Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Räven och paddan

Blev en liten fortsättning på paddan.

Jag börjar förstå varför paddan vill bo uppe på vår altan, kan inte vara så kul att vara leksak till rävungarna.

Filmen är från vår övervakningskamera på tomten, den filmar i svartvitt då det är mörkt ute.

Lägger in en länk till Youtube också så går det att se den i större format och även se paddan. Verkar inte att gå att förstora annars.

Postat 2021-09-12 10:52 | Läst 188 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Oväntat besök

På vår altan har vi två pelare med en lite odlingsplätt runt omkring. Där brukar jag så, antingen tagetes eller någon klättrande blomma som svartöga eller blomman för dagen. Nu under pandemin har jag inte fått fatt på alla de frön jag skulle velat ha, men tagetesfrön hade jag. De är ju lätta att ta från förra årets blommor. Så i år blev det tagetes, de lyser upp så fint.

Men på en liten hörna ville det inte växa något. Det måste undersökas. 

Tog lilla planteringsspaden och skulle krafsa lite, men då började jorden röra på sig.

Vad är detta! För säkerhets skull hämtade jag trädgårdshandskarna, kan ju vara vad som helst där under. En ilsken råtta eller något annat som vill bitas. Bäst att ta det lite försiktigt.

Stack ner handen i jorden, får väl erkänna att jag var lite nervös då. Det sprattlade till lite och det var tur att jag inte tappade mitt fynd. För...upp kom den här söta paddan.

Stor var den, större än min hand så frågan är hur fick den plats där i det trånga utrymmet och hur kom den på tanken över huvud taget på att hoppa uppför trappan till altanen.

Jag testade inte att kyssa den för att se om det var en prins. Jag har ju redan min egen prins. ;)

Den fick istället flytta ut till en säkrare plats i trädgården.

Mina tagets har sedan fått växa i fred och har verkligen växt. Fröna togs från små låga plantor på ca 10 cm de här är nu halvmetern höga. 

Måste ju bero på mina gröna fingrar.....eller!

Postat 2021-09-10 11:49 | Läst 248 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Städpatrullen.

Händer fortfarande inte så mycket, inget att dela med sig av i alla fall. Har en ganska stillsam tillvaro i vår coronakarantän.  Har inte använd min kamera sedan februari, har det varit något att dokumentera så har jag nöjt mig med mobilen.

Men ibland så händer det något lite annorlunda och då kan det vara bra att ha kameran klar med laddat batteri och minneskort i. Vaknade vid fyratiden i natt av att maken frågade "Är du vaken". Ja det blev jag ju då och tur var det för nu var vår städpatrull här.

Har sett att hon härjat runt lite då och då på nätterna, välta och urgrävda blompottor, gropar under äppelträdet och liknande men jag har inte fått syn på henne i år. Men nu var hon här, låg under fågelmataren och smaskade i sig av det som fåglarna tappat och spillt ut. Tror att det är hennes städning som gjort att vi inte har några råttor som håller till där. Förr innan grävlingen dök upp så kunde vi se stora råttor och även de gropar och gångar de grävde för att komma upp till maten. Så hon är förlåten för den oreda hon ibland ställer till med.

Jag greppade i alla fall kameran och smög ut på balkongen.

Grävlingar ser inte så bra, men hör tydligen bra. För trots att jag smög försiktigt ut så stannade hon upp i ätandet, eller så var det bara slut på frön. Hon tassade iväg, passerade förbi jordgubbslandet. Gissar att det var hon som rev ner mitt fågelskydd häromdagen.

Slank sedan ner under staketet i hålet som räven gjort.

Rävarna? Ja de är här varje dag. Numera så modiga så de även kan visa sig mitt på dagen, hanen är tjock och med yvig päls honan har troligtvis ungar för hon är mager och med tufsig päls.Bild från övervakningskameran.

Postat 2020-07-16 10:09 | Läst 4575 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Det händer inte så mycket nu

I dessa coronatider så händer det inte mycket för oss, jag och maken håller oss hemma. Handlar mat via nätet och får hjälp av barn och barnbarn med det som inte går att fixa den vägen. Träffa dem får vi göra på håll. Lika bra det för sonen har precis klarat sig igenom sitt virusangrepp och han kan intyga att det är definitivt inte som en vanlig influensa. Fyra veckor med feber och andra jobbiga symtom där andnöd var det jobbigaste. 

Så vi tar det lungt här hemma och roar oss med att umgås via telefon och nätet.

Men härom dagen smällde det till, smällen var i vårt fönster. Jag skyndade ut och där på marken låg en hackspett. 

Nej inte vår fina Hacke, tänkte jag. Men han verkade ha överlevt, blinkade med ögat och såg ut att andas. 

Förra gången, när en koltrast flög in i ett annat fönster, gick det inte lika bra. Då gick både fönster och fågel sönder. Tur nu att fönstret höll, nu när vi inte ska iväg och träffa folk. 

Men åter till Hacke, handskar på och så tog jag upp honom och hoppades på det bästa. Han låg så fint i min hand, sträckte ut ena vingen men stannade kvar. Flämtade lite och blinkade med ögonen. Jag lyckades hala upp mobilen ur fickan och få fram kameran och ta en bild.

När Hacke kvicknade till så pass att han satte sig upp gick vi ner till plommonträdet. Tänkte att han kanske ville gå över på en gren där och sitta där och återhämta sig. Men se det ville han inte alls. Han klamrade sig fast i min handske. Där stod vi ganska länge och försökte hålla ett samtal igång, får väl erkänna att det var nog bara jag som pratade.

Men plötsligt kvicknade han till mer, lyfte på huvudet och gav min tumme ett tjuvnyp. Tur jag hade handsken på, skulle det vara tacken för att jag försökt hjälpa honom. Fast jag tog det mer som hans sätt att tacka för hjälpen, för sedan bredde han ut vingarna och flög en liten, liten bit över till trädet.

Där satt han ganska länge, först alldeles stilla och sedan hoppa runt lite i trädet för att sedan breda ut sina vingar och flyga iväg.

Dagen efter så såg jag honom igen, ja jag kan inte vara helt säker på att det är samma Hacke men gissar på att de håller sitt revir och det är samma som återkommer. Nu kom han till köksfönstret och försökte få ut det sista i flaskan med fågelmat. 

Nu kan jag inte heller vara helt säker på att Hacke är just en Hacke för jag vet inte om man kan se skillnad på hanar och honor. Kan ju vara en Hackelina också, men vi brukar kalla den för Hacke för enkelhetens skull. 

Postat 2020-04-11 09:29 | Läst 5827 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Att bli berörd av en bergsgoilla.

Vi har förflyttat oss till ett annat berg än där vi vandrade upp till bergsgorillorna för två dagar sedan. Under natten har jag gruvat mig för hur jag ska göra i dag, om mitt knä ska hålla och kom på att eftersom jag inte har något bandage med mig för att stötta upp knät så tar jag en tröja och klipper den i remsor som jag kan linda knät med. Har dessutom inget ont då jag vaknar så med lindat knä bestämmer jag mig för att åka med på dagens vandring. Hoppas på en lättare vandring och inte fullt så brant för nu är det tredje dagens vandring och det var inga finpromenader de två tidigare.

En typisk vandringsdag, för att se bergsgorillorna, börjar med en stor frukost innan man går till rangers och guiders huvudkontor tidigt på morgonen. Här är det endast vår lilla grupp på sex personer som ska vandra iväg. Första lilla delen av vandringen, den som går upp till huvudkontoret är ganska knaglig av kantiga lavastenar. Ganska backing, men inte så den avskräcker i alla fall. 

Huvudkontoret är mer en liten stuga en bit upp på berget, där får vi fylla i en del formulär innan vandringen kan starta. Vincent ser ut att förbereda sig ordentligt.

Den första delen av vandring känns inte så jobbig, den följer stigar som visserligen går uppför och det enda vi får springa för är myrorna. De är av en aggressiv art som gärna ger sig på oss människor. Min porter tar mig i handen och ropar ANTS och rusar iväg då vi kommer till någon myrstig. Kontrollerar mig noga efter och när det sitter någon myra på mig plockar han bort dem. Bra att ha byxorna instoppad i strumporna då.

Men det dröjer inte så länge innan stigen försvinner och vår väg framåt måste röjas med machete och det blir brantare och brantare.

Två dagars tuff vandring börjar kännas i mitt knä, vi är på hög höjd ungefär 2.800 m.ö.h så även det ger sig till känna på flåset.

Bra att stanna och beundra utsikten då och då och samtidigt få hämta andan lite. Terrängen blir nu också brantare, så brant emellanåt så att mina ben är för korta för att nå upp till nästa plats som det finns fotfäste för. Det är så brant och högt att min porter faktiskt får dra upp mig i visa passager.

Vi ser lite fåglar och djur på vägen upp som guiderna pekar ut. Min porter är lite kul, han pekar uppåt och säger något som jag först inte hör. Jag letar efter någon fågel i träden, men han pekar högre upp och säger "airplane". Jo, där är ett flygplan. Troligtvis lite ovanliga att se här.

Jag som hade hoppats på en kort och lätt vandring, nu blev det en betydligt tuffare och brantare vandring än de två tidigare. Mer som en klättring. I dag hade vi inget regn utan strålande solsken. Efter tre timmar uppför så säger någon, gorillorna är hittade, bara en kvart kvar. Ny energi strömmar genom kroppen med de orden, jag kommer få träffa på bergsgoillorna även i dag. Vi vandrar på, fast kvarten var lite glädjebesked, det tar ungefär en halvtimme innan vi är framme. 

Rejält trött, men att åter få komma så nära dessa stora gorillor är så fantastiskt. Här ligger de inte i någon stor hög, men en stor vacker silverback ligger väldigt nära mig och slappar.

En liten bit bort sitter en ung gorilla och kikar på mig.

Om gorillorna på förra stället var lite trötta av sig så är det mer aktion på det här sällskapet. Här finns 8 stycken bergsgoillor och de är lite utspridda. Den stora silverryggen som låg och vilade reser sig plötsligt upp i sin fulla längd, ungefär 180 cm. Banar sig väg fram emot där jag står. Vi som står där backar lite förskräckta in i buskarna, men han ska inte så långt. Har sett ett träd där han vill åt det goda i toppen och är man en stor gorilla, då bryter man bara av trädet för att komma år godsakerna i toppen.

Här ser det nästan ut som om han vill erbjuda mig ett smakprov. Men det var förvånansvärt så oberörda dessa gorillor var av vår närhet.

Ibland grymtade de till, som en harkling och vi fick veta innan att det är deras sätt att hälsa och då bör vi hälsa tillbaka på samma sätt. Så det blev lite harklingar då och då.

För att vi turister ska få komma upp och möta dessa bergsgoillor är det en lång tids arbete innan. När rangers har hittat en gorillafamilj, närmar de sig dem väldigt försiktig. Bryter lite grenar som de slår i marken, låtsats äta lite blad och om gorillorna äter så gör även de det. Kliar sig gorillan så kliar sig även människorna, harklar sig gorillorna så gör även de det. Så håller de på i två år innan någon turist släpps upp. 

Mums så gott!

Ser ut att ha varit riktigt gott det som fanns i toppen på det trädet.

När det är färdigätet från det trädet ställer sig den här killen rakt upp, jag har precis plockat upp min mobiltelefon för att ta några bilder. Den har lite svårt med sol och skugga i samma motiv.

Men tur ändå att mobilen var framme för den här gorillan har fått för sig att gå mot det håll där jag sitter ner. För nu är han innanför närgränsen för mitt kameraobjektiv. Jag sitter alltså ner och ingen ber mig att flytta på mig när gorillan kommer närmare. Jag hinner kasta en blick mot vår guide och han nickar att jag kan sitta kvar. Gorillan kommer närmare och närmare går förbi mig på bara en cm avstånd. Han snuddar min hand med pälsen, klart det rycker i handen för att sträcka ut och klappa lite mer. Men jag har hört vad gorillorna kan göra om de blir retade så jag avstår. 

Men känslan att få vara så otroligt nära en bergsgorilla, en silverback dessutom, den känslan är obeskrivlig. Fota just då känns överflödigt, det är ett ögonblick att njuta av och bevara i minnet. 

Min man stod bakom mig och försökte fota det hela, men gorillan var så nära att det blev bara päls på bilden. Dessutom tyckte han att gorillan var lite för närgången, då han med sina närmare 200kg, klev en cm från min fot. Turligt nog såg jag inte det utan satt bara lungt kvar.

Men den här bilden hann jag ta innan jag förstod att jag skulle få sådan närkontakt med honom. Foten som syns där är Karine som är med i vårt sällskap hon stod bredvid mig.

Gorillan satt en stund och åt intill mig, men gick sedan vidare och jag förflyttade mig också för att få se fler av de gorillor som höll till här. Fast känslan av det jag nyss fått uppleva var svår att släppa.

Den här gorillan hade just plockat en vacker blomma, slängde bort själva blomman och kalasade på stjälken.

Han såg nästan ut att säga att den var god då han slängde iväg ett öga mot mig. Vi fick inte titta gorillorna rakt i ögonen, det kunde de uppfatta som ett hot och provokation, men genom kameralinsen kunde man få ögonkontakt.

Sedan fortsatte han äta i godan ro.

Dessa gorillor äter bara växter så det går åt en hel del för att de ska få i sig tillräckligt med näring.

Den blicken gillar jag!

Min man passar på att ta en bild, där man ser hur nära var när vi fotograferade dessa stora gorillor utan att de brydde sig speciellt mycket om vår närvaro. Fast då han gick förbi mig visste han väl inte om att det skulle vara sjumeters gräns.

En timme fick vi umgås med de här vackra gorillorna, sedan var det bara att vandra ner igen. 

Fast bara och bara nu protesterade mitt knä ganska högljutt. Men ner kom jag och trött var jag. 

Äntligen nere. 

Postat 2020-02-28 14:14 | Läst 7644 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 ... 36 Nästa