Julskyltning i Helsingfors

Centralgatan glimmade av ljusdekorationer när vi promenerade mot Stockmann, stadens klassiska varuhus som varje år lockar mängder av besökare med sin julskyltning. I år hade vi hört att den skulle vara något alldeles extra – med Mumin som huvudtema – och nyfikenheten drev oss dit. Att stå framför de stora skyltfönstren och se hur sagovärlden tar plats mitt i stadens puls är som att kliva rakt in i en barndomsdröm, där fantasi och julstämning möts i ett sagoskådespel.

Visst var det Muminvärlden som hade byggts upp i skyltfönstret – med alla figurerna från sagan som rörde sig i små scener, nästan som om de klivit ut ur böckerna. I högtalarna berättades sagan om Mumin, först på finska och sedan på engelska, så att både lokalbor och besökare kunde följa med.

Det var inte bara barnen som stod trollbundna framför glaset; många vuxna dröjde kvar länge, lika fascinerade av den levande sagovärlden. Julskyltningen blev som en mötesplats mellan generationer, där fantasi och tradition förenades i ett skådespel.

Vi vandrar vidare och låter blicken glida över stadens fasader. Ljusslingor och dekorationer pryder husen – vissa skimrar vackert och förvandlar byggnaderna till sagoscener, medan andra nästan känns lite skrämmande i sin överdådiga eller märkliga gestaltning. Det är som om staden själv spelar på hela registret av känslor: från varm julglans till mystisk skugga.

En stad som överlevt flera krig men ändå har så många hus i behåll – fasader som bär spår av tidens gång, men som fortfarande reser sig stolta över gatorna. Vissa byggnader glänser i nyputsad prakt, andra viskar om gamla sår och minnen. Tillsammans bildar de en stadsväv där historien och nuet möts, och där varje kvarter känns som ett kapitel i en större berättelse.

Men även nya moderna byggnader dyker upp – som Kampens kapell, kyrkan som med sina rundade träväggar nästan ser ut som en bastu mitt i stadens brus. Men bakom det enkla yttre gömmer sig ett stilla rum av varmt alträ, byggt för tystnad och eftertanke. Kontrasten mellan fasadens vardagliga uttryck och den oväntade ro man möter där inne blir som en symbol för Helsingfors: en stad som förenar puls och stillhet, historia och nutid.

Trodde jag såg en liten gyllene hund uppe i ett fönster, men det var visst en katt.

Intill kyrkan dyker fler moderna inslag upp – som den här elsparkcykeln som parkerat precis utanför den markerade rutan. Kanske kan det betecknas som en liten form av civil olydnad, eller bara ett tecken på hur stadens vardag tränger sig på mitt i stillheten.

Inne i nästa köptempel möttes vi av en hel liten stad byggd av pepparkakor. Husen stod prydligt på rad, dekorerade med glasyr och färgglada detaljer – som små sagoscener mitt i julruschen. De såg nästan för goda ut för att vara sanna, men när vi smakade visade det sig att de var mer konstverk än delikatesser: lite svårtuggade, nästan hårdsmälta. Ändå var de fina att se på, och kanske är det just så det ska vara – en stad som är till för ögat snarare än för magen.

Många butiker satsar på storslagna julskyltningar, men den lilla hälsokostbutikens fönster väckte något helt annat hos mig – en känsla av barndom. Det såg nästan ut som förr, när handlarna täckte skyltfönstren med omslagspapper som togs bort först på skyltsöndagens morgon. Då stod vi barn där, ivriga och förväntansfulla, och beundrade sagolandskap och modelljärnvägar som plötsligt uppenbarade sig.

Det enkla fönstret blev därför mer än bara en skyltning – det blev en påminnelse om den där pirriga känslan av att något magiskt väntar bakom papperet, redo att avslöjas i rätt ögonblick.

Här satt även Nalle Puh och lagade risgrynsgröt.

Här snurrade modelljärnvägen med flera olika tåg som körde runt i små landskap. Jag fick vänta en stund innan jag kom fram för att ta en bild – en liten pojke vägrade helt enkelt följa med sina föräldrar därifrån. Han stod kvar, helt uppslukad av tågen som rullade runt, som om världen utanför försvann för en stund.

 har även filmsnutt på modelljärnvägen.

film

På väg tillbaka till hotellet möttes vi av byggplank som förvandlats till en oväntad scen för poesi. Orden som stod där bröt av mot stadens brus och gjorde att man stannade upp – som om någon ville påminna oss om att även mitt i vardagens grå ytor kan ett leende bli ett stråk av ljus.

Vi har haft en givande dag i Helsingfors, dags att återvända till vårt hotell.

Det råkar vara Finlands självständighetsdag under vår vistelse i Helsingfors, en dag då hela landet fylls av högtidlig stämning och firande. Vårt hotell, Klaus K, ville också bidra till känslan och bjöd gästerna på finskt godis – små söta smaker som blev en del av festligheterna. Det kändes som en varm gest, där även vi som besökare fick ta del av den nationella högtiden och känna oss lite mer hemma i staden.

Till frukost får vi njuta av klassiska julstjärnor – de spröda wienerbröden med plommonsylt i mitten som hör julen till. En liten bit tradition på tallriken, lika mycket en smak av högtid som en påminnelse om barndomens jular.

Vi hade fyra dagar i Helsingfors som jag försökt att sammanfatta i de här två blogginläggen.

Jul i Helsingfors

När vintermörkret sänker sig över Helsingfors tänds tusen små ljus på Senatstorget. Domkyrkan vakar som en vit krona över marknaden, där doften av glögi och nybakade pepparkakor blandas med ljudet av skratt och musik. Här, mitt i stadens hjärta, möts tradition och nutid – hantverkarnas bodar står sida vid sida med moderna inslag, men allt omsluts av samma varma julstämning.

Att vandra mellan stånden är som att stiga in i en levande julberättelse: träleksaker, stickade vantar och glittrande dekorationer väcker både barndomsminnen och nya drömmar till liv. Här kröns Finlands Lucia, som sedan med sitt följe skrider nedför domkyrkans trappa, vidare ner mot julmarknaden och ut i stadens centrum – ett ögonblick där ljuset bokstavligen möter folkvimlet.

Men vi kom dit lite före Lucia. I stället tog vi oss uppför alla trapporna för att få en blick över marknaden från ovan. På dagtid såg det ut så här – mer vardagligt än stämningsfullt, men ändå med en förväntan som låg och vilade över torget, som om ljusen bara väntade på att få tändas.

När mörkret föll – och det gör det tidigt i Helsingfors – förvandlades marknaden. Ljusslingorna tändes, bodarna glimmade som små lyktor och hela torget fick en annan puls. Det som på dagen kändes vardagligt blev nu en scen för julens magi: doften av glögi spreds i luften, musiken bar längre och domkyrkan reste sig som en vit väktare över allt det levande myllret.

Att blicka ut över marknaden i kvällsljus var som att se staden klä sig i festdräkt, där varje liten detalj – från stickade vantar till glimmande dekorationer – fick en extra glans.

Vi går ner till alla bodarna, där doften av nybakat möter oss mellan ljusslingor och juldekorationer. Mitt i vimlet står det klassiska konditoriet Ekberg, som bjuder på den finska favoriten Korvapuusti – kanelbullen vars namn bokstavligen betyder örfil. En smått humoristisk benämning på något så mjukt och tröstande.

När jag ser dem ligga där, gyllene och kryddiga, tänker jag på min mamma som också bakade korvapuusti när jag var barn. Smaken är densamma: en blandning av sötma och trygghet, som om varje tugga bär med sig en bit av både tradition och barndomsminne.

Är man på julmarknad så är det nästan obligatoriskt att värma händerna kring en mugg glögg – eller glögi, som de säger här i Helsingfors. Den serveras förstås med russin och mandel, som små överraskningar på botten av koppen. Doften av kryddor blandas med sorlet från torget och gör stunden till en del av själva julritualen: enkel, värmande och alldeles självklar.

En blinkning från glöggförsäljaren som vet att julmarknaden inte bara är för människor, utan också för alla fyrbenta som gärna vill vara med i stämningen.

Mitt i marknadens myller står en gammaldags karusell, vackert målad och snurrande till glada toner. Den är gratis för alla barn – och för vuxna som fortfarande bär på sitt barnasinne. Jag såg några fnittriga tonårsflickor hoppa upp på hästarna, som om de för en stund återvände till sin barndoms jul.

Det är just sådana ögonblick som gör marknaden levande: när traditionen inte bara bevaras, utan också får nytt liv i skratt och rörelse.

För barnen var det inte glöggen som lockade, utan en rykande mugg varm choklad. Med vispgrädde som topp och marshmallows som smälte långsamt ner i det söta skummet blev det en egen liten fest i koppen. Och kanske är det just så julen smakar för de yngsta – mjuk, söt och alldeles självklar.

På tal om sött – det fanns verkligen mycket som lockade besökarna. Från färgglada karameller och choklad i alla former till honung, fudge och småkakor som doftade nybakat. Barnens ögon glittrade nästan lika mycket som julbelysningen när de stod framför stånden, och även de vuxna lät sig frestas av allt som hör julen till.

Julmarknaden är inte bara en plats för hantverk och traditioner, utan också för små godsaker som gör promenaden mellan bodarna ännu mer njutbar.

Varför inte en våffla med sylt och vispgrädde.

I en av bodarna tillverkades handgjorda spiralchips, skurna som små konstverk och friterade tills de blev gyllene och krispiga. Ångan bolmade ut från grytorna och spred en doft som fick förbipasserande att stanna upp.

Efter att ha traskat runt bland alla bodar, smuttat på en varm glögg och mumsat i oss en korvapuusti, fortsatte vi vidare mot centrum för att titta på julskyltningen. Det är inte långt att gå, men vill man kan man hoppa på spårvagnen som rullar längs den festligt upplysta Julgatan – en liten resa där själva färden blir en del av julupplevelsen.

Spar julskyltningen till nästa blogginlägg.

En promenad genom Edinburghs lager av tid.

Vi tar en till promenad i Edinburgh, först styr vi stegen vi upp på Calton Hill, den beskrivs ibland som en "kulle med statyer".

Den  ingår i stadens UNESCO-världsarv. Calton Hill är en av Edinburghs mest ikoniska platser, en vulkanisk höjd mitt i staden som erbjuder både storslagna vyer och historiska monument.

Här möts grönskan och graniten, där monumenten står som frusna gestalter mot himlen. Calton Hill har kallats Edinburghs egen akropolis, en plats där staden blickar både bakåt mot antiken och framåt mot framtiden.

Här uppe öppnar sig staden som en tavla under oss. Det var på 1800‑talet som Edinburgh fick sitt smeknamn ‘Athens of the North’, när konstnären Hugh William Williams såg likheterna mellan den grekiska huvudstadens stadsplan och vår egen. Med sina klassiska monument har Calton Hill blivit som stadens akropolis – en plats där historien står sida vid sida med utsikten. Här uppe ser man ända bort till havet.

Bredvid där vi står är Dugald Stewart Monument, ett litet grekiskt tempel till minne av filosofen. Med sina eleganta kolonner ramar det in utsikten och påminner om Edinburghs smeknamn ‘Athens of the North’. Ett stilla monument för tankens kraft.

Det som skulle bli en skotsk Parthenon står här som en ofullbordad dröm. National Monument restes till minne av soldaterna från Napoleonskrigen, men pengarna tog slut och bara kolonnerna blev kvar. Kanske är det just ofullkomligheten som gör det så gripande.

Edinburghs egen ‘skamfläck’ som ändå ger kullen sin stolthet

Som ett teleskop i sten reser sig Nelson Monument mot himlen. Tornet byggdes för att hedra amiral Nelsons seger vid Trafalgar, och härifrån har man länge signalerat tid till stadens invånare. Ett minnesmärke som blickar både mot havet och mot framtiden.

På vägen ner mot staden dyker ett märkligt hus upp, W Hotel Edinburgh, som fått smeknamnet The Ribbon. Mitt i den klassiska stenstaden reser sig en kopparspiral, som om framtiden själv snurrat sig upp ur kullens fot. Fasaden slingrar sig uppåt som ett band i vinden, ett nutida utropstecken bland stadens parenteser

Från stadens höjd vandrar vi vidare till Edinburghs äldsta kvarter – The Old Town, som breder ut sig kring slottet på Castle Rock. Här möter vi medeltidens stad, med sina smala gränder, höga stenhus och platser där historien ännu dröjer kvar i stenarna.

Vi letar oss fram genom smala gränder och trånga prång.

“Vid Royal Mile står ett hus som tycks luta sig framåt för att viska historier från en annan tid. Balkongen hänger som en träbro mellan då och nu, och fönstrens sken är som ögon som minns. Det är John Knox House, byggt omkring 1470, stadens äldsta bevarade bostadshus – ett fascinerande inslag som bär både arkitekturens tyngd och historiens röst.

På torget nära City Chambers står tre röda telefonkiosker som utropstecken i stenstadens grå text.  De är kvarlevor från en tid då samtal krävde de mynt och tålamod, nu är de mest statister – alltid redo att posera för ännu en bild. Mot de gamla fasaderna lyser de som små fyrar av färg, även om klistermärkena numera täcker deras sidor. En lekfull kontrast som gör Edinburghs historia ännu mer fotogenisk

Innan vi svänger in till City Chambers och alla handavtryck får maken posera vid sin alldeles egna telefonkiosk. Inte lika röd och grann som de andra, men någon har märkt upp den med hans namn. Jag lovar – det var inte han som klottrade, även om hans namn är ganska ovanligt här i Skottland och ingen riktigt verkar veta hur det ska uttalas.

Och med den lilla kiosken bakom oss – märkt som om staden själv ville ge maken en egen plats – svänger vi vidare mot City Chambers. Där väntar en annan sorts spår, inte klottrade namn utan handavtryck i sten, som berättar om människor som satt sin prägel på Edinburgh.

När vi kliver in på gården till City Chambers möts vi av något oväntat. I stenläggningen ligger handavtryck, som om människor lämnat sina spår direkt i stadens hjärta. Det är Edinburgh Award – en hedersutmärkelse till stadens mest betydelsefulla invånare. Här finns författare, konstnärer och samhällsbyggare, alla med sina händer bevarade i sten. Ian Rankin var den första att få sitt avtryck 2007, och året därpå kom J.K. Rowling, vars händer som skrev Harry Potter nu ligger gyllene i Edinburghs egen ‘Walk of Fame’. Varje avtryck är en liten berättelse om hur staden formats av sina människor – en påminnelse om att historia inte bara sitter i murar och monument, utan också i händerna som skapar.

Jag letar och hittar faktiskt J.K. Rowlings handavtryck. Jag lade min egen hand i hennes och upptäckte att vi hade lika små händer. Ett ögonblick kändes det som att jag blivit antagen till Hogwarts, fast utan uggla och trollstav – bara med en stenplatta som bevis.

Avslutar med ett pubbesök på Auld Hundred den skryter stolt med att vara den äldsta på Aulderest Street. Och jag kunde inte låta bli att le – för om man inte kan vara den äldsta i hela staden, så kan man alltid vara den äldsta på sin gata. Ett slags lokal rekordtitel, lika charmig som självironisk.

Edinburgh - Dean Village.

Edinburgh kan överraska med sina stilla hörn, där stadens brus plötsligt dämpas och naturen tar över. En klar dag utan regn gav oss chansen att vandra bort mot Dean Village, längs Water of Leiths gröna stråk. Här, bara några steg från stadens hjärta, öppnar sig ett landskap som nästan känns som skog – med susande träd, fågelsång och den gamla bron som vakar över dalen. Promenaden blev en påminnelse om att även i en historisk stad finns platser där man kan andas lugnt och låta stegen följa flodens rytm.

Namnet Dean Village kommer från ordet dene (djup dal). Här låg i över 800 år en blomstrande kvarnby, där elva olika kvarnar drevs av Water of Leiths kraftiga ström.

Lite kuperat område med äldre hus.

Från bron öppnar sig utsikten över Water of Leith och de gamla husen som klamrar sig fast längs sluttningen. Dean Bridge, byggd av Thomas Telford på 1830-talet, bär oss högt över dalen och ger en känsla av både styrka och elegans. Nedanför ligger Dean Village, en gång en livlig kvarnby, nu en stilla oas där stenhusen speglar sig i floden. Här möts stadens historia och naturens lugn, ett ögonblick där man kan känna både tidens tyngd och flodens eviga rörelse.

Dean Village är idag ett av Edinburghs mest attraktiva och dyra bostadsområden. Det som en gång var en kvarnby präglad av fattigdom har förvandlats till ett eftertraktat kvarter med exklusiva lägenheter och townhouses, där priserna ligger långt över stadens genomsnitt. 

Fortsätter vi en bit in i området så kan man se bron också.

Dean Bridge uppfördes för att knyta samman Edinburghs västra delar med de nya bostadsområdena som växte fram norrut. Den ersatte den enklare stenbron vid Bell’s Brae och blev ett av stadens mest imponerande byggnadsverk. Det var ett av ingenjören Thomas Telford sista stora projekt, skapat vid 73 års ålder.

Dean Village bär på en märklig dubbelhet. Som jag nämnde tidigare låg här, längs Water of Leith, i århundraden en kvarnby där arbetet var hårt och livet ofta fattigt. Husen klamrade sig fast vid sluttningarna, och floden var både kraftkälla och livsnerv. Under 1800-talet förlorade byn sin betydelse och förfallet satte spår – Dean blev länge förknippat med enkelhet och misär.

Men idag är det svårt att föreställa sig. De gamla stenhusen är varsamt restaurerade, nya bostäder har vuxit fram, och området har blivit ett av Edinburghs mest eftertraktade. Här bor nu välbeställda familjer och internationella köpare som söker lugnet mitt i staden. Priserna är höga, men det är just kombinationen av historia, natur och närhet till centrum som gör Dean Village så eftertraktat.

Att vandra över bron och blicka ner mot husen är som att se två världar mötas: kvarnbyarnas slit och dagens exklusiva idyll. Det är en påminnelse om hur platser kan förändras – men också om hur floden, husen och dalen bär med sig minnet av allt som varit.

Vi promenerar vidare utefter floden.

Ett lugnt och lummigt område.

Det lilla vattenfallet i floden påminner om varför Dean Village en gång växte fram just här. Det brusande vattnet var kraften som drev kvarnarna, livsnerven för byn under århundraden. Idag är det bara ljudet och rörelsen som finns kvar – men när man står här är det lätt att föreställa sig hur hjulen snurrade och arbetet aldrig tog paus. Ett stycke natur som bär på minnet av människors slit och vardag

Promenaden längs Water of Leith leder oss fram till en större bro, vars valv spänner sig mäktigt över dalen, bilar passerar ovanför oss men vi fortsätter i den lugna dalen.

Vi har fått en fin promenad men när vi kommer fram till en brant trappa känner vi att det är dags att vända åter mot staden. Floden och dalens stillhet ligger kvar bakom oss, medan stegen leder uppåt mot stadens puls igen. Varje trappsteg känns som en övergång, från naturens gröna lugn till Edinburghs livliga gator. Att klättra uppför är som att lämna en hemlig värld, men med känslan av att ha burit med sig dess ro i hjärtat.

Uppe vid Douglas Crescent möts vi av ett helt annat Edinburgh – eleganta hus med anor från 1800-talet och en känsla av stadens förfinade sida. Här känns det som att historien sitter i fasaderna, samtidigt som lugnet från floden fortfarande dröjer kvar. 

Blir en bra övergång innan vi kommer åter till de mer livliga kvarteren.

När vädret är på vår sida passar vi på att gå vidare till nya kvarter. Vi låter oss imponeras av husens elegans, och små detaljer som rördragningarna. Visst är det tur att de sitter utanpå fasaderna, så att man kommer åt dem när kylan gör sitt och de fryser sönder.

Här är det riktigt backigt, kanske syns det inte på bilden hur brant det är. Men när man ser att de har satt upp en ledstång direkt på husväggen, för att hjälpa gående när backen blir hal på vintern, då förstår man att lutningen är på allvar."

Här stöter jag på det som nog är stadens allra finaste väggmålning. Färgerna lyser mot stenfasaden och gör gatan till ett galleri under bar himmel – ett oväntat konstverk som får mig att stanna upp och beundra.

St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt  St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.