Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Semestertider
Semestertider just nu, och då planeras det för fullt.
Vart ska vi åka i år? Bilsemester i Sverige eller flyg utomlands? Kanske bara stanna hemma.
På 50‑talet, när jag var barn, var det inte något bekymmer, för då betydde semester samma sak som mormor och morfar i Puoltikasvaara.
Inga funderingar eller tankar på något annat – det var dit vi åkte. Den enda planeringen handlade egentligen om vi skulle ta kustvägen eller köra inne i landet.
Det blev oftast kustvägen. Den slingrade sig upp genom byar och städer, och på den tiden leddes vägen inte runt någonting. Man körde rakt igenom allt – Umeå, Luleå, Piteå och alla andra. På 50‑talet följde man i stort sett samma sträckning som dagens E4 upp till Luleå, men vägarna gick rakt genom varje stadskärna, ofta på smala bygator där trottoarkanterna kändes extra höga och husen stod nära vägen.
Mot slutet av 50‑talet började stadskärnorna överallt se likadana ut, med EPA, Domus och skoaffären Oscaria som självklara landmärken. För mig och brorsan, som växte upp på landet med bara Konsum, var det rena lyxen att få stanna till och gå in i ett riktigt varuhus.
Före 1955 åkte vi tåg till Gällivare och sedan buss vidare mot Puoltikasvaara – en bussresa vars längd man aldrig riktigt kunde räkna ut. Plötsligt kunde vägen vara helt blockerad av en stor renflock, och då var det bara för busschauffören att stanna och vänta tills renarna behagade flytta på sig.
Men sedan blev vi med bil. Ja, bil och bil – men det var nog den flottaste bil man kunde ha i mina och min brors ögon.
En Fiat 500. Den såg ut som en liten skalbagge som bestämt sig för att bli långfärdsbil, och den hade inget riktigt baksäte utan mest som en planka där bak. Men mina föräldrar la dit en madrass åt oss att sitta på. En rejäl sak, en tagelmadrass har jag för mig att det var. Några bilbälten fanns förstås inte – ordet säkerhetsbälte hade ingen börjat använda än – och ingen oroade sig för det heller. Det var bara att hålla i sig när vägen blev gropig, och det blev den ofta.
Kanske är det därför jag fortfarande blir så lycklig när jag ser en Fiat 500 av den gamla modellen.
Här har vi stannat vid vägkanten för en liten paus. Min bror tog en bild med pappas gamla lådkamera, och jag var inte särskilt förtjust i att stå framför kameran då heller. På den tiden rökte ju ”alla” – jag ser att mamma har en cigarett i handen och pappa har tänt sin pipa, som om det vore den mest självklara delen av en bilrast.
Vägen var en blandning av asfalt, oljegrus och rena grussträckor. Det dammade om bilarna som mötte oss, och när vi stannade för att sträcka på benen knastrade det alltid under skosulorna. Doften av varm motor, tallskog och damm hörde sommaren till.
Genom Hälsingland och Medelpad gick vägen nära gårdar och lador, och ibland fick man sakta in för kor som ännu inte förstått att de inte längre hade företräde. I Sundsvall rullade vi fram mellan stenhusen, och jag minns hur det ekade mellan fasaderna när pappa växlade ner i en av backarna.
Längre norrut blev städerna glesare men vägen lika levande. I Härnösand gick den över bron och rakt in i stan. I Örnsköldsvik slingrade den sig upp och ner i backarna, och i Umeå gled vi fram nära älven innan vägen fortsatte norrut genom björkskogen. Skellefteå, Piteå, Luleå – alla passerades på samma sätt, mitt igenom.
Efter Luleå svängde vi av mot Boden och vidare norrut på den gamla riksvägen. Här blev landskapet tystare, vägen smalare och skogarna tätare. Små samhällen dök upp som korta glimtar – Vittjärv, Harads, Moskosel – innan de försvann bakom oss igen.
På vägen upp brukade vi stanna för natten där det passade, inga tjusiga hotell utan tältet som följde med varje sommar. Jag minns hur mamma stod vid gasolköket och lagade mat medan tältlinorna fladdrade i vinden bakom henne. Det var något tryggt i det där – doften av maten, ljudet av stormköket och pappas pipa som glödde i skymningen. Och så ljuset… för ju senare vi körde och ju längre norrut vi kom, desto märkligare blev det. Det mörknade inte, utan ljusnade. Jag minns en gång hur jag såg solen gå ner, bara för att stanna vid horisonten, vända och börja klättra uppåt igen. För ett barn var det ren magi.
Det var en annan sorts resa. Långsammare, krokigare, dammigare – men också rikare. Varje mil hade sin egen rytm, sin egen doft, sitt eget ljud. Och där bak på tagelmadrassen satt vi och tog in alltihop, utan att förstå att vi just då samlade på oss minnen som skulle stanna hela livet.
Åren gick, men resan till mormor och morfar var densamma – bara bilen som blev uppgraderad. Här har vi stannat vid Polcirkeln, som då bara markerades av en ensam skylt vid vägkanten, långt ifrån den stora rastplats som finns där i dag. Bilen hade blivit en svart folkvagn, och jag minns den särskilt för startveven som pappa fick ta till när den krånglade. På bilden har jag mina allra första jeans på mig, och jag minns hur stolt jag var när jag fick dem. Jag tyckte de var så fina att jag hade svårt att förstå varför mamma envisades med klänning när vi en gång skulle till kyrkan. Den gången vann jag faktiskt den kampen – det blev jeansen.
Nu väntade en lång, härlig sommar med lek, bad och upptäcktsfärder tillsammans med våra kusiner. Mammas syskonskara var sju, så vi var nitton kusiner i alla möjliga åldrar, och det fanns alltid någon – eller flera – på plats. Ett stående inslag i leken var att någon ropade: ”Sisten i vattnet bjuder på glass!” och sedan rusade vi hela gänget ner över ängen och kohagen, vidare mot bryggan och den klara sjön Soutojärvi. Det där med glassen glömde vi nog bort, för sjön var en fantastisk badsjö men kall – och jag har inget minne av att någon någonsin behövde bjuda.
Vi har flyttat många gånger under min uppväxt så mina övriga barndomsminnen är utspridda över landet, men Poultikasvaara det fans alltid kvar så det är där jag känner mig som hemma.
En av de största högtidsstunderna var när morfar plockade fram det torkade renköttet och karvade ut små bitar åt oss ungar, långsamt och med en nästan ceremoniell noggrannhet. Och så mormors kaffeost… den fanns alltid där, som en smak av henne, en liten bit av traditionen som följde oss genom åren. Underbara minnen, små stunder som fortfarande känns som högtider att bära med sig.
Och som om inte renköttet och mormors kaffeost redan gjorde stunden speciell, kunde det hända att morbror Gustav plockade fram sin nya filmkamera. Det var nästan som att högtidsstunden fick en extra glans då.
Jag hade egentligen bara tänkt skriva ett blogginlägg om semester – då och nu – men när jag tog fram de gamla bilderna var det som att öppna en dörr rakt in i minnenas labyrint. Plötsligt var jag tillbaka där: på vägarna norrut, vid tältplatserna, hos morfar i Puoltikasvaara och vid bryggan med kusinerna. Tyvärr har jag inte så många fotografier kvar från den tiden. Många har försvunnit genom åren, vid flyttningar och ompackningar, och ett av mina album försvann till och med vid ett inbrott. Det hamnade nog i soporna när tjuven upptäckte vad som egentligen låg i lådan. Men de bilder som finns kvar – de bär minnena så starkt att det känns som att jag kliver rakt in i dem igen.
Ett sista minne från en av semestrarna där uppe i norr. Jag var inte så stor när vi hyrde den här stugan för några dagar, men minnena sitter kvar som om de vore inristade i sommarens ljus. Sjön låg alldeles nedanför, och det nappade så mycket att jag bara behövde ett snöre på min metarpinne – fiskarna nafsade ändå. Jag minns hur vi rodde över sjön för att hälsa på en gammal tant, och det var där jag för första gången lärde mig vad en separator var. Hur en huggorm såg ut. På kvällarna flockades fladdermössen kring tvätten som hängde på tork, och jag minns doften av hjortron som låg tung över myrarna. Och så den där gången när vi stötte på färska björnspår – hur hjärtat slog lite snabbare och hur allt kändes både farligt och magiskt på samma gång.
Trevlig midsommar och en överlevare.
Börjar med att hälsa alla vänner en riktigt trevlig och solig midsommar.
Passar på att visa min Flitiga Lisa också – en riktig överlevare, som några kanske minns hade en tuff period när en viss koltrast bestämde sig för att möblera om i krukan. För er som inte läst det: låt oss bara säga att hon gick hårt åt både jord och blommor.
Nu har plantan fått en större kruka och en kompis till, och den verkar äntligen få lite arbetsro. Nätet är borta – jag tog istället till ett knep som brukar rekommenderas i jordgubbsland: jag målade några stenar röda och lade dem på jorden. Och tro det eller ej, men koltrasten verkar gå på det. Än så länge fungerar det i alla fall.
Glöm inte att plocka sju sorters blommor i morgon kväll.
Rotermann
Att gå till tandläkaren hör kanske inte till livets höjdpunkter, men man kan ju alltid göra det bästa av situationen. Vi valde helt enkelt att skaffa oss en tandläkare som både är skicklig och genomtrevlig. Och när vår tandläkare i Bromma bestämde sig för att flytta hem till Tallinn – ja, då följde vi med.
På så sätt förvandlas varje kontrollbesök till en liten minisemester. Plötsligt är tandläkarbesöken inte bara uthärdliga utan faktiskt riktigt trevliga.
Utanför tandläkarens hus stod en stor grå bil parkerad. Jag blev faktiskt lite snopen då jag såg vem som satt i baksätet och telefonerade.
Det såg ut som om han satt där och hade ett mycket viktigt samtal. Undrar vem han hade på tråden den här gången. Kanske någon som kunde ordna bättre parkeringsplatser i området eller fred i världen.
Hur som helst var vi klara hos tandläkaren – inga hål, bara många glada skratt.
Nu tar vi vägen tillbaka mot hotellet, och jag tänkte att vi tar en promenad genom Rotermannområdet. Det är ett av Tallinns mest omgjorda kvarter – en blandning av gamla industribyggnader och moderna hus, där det alltid händer något. Mer om det strax.
På väg tillbaka till Gamla stan genade vi genom shoppingområdet Foorum och kom ut på den här trottoaren. Jag blev nästan sjösjuk av att gå där och fick känna mig fram med fötterna innan jag insåg att det bara var en synvilla. Plattorna var helt jämna – men lagda så skickligt att marken såg ut att gå i vågor.
Förr i tiden var det ett livligt industriområde. Under 1800‑talet blomstrade kvarteren med verksamheter som Rotermanns kvarn och Rosen‑distilleriet, som tillsammans gav Tallinn ett rejält ekonomiskt lyft. Under sovjettiden fortsatte fabrikerna att mala på, men när förändringarna kom på 90‑talet stod många av anläggningarna plötsligt övergivna.
De flesta hus såg ut ungefär så här då – slitna, tomma och på väg att försvinna. Men några av dem valde man att spara, som de här två.
De står kvar som små tidsfickor mitt i allt det nya, och ger området sin speciella blandning av industrihistoria och modern stadsförnyelse.
I dag har Rotermannområdet förvandlats från ett historiskt industriområde till en modern och elegant stadsdel, där varsam renovering lyfter fram det robusta arvet och låter det möta urban kreativitet. Beläget mellan Gamla stan, hamnen och Viru‑torget bjuder området på en fascinerande mix av gammalt och nytt.
Här hittar man eleganta byggnader, lyxiga butiker, kaféer och restauranger – och en livlig atmosfär där både lokalbor och besökare rör sig mellan gårdar och passager. Rotermann City har dessutom blivit en plats för kulturella evenemang och konserter, vilket gör det till en av Tallinns mest attraktiva stadsdelar.
Det här är ett av Rotermannområdets mest spektakulära byggnader. Den nedersta delen är den gamla snickarverkstaden från 1800‑talet, byggd i kalksten och numera kulturminnesmärkt. När området moderniserades ville man bevara den historiska byggnaden – men samtidigt ge den nytt liv.
Lösningen blev djärv: man byggde tre smala, futuristiska ”torn” ovanpå den gamla verkstaden, helt fristående från de historiska väggarna. Tornens betongkärnor står på egna pålar djupt ner i marken, så de belastar inte den gamla byggnaden.
Resultatet är en av Rotermanns mest iögonfallande siluetter – en blandning av industrihistoria och modern arkitektur som syns långt utanför kvarteret. Byggnaden blev till och med nominerad till Mies van der Rohe‑priset 2009.
Det här huset var en gång ett spannmålslager. I dag har man låtit den gamla stenbyggnaden få nytt liv genom att öppna upp den med ett stort atrium. På så sätt förenas den ursprungliga industricharmen med en modern, ljus och luftig struktur. Resultatet är en byggnad som både bevarar historien och känns inbjudande att röra sig i.
Inte bara glas och betong utan en hel del färg också.
I Rotermann‑kvarteren, där gammal industri möter glas och stål, har ett eget litet ritualår vuxit fram. Varje år får torget en ny skulptur inspirerad av den kinesiska zodiaken. Förra året ringlade en glänsande orm över platsen, byggd av metallplattor som fångade ljuset som fjäll. Den såg nästan ut att vara på väg någonstans.
I år har ormen fått lämna plats åt en häst – lika skimrande och lika förvandlingsbenägen. Skulpturen bygger på idén ”Och havet har blivit en häst”, en poetisk tanke om hur ett år flyter över i nästa och hur djuren i kalendern följer med i rörelsen. Hästen är skapad av estniska konstnärer som tolkar varje djur som en metamorfos, och den bär på ett inre ljus som strålar ut genom metallens mosaik.
Nästa år väntar geten (eller fåret), om traditionen fortsätter.
När jag såg hästen kunde jag inte låta bli att tänka på de berömda Kelpie‑hästarna i Skottland. Det är något med formen, kraften och det där metalliska uttrycket som gör att de känns som släktingar – även om Rotermanns version förstås är mycket mindre.
Många konstverk kan man hitta här i område.
Här i Rotermann står också Ai Weiweis installation Circle of Animals / Zodiac Heads. Tolv glänsande djurhuvuden – ett för varje tecken i den kinesiska zodiaken – upphöjda på svarta pelare. Verket har visats över hela världen och landade även här i Tallinn, som en lekfull men samtidigt kraftfull kommentar till kulturarv och historia. Mitt bland de glänsande djurhuvudena sitter också en ensam människa. Den är en del av Ai Weiweis installation – en stilla figur som ser ut att betrakta världen omkring sig. Som om den påminner oss om att vi människor bara är små observatörer i ett större kretslopp av tid, symboler och historia.
Mitt i Rotermann står också den här tjuren – en kraftfull metallskulptur som känns som gjord för området. Den är inte ett internationellt känt verk, men den har blivit en favorit här. Med sina starka linjer och sitt industriella uttryck passar den perfekt in bland kvarterens gamla fabriker och moderna glasfasader.
Mitt i Rotermanns myller stod den här hunden – en stadig liten metallkompis som såg ut att ha full koll på allt som hände runt omkring. Den såg ut att höra hemma där, och tog emot förbipasserandes klappar med en självklarhet som bara riktigt trygga hundar har.
När någon stannade till och strök den över huvudet såg den nästan nöjd ut, trots att den är gjord av metall. Det är något charmigt med hur Rotermann blandar stora, pampiga skulpturer med sådana här små möten. Den här hunden gjorde i alla fall området lite vänligare, och jag blev glad av att se hur många som inte kunde låta bli att ge den en klapp.
I Rotermann kan man stöta på det mesta även en röd bulldogg som ser ut att vara på väg ut på promenad. Jag stod en stund och väntade in rätt ögonblick, och plötsligt dök han upp: killen som, helt ovetande, råkade bli hundägare för en sekund.
vem som helst får gå in, bläddra, låna, lämna tillbaka – eller byta en bok mot en annan. Det är som en liten oas av lugn mitt i stadens puls, med böcker staplade på vita hyllor och några gröna växter som gör att det nästan känns som ett växthus för läslust.
Rotermann är trevligt dagtid, men det är på kvällen som området verkligen vaknar till liv. När arbetsdagen är över fylls gårdarna och de smala passagerna av människor som letar efter något gott att äta eller bara vill ta ett glas. Restaurangerna tänder sina lampor, uteserveringarna fylls och hela kvarteret får en mjuk, varm energi.
Här finns allt från små vinbarer till eleganta restauranger, och dofterna blandas mellan stenhusen: grillat, asiatiskt, italienskt, estniskt. Det är som om området drar ett djupt andetag och säger: nu börjar kvällen.
Det är långt kvar till kvällens sorl och fullsatta uteserveringar – nu är det i stället dags för lunch, och det är nästan svårare att välja var än vad. Rotermann är fullt av små restauranger, bagerier och caféer som lockar med allt från soppor och sallader till grillat och pasta. Doften av nybakat och kryddor ligger kvar mellan husen som en vänlig inbjudan.
Och visste du att Scotland Yard håller till här? Inte polisen alltså, utan restaurangen med samma namn – en lite oväntad detalj mitt i Tallinns mest moderna kvarter. Det är just sådana överraskningar som gör området så roligt att utforska: man vet aldrig riktigt vad som väntar runtnästa hörn.
Men vi tar nog och går till favoriten om man är sugen på en burgare. På vägen dit får man snabbt lära sig en sak om estländarna: går det att gå, så går man. Punkt.
Även när en gränd är avspärrad med skyltar, plank och tydliga ”nej, inte här”, så hittar folk ändå en väg igenom. Det är som om hela Tallinn har en inbyggd övertygelse om att fötter är till för att användas – oavsett väder, hinder eller byggarbetsplatser.
Men nu börjar vi bli riktigt hungriga så vi fortsätter till Estonian Burger Factory, är du i Tallinn och är sugen på hamburgare så kan jag verkligen rekommendera det stället.
Riktigt goda och vällagade hamburgare har de.
Det här är deras starkaste.
Och det här är deras minsta hamburgare.
Till det kan man ta hemlagade fries med cheddar cheese, men pass upp den portionen är stooor, väldigt stor.
Om du kommer med båt hit till Tallinn så ligger den på promenadavstånd till färjeterminalen.
Men se upp lite vid kajkanten. Skyltarna verkar säga två saker på samma gång: att du inte får simma tillbaka till båten, och att du inte ska försöka gå på vågorna heller. Kloka råd, får man väl säga.
Promenaden längs vattnet är annars riktigt fin – modern arkitektur på ena sidan, båtarna på den andra, och en stadig bris som påminner om att Östersjön alltid har sista ordet.
Rea på Silja line
De hade rea på biljetterna på Silja Line, så istället för att bara sitta hemma passade vi på att åka över till Helsingfors.
Nä, jag skojade det var inte så här som vi fick åka på det reducerade priset.
Vi fick en fin hytt.
Även en balkong och solsken.
Såg Waxholmsbolagets nya båt ute på provtur – en av de kommande elfärjorna. Den gled fram nästan ljudlöst när den passerade vår båt.
När den passerade oss, ökade den farten och när då syntes två smala “ben” under skrovet. Det är bärplan – små undervattensvingar som lyfter hela båten upp ur vattnet när den kommer upp i hastighet.
Det ser nästan lite magiskt ut, som om båten bestämt sig för att ta ett litet steg upp i luften. Men det är ren teknik: mindre motstånd, mindre bränsle, mindre svall. Och betydligt mer elegans.
Det känns lite som att framtiden har kommit smygande in i skärgården. Det var faktiskt rätt fascinerande att se hur den lyfte och gled iväg, nästan ljudlöst.
Hände inte så mycket på färden över till Helsingfors mer än att vi hade en solig tur genom skärgården, åt gott och insåg att den mest spännande händelsen under hela kvällen var och vad vi skulle äta. Det var helt perfekt. Ibland är det precis en sådan händelselös, skön paus i vardagen man behöver.
Vi förstod också hur det kom sig att det var så förmånliga priser just nu, det var lite av en svacka i resandet och fartyget var inte ens halvfullt.
Även i Helsingfors hade vi tur med vädret. Solen sken och det var en perfekt dag för en promenad.
Efter en stunds promenad i Helsingfors slog vi oss ner på en bänk vid Esplanadestraden för att vila benen och lyssna på en blåsorkester som spelade för fullt. Men döm om vår förvåning när vi lyssnade lite närmare och insåg vilka det var som satt på scenen – det var ju Stockholmspolisens musikkår! Det visade sig att de var inbjudna som hedersgäster för att fira Helsingforspolisens 200-årsjubileum. Man åker alltså till Finland och möts av välbekant, svensk blåsmusik mitt i city. Snacka om oväntat och roligt sammanträffande!
Strövade sedan runt och bara njöt av att vara i Helsingfors. Vi gjorde inget speciellt utan bara var – vek av på lite nya gator där vi inte gått förut och upptäckte stan i vår egen takt. Till slut drog vi oss tillbaka mot hamnen och prickade in återkomsten till båten helt perfekt, precis innan regnet började falla.
Kopplade av i loungen.
Vinkade sedan farväl till Helsingfors.
Det byggs en hel del vid kajen. Ser ut som om den ska utökas.När vi rörde oss runt hamnen lade vi märke till att det pågår för fullt med stora byggarbeten precis vid kajen. Det visade sig vara en del av Helsingfors Hamns enorma utvecklingsprogram. Just nu rustas kajerna upp, och på sikt är planen att flytta all reguljär Stockholmstrafik till Skatuddens hamn i början av 2030-talet. Det här området runt Södra hamnen ska då frigöras och förvandlas till öppna promenadstråk och levande stadsrum för både stadsbor och turister. Så här i backspegeln var det ganska häftigt att få en glimt av stadens framtidsplaner mitt i byggkaoset!
Vi glider förbi Sveaborg ut mot öppet hav och kurs mot Stockholm.
Ett klassiskt Sveaborg-möte från sjösidan: folk som vinkar, historiska stenmurar och en fotograf som har hittat ett minst sagt unikt perspektiv!
Vi får ett helt magiskt avslut på den här båtresan med solfjädersstrålar eller "Guds hand" som sträcker sig ner över skärgården.
Det här är ett blogginlägg om den typen av resa som sällan hamnar i tidningarna. Det hände nämligen absolut ingenting.
Inga missöden, inga borttappade pass, inga oförutsedda händelser och noll dramatiska äventyr. Båten flöt precis som den skulle, tidtabellen hölls till punkt och pricka, och kaffet var lagom varmt. Ibland är det största äventyret att allt bara är precis så där lugnt och skönt som man hoppas på. En resa helt utan överraskningar – och ärligt talat var det helt perfekt.
Flitiga Lisa
Borde kanske kalla det här inlägget för kampen om blomman.
Jag planterade för en tid sedan några plantor Flitiga Lisa i en kruka och ställde den på trappan vid entrén. Det såg riktigt fint ut – sådär lagom välkomnande – men naturligtvis tog jag ingen bild på hur det såg ut från början. Bara en kruka och några blommor, inget märkvärdigt.
Tills en dag. En dag då koltrasten fick syn på blomman.
Jag vet, det här är en koltrasthane och ingen bild att skryta med. Men honan – den verkliga blommaröjaren – har jag inte lyckats fånga på bild ännu. Vem vet, kanske är han medskyldig och har smugit hit för att bada bort jordspåren ur fjädrarna. Man kan ju aldrig vara helt säker i den här trädgården.
---------
För en dag när jag kom ut stod krukan där som vanligt, men blommorna… ja, de hade uppenbarligen varit med om något. Någon hade varit framme och “hjälpt till” med omplanteringen. Jord överallt, plantor på sniskan och ett allmänt uttryck av kaos. Jag gissade direkt på koltrasten – den där självsäkra typen som brukar spatsera runt på tomten som om den ägde hela kvarteret.
Jag blev faktiskt ganska sur. Men jag planterade tillbaka allt, skakade av mig irritationen och hoppades att det var en engångsföreteelse. En liten incident. Ett missförstånd mellan mig och naturen.
Men tyvärr – redan nästa dag såg det ut så här igen. Samma jordkaos, samma ommöblerade blomsterarrangemang, samma uppgivna suck från min sida. .Jag trodde faktiskt inte att de stackars Flitiga Lisorna skulle överleva ännu en attack. De såg mer ut som Trötta Lisor vid det här laget.
Men tydligen är de tåligare än man kan tro. De repade sig, sträckte på sig och låtsades som om ingenting hade hänt. Själv började jag fundera på om jag borde sätta upp en liten skylt: “Här bor en människa som försöker ha blommor. Visa hänsyn.”
För ska det inte räcka med att harar och rådjur äter upp det mesta? Nu verkar även fåglarna ha gått med i marodörklubben. Det är nästan så man undrar om de har ett gemensamt schema: “Måndag – rådjur. Tisdag – koltrast. Onsdag – harar. Torsdag – alla tillsammans.”
Och som om det inte räckte med förödelsen på bron… nej då. Banditen hade tydligen gjort en liten rundtur och tagit sig an altanen också. Där brukar jag så blommor som får klättra upp längs pelaren – en liten sommartradition som brukar bli så fin när allt väl tar fart.
Men nu såg det mer ut som om någon hade haft ett mindre slagsmål där. Det är nästan imponerande hur mycket oreda en enda fågel kan åstadkomma.
Nu hade jag i alla fall lagt ett nät runt blomman vid trappen, ställt en lykta, burken med sand och till och med sopen i vägen. Det såg nästan ut som en liten hinderbana, och jag tänkte att nu borde väl ingen fågel våga sig dit. Jag kände mig rätt nöjd – som om jag äntligen hade listat ut hur man överlistar en koltrast.
Jo då.
Nästa morgon såg det ut så här igen. Samma jord, samma kaos, samma uppgivna känsla av att jag tydligen inte är den som bestämmer här. Men den här gången hann jag faktiskt se boven också. Det är koltrasthonan som lever om där.
Sopade bort all jord och la nätet ännu tätare runt krukan. Jag kände mig nästan som en säkerhetschef på ett flygplatsområde: inga luckor, inga glipor, inga möjligheter att ta sig in. Nu skulle det väl ändå vara omöjligt.
Tittade ut någon timme senare – och där var det igen. Jord överallt. Plantor på sniskan. Ett nät som såg ut som om någon lyft upp det med ren viljestyrka och sedan krupit in under för att fortsätta sin lilla demolationsrunda.
Den fågeln måste ha lyft på nätet. Jag förstår inte hur hon gör. Det är som att hon har en egen manual: ”Så här tar du dig in i människans blomkruka – steg för steg.”
Och nu undrar jag verkligen varför hon ger sig på just den blomman så intensivt. Det finns ju andra krukor. Det finns gräsmatta. Det finns hela skogen. Men nej, Flitiga Lisa vid trappen – det är tydligen hennes livsprojekt.
Jag lyckades se henne på plats under nätet, i full fart med att sprätta både blommor och jord – men någon bild blev det inte, hon var alldeles för snabb.
Och nu, märkligt nog, har det varit helt lugnt i två dagar. Antingen har hon gett upp, eller så har hon upptäckt att nätet inte är en lekplats utan ett riktigt hinder.
Blommorna är visserligen både jordiga och ganska tilltufsade efter hennes framfart, men de ser ut att repa sig nu när friden äntligen lagt sig. Oavsett vilket: blomman får andas ut, och jag också.






























































