Julskyltning i Helsingfors

Centralgatan glimmade av ljusdekorationer när vi promenerade mot Stockmann, stadens klassiska varuhus som varje år lockar mängder av besökare med sin julskyltning. I år hade vi hört att den skulle vara något alldeles extra – med Mumin som huvudtema – och nyfikenheten drev oss dit. Att stå framför de stora skyltfönstren och se hur sagovärlden tar plats mitt i stadens puls är som att kliva rakt in i en barndomsdröm, där fantasi och julstämning möts i ett sagoskådespel.

Visst var det Muminvärlden som hade byggts upp i skyltfönstret – med alla figurerna från sagan som rörde sig i små scener, nästan som om de klivit ut ur böckerna. I högtalarna berättades sagan om Mumin, först på finska och sedan på engelska, så att både lokalbor och besökare kunde följa med.

Det var inte bara barnen som stod trollbundna framför glaset; många vuxna dröjde kvar länge, lika fascinerade av den levande sagovärlden. Julskyltningen blev som en mötesplats mellan generationer, där fantasi och tradition förenades i ett skådespel.

Vi vandrar vidare och låter blicken glida över stadens fasader. Ljusslingor och dekorationer pryder husen – vissa skimrar vackert och förvandlar byggnaderna till sagoscener, medan andra nästan känns lite skrämmande i sin överdådiga eller märkliga gestaltning. Det är som om staden själv spelar på hela registret av känslor: från varm julglans till mystisk skugga.

En stad som överlevt flera krig men ändå har så många hus i behåll – fasader som bär spår av tidens gång, men som fortfarande reser sig stolta över gatorna. Vissa byggnader glänser i nyputsad prakt, andra viskar om gamla sår och minnen. Tillsammans bildar de en stadsväv där historien och nuet möts, och där varje kvarter känns som ett kapitel i en större berättelse.

Men även nya moderna byggnader dyker upp – som Kampens kapell, kyrkan som med sina rundade träväggar nästan ser ut som en bastu mitt i stadens brus. Men bakom det enkla yttre gömmer sig ett stilla rum av varmt alträ, byggt för tystnad och eftertanke. Kontrasten mellan fasadens vardagliga uttryck och den oväntade ro man möter där inne blir som en symbol för Helsingfors: en stad som förenar puls och stillhet, historia och nutid.

Trodde jag såg en liten gyllene hund uppe i ett fönster, men det var visst en katt.

Intill kyrkan dyker fler moderna inslag upp – som den här elsparkcykeln som parkerat precis utanför den markerade rutan. Kanske kan det betecknas som en liten form av civil olydnad, eller bara ett tecken på hur stadens vardag tränger sig på mitt i stillheten.

Inne i nästa köptempel möttes vi av en hel liten stad byggd av pepparkakor. Husen stod prydligt på rad, dekorerade med glasyr och färgglada detaljer – som små sagoscener mitt i julruschen. De såg nästan för goda ut för att vara sanna, men när vi smakade visade det sig att de var mer konstverk än delikatesser: lite svårtuggade, nästan hårdsmälta. Ändå var de fina att se på, och kanske är det just så det ska vara – en stad som är till för ögat snarare än för magen.

Många butiker satsar på storslagna julskyltningar, men den lilla hälsokostbutikens fönster väckte något helt annat hos mig – en känsla av barndom. Det såg nästan ut som förr, när handlarna täckte skyltfönstren med omslagspapper som togs bort först på skyltsöndagens morgon. Då stod vi barn där, ivriga och förväntansfulla, och beundrade sagolandskap och modelljärnvägar som plötsligt uppenbarade sig.

Det enkla fönstret blev därför mer än bara en skyltning – det blev en påminnelse om den där pirriga känslan av att något magiskt väntar bakom papperet, redo att avslöjas i rätt ögonblick.

Här satt även Nalle Puh och lagade risgrynsgröt.

Här snurrade modelljärnvägen med flera olika tåg som körde runt i små landskap. Jag fick vänta en stund innan jag kom fram för att ta en bild – en liten pojke vägrade helt enkelt följa med sina föräldrar därifrån. Han stod kvar, helt uppslukad av tågen som rullade runt, som om världen utanför försvann för en stund.

 har även filmsnutt på modelljärnvägen.

film

På väg tillbaka till hotellet möttes vi av byggplank som förvandlats till en oväntad scen för poesi. Orden som stod där bröt av mot stadens brus och gjorde att man stannade upp – som om någon ville påminna oss om att även mitt i vardagens grå ytor kan ett leende bli ett stråk av ljus.

Vi har haft en givande dag i Helsingfors, dags att återvända till vårt hotell.

Det råkar vara Finlands självständighetsdag under vår vistelse i Helsingfors, en dag då hela landet fylls av högtidlig stämning och firande. Vårt hotell, Klaus K, ville också bidra till känslan och bjöd gästerna på finskt godis – små söta smaker som blev en del av festligheterna. Det kändes som en varm gest, där även vi som besökare fick ta del av den nationella högtiden och känna oss lite mer hemma i staden.

Till frukost får vi njuta av klassiska julstjärnor – de spröda wienerbröden med plommonsylt i mitten som hör julen till. En liten bit tradition på tallriken, lika mycket en smak av högtid som en påminnelse om barndomens jular.

Vi hade fyra dagar i Helsingfors som jag försökt att sammanfatta i de här två blogginläggen.

Jul i Helsingfors

När vintermörkret sänker sig över Helsingfors tänds tusen små ljus på Senatstorget. Domkyrkan vakar som en vit krona över marknaden, där doften av glögi och nybakade pepparkakor blandas med ljudet av skratt och musik. Här, mitt i stadens hjärta, möts tradition och nutid – hantverkarnas bodar står sida vid sida med moderna inslag, men allt omsluts av samma varma julstämning.

Att vandra mellan stånden är som att stiga in i en levande julberättelse: träleksaker, stickade vantar och glittrande dekorationer väcker både barndomsminnen och nya drömmar till liv. Här kröns Finlands Lucia, som sedan med sitt följe skrider nedför domkyrkans trappa, vidare ner mot julmarknaden och ut i stadens centrum – ett ögonblick där ljuset bokstavligen möter folkvimlet.

Men vi kom dit lite före Lucia. I stället tog vi oss uppför alla trapporna för att få en blick över marknaden från ovan. På dagtid såg det ut så här – mer vardagligt än stämningsfullt, men ändå med en förväntan som låg och vilade över torget, som om ljusen bara väntade på att få tändas.

När mörkret föll – och det gör det tidigt i Helsingfors – förvandlades marknaden. Ljusslingorna tändes, bodarna glimmade som små lyktor och hela torget fick en annan puls. Det som på dagen kändes vardagligt blev nu en scen för julens magi: doften av glögi spreds i luften, musiken bar längre och domkyrkan reste sig som en vit väktare över allt det levande myllret.

Att blicka ut över marknaden i kvällsljus var som att se staden klä sig i festdräkt, där varje liten detalj – från stickade vantar till glimmande dekorationer – fick en extra glans.

Vi går ner till alla bodarna, där doften av nybakat möter oss mellan ljusslingor och juldekorationer. Mitt i vimlet står det klassiska konditoriet Ekberg, som bjuder på den finska favoriten Korvapuusti – kanelbullen vars namn bokstavligen betyder örfil. En smått humoristisk benämning på något så mjukt och tröstande.

När jag ser dem ligga där, gyllene och kryddiga, tänker jag på min mamma som också bakade korvapuusti när jag var barn. Smaken är densamma: en blandning av sötma och trygghet, som om varje tugga bär med sig en bit av både tradition och barndomsminne.

Är man på julmarknad så är det nästan obligatoriskt att värma händerna kring en mugg glögg – eller glögi, som de säger här i Helsingfors. Den serveras förstås med russin och mandel, som små överraskningar på botten av koppen. Doften av kryddor blandas med sorlet från torget och gör stunden till en del av själva julritualen: enkel, värmande och alldeles självklar.

En blinkning från glöggförsäljaren som vet att julmarknaden inte bara är för människor, utan också för alla fyrbenta som gärna vill vara med i stämningen.

Mitt i marknadens myller står en gammaldags karusell, vackert målad och snurrande till glada toner. Den är gratis för alla barn – och för vuxna som fortfarande bär på sitt barnasinne. Jag såg några fnittriga tonårsflickor hoppa upp på hästarna, som om de för en stund återvände till sin barndoms jul.

Det är just sådana ögonblick som gör marknaden levande: när traditionen inte bara bevaras, utan också får nytt liv i skratt och rörelse.

För barnen var det inte glöggen som lockade, utan en rykande mugg varm choklad. Med vispgrädde som topp och marshmallows som smälte långsamt ner i det söta skummet blev det en egen liten fest i koppen. Och kanske är det just så julen smakar för de yngsta – mjuk, söt och alldeles självklar.

På tal om sött – det fanns verkligen mycket som lockade besökarna. Från färgglada karameller och choklad i alla former till honung, fudge och småkakor som doftade nybakat. Barnens ögon glittrade nästan lika mycket som julbelysningen när de stod framför stånden, och även de vuxna lät sig frestas av allt som hör julen till.

Julmarknaden är inte bara en plats för hantverk och traditioner, utan också för små godsaker som gör promenaden mellan bodarna ännu mer njutbar.

Varför inte en våffla med sylt och vispgrädde.

I en av bodarna tillverkades handgjorda spiralchips, skurna som små konstverk och friterade tills de blev gyllene och krispiga. Ångan bolmade ut från grytorna och spred en doft som fick förbipasserande att stanna upp.

Efter att ha traskat runt bland alla bodar, smuttat på en varm glögg och mumsat i oss en korvapuusti, fortsatte vi vidare mot centrum för att titta på julskyltningen. Det är inte långt att gå, men vill man kan man hoppa på spårvagnen som rullar längs den festligt upplysta Julgatan – en liten resa där själva färden blir en del av julupplevelsen.

Spar julskyltningen till nästa blogginlägg.

Lego

Hamnade på en Lego utställning, där de gjorde reklam för blomsterlego.

Så här ovanifrån ser utställningen ut som ett legodockskåp.

Många fantasifulla skapelser.

Inte röra! Man fick tydligen inte plocka några blommor här.

Utställarna betonade vid flera stationer att byggglädje med Lego inte har någon åldersgräns. Skyltar, samtal och aktiviteter uppmuntrade både barn och vuxna att släppa loss sin kreativitet. Många vuxna besökare syntes engagerade i byggandet. Budskapet var tydligt: fantasin har inget bäst före-datum.

För att engagera besökarna erbjöds ett vykort som kunde hämtas vid ankomst. Med kortet i handen fick deltagarna gå runt till sex olika stationer för att samla stämplar och skapa ett färdigt mönster. En skylt informerade tydligt: "Gäller även vuxna."

Den här var inte av Lego, men stod parkerad utanför ett flott hotell. Dyr och snygg.

Shopping Survival Guide: Vad du inte visste att du kunde äta (men kanske borde)

Häng med på en shoppingtur i Kuala Lumpor.

Först får man ta och klä sig lite lämpligt i värmen.

Vad man tar på sig beror lite på vilken modetyp man är. Vissa följer trender. Andra följer väderprognosen. Vissa klär sig för att synas.

Bara man inte går helt bananas i klädstilen så ordnar det sig.

Vi startar med att besöka en butik som har ett brett sortiment av kryddor och kinesiska varor.

När man står där i asiatiska delikatesshyllan och funderar på middag, är det lätt att känna sig… blåst. Simblåst, alltså. För vad är väl mer festligt än att bjuda på torkad fiskblåsa till förrätt och ginsengrot till dessert.

Fågelbo – nu i lyxförpackning. Kilopriset får en att undra: är det här verkligen något man äter, eller är det en investering? Vissa köper guld. Andra köper torkade reden från svalor. Smakar det fågel, så kostar det fågel.

Så varför inte lite fågelbo till kvällens middag till det facila priset av 5.038 kr/100 gram.

Eller om man vill slå på stort så kan man köpa de dyrare för 9.735 kr/ 100 gram.

Men en ramen kanske är något som lockar mer.

För de riktigt modiga så finns det även non-halal, ingen fara för apoteket ligger runt hörnet.

Halloween har redan varit, men man kan nog festa på en skrämmande bakelse ändå.

Kanske välja ett säkert kort och välja Spam istället.

Men hur det nu är med all spännande mat så fastnade vi till slut för ett tryggare alternativ, en lobster roll. Utsökt god.

Men den där drickan i plastpåse testade vi inte.

En långsam promenad genom Kuala Lumpurs kontraster.

Blir inga snabba promenader när man är i Kuala Lumpur, för det är ganska varmt men att då och då leta sig ut från de luftkonditionerade gångarna och svala husen är mödan värt.

Det finns en hel del gångvägar, både under jord och ovan jord, som är luftkonditionerade – ett välkommet avbrott från den tropiska hettan. En av dem är särskilt minnesvärd: väggarna pryds av fotografier och målade dekorationer som gör promenaden till något mer än bara transport. Det känns nästan som att gå genom ett galleri, där stadens själ får ta plats mellan betong och glas.

När man väl kliver ut i värmen möts man av ett myller av ljud, dofter och färger. Trafiken surrar, gatuköken ryker, och luften är tung av tropisk fukt. Men det finns något meditativt i att promenera långsamt, att låta staden rinna förbi i ett lugnare tempo.

Jag började min dag vid KLCC Park, där skyskraporna speglar sig i det lilla konstgjorda sjölandskapet. Här kan man gå i skuggan av palmer och se lokalbor jogga i takt med morgonsolen.

Några måste ta den obligatoriska selfiebilden framför Petronas Tower. Ibland är det inte bara byggnaden man vill fånga – utan känslan av att vara där

Där var det inte bara människor som var ute och tränade, träffade på den här lilla filuren.

Sedan slingrade jag mig vidare genom Bukit Bintang, där shoppinggalleriorna står som svalkande oaser mellan gatorna. Det är nästan som att staden är byggd för att man ska kunna röra sig utan att någonsin behöva svettas – men det är just svetten som gör upplevelsen verklig. 

Lite speciella och handikappanpassade övergångsställen. Det är något fint med att även detaljer som ett övergångsställe kan visa omtanke och inkludering.

Jag lämnade den stora gatan med alla flotta butiker, där luftkonditioneringen sipprar ut genom öppna dörrar och skyltfönstren glittrar av lyx. Svängde runt vid statyerna av Michael Jackson – ett oväntat inslag mitt i stadens puls där många stannade till för ett foto.

– och fortsatte sedan in i ett kvarter där tempot var lite lugnare. Här byts marmorgolv mot trottoarplattor, och istället för internationella märken möts man av små kaféer, lokala butiker och doften av grillad kyckling från ett gatustånd.

Kom till ett lite annorlunda kvarter. Enklare bostadshus och massor med väggmålningar. Något som jag har svårt att gå förbi utan att försöka få några bilder. Färgerna var starka, motiven varierade – från traditionella mönster till porträtt av lokala hjältar och fantasifulla figurer. Det kändes som att varje vägg berättade sin egen historia, och jag blev stående gång på gång, med kameran i handen.

Här var tempot ett annat. Barn lekte på trottoaren, en äldre man satt och skalade frukt i skuggan, och någon vinkade från ett fönster. Det var som att staden öppnade upp en annan sida av sig själv – mindre polerad, men desto mer levande.

Konsten här känns inte planerad, utan levande. Som om den växer fram i takt med staden.

Jag stannade till, tog ett steg tillbaka, och försökte fånga hela bilden – men det är svårt att fånga känslan i en enda ruta

Det här kvarteret var som ett galleri utan väggar, där varje fasad var en duk.

Duvor på ledning, tvätt på tork – en bild som fångar stadens rytm och vila, den bilden kunde jag inte gå förbi.

Vet inte varför, men tvätt på tork kan jag inte låta bli att försöka fånga på bild.

Det är något med tvätt på tork – vardagligt, färgstarkt, och alltid värt en bild.

Att promenera i Kuala Lumpur är som att bläddra igenom ett bildspel av stadens själ. Från svalkande gångvägar med konstnärliga inslag till kvarter där väggmålningar berättar historier och tvätten fladdrar mellan husfasader – varje steg bjuder på nya motiv. Duvor radar upp sig som tysta betraktare, och människor stannar till för att fånga sin stund framför stadens ikoniska torn.

Det är inte bara en promenad, det är en resa genom kontraster: mellan lyx och vardag, mellan luftkonditionerat och tropisk hetta, mellan det planerade och det spontana. Och mitt i allt, kameran, som försöker hinna med.

För mig är det just de här ögonblicken som gör en stad levande. De små detaljerna, de oväntade mötena, och känslan av att vara en del av något större, om än bara för en stund.