma så konstateras det att jag dragit av ett ledband och även skadat en sena. Det vet jag så här långt men har fått remiss till magnetröntgen då min ortoped är orolig att det är något mer skadat. Det blir en historia om tre månade, för så lång kötid är det för MR. Lång tid för läkning också, säger min läkare.

Får låna en rullstol ombord, så jag kan ta mig till middagen och även trösta mig med en drink före maten.

Som om det inte räckte med en skadad fot så blir det mer otur.

Innan man får komma ombord på dessa fartyg så måste man visa covidpass, ha ett negativt antigentest och all personal testas varannan dag och har även munskydd på sig. Före buffématsalen  är det handtvättnig som gäller och över hela båten är det handsprit utställt.

Men trots allt detta så lyckades både jag och maken få covid 19.  Började med en konstig hosta sista dagen ombord. Hemma sedan kom lätt feber och en del symtom som inte bukar vara vid en vanlig förkylning. Vi har fyra doser vaccin, så jag gissar att det var därför som vår Covid 19, blev ungefär som en lättare influensa.

Så det där med en hamn om dagen fungerade inte för att hålla doktorn borta.

Postat 2022-08-03 09:30 | Läst 1142 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Lite mer Riga.

Det blir lite till om Riga, gläder mig åt att kunna gå mer nu så vi traskar runt en hel del.

Många vackra och rikt utsmyckade hus finns det och visst är internet fantastiskt ibland.

Jag undrar vad det är för byggnad vi står framför, och öppnar maps.me och där visar pilen att vi står framför Svarthuvudbrödernas hus. Information om huset kommer samtidigt upp.

Så nu kan jag berätta att Svarthuvudbröderna var ett brödraskap som bildades av ogifta handelsmän i Livland på 1300-talet. Svarthuvudbrödernas gille var både ett handelssällskap och ett försvarsförbund. Riga var då huvudort i Livland.

Det gamla huset som fanns här skadades svårt under andra världskriget, ryska ockupanter rev det sedan. Huset som står här nu är en kopia av det gamla huset.

Här på torget finns också en liten julgran, den står där som en påminnelse om att Riga var först med att ha en klädd julgran.

Nu finns det förstås diskussioner om vem som var först med julgran.

Tallinn, Estlands huvudstad och Riga, huvudstaden i Lettland, där hävdar båda att de var de
de första städerna som hade en julgran. År 1441 fanns det redan ett julgran i Tallinn och år 1510 i Riga. Fast det kan ju var så att Riga hade en klädd julgran och Tallinn endast en gran.

Träffar också på två katter vid detta torg.

Många gamla pampiga kyrkor och andra fina byggnader finns att beundra i staden.  St. Jacob Catholic Cathedral. 

Fast alla hus är inte lika vackra.

Men tuppen på fasaden var fin.

Torghandeln har kommit igång. Här sälj mycket bärnsten.

Bakom försäljarna står stadsmusikanterna från Bremen. Statyn är en gåva från staden Bremen i Tyskland.

Vi kommer fram till Domtorget.

Där får man passa sig lite så man inte blir omkullsprungen av ett bältdjur.

Vid domkyrkan kan man få utlopp för sin leklust.

En drake bevakar de lekande.

Efter allt promenerande blir man törstig och något att dricka lockar.

Nej! Duvorna får h sitt badvatten ifred, vi kan välja mellan att ta en drink med igelkotten...

...eller ta en bärs. Fast jag är lite osäker på vad de serverar där inne för bärs betyder björn på lettiska.

Dags att lämna Riga och resa mot nästa hamn.

På den här sidan av floden är det inte lika många industrier och kolhögar.

Inget busväder på gång den här kvällen.

Postat 2022-08-01 10:59 | Läst 1130 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera