Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Städpatrullen.

Händer fortfarande inte så mycket, inget att dela med sig av i alla fall. Har en ganska stillsam tillvaro i vår coronakarantän.  Har inte använd min kamera sedan februari, har det varit något att dokumentera så har jag nöjt mig med mobilen.

Men ibland så händer det något lite annorlunda och då kan det vara bra att ha kameran klar med laddat batteri och minneskort i. Vaknade vid fyratiden i natt av att maken frågade "Är du vaken". Ja det blev jag ju då och tur var det för nu var vår städpatrull här.

Har sett att hon härjat runt lite då och då på nätterna, välta och urgrävda blompottor, gropar under äppelträdet och liknande men jag har inte fått syn på henne i år. Men nu var hon här, låg under fågelmataren och smaskade i sig av det som fåglarna tappat och spillt ut. Tror att det är hennes städning som gjort att vi inte har några råttor som håller till där. Förr innan grävlingen dök upp så kunde vi se stora råttor och även de gropar och gångar de grävde för att komma upp till maten. Så hon är förlåten för den oreda hon ibland ställer till med.

Jag greppade i alla fall kameran och smög ut på balkongen.

Grävlingar ser inte så bra, men hör tydligen bra. För trots att jag smög försiktigt ut så stannade hon upp i ätandet, eller så var det bara slut på frön. Hon tassade iväg, passerade förbi jordgubbslandet. Gissar att det var hon som rev ner mitt fågelskydd häromdagen.

Slank sedan ner under staketet i hålet som räven gjort.

Rävarna? Ja de är här varje dag. Numera så modiga så de även kan visa sig mitt på dagen, hanen är tjock och med yvig päls honan har troligtvis ungar för hon är mager och med tufsig päls.Bild från övervakningskameran.

Postat 2020-07-16 10:09 | Läst 512 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Det händer inte så mycket nu

I dessa coronatider så händer det inte mycket för oss, jag och maken håller oss hemma. Handlar mat via nätet och får hjälp av barn och barnbarn med det som inte går att fixa den vägen. Träffa dem får vi göra på håll. Lika bra det för sonen har precis klarat sig igenom sitt virusangrepp och han kan intyga att det är definitivt inte som en vanlig influensa. Fyra veckor med feber och andra jobbiga symtom där andnöd var det jobbigaste. 

Så vi tar det lungt här hemma och roar oss med att umgås via telefon och nätet.

Men härom dagen smällde det till, smällen var i vårt fönster. Jag skyndade ut och där på marken låg en hackspett. 

Nej inte vår fina Hacke, tänkte jag. Men han verkade ha överlevt, blinkade med ögat och såg ut att andas. 

Förra gången, när en koltrast flög in i ett annat fönster, gick det inte lika bra. Då gick både fönster och fågel sönder. Tur nu att fönstret höll, nu när vi inte ska iväg och träffa folk. 

Men åter till Hacke, handskar på och så tog jag upp honom och hoppades på det bästa. Han låg så fint i min hand, sträckte ut ena vingen men stannade kvar. Flämtade lite och blinkade med ögonen. Jag lyckades hala upp mobilen ur fickan och få fram kameran och ta en bild.

När Hacke kvicknade till så pass att han satte sig upp gick vi ner till plommonträdet. Tänkte att han kanske ville gå över på en gren där och sitta där och återhämta sig. Men se det ville han inte alls. Han klamrade sig fast i min handske. Där stod vi ganska länge och försökte hålla ett samtal igång, får väl erkänna att det var nog bara jag som pratade.

Men plötsligt kvicknade han till mer, lyfte på huvudet och gav min tumme ett tjuvnyp. Tur jag hade handsken på, skulle det vara tacken för att jag försökt hjälpa honom. Fast jag tog det mer som hans sätt att tacka för hjälpen, för sedan bredde han ut vingarna och flög en liten, liten bit över till trädet.

Där satt han ganska länge, först alldeles stilla och sedan hoppa runt lite i trädet för att sedan breda ut sina vingar och flyga iväg.

Dagen efter så såg jag honom igen, ja jag kan inte vara helt säker på att det är samma Hacke men gissar på att de håller sitt revir och det är samma som återkommer. Nu kom han till köksfönstret och försökte få ut det sista i flaskan med fågelmat. 

Nu kan jag inte heller vara helt säker på att Hacke är just en Hacke för jag vet inte om man kan se skillnad på hanar och honor. Kan ju vara en Hackelina också, men vi brukar kalla den för Hacke för enkelhetens skull. 

Postat 2020-04-11 09:29 | Läst 1660 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Att bli berörd av en bergsgoilla.

Vi har förflyttat oss till ett annat berg än där vi vandrade upp till bergsgorillorna för två dagar sedan. Under natten har jag gruvat mig för hur jag ska göra i dag, om mitt knä ska hålla och kom på att eftersom jag inte har något bandage med mig för att stötta upp knät så tar jag en tröja och klipper den i remsor som jag kan linda knät med. Har dessutom inget ont då jag vaknar så med lindat knä bestämmer jag mig för att åka med på dagens vandring. Hoppas på en lättare vandring och inte fullt så brant för nu är det tredje dagens vandring och det var inga finpromenader de två tidigare.

En typisk vandringsdag, för att se bergsgorillorna, börjar med en stor frukost innan man går till rangers och guiders huvudkontor tidigt på morgonen. Här är det endast vår lilla grupp på sex personer som ska vandra iväg. Första lilla delen av vandringen, den som går upp till huvudkontoret är ganska knaglig av kantiga lavastenar. Ganska backing, men inte så den avskräcker i alla fall. 

Huvudkontoret är mer en liten stuga en bit upp på berget, där får vi fylla i en del formulär innan vandringen kan starta. Vincent ser ut att förbereda sig ordentligt.

Den första delen av vandring känns inte så jobbig, den följer stigar som visserligen går uppför och det enda vi får springa för är myrorna. De är av en aggressiv art som gärna ger sig på oss människor. Min porter tar mig i handen och ropar ANTS och rusar iväg då vi kommer till någon myrstig. Kontrollerar mig noga efter och när det sitter någon myra på mig plockar han bort dem. Bra att ha byxorna instoppad i strumporna då.

Men det dröjer inte så länge innan stigen försvinner och vår väg framåt måste röjas med machete och det blir brantare och brantare.

Två dagars tuff vandring börjar kännas i mitt knä, vi är på hög höjd ungefär 2.800 m.ö.h så även det ger sig till känna på flåset.

Bra att stanna och beundra utsikten då och då och samtidigt få hämta andan lite. Terrängen blir nu också brantare, så brant emellanåt så att mina ben är för korta för att nå upp till nästa plats som det finns fotfäste för. Det är så brant och högt att min porter faktiskt får dra upp mig i visa passager.

Vi ser lite fåglar och djur på vägen upp som guiderna pekar ut. Min porter är lite kul, han pekar uppåt och säger något som jag först inte hör. Jag letar efter någon fågel i träden, men han pekar högre upp och säger "airplane". Jo, där är ett flygplan. Troligtvis lite ovanliga att se här.

Jag som hade hoppats på en kort och lätt vandring, nu blev det en betydligt tuffare och brantare vandring än de två tidigare. Mer som en klättring. I dag hade vi inget regn utan strålande solsken. Efter tre timmar uppför så säger någon, gorillorna är hittade, bara en kvart kvar. Ny energi strömmar genom kroppen med de orden, jag kommer få träffa på bergsgoillorna även i dag. Vi vandrar på, fast kvarten var lite glädjebesked, det tar ungefär en halvtimme innan vi är framme. 

Rejält trött, men att åter få komma så nära dessa stora gorillor är så fantastiskt. Här ligger de inte i någon stor hög, men en stor vacker silverback ligger väldigt nära mig och slappar.

En liten bit bort sitter en ung gorilla och kikar på mig.

Om gorillorna på förra stället var lite trötta av sig så är det mer aktion på det här sällskapet. Här finns 8 stycken bergsgoillor och de är lite utspridda. Den stora silverryggen som låg och vilade reser sig plötsligt upp i sin fulla längd, ungefär 180 cm. Banar sig väg fram emot där jag står. Vi som står där backar lite förskräckta in i buskarna, men han ska inte så långt. Har sett ett träd där han vill åt det goda i toppen och är man en stor gorilla, då bryter man bara av trädet för att komma år godsakerna i toppen.

Här ser det nästan ut som om han vill erbjuda mig ett smakprov. Men det var förvånansvärt så oberörda dessa gorillor var av vår närhet.

Ibland grymtade de till, som en harkling och vi fick veta innan att det är deras sätt att hälsa och då bör vi hälsa tillbaka på samma sätt. Så det blev lite harklingar då och då.

För att vi turister ska få komma upp och möta dessa bergsgoillor är det en lång tids arbete innan. När rangers har hittat en gorillafamilj, närmar de sig dem väldigt försiktig. Bryter lite grenar som de slår i marken, låtsats äta lite blad och om gorillorna äter så gör även de det. Kliar sig gorillan så kliar sig även människorna, harklar sig gorillorna så gör även de det. Så håller de på i två år innan någon turist släpps upp. 

Mums så gott!

Ser ut att ha varit riktigt gott det som fanns i toppen på det trädet.

När det är färdigätet från det trädet ställer sig den här killen rakt upp, jag har precis plockat upp min mobiltelefon för att ta några bilder. Den har lite svårt med sol och skugga i samma motiv.

Men tur ändå att mobilen var framme för den här gorillan har fått för sig att gå mot det håll där jag sitter ner. För nu är han innanför närgränsen för mitt kameraobjektiv. Jag sitter alltså ner och ingen ber mig att flytta på mig när gorillan kommer närmare. Jag hinner kasta en blick mot vår guide och han nickar att jag kan sitta kvar. Gorillan kommer närmare och närmare går förbi mig på bara en cm avstånd. Han snuddar min hand med pälsen, klart det rycker i handen för att sträcka ut och klappa lite mer. Men jag har hört vad gorillorna kan göra om de blir retade så jag avstår. 

Men känslan att få vara så otroligt nära en bergsgorilla, en silverback dessutom, den känslan är obeskrivlig. Fota just då känns överflödigt, det är ett ögonblick att njuta av och bevara i minnet. 

Min man stod bakom mig och försökte fota det hela, men gorillan var så nära att det blev bara päls på bilden. Dessutom tyckte han att gorillan var lite för närgången, då han med sina närmare 200kg, klev en cm från min fot. Turligt nog såg jag inte det utan satt bara lungt kvar.

Men den här bilden hann jag ta innan jag förstod att jag skulle få sådan närkontakt med honom. Foten som syns där är Karine som är med i vårt sällskap hon stod bredvid mig.

Gorillan satt en stund och åt intill mig, men gick sedan vidare och jag förflyttade mig också för att få se fler av de gorillor som höll till här. Fast känslan av det jag nyss fått uppleva var svår att släppa.

Den här gorillan hade just plockat en vacker blomma, slängde bort själva blomman och kalasade på stjälken.

Han såg nästan ut att säga att den var god då han slängde iväg ett öga mot mig. Vi fick inte titta gorillorna rakt i ögonen, det kunde de uppfatta som ett hot och provokation, men genom kameralinsen kunde man få ögonkontakt.

Sedan fortsatte han äta i godan ro.

Dessa gorillor äter bara växter så det går åt en hel del för att de ska få i sig tillräckligt med näring.

Den blicken gillar jag!

Min man passar på att ta en bild, där man ser hur nära var när vi fotograferade dessa stora gorillor utan att de brydde sig speciellt mycket om vår närvaro. Fast då han gick förbi mig visste han väl inte om att det skulle vara sjumeters gräns.

En timme fick vi umgås med de här vackra gorillorna, sedan var det bara att vandra ner igen. 

Fast bara och bara nu protesterade mitt knä ganska högljutt. Men ner kom jag och trött var jag. 

Äntligen nere. 

Postat 2020-02-28 14:14 | Läst 2662 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Den stora dagen, då drömmen går i uppfyllelse.

Idag ska vi iväg på äventyr, det äventyret som lockade med mig på den här resan. Något som jag önskat göra i många år och så här i efterhand önskar jag att jag också gjort det för många år sedan, då när jag var ung, pigg och frisk. 

Främst var det Alicia Lundberg som väckte min lust att få se bergsgoillorna på riktigt, då när jag såg hennes dokumentär så trodde jag nog aldrig att den önskan skulle införlivas. Kommer inte ihåg vilket år det var jag såg hennes dokumentär, men gissar på början av 80-talet och tänk, nu äntligen kan det bli verklighet. Fast helt säkert är det inte, för det finns inget löfte om att man ska hitta gorillorna. De har inget fast boende utan förflyttar sig hela tiden.  Direkt efter frukost tar vi oss upp till nationalparken Bwindi Impenetrable Forest för en genomgång. Och så klart, vi är i Afrika så allra först blir det dansuppvisning.

Sedan får vi veta vad vi får göra och inte får göra och att det tidigt i morse skickats iväg några så kallade scouter för att försöka hitta var gorillorna befinner sig just i dag.  Varje gorillafamilj får bara ett besök per dag. Vi blir indelade i grupper på åtta och hyr oss en varsin porter för hjälp att bära ryggsäcken och framförallt hjälpa till i de besvärliga partierna, för det här är ingen enkel promenad vi ska iväg på. Det är bergigt och det är ju klart det är bergsgorillor vi ska till och de lever just i bergen. 

Har vi otur så kan vår vandring uppför bli på tre timmar eller mer, så vi ger oss iväg.

Det går uppför och det går uppför och i fortsättningen går det bara uppför. Dessutom är vi hög höjd så det blir några stopp för att hämta andan och titta på utsikten.

Eller bara för att återfå lite krafter för den fortsatt vandringen.

När vi klättrat uppför i flera timmar så kommenderas det stopp, vi sätter oss och vilar och väntar på besked om vad som ska hända.

Det verkar som om spanarna har kommit några gorillor på spåren och efter ett tag så är det bara att hoppa upp igen och gå vidare, fast nu ska vi ut i helt obanad terräng och brant nedför. Växtligheten är så tät så man ser inte var man sätter fötterna och ibland finns det bara inget under foten och jag kasar ner i det okända. Trots att guiden gått före och huggit väg med sin machete så är det tät växtlighet. Tur vi hade handskar med för det är en hel del taggiga buskar också.

Men hur trött jag nu än är så piggnar jag till lite då guiden och alla vakter börjar viska, vi är nära. Mycket nära. Träffar på spanarna och de pekar till höger.

Där framme är de, pekar de och jag kollar in bland buskarna men ser först inget. Vår guide tar mig i handen och leder mig fram in bland buskarna och där är de. Först får jag bara ur mig ett WOW! Vilken känsla att stå där så nära dessa giganter.

Här är de, hela familjen. De verkar lite morgontrötta och ligger mest i en stor hög och slappar.

De som inte bara ligger och slappar är de små bebisgorillorna, de är inte stora och kravlar mest runt ovanpå de stora. Gorillor lär sig gå vid sex månaders ålder så de här är tydligen yngre.

En liten bit ifrån de andra sitter en ensam gorilla och filosoferar.

I en buske alldeles bredvid mig ligger en till gorilla och kikar fram då och då.

Fast den verkar vilja ha lite avskildhet, för plötsligt river den ner en hel buske och täcker över sig. Men det var visst inte så skönt där inne i lövhyddan för den kommer ut igen och då ser jag att den är skadad i foten. Har kanske ont.

Plötsligt prasslar det till i buskarna och en liten filur och busfrö dyker upp.

Han klättrar runt och spelar apa och busar i största allmänhet.

Han sprallar runt i träden och lillebror blir helt klart intresserad.

Och vill gärna vara med och leka.

Även om storebror är en sprallig liten kille så verkar han vara omtänksam, för plötslig hissar han upp lillen i trädet. Efteråt släpper han ner honom igen, väldigt försiktigt.

Klättra är tydligen väldigt kul, men då han utmanar ödet och tar sig längst upp i toppen på sitt träd, då brakar hela trädet ner med en skräll. Rakt över gruppen som ligger under.

Till en början ligger kvar under trädet och verkar inte bry sig. Men silverryggen piggnar plötsligt till och ser sig omkring. Lite trött, tydligen, för han verkar behöva stötta upp ögon en aning.

Men till slut får han nog och flyttar sig från lövhögen och den andra gruppen och det är signalen för oss att nu är vår timme över.

Dags att förbereda oss på nedstigningen från berget. Det har regnat och fortsätter regna så vår väg ner är väldigt lerig. Halt, slipprigt och lerigt är bara förnamnet. Jag ramlade bara fyra gånger totalt under vandringen och jag var inte ensam om att rasa omkull. Min porter ska ha en enormt stort tack för all hjälp han bistod med. Inte bara med att bära ryggsäcken utan att se till att jag kom helskinnad fram och fram överhuvudtaget. Tre timmar uppför, en timme hos gorillorna och två och en hal timme ner. Tur att vi hade tvätt och skorengöring på lodgen sedan.

Tämligen trött, lerig, blöt och ont lite här och där kommer vi till slut ner till platsen där vår vandring startade. Efter lite pustande och prat blir det certifikatutdelning.

Vi uppmanas att rama in våra dipolm och sätta upp dem på väl synliga platser där hemma. Göm inte undan dem, utan visa upp dem för alla, för de vill att turisterna ska komma dit för vandringar till gorillorna. Efter att dessa turer börjat har antalet bergsgoillor stadigt ökat. När lokalbefolkningen får inkomster från den turismen så får gorillorna leva ifred och ingen jakt på dem förekommer. Så de uppmanade oss att berätta om våra upplevelser.

 

Postat 2020-02-23 08:47 | Läst 2917 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Någon fågelfotograf är jag inte.

Nä, jag har nog sagt det förut att jag inte brukar fotografera fåglar så ofta även om det händer ibland då tillfälle ges. Så när jag ramlar på ett helt träd med färggranna vävare så kan inte jag inte låta bli att få lite bilder. Plötsligt damp en hel flock ner framför mina fötter och lika fort var de uppe i trädet igen och kämpade med sina bobyggen. De bon som ligger där på marken, ligger inte där av en slump utan det är de bon som inte fått godkänt av honan. Duger de inte så bara ner med dem, honorna är kräsna när det gäller heminredning.

Hanarna är de som bygger och det var kul att iaktta hur de de flätar fast sina strån.

De kämpar på ordentligt för att få fast dem i trädets grenar.

Det var ett riktigt pillerjobb att få fast stråna.

Sedan ska man hinna med och fria också och få en dam som godkänner bygget.

Puss på dig, älskling!

-Kom och titta nu om mina byggen duger.

Öppningen och ingången till bona är på undersidan, bra så att det inte regnar in.

Alla är nu inte lika duktiga bobyggar, undrar hur det går för den här killen då boet ska godkännas.

Postat 2020-02-18 13:26 | Läst 1104 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 36 Nästa