Dannebrog och Tallinn/Lindanäs

I ett blogginlägg från juni 2025 lovade jag Erik att om jag kom tillbaka till Tallinn skulle jag gå upp på Domberget igen och se om jag kunde få danska flaggan in i ramen, i minnesmärket av den legendarisk händelse om hur Danmark fick sin flagga Dannebrog.

Vi stretar uppför Dombergets branter som två tappra hjältar i en nordisk katastroffilm: vinden tjuter, snöflingor piskar oss i ansiktet, och trapporna verkar aldrig ta slut.

Nä, jag skojade. Sanningen är att det var strålande solsken, nästan vindstilla och en backe som knappast kvalar in som ett hinder i OS. Men det är backigt upp till Domberget, och den tar jag mig fortfarande upp för med hedern i behåll.

Här upp ståtar Alexander Nevskij Katedralen, Tallinns stora rysk‑ortodoxa kyrka från slutet av 1800‑talet, byggd i pampig nybysantinsk stil. Den ligger högst upp på Domberget och är känd för sina lökkupoler och sina praktfulla mosaiker. En av stadens mest fotograferade byggnader. Så trots att jag nog redan har en hel del bilder på den så tar jag en till.

Uppe på Domberget omges vi av de gamla murarna och försvarstornen – ett område som fortfarande känns som en del av den medeltida borgen.

Vi svänger in i Den danske kungens trädgård, där de tre munkarna brukar stå som tysta väktare. Men i dag ser jag bara två – den tredje har kanske smugit i väg på bönetimme.

När jag ska fotografera den ena munken dyker plötsligt en av de där självsäkra ”jag‑måste‑ha‑en‑selfie‑med‑allt”-personerna upp. Med bestämda steg marscherar han rakt fram till figuren, som om han haft en tid bokad.

I nästa ögonblick står han där, med händerna  precis som munken, djupt koncentrerad i sin pose. Munken själv verkar ta det hela med ro – han är ju van vid spontana pilgrimsbesök. Själv väntar jag tålmodigt vid sidan om, bara för att till slut få ta min egen bild.

Jag får min bild och går sedan till minnesplatsen för flaggan, den finns nedanför muren här.

Nere vid Dannebrogsminnesmärket möts jag av skölden, svärdet och hjälmen – en symbolisk hälsning från slaget 1219 och legenden om flaggan som föll från himlen.

Marken framför minnesmärket har färgerna av danska flaggan i stenläggningen.

Här finns även en informationstavla om händelsen. där ser man hur flagan kommer neddalandes från himmelen.

Här är texten på danska lite närmare.

Så här ser man själva minnesmärket när man kommer nedför trappan.

Min tanke var att de kanske tänkt sig att man skulle kunna se flaggan genom någon av ramarna upp mot himmelen, så jag testar mig fram med olika vinklar.

Nerifrån...

står på tå...

från sidan...

Långt bakifrån.

Ser då att någon verkar undra vad jag håller på med. 

Maken, som tålmodigt väntat medan jag fotograferat från alla tänkbara vinklar, börjar nu sakta vandra vidare. 

Jag går upp ovanför muren och testar från det hållet också. Här går det faktiskt att få in det röda i en snygg ram – men då blir ena delen av korset helt svart, så det är inte den effekt jag är ute efter.

Står jag på tå även här så hamnar flaggan ändå i underkant av ramen. Det blir inte riktigt den bild jag hade hoppats på, även om vinkeln i övrigt är bättre.

Jag får till slut ge upp och tar en sista bild över Danske kungens trädgård, som ännu inte riktigt kommit i full blom. Det är lätt att föreställa sig hur vackert här blir om några veckor – men just nu får jag nöja mig med den stilla vårgrönskan och känslan av historia som vilar över platsen.

Jag får till slut inse att hur många vinklar jag än provar så blir det inte den bild jag hade föreställt mig. Monument är som de är – orubbliga och inte det minsta samarbetsvilliga. Kan väl inte direkt utropa ”mission accomplished”, men ett hederligt försök blev det i alla fall.

St John’s Co‑Cathedral

St. John’s Co‑Cathedral är kanske Vallettas mest berömda byggnad – en kyrka som på utsidan ser nästan stram och enkel ut, men som på insidan exploderar i guld, marmor och barockprakt. Den byggdes av Johanniterriddarna på 1500‑talet som deras egen ordenskyrka, och varje kapell bär spår av de olika europeiska “langues” som ingick i orden. Det är en plats där historia, makt och tro ligger lager på lager, och där varje detalj känns genomtänkt och symbolisk.

Vi bodde på bara en tvärgata bort från katedralen. Så efter frukost går vi dit. Trodde att de skulle vara enklare att köpa sin biljett på nätet och kunna gå förbi kön in, men så tidigt var det ingen kö och dessutom var det dyrare att förköpa biljetten. 

St. John's Co-Cathedral är inte bara en kyrka; det är ett monument över Malteserordens makt och rikedom och räknas som ett av de främsta exemplen på barockarkitektur i Europa. När man kliver in möts man av en total kontrast. Insidan är en explosion av guld, marmor och detaljrika utskärningar i kalksten, utförda av den kalabriske konstnären Mattia Preti under 1660-talet.

I biljettpriset ingår en audioguide, och den finns på elva olika språk – men tyvärr inte på svenska. Vi valde ändå att gå runt utan guide, för det fanns gott om information att läsa vid de olika kapellen och konstverken. Det gjorde att vi kunde ta in allt i vår egen takt och stanna där vi fastnade lite extra.

Längs katedralens sidor finns åtta kapell, ett för varje "langue" (språkgrupp) inom orden. De är tillägnade skyddshelgonen för de olika regionerna, såsom Frankrike, Italien, Aragonien och Tyskland. Kapellens utsmyckning tävlar nästan med varandra i prakt och rikedom.

​Hela katedralens golv består av närmare 400 gravstenar i färgad marmor. Här ligger riddare och stormästare begravda. Varje sten är ett konstverk i sig, prydd med heraldik, skelett (som symboliserar döden) och latinska inskriptioner som berättar om de begravdas bedrifter.

Kyrkan byggdes mellan 1572 och 1577 av Malteserorden, på uppdrag av stormästaren Jean de la Cassière. Den ritades av den maltesiska arkitekten Glormu Cassar, som även designade många andra viktiga byggnader i Valletta. 

När vi går runt och tittar reagerar vi på något oväntat: den danska flaggan dyker upp här och var. Till och med en variant som ser ut som örlogsflaggan. Det känns lite märkligt mitt på Malta, så det måste förstås undersökas.

Det visar sig att det inte alls är Danmark som smugit sig in, utan Malteserordens egen statsflagga — Sovereign Military Order of Malta. Och när man börjar läsa på inser man att både den och Dannebrog har sina rötter i samma medeltida värld. Under korstågstiden var en röd duk med vitt kors ungefär lika vanlig som dagens reflexvästar: ett tydligt tecken på kristna riddare.

Malteserordens flagga, ibland kallad Sankt Johannes flagga, har burits av Johanniterorden sedan 1100‑talet, med påvens välsignelse. Det vita korset stod för renhet, det röda för blodet som spillts i tronens namn.

Och Danmark då? Jo, enligt legenden föll Dannebrog rakt ner från himlen under ett slag 1219. Mer sannolikt är att även den växte fram ur samma korsfarartradition — men visst är det en bra historia.

När jag går fram mot altaret dyker den rödvita flaggan upp igen, den här gången som en del av målningarna. Det är nästan som att den följer oss genom kyrkan och viskar om sin långa historia. Här inne smälter den in så självklart att man nästan glömmer att den inte är dansk alls, utan Malteserordens egen symbol, lika självklar i den här miljön som ljuset, stenvalven och doften av vaxljus.

Och så lyfter man blicken, och där hänger den. En ljuskrona som inte bara är pampig, utan nästan svävar som ett eget litet universum i taket. Kedjor, ornament, metall som glänser i det dämpade ljuset… det är som om hela rummet håller andan för att ge den plats.

Man förstår plötsligt varför man byggde kyrkor så höga: inte för att imponera på Gud, utan för att ge utrymme åt sådana här skapelser.

Även en så här pampig byggnad måste underhållas. Mitt i all prakt stöter vi på ännu en sorts skönhet: hantverket bakom kulisserna. En tekniker sitter på knä och arbetar sig fram över golvet med millimeterprecision, omgiven av kablar och verktyg. Det är nästan poetiskt hur modern teknik och århundraden gammal utsmyckning möts – någon ser till att varje liten detalj fortsätter glänsa, sten för sten.

I ett av sidokapellen i St John’s Co‑Cathedral låg en enorm körbok uppslagen under glas, som om den bara väntade på att kören skulle samlas runt den igen. Texten och noterna är så stora att man nästan tror att de som sjöng hade dålig syn, men sanningen är mycket mer praktisk än så. Förr stod hela kören runt en enda bok, placerad på en stor pulpet, och alla behövde kunna läsa samtidigt, i skenet av stearinljus och genom kyrkans halvskymning.

De fyrkantiga noterna är gregoriansk sång, skrivna för hand med en precision som nästan känns meditativ. Just den här sidan kommer från Långfredagens liturgi, en av årets mest högtidliga stunder. Det är något fint i att den ligger framme än i dag, som en påminnelse om hur musiken en gång fyllde kyrkorummet – inte från högtalare, utan från röster som följde samma stora blad.

Vi går runt och tittar, det är ingen trängsel så här pass tidigt, man kan komma fram och fotografera utan att armbåga sig fram.

Tittar på skulpturer...

...och upptäcker lite detaljer.

För att få gå ner i kryptan släpps bara fyra personer åt gången, men så här tidigt på morgonen hade vi tur – ingen kö, bara stillhet. Vi smyger ner för trappan och möts av ett svalt, dämpat ljus. Man kommer inte hela vägen in, utan får kika genom en plexiglasskiva, som om historien ligger där inne och vilar bakom ett skyddande lager. Det gör upplevelsen nästan ännu mer högtidlig, som att man står vid tröskeln till något som inte riktigt vill bli stört.

När vi står där nere vid kryptan börjar jag förstås undra: ligger Jean Parisot de Valette verkligen begravd här? Och det gör han, men inte alls där man först tror.

Valette vilar i den äldsta delen av kryptan, i ett separat rum som kallas Grand Masters’ Crypt. Ingen pampig sarkofag, inga marmorbyster eller utsirade vapensköldar. Hans grav är i stället en platt sten i golvet, så anspråkslös att man nästan kan missa den. På stenen står bara: “Hic jacet Magister Johannes de Valette” (“Här vilar stormästaren Jean de Valette”)

Det är nästan chockerande enkelt för mannen som ledde Malta genom den stora belägringen och grundade hela Valletta. Men kanske är det just det som gör intrycket så starkt.

Han begravdes först i en provisorisk kyrka i den nygrundade staden, och när St John’s Co‑Cathedral stod klar flyttades hans kvarlevor hit – utan att man byggde något praktfullt monument, bara denna stillsamma minnessten.

Det finns en hel del konstverk i katedralen också.

Katedralen är förstås världsberömd för att den rymmer två verk av Caravaggio, den dramatiske mästaren som under en tid till och med var medlem i orden. Men hans närvaro här är så speciell, och målningarna så överväldigande, att de förtjänar ett helt eget inlägg. Det här besöket slutar alltså inte här, utan fortsätter snart med ljus, mörker och en konstnär som fortfarande får hjärtat att stanna upp ett slag.

Vi lämnar katedralens svalka för en stund och kliver ut i solskenet igen. Efter lunch råkar vi gå förbi entrén  och inser snabbt att det var en mycket klok idé att gå hit direkt när de öppnade. Nu ringlar kön lång utmed hela fasaden. Det känns nästan lite lyxigt att vi fick vandra runt där inne i lugn och ro, innan dagens stora ström av besökare tog vid.

Polaria och lite till.

Tredje dagen i Tromsö och flygbeskedet lyser fortfarande med sin frånvaro. SAS har verkligen försökt pussla ihop en rutt åt oss, via Kirkenes - Oslo - Stockholm, men allt är fullbokat. Damen på SAS som vi fick kontakt med nu, kämpade verkligen men utan att lyckas. Även till Longyearbyen misslyckades. Till slut tog jag saken i egna händer och bokade med Norwegian för att säkra hemfärden. Glädjen blev dock kortvarig; en timme senare kom en ombokning som innebar att anslutningsflyget från Oslo till Stockholm redan hade gått – för två dagar sedan! En tidsmaskin hade suttit fint nu.

Det är bara att acceptera läget, gå ut på stan och se vad Tromsö har att erbjuda istället.

Och vad passar då bättre än att börja på Polaria? Själva byggnaden ser ju ut som om den har klämt in sig mellan oss och horisonten, som dramatiska, packade isblock som skjutits upp av ett vilt Ishav. Det kändes nästan lite ironiskt att mötas av så mycket 'frusen' skönhet när våra egna planer känns lika orörliga. Men visst är det en fantastisk syn? Vi kände oss genast inspirerade att lämna frustrationen utanför och dyka ner i den arktiska världen på insidan istället.

Här står Helmer Hansen staty med sina hundar. Han var en av Norges mest erfarna polfarare och Roald Amundsens mest betrodda man.

Han var en expert på polarhundar och deras beteende. Hans förmåga att läsa isen och styra hundspannet var avgörande för expeditionens framgång och överlevnad.

Precis bakom statyn av Helmer Hanssen och hans trogna hundar tornar ett enormt glashus upp sig. Inuti vilar M/S Polstjerna, Norges bäst bevarade sälfångstfartyg.

​Det är lite snöpligt att det är stängt och att vi inte kan gå in, men det är ändå imponerande att se den stora skutan genom glasväggarna. Man får en tydlig känsla av hur tufft livet på Ishavet måste ha varit. Polstjerna byggdes 1949 och har genomfört över 30 fångstsäsonger i de arktiska vattnen.

​Att den nu står där, skyddad från väder och vind precis vid kanten av Tromsösundet, känns som en fin hyllning till stadens stolta historia som porten mot Arktis. 

Det blåser rejält här, man får verkligen hålla hårt i mössan! Jag vågade mig ut så långt som möjligt på bryggan vid Polstjerna,  utan att blåsa i sjön, bara för att få den perfekta vinkeln. Härifrån ser man verkligen tanken bakom Polaria-huset tydligt; hur de vita sektionerna liksom stjälper över varandra som massiva isblock som pressats upp på land av de arktiska krafterna.

Väl inne i värmen byttes stress mot lugn. Vi fick uppleva allt från panoramabio om Svalbard till det fascinerande akvariet. Höjdpunkten är utan tvekan de lekfulla sälarna; att se dem simma under isen och delta i matningen var precis den distraktion vi behövde. En perfekt påminnelse om att även om våra resplaner har frusit fast, så finns det mycket vackert att se precis där man är.

Utanför träffade vi på en isbjörn också även om den här inte var så vit.

Men när vi kommer ner på stan och går in i en butik, så helt plötsligt stod han bara där!  Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla masken. Tänk att jag äntligen fick mitt efterlängtade Svalbard-ögonblick, om än i en något modifierad verklighet...  Men visst känns det nästan på riktigt när man byter ut butikshyllorna mot gnistrande isberg? Vem behöver ett tidsödande flygplan när man kan resa i tanken (och med lite bildredigering)? 

Den snälla butiksbjörnen fick ett abrupt slut när min son fick ta hand om bilden... Från en oskyldig och snäll björn i en butik i Tromsö förvandlade han det till en kort film med en ren skräckscen på Arktis! Jag lyckades frysa filmen precis i det mest intensiva ögonblicket och få en stillbild.

Jag skulle kanske ha köpt mig en ny handväska som minne av resan, men det fick stanna vid en bild. Såg på stan att den modellen av handväska var väldigt populär bland asiatiska turister. 

Den här lilla tösen, såg väldigt frusen ut.

Mitt i det moderna Tromsø snubblade jag över de här små tidskapslarna. Det är lätt att bara gå förbi, men stannar man upp ser man spåren av tider som flytt. ​Den gamla transformatorkiosken står där som en stolt liten obelisk i snön, en gång en symbol för teknisk framgång när elektriciteten var ny och spännande.Man ville inte bara ha funktionella lådor, utan de skulle vara vackra också. Den här stilen kallas ofta för "el-arkitektur" och ser nästan ut som ett litet monument eller en obelisk.

Tillsammans med de gamla elstolparna och de hängande ledningarna skapar de en atmosfär som påminner om en svunnen tid, då staden sakta började lysas upp av elektriska lyktor istället för oljelampor. Det är vackert när det gamla får stå kvar och berätta sin historia mitt i vardagen.

Att promenera i Tromsö är en studie i kontraster. På vissa gator går man tryggt på bar asfalt tack vare smarta elslingor i marken som håller snö och is borta. Men så fort värmeslingorna slutar, hamnar man i en helt annan verklighet.

​Där tar isen över, och det är inte bara en tunn hinna. På de trottoarer som saknar värme har det byggts upp en rejäl isbeläggning på närmare två decimeter. Det är svårt att fånga djupet på bild, men det blir nästan som små platåer där man går med försiktiga steg. Skillnaden mellan den snöfria asfalten och de isiga partierna skapar rejäla kanter som man får se upp för. Här gäller det att ha balansen i behåll, eller ett par riktigt bra broddar!

På tal om broddar, så var de så vanligt att använda här så det här var den vanligaste skylten i Tromsö. Vid varje butik, restaurang och hotell så fanns den.

Herr Gårman var riktigt prydlig, klädd i hatt.

Tidsmässigt så var inte Hurtigruten något alternativ för oss, annars skulle vi kunnat hoppa på den både Norrut till Kirkenes och söderut till Trondheim.

Men vi gick ändå ner till kajen för att se när den kom.

Solen sken, men det blir tidig kväll i de här trakterna.

Det är Nordlys som kommer i dag.

Kvällen smyger sig på här i Tromsö och vi har äntligen fått "nyheter" om vårt flyg. Man kan inte annat än förundras över planeringen: nu är vi inbokade på ett plan upp till Longyearbyen, för att därifrån direkt vända söderut mot Oslo.

​Men, SAS har lyckats med ännu en logistisk kullerbytta som trotsar fysikens lagar. Det plan som ska ta oss från Svalbard till Oslo beräknas nämligen lyfta exakt samtidigt som vårt plan från Tromsö startar sin resa norrut.

​Vi förväntas alltså befinna oss på två ställen samtidigt, eller möjligen möta oss själva i luften halvvägs över Ishavet. Det börjar nästan kännas som en sport att se hur många omöjliga rutter de kan pussla ihop åt oss. Vi stannar nog på marken en stund till och ser vad nästa drag blir i det här märkliga resespelet.

Ska verkligen bli spännande i morgon. Tills dess tar vi och går och äter middag.

Stoppen som Tog Oss till Bifröst

Nära Hofsós finns en av Islands äldsta kyrkor, och den är både historiskt och arkitektoniskt fascinerande. Den heter Grafarkirkja.

Den är byggd under 1600-talet. Den tros ha ritats av Guðmundur Guðmundsson, en skicklig hantverkare från den tiden.

Kyrkan är byggd i torv och trä, vilket var typiskt för isländsk byggteknik under den perioden. Den har bevarats som ett historiskt monument och är ett fint exempel på traditionell isländsk arkitektur.

Grafarkirkja ligger i en stillsam dal, ofta omgiven av dimma och fågelsång. Den lilla torvkyrkan ser nästan ut att ha vuxit upp ur marken själv, med sitt gräsbeklädda tak och väggar som smälter in i landskapet.

Kyrkan används inte längre för regelbundna gudstjänster, men är ett älskat besöksmål för den som söker tystnad, historia och en känsla av förankring i det förflutna.Vi kan inte gå in men kikar in genom fönstret. Inuti är det enkelt, men med en närvaro som känns nästan andlig—som om väggarna minns varje bön som viskats där.

Finns några gravstenar här och ser att det var en tuff tid.

En lustig detalj som vi upptäckte under resans gång var att ofta när vi stannat för att titta på något och det var helt tomt på folk, så dröjde det inte många minuter innan det plötsligt kom bil efter bil och  stannade. Spelade ingen roll om det var tidig morgon eller sen eftermiddag.

                                                                                    ------------‐----------

I centrala Sauðárkrókur håller en enorm väggmålning på att växa fram, syftet med den är att ge nytt liv åt staden. Förhoppningen är att besökare ska ta bilder av sig själva vid konstverket, dela dem brett och därigenom väcka uppmärksamhet kring Skagafjörður som resmål.

Nu blev det ingen selfie för mig där, men jag kan i alla fall hjälpa till med att sprida bilden ändå.

Saudarkrokur är en fin liten by, vi passade på att handla lite i den lokala butiken och blev lite snopna när tjejen i kassan pratade norska, fast lite kul var att hon trodde hon pratade svenska.  Men vad spelade det för roll,  vi förstod varandra.

Blev några kyrkor efter varandra nu, men alla i sin egna speciella stil.

Blönduóskirkja, är känd för sin unika och moderna arkitektur som sägs vara inspirerad av de omgivande bergen och landskapet.

Där i Blönduós hade vi planerat att äta lunch, men hittade inget bra ställe så vi for vidare.

Men innan det blir någon mat så stannar vi till vid Kolugljufur, där får man passa på stegen.

Kolugljúfur är ett av Islands dolda pärlor och ett dramatiskt vattenfall och namnet på en imponerande klyfta (kanjon) som floden Víðidalsá har gröpt ur.

Den är ungefär en kilometer lång och på sina ställen upp till 40–50 meter djup, med branta, mörka klippväggar.

På andra sidan vägen fick jag syn på hur berget där borta har lite likhet med Lapporten vid Abisko.

Men nu kurrar det i magen efter lunch.

Vi åker till Hvammstangi ett riktigt blåsigt ställe. Där har de en helt underbar hantverksbutik vi slinker in där för att inte blåsa bort, hantverksbutiken var både inspirerade och lockade till köp. Men nu var det något att äta som vi var ute efter. 

Så vi gav oss ut i blåsten igen, rundade en väggmålning av den isländska konstnären Juan Andrés Sigurðsson, även känd som Juanpictures. 
Konstverket heter "Fjölskyldan" (Familjen) och visar människor och djur som representerar det lokala samhället.
Verket skapades 2017 som en del av ett projekt för att försköna hamnområdet.

Vi hittade ett lovande ställe och kämpade oss in.

Ja, det var värt besväret med dörren, där fick vi resans godaste fish & chips. Nyfiskad och serverad med vänlighet.

Sista anhalten för den dagen blev på hotel Bifröst i just Bifröst.

Byn Bifröst har vuxit fram kring universitet. Det är ett av de få campusuniversiteten på Island. Det grundades redan 1918 i Reykjavík men flyttades till sin nuvarande plats 1955. Universitetet är privat och inriktat på ämnen som ekonomi, juridik och samhällsvetenskap.

Här kommer dagens rutt.

Fortsättning finns här

Núpsstaður – där namnen viskar genom tiden

Núpsstaður är en gammal gård på södra Island, vi gör ett stopp där och promenerar upp till gården.. Ett fint stopp för den som vill förstå hur människor levde här under hårda naturförhållanden.

Núpsstaður ligger där stenmarker och mossor möter den öppna himlen, en plats där gården själv känns som ett namn som vandrat genom generationer. Här finns spår av människor som försökt tämja jord och väder, och i vinden hörs ännu ekon av deras vardag: spadtag, skratt, någon som ropar från fjärran. Marken är både kärv och full av tålighet; den bär historier som känns lika konkreta som fotspåren i leran.

Det första som möter oss är ett litet hus med dörren på glänt, som om det fortfarande väntar på någon som aldrig kom. Men växtligheten har tagit över, krupit in i springorna och lagt sin tystnad över tröskeln. Dörren går inte längre att öppna — bara en smal glipa återstår, som en viskning från en tid då huset ännu andades vardag.

Vi kikar in och ser att där inne står det något spännande.

Det röda där inne är stort, nästan överraskande. Dörren står halvöppen, som om den tvekar: ska den släppa in oss eller inte? Vi tränger oss försiktigt fram, nyfikna och lite andäktiga, och försöker fånga en glimt av vad som gömmer sig där inne i mörkret. Det känns som om platsen fortfarande har något att berätta — men bara för den som närmar sig med varsamhet.

Det är faktiskt en gammal bil som står där inne.

Märkt av tid, väder och färder — kanske en gång körd av någon som visste hur man tog sig fram när vägarna ännu inte fanns. Nu står den där, stilla, som ett minne av rörelse. Gården är tyst, men inte tom. Den bär sin berättelse i sten, torv och metall, som om varje detalj fortfarande viskar om vardag och vilja.

Maken och sonen, båda bilfantaster,  konstaterar att det är en Willys — fast i fronten står det “Willyx”. Med största sannolikhet en variant av den ikoniska Willys Jeep, en terrängbil med rötter i 1940-talets robusta ingenjörskonst. Ett fordon byggt för att ta sig fram där andra gav upp. Och kanske är det just det som gör att den känns så hemma här.

Vid gården finns ingen informationstavla, men efter en del efterforskning har jag fått veta att bilen en gång ägdes och kördes av lantbrevbäraren Hannes Jónsson. Han tjänstgjorde mellan 1918 och 1942, och innan bilen kom in i hans liv tog han sig fram med häst —över förrädiska glaciärfloder, genom oländig terräng, i oväder, och över isar som knappt bar. Ett liv i rörelse, där posten skulle fram oavsett väder eller väg. 

Ser att det på gården troligtvis även fanns en traktor för det här paketet har innehållit en komplett renoveringssats för en Massey Ferguson 135.

Den enda information som finns på plats är en liten skylt på ett träd där står uppräknat namnen på de som brukat gården och den förste är, Jón Bjarnason (1696–1777) som började bruka gården år 1720.

Längs stigen mot boningshuset ligger flera torvhus på rad, som tysta vittnen från en annan tid. Varje byggnad har haft sin funktion: smedja, lada, förråd — och till och med ett litet kraftverk, där vatten från bäcken en gång drev liv i maskinerna. 

Torvhusen ligger insmugna i slänten, byggda så att de nästan smälter samman med landskapet. Väggarna är stadiga, uppförda av rejäla stenar som bär både tyngd och tid. I ett av husen ligger ännu hö kvar — som om någon just lämnat det

Vi kommer fram till själva boningshuset, vars form har förändrats flera gånger genom åren. I sin nuvarande skepnad är det från 1929, och det var här Hannes Jónsson bodde tillsammans med sin hustru Þóranna.

Hannes liv började dramatiskt: hans mor var bara femton år när han föddes, och dog i mässling två år senare. Trots den svåra starten blev han en respekterad lantbrevbärare, känd för sitt mod, sin ödmjukhet och sin envishet. I ett brev han skrev finns en rad som stannat kvar hos mig: “Jag har ofta haft goda hästar att lita på i vattnen och dimman, och det är inte min egen duglighet jag har att tacka. Det har alltid funnits någon annan vid rodret.”

Tillsammans fick Hannes och Þóranna tio barn. De två som bodde kvar här längst var sönerna Eyjólfur och Filippus. Innan de gick bort donerade de gården till den isländska staten, genom Nationalmuseet — ett sista uttryck för omsorg om platsen och dess historia. Filippus blev 101 år.

Under en period var huset öppet som museum. Nu får vi nöja oss med att kika in genom fönstret — glaset är lite grumligt, men där inne står orgeln kvar, tyst men närvarande. Fillippus brukade spela psalmer på den, och det sägs att tonerna ofta fyllde rummet med stilla kraft. Orgeln transporterade hans far Hannes hit med hjälp av klövjehästarna.  En orgel var en statuspryl på den tiden, den skullefinnas i varje hem, varesig om man kunde spela på den eller ej. På hyllorna finns fortfarande spår av Fillippus läslust: böcker som väntar, som om han bara gått ut en stund.

Här finns också en liten torvkyrka, lågmäld och vacker där den ligger insjunken i landskapet. Det är en av Islands sista bevarade torvkyrkor, och den nuvarande byggnaden tros vara från senast 1657. Men platsen bär äldre spår — en tidigare kyrka kan ha stått här redan på 1100-talet. Den kyrka som står här nu är byggd på en gammal kyrkogrund.

År 1930 blev kyrkan en historisk milstolpe då den som första byggnad på Island förklarades skyddad av Nationalmuseet. Den restaurerades varsamt och återinvigdes 1961, som en stilla hyllning till både tro och hantverk.

Kyrkan är öppen, så vi stiger in.

Vi går in över skiffergolvet, ljuset är dämpat, väggarna andas torv och tid, och det känns som om varje andetag där inne bär en viskning från dem som en gång samlades här. Det här är troligtvis Islands minsta kyrkobyggnad.

Kyrkan avsakraliserades 1765 genom ett kungligt brev, användes senare som förråd, och återinvigdes först 1961 efter restaurering. Altaret som står där idag kommer från Stóra-Dalskirkja och är daterat till 1789

​Gården och kyrkan tillhör nu Islands Nationalmuseums Historiska Byggnadssamling. Själva gårdsbyggnaderna och kyrkan är värdefulla exempel på traditionell isländsk byggnadsstil och utgör en viktig del av landets kulturarv.

Med huvudet fullt av berättelser och bilder från det som en gång var, vänder vi tillbaka till bilen. Landskapet omkring oss är fortfarande detsamma — men nu ser vi det med andra ögon. Vi lämnar Núpsstaður bakom oss för att upptäcka mer av det nutida Island, med historiens viskningar fortfarande kvar i tanken.

Fortsättningen finns här

​